Visst vänder sig reglerna mot islam

En kvinna i Västerort har av ett vuxengymnasium förbjudits att ha niqab – en ansiktstäckande slöja som medför att bara ögonen visas – på undervisningen, skriver Svenska dagbladet i en lång och Dagens Nyheter i en kort artikel. Skolan hänvisar till ett beslut från Skolverket som faktiskt inte nämner något om niqab, utan endast om burka (en heltäckande klädesplagg som endast lämnar en liten springa för ögonen) och tycks alltså vilja testa gränsmarkerna för stryningen av elevers kläder.

Skolan försvarar sig mot misstanken att detta skulle vara riktat mot islam med att slöjan inte är påbjuden av religionen, utan utgör en tradition. Trots att jag själv inte precis tycker att de olika slöjorna är sympatiska, måste jag nog konstatera att skolan pratar strunt, fast dess påstående är sant.

Det är mig veterligen inte någon monoteistisk religion över huvud taget som påbjuder någon form av klädsel. Inom alla religioner förekommer dock vissa traditionella former av klädsel eller beteenden som är fast förknippade med den religionen. Ingen skulle väl missta en man som går runt med kippa för muslim: kippan är den judiska huvudbonaden och känns igen som sådan. Ingen skulle heller missta någon som har ett kors runt halsen för jude: korset utgör den kristna symbolen. Inte heller misstar någon en kvinna som har ansiktstäckande slöja för kristen eller jude. Det är självklart att hon är muslim.

Detta innebär att ett slöjförbud är riktat mot muslimska kvinnor, helt enkelt eftersom inga andra befolkningsgrupper bär någon sådan klädsel. Även fast avsikten kanske inte är att vidta åtgärder mot offentliga ställningstaganden för islam, blir effekten det. Frågan är hur man skall ställa sig till denna effekt.

I den mån folk har problem med den mycket påtagliga förklaringen för islam som ligger i slöjan, får vi väl lov att kräva av dessa personer att de skall vara konsekventa. Om vi förbjuder slöjan, måste vi i rimlighetens namn också förbjuda kippor, kors och andra yttre manifestationer av religionstillhörighet – staten skall vara neutral och antingen lägga sig i alla religioners symboler eller i inga religioners symboler.

I den mån någon ser slöjan som kvinnoförtryckande, måste man nog beskylla dessa personer för att öva sig i selektiv varseblivning. Det finns många kvinnor (även västerländska sådana) som vittnat om den frihet som ligger i att inte uttittas av det andra könet. Huruvida slöjan är förtryckande eller befriande är väl – som med alla konventioner – en fråga om personlig upplevelse och därför inget som det allmänna har rätt att reglera. Det är också påfallande att den traditionella huvudduk som många (i synnerhet äldre) kvinnor i katolska länder av hävd bär inte i den offentliga debatten anses vara kvinnoförtryckande. De ifrågavarande personerna har ett problem med islam, inte med kvinnoförtryck i sig.

De som säger att det är obehagligt att undervisa någon som inte visar ansiktet, utan endast ögonen, kan jag som lärare förvisso ha en viss förståelse för, men jag kan inte acceptera att detta skulle leda till att det allmänna har rätt att lägga sig i elevers och studenters klädsel. Det finns människor som har oturen att vara vanställda efter en olycka eller som man av andra skäl upplever som obehagliga att titta på – inte förbjuder vi väl dem att delta i undervisning? Jag reagerar själv när jag har en student som bär slöja eller huvudbonad (och då talar jag både om huvudduk och yllemössorna som är så populära hos vissa yngre personer), men inte påverkas min undervisning av att jag upplever det som respektlös att studenterna så att säga sitter med ytterkläderna på? Min reaktion har framför allt att göra med vana, men den skräck för det främmande som är en naturlig del av vårt biologiska väsen som människor. Att ha skräck och att handla efter den är två olika saker – och en tredje sak är att låta det allmänna handla efter vissa personers rädsla för det främmande.

Det finns egentligen inga som helst skäl att lägga oss i vuxna studenters klädsel. (Med barn kan det vara annorlunda: jag är anhängare till skoluniformer, eftersom jag anser att moderejset i skolan gått för långt; men det är en annan diskussion.) Som ateist kan jag bara beklaga att det finns folk som uppenbarligen måste hitta sådant stöd i en godtyckligt framtagen uppsättning mestadels irrationella läror att de måste skylta med sin tillhörighet till dessa läror. Från det perspektivet tycker jag dock att kors, kippa, skolavslutning i kyrkan, förbönder och annat ofog är lika irriterande och beklagliga som andra manifestationer av bristande rationalitet.

I slutändan måste var och en få klä sig som hon eller han själv vill. Vi kan och vi bör i yttrandefrihetens (av vilken religionsfriheten är en del) namn inte lägga oss i enskildas manifestationer av sin övertygelse. Det är endast när vi uppträder som det allmänna (som samhället, som staten) att vi måste vara noga med att inte ge uttryck för någon som helst religiös övertygelse, varken för någon religiös övertygelse i snäv bemärkelse eller för andra filosofiska alternativ såsom ateismen. Därför skall vi inte ha skolavslutningen i kyrkan, utan i skolan, och därför skall religiösa samfund inte viga, utan endast statliga tjänstemän.

Vad folk gör privat – och det inbegriper deras klädsel – angår dock inte oss.