Jag har i olika sammanhang på den här och min egen blogg (som ju ändå bara är speglar av varandra vad gäller mina inlägg: här finns ett smakprov) sagt att avreglering inte får innebära en frånvaro av reglering, utan en förändring av regleringen. En lyckad avreglering skapar ett plan där olika aktörer fritt kan agera, på samma villkor och under samma förutsättningar. En misslyckad avreglering skapar antingen ett område där den starkas rätt gäller eller trasar sönder ett sammanhängande område till olika småplättar där olika regler gäller.
Ett exempel på en riktigt helt igenom misslyckad avreglering är skolan, som under åtskilliga decennier nu misshandlats å det grövsta. De förstaterminare jag möter i jobbet har – vilket inte är deras fel – stadigt mindre kunskaper, saknar förmåga att uttrycka sig vårdat i skrift och har ingen erfarenhet av text- eller argumentationsanalys. Det gör mitt jobb allt svårare, eftersom jag, om jag vill kunna vara säker på att de jag godkänner på mina kurser också förtjänar det, får göra ett hästjobb med att lära mina studenter saker som jag tycker att de borde ha lärt sig i skolan. Jag klagar alltså på skolpolitiken delvis i egen sak.
Jag är dock också bekymrad över att vi åter håller på att fastna i en situation där den kunskapsbaserade medelklassen reproducerar sig själv. Imponerande karriärer som den som Socialdemokraternas Jan Eliasson gjort, är knappt längre tänkbara i Sverige: vi ger inte barn från icke-akademiska hushåll längre medlen att välja en karriär baserad på kunskap och intellektuella prestationer. Våra integrationsproblem är delvis en funktion av skolans brister.
Det är därför välgörande att läsa dagens debattartikel av Lärarförbundets Metta Fjelkner i Svenska dagbladet. Hon har till mycket stor del rätt, även om jag inte håller med om allt. Jag tror inte att det krävs att friskolorna finansieras av staten för att skolan åter skall bli bra. Jag ser inte kopplingen mellan vem som håller i penningpåsen och kvaliteten: så länge penningpåsen är tillräckligt stor för behoven (och det är den: det finns endast liten koppling mellan skolbudgeten och pedagogiska framgångar), spelar det enligt min mening ingen roll vem som håller i den, men det kräver att en förutsättning är uppfylld.
Den förutsättningen är att den mångomtalade kvaliteten säkras på ett effektivt sätt. Det måste finnas mål, det måste finnas sanktioner för skolor som inte uppfyller målen. Det får inte vara upp till marknaden att bestämma vilken kvalitet som efterfrågas: upptäckten att en skola är dålig förutsätter att elever fått dåliga erfarenheter, vilket innebär att den tydligaste marknadsmekanismen – att elever inte längre söker sig till någon viss skola – förutsätter att vi offrar barn på marknadsmekanismernas altare. Det får inte heller vara upp till kommunpolitiker att bestämma hur skolan skall skötas: det är sällan skolan blir en central valfråga, och undervisningens innehåll och kvalitet får inte vara beroende av huruvida en kommun är en utflyttningskommun – och alltså har finansiella bekymmer – eller en tillväxtkommun med få finansiella problem.
Den för mig centrala åtgärden – som också Fjelkner kräver – i skolpolitiken ligger i att staten åter tar ett centralt ansvar och också centralt sköter den allmänna skolans finansiering. Samtidigt måste det gå mycket snabbare att stänga friskolor som inte håller måttet, alternativt att utmäta ägarna för att finansiera de åtgärder som krävs. Man skulle exempelvis kunna kräva att den som vill driva en skola i bolagsform ställer personlig borgen för skolverksamheten och skapa regler som innebär att staten under vissa villkor tillfälligt på ägarens bekostnad får ta över driften av en skola till dess att målen är uppfyllda igen. Under sådana villkor ser jag inte problemet med att privata bolag driver skolor och gör en vinst på dem. Lösningen på regleringsproblemet ligger som sagt i sättet för regleringen och i utformningen av sanktionsmedlen för brott mot reglerna.
Staten måste med andra ord åter centralt ta makt över skolan, och tar man den makten, måste man också vackert betala för de åtgärder man kräver. Vilka åtgärder som skall krävas, är öppet för diskussion, men det kan vara mycket bra att orientera sig mot vår granne i öster: Finlands skola presterar med likartade kulturella förutsättningar långt bättre än den svenska, och det finns anledning att svälja stoltheten och lära sig av den forna östra landsändan.
Jag misstänker starkt att skolans kommunalisering var ett sätt att spara pengar för staten. Det är barnen som under de gångna 20 åren fått betala statens besparingar med sina utsikter att leva ett liv i självbestämmande. Jag är medveten om att alla former av verksamhet gör anspråk på att just de skall få mera pengar, men som sagt tror jag inte att skolan behöver mer pengar, utan den måste spendera de pengar som redan finns att tillgå på ett bättre sätt.
Trots mina djupa liberala övertygelser: vissa verksamheter mår bra av att styras centralt. Skolan är en av dem.
Du skriver att det inte har någon betydelse om den privata sektorn eller staten står för finansieringen av skolan. Det håller jag inte med om, men jag inser också att det inte handlar om själva finansieringen utan om ägandet i sig.
När många aktörer erbjuder en utbildning blir det viktigt att konkurrera om eleverna. Då blir dessa i praktiken kunder. Hur fungerar då kundrelationer? Jo, kunder måste man göra nöjda och dessutom gärna överträffa kundens förväntningar. I annat fall återkommer inte kunden och rekommenderar heller inte leverantören (skolan) till andra (d v s blivande gymnasister på den skolan) och affärerna (skolverksamheten) stannar därför av.
Följden blir alltså betygsinflation. Ju fler aktörer som erbjuder utbildningen på en viss ort, desto högre kommer betygen bli. Det skulle man säkert kunna göra studier på och få bekräftat. Betygen, och framför allt har en självuppfyllande effekt.
Du skriver också att studenterna inte har något eget ansvar för den uppkomna situationen. Det är jag också skeptisk till. Felet är inte bara skolans, utan också föräldrarnas och hela samhällets förändrade syn på kunskap. Det har blivit viktigare att kunna hitta information i stället för att kunna saker utantill. Det man då borde lära sig skapar efterhand allmänbildning, vilket är en förutsättning för allt lärande och alla kunskaper som inhämtas senare.
Björn: Beaktansvärda synpunkter, men vi är av olika uppfattning. Betygsinflation kan man motverka genom relativt täta nationella prov och kännbara sanktioner för skolan vid konstant undermålig leverans. Då måste friskolorna skapa marknadsvärde på annat sätt. Den kommunala skolan har också incitament till betygsinflation, nämligen intresset att låta påskina att vi inte har något problem i skolan och att därför kommunpolitisker kan omväljas.
Vad gäller ansvaret för den fallande kunskapskurvan, är jag mera benägen att hålla med dig, men kollektiva kulturella processer innebär inte att de individer som sitter framför mig har ett personligt ansvar för att de inte vet hur man gör en argumentationsanalys.
Hej,
du skriver att barn offras på marknadsmekanismens altare om man låter de dåliga friskolorna försvinna från marknaden av sig själva. Det är en slutsats som verkar intuitivt rimlig, men det behöver inte vara så. Det räcker att en produkt är en liten aning sämre än sina konkurrenter för att den ska kunna konkurreras ut från marknaden. Det finns redan idag stora skillnader mellan de kommunala skolorna, och det är inget som säger att skillnaderna mellan friskolorna per automatik skulle bli större.
Vem vet, skillnaderna kanske blir mindre, eftersom många får möjligheten att välja bort dåligt skötta skolor.
[…] Viharrräknat, Niclas Berggren, Andreas Bergh, Alliansfritt, Anders Jakobsson mfl, Utredarna, LR, Heidbrink, Ekonomisten, […]