EG-domstolen har avslagit Irlands begäran att överpröva datalagringsdirektivet, alltså det direktiv som innebär att teleoperatörerna tvingas hålla på med storstilad lagring av hela befolkningens teletrafik, skriver Svenska dagbladet. Det är egentligen ganska naturligt att domstolen gjort så, och också att domstolen inte uttalat sig om de avvägningar mellan samhällsskyddsintresset och den personliga integriteten som ligger bakom direktivet: Irland hade endast gått till domstolen på formella grunder – att direktivet antagits på felaktiga grunder. Det innebär att domstolen inte inbjöds att göra någon materiell bedömning av direktivets innehåll, utan att den endast prövade om förfarandet formellt sett skett enligt regelverket.
Nu konstaterar justitiedepartementet att skyldigheten att implementera direktivet kvarstår. Självfallet kommer politikerna i den proteststorm som nu är att vänta – och av vilken det här inlägget utgör en del – att hänvisa till att deras händer är bakbundna och att de ”tyvärr” måste följa EG-direktivet. Man kommer med andra ord att påstå att det är ”Bryssels”, inte Stockholms fel att vi i än högre grad övervakas.
Detta är så förljuget att alla som påstår detta – inklusive justitiedepartementet – borde skämmas ögonen ur sig. Det var endast Irland och Slovenien som röstade emot direktivet: Sverige var, liksom de andra medlemsstaterna, med på noterna. Det här är inte heller något där den alltid så självgode förre justitieministern Thomas Bodstöm kan slå sig för bröstet och framställa sig själv som rättsstatens vita riddarvakt. Samtliga svenska regeringar, den socialdemokratiska lika väl som den borgerliga, har på senare år kastat proportionaliteten över bord och har gått med snart sagt vilka åtgärder som helst som på lösa grunder påståtts hjälpa till i terroristbekämpningen.
Låt er alltså inte luras av de politiker som så gärna skjuter sitt eget ansvar på Bryssel. Det är, trots EG:s delvisa överstatlighet, den svenska politiken som har ansvar för oss, och som har ansvaret att investera politiskt kapital i att försvara rättigheter den tror på. Rättsstatliga rättigheter och rätten till en privatsfär som inte lagras, övervakas eller granskas är uppenbarligen inte sådana rättigheter som den svenska politiken anser vara värda att kämpa för.
Och det innebär att vi bör skylla på våra svenska politiker istället för att i trångsynt nationalistisk anda skylla på ”Bryssel”.
Lämna en kommentar