Hur man inte skall reglera

Svenska dagbladet rapporterar att läkemedelsförsäljningen utanför apoteken – alltså försäljningen av receptfria läkemedel i matvarubutiker etc. – inte fungerar som tänkt. Tanken är att säljarna skall rapportera sin försäljning till bolaget Aptekens service, men det tycks saknas kriterier för hur rapporteringen skall gå till. Bolaget och alltså Läkemedelsverket vet inte huruvida försäljningssiffrorna inkluderar moms, exempelvis. Det visar sig också att hela 27 procent av de anmälda försäljarna inte rapporterar in sin försäljning. Eftersom ingen licens krävs för att få sälja, finns också misstankar om att det finns en hel del försäljning som äger rum utanför det registrerade systemet och som inte är anmäld. Kontrollen – som ligger på kommunerna – fungerar inte, för att kommunerna inte riktigt vet hur de skall göra. Ett praktexempel på hur man inte skall (av)reglera, med andra ord.

En sak är dock viktig att hålla i minnet: detta handlar alltså inte om att det är något fel på regleringen av de privata apoteken, utan om att det är något fel på regleringen av försäljningen av receptfria läkemedel utanför apoteken. Svenska dagbladets rapportering kan alltså inte användas som slagträ i debatten om huruvida det var klokt att avreglera själva apoteksverksamheten.

Regleringen av den receptfria försäljningen är alltså bristfällig. Denna brist har dock en förutsättning, nämligen att vi verkligen behöver ha kontroll över försäljningen av receptfria läkemedel. Frågan är alltså varför vi behöver den sorts statistik som här efterfrågas. Det kan hända att det finns mycket goda skäl, men de framgår inte av artikeln. Jag undrar i mitt stilla sinne om inte skälet för att ett läkemedel är receptfritt är att det vid normal användning är ofarlig. Om det är så, är dock frågan varför vi behöver veta hur mycket av dessa läkemedel som säljs. Vid onormal användning är nämligen allt, precis allt, farligt. Senast i fjol höstas dog ju en kvinna som druckit för mycket vatten i en radiotävling – av vattenförgiftning. Om vid normal användning alltså receptfria läkemedel faller i samma kategori som vatten, undrar jag varför statistik över försäljningen efterfrågas.

Det innebär också att jag inte verkligen kan ansluta mig till den Sara L. Bränström i Svenska dagbladet framförda undran varför det inte krävs tillstånd. Är läkemedlen vid normal användning ofarliga, och kräver vi inga tillstånd för att sälja vatten, bör vi väl heller inte kräva tillstånd för att sälja receptfria läkemedel.

Om man dock nu förutsätter att statistik verkligen behövs av någon giltig anledning, är det verkligen en gåta varför man inte reglerat det här bättre än vad man gjort. Även i detta fall tror jag dock inte att tillstånd skulle vara den centrala kategorin: även existensen av ett tillstånd måste ju kontrolleras, och det verkar ju just vara i kontrollen som de största bristerna uppstått. Ett tillstånd är således en ingrediens som bör ingå i kontrollen – eftersom dess existens är mycket lätt att kontrollera, vilket gör kontrollerna enkla och alltså kostnadseffektiva i just detta avseende – men ensamt löser ett krav på tillstånd ingenting.

Det som skulle krävas är en fungerande kontrollapparat avseende inrapporteringen. Denna kontrollapparat skulle behöva vara tämligen omfattande. Enligt uppgift är 5 998 försäljare av receptfria läkemedel anmälda. För att fastställa huruvida inrapporteringen är rättvisande, skulle man alltså behöva gå igenom varje inrapportering och kontrollera huruvida den stämmer överens med de normer som gäller för rapporteringen. Detta i sin tur förutsätter att normer finns, vilket då kräver att det finns kompetent folk som fastställer normer och i förekommande fall anpassar normerna till en föränderlig verklighet. Redan det ser ut att kräva rätt så många byråkrater.

Sedan behöver man folk som kontrollerar att inrapporteringen i sig är korrekt, vilket torde förutsätta besök i butikerna. Jag misstänker att detta – tillsammans med en allmän önskan om att hålla statens verksamhet liten, på bekostnad av kommunerna; så mycket för det kommunala självstyret – ligger bakom det faktum att kommunerna utsetts till kontrollinstanser. Det betyder dock att kommunen måste anställa någon som dels har koll på vilka mediciner som är vad – alltså huruvida de sålda medicinerna verkligen är receptfria eller inte – och dels har koll på bokföring, eftersom det är butikernas interna bokföring som skulle behöva granskas för att fastställa eventuella avvikelser mellan inrapporterad och äkta försäljning. Även det kräver alltså kompetens som förmodligen inte lätt att komma över, och som dessutom skulle behöva nyanställas.

Nu kan man i och för sig kanske nöja sig med stickprov, istället för att hålla på med den heltäckande kontroll som jag hittills gått ut på. Stickprov innebär dock att statistiken även i ett fungerande kontrollsystem är behäftad med statistisk osäkerhet, eftersom stickprov innebär att ett underlag tas fram som sedan genom statistiska beräkningar räknas upp till försäljningen i hela landet. Även stickprov skulle dessutom nödvändiggöra en viss och antagligen rätt stor byråkrati runt kontrollsystemet.

Och så är det: har man många spelare som samtliga skall kontrolleras – antingen direkt eller genom stickprov – blir kontrollen komplicerad att genomföra. Komplicerade kontroller betyder en omfattande byråkrati runt kontrollsystemet. Vill man inte betala för den byråkratin, måste man släppa på kontrollen.

Det finns såvitt jag kan bedöma ingen väg ut ur det dilemmat. Man skulle i och för sig kunna ge alla rätt att anmäla misstänkt försäljningsverksamhet och/eller misstänkt felaktiga inrapporteringar. Man skulle alltså i så fall lägga ut myndighetens kontrollsystem på medborgaren, eller i praktiken på försäljarnas olika konkurrenter. Frågan är dock då för det första hur dessa parter skulle skaffa sig den kunskap som krävs för att göra en välgrundad anmälan och hur man skulle förhindra okynnesanmälningar, dels huruvida vi verkligen vill ha ett system där ömsesidig misstänksamhet mellan medborgarna premieras, där anmälningar blir ett potentiellt vapen i den ekonomiska konkurrensen.

Avreglering innebär inte att man helt enkelt tar bort alla regler. Man måste fundera igenom dels vilka grundläggande villkor som skall gälla för en verksamhet som avregleras, dels hur man säkerställer att de villkor som man alltså tycker är så viktiga att de skall gälla även när näringsfrihet i princip råder också verkligen efterlevs av branschen. Det innebär att en avreglering inte innebär mindre, utan i många fall mer byråkrati.

Jag undrar när lagstiftarna lär sig denna till synes ganska enkla läxa.

Annons