Den student på konstfack som låtsades vara psykiskt sjuk och därpå tvångsmedicinerades har nu anmälts till p0lisen, skriver Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Konstnärer och de som tror sig vara konstnärer (den senare kategorin torde utgöra den långt större gruppen) är ett märkligt släkte som inte nödvändigtvis anser sig behöva hålla sig till de regler som gäller för oss andra. Ibland gör de rätt i det, men att som del i ett ”projekt” otillbörligen utnytta ett redan överbelastat system som är till för att hjälpa människor i akut nöd, inte för att ge skådespelarelever en chans till examenspraktik, är osmakligt och patetiskt. Att studentens handledare har mage att försvara henne kastar tvivel omdömeskapaciteten hos personer som förvaltar statliga anslag – man kan ifrågasätta om Konstfack i framtiden skall få statliga medel. Att studenten försvarar sig med att ha velat ”öppna upp för diskussion” om den slutna värld som psykvården utgör är så löjeväckande att man baxnar.
Det må dock vara hur det är. Det som jag som jurist tycker intressant i ärendet är polisanmälan och landtingsråds Birgitta Rydbergs krav på ersättning för de kostnader som studentens idiotiska tilltag förorsakat – enligt uppgift 11 500 kr.
Vad gäller polisanmälan är uppenbarligen ingen brottsrubricering satt ännu, men Svenska dagbladet skriver att det handlar om sju misstankar, nämligen ”falsklarm, misshandel, försök till misshandel, ofredande, våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd och oredligt förfarande.” Man kan konstatera att endast två av dessa sju misstankar inte är relaterade vill att studenten skulle ha utövat våld mot annan, vilket hon bestrider att hon gjort. Trots att hennes allmänna omdöme kan ifrågasättas, har hon en poäng i att hon knappast skulle ha äventyrat sitt projekt genom att helt klart begå olagliga handlingar. Hon framstår alltså enligt min mening faktiskt som trovärdig i sitt bestridande. Om emellertid misstankarna om våldsutövning inte kan styrkas, återstår bara falsklarm och oredligt förfarande som möjliga brottsrubriceringar.
Falskt larm (som brottsrubriceringen egenligen bör lyda enligt lagstiftningen, men tidningarna tar det ju numera inte så noga mera med stavning och semantiska analyser av ord) regleras i 16 kap. 15 § brottsbalken, där det stadgas:
Den som genom oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom föranleder onödig säkerhetsåtgärd, döms för falskt larm till böter eller fängelse i högst ett år.
Frågan är här vad som menas med ”säkerhetsåtgärd”: är en intagning till psykvård att anse som säkerhetsåtgärd? En snabbsökning i kommentarlitteraturen ger mig inte något entydigt svar på detta, men det verkar inte vara helt uteslutet. Samtidigt tycker jag att ordet ”säkerhetsåtgärd” mera leder tankarna till polisutryckningar, avspärrade vägar och andra mera allmänt ingripande åtgärder än en intagning på sjukhus. Det är inte gjutet att bestämmelsen är tillämplig på studenten.
Oredligt förfarande finns i 9 kap. 8 § brottsbalken, som lyder:
Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det han medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet och därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för oredligt förfarande till böter eller fängelse i högst två år
Åtminstone enligt sin ordalydelse ser också detta straffstadgande egentligen ganska lovande ut. Problemet är dock uppsåtet, nämligen frågan huruvida studenten haft för avsikt att skada annan (nämligen landstinget). Jag tvivlar på att sådant uppsåt kan bevisas, och utan uppsåt blir det inget straff. Så här vid första påseendet tror jag alltså inte att hon kommer att kunna dömas för oredligt förfarande.
Jag tror nog att studentens undersökningar före hennes tilltag avseende huruvida det skulle kunna vara straffbart var hyggligt heltäckande: det ter sig inte självklart att hon gjort sig skyldig till brott. Jag skulle välkomna ett uttalande av domstolarna hur de ser på saken, i synnerhet vad gäller frågan om vad ”säkerhetsåtgärd” egentligen innebär. Det blir intressant att se huruvida åklagaren ger domstolarna denna möjlighet genom att väcka åtal.
Vad gäller betalningskravet är det inte heller helt solklart att landstinget kan vinna framgång med det. Landstinget måste ha en allmän beredskap att ingripa när folk är i färd med att skada sig själva. I den mån de omtalade 11 500 kr. omfattar baskostnader för att hålla sådan beredskap, torde studenten inte vara ansvarig för dessa kostnader. Hon kan endast göras ansvarig (om hon nu kan göras ansvarig över huvud taget) för de faktiska kostnader som hon direkt förorsakat.
Inom skadeståndsrätten räcker det normalt med att man förorsakat skada på grund av vårdslöshet. Problemet är dock att det finns olika kategorier av skada, och att för dessa gäller delvis olika förutsättningar för att någon skall bli skadeståndsskyldig. Den här skadan som studenten förorsakat faller med stor sannolikhet under kategorin ”ren förmögenhetsskada”, som utmärks av att det uppstått ekonomiska skador utan samband med person- eller sakskador. För ren förmögenhetsskada gäller enligt svensk rätt att denna enligt huvudregeln inte behöver ersättas, såvida det inte föreligger ett avtal mellan parterna eller den skadevållande gjort sig skyldig till brott. Om studenten alltså inte gjort sig skyldig till brott, ser det – eftersom något avtal mellan henne och sjukvården inte fanns – ganska mörkt ut.
Domstolarna har förvisso möjlighet att göra avsteg från huvudregeln att ren förmögenhetsskada inte ersätts, men de har traditionellt inte varit särskilt förtjusta i att utnyttja denna möjlighet. Eftersom det i det här fallet gäller ett otillbörligt utnyttjande av värdefull och mycket begränsad psykvårdskapacitet kan man kanske tänka sig att domstolarna skulle göra ett undantag från huvudregeln, men detta är på inget sätt givet.
Det kan alltså hända att denna omdömeslösa och patetiska människa till student faktiskt har rätt, att hennes smaklösa handling går utan påföljd. Detta kan på många sätt tyckas vara upprörande, men även om vi nu skulle ändra reglerna, gäller dessa ändringar bara för framtiden till, inte för den här studenten. Juridiken har ibland inga svar på ens de mest upprörande beteenden.
Tyvärr verkar det ju inte heller vara så att studenten utsätts för några sociala reprimander i sin egen miljö. Konstvärlden fortsätter att leva i sin egen isolerade värld, där reglerna för grundläggande anständighet ser ut på ett annat sätt än i det omgivande samhället.
Uppdatering: Min ganska torra juridiska analys kan må bra att mjukas upp av Hanne Kjöllers utmärkta och mera moraliskt färgade resonemang runt fallet.
Det finns framstående författare och journalister som gjort låtsats vara något de inte är. Jag tänker främst på Jack London (”Skriet från vildmarken”, ”Varg-Larsen”) och Günter Wallraff. Londons ”Avgrundens folk” är en skakande skildring om hur lagar och regler håller nere dem som hamnat på samhällets botten. London levde långa tider förklädd som en arbetslös och utslagen förlorare, och fick känna på hur det är att inte ha en chans till ett bättre liv.
Anna Odell hade kunnat löpa linan ut och göra ett intressant reportage, men orkade bara med en natt. I övrigt skall hon tydligen intervjua människor med, som det verkar, egna förutfattade meningar.
Att kalla det för konst är löjligt. Det skulle kunna vara i journalisthögskolans regi, ett forskningsprojekt på socialhögskolan eller läkarutbildningen. Är det möjligt att göra med tanke på att man utsätter psykvården för påfrestningen av att ta hand om en frisk person?
Sverker: Du har en mycket bra poäng. Det som jag tycker framför allt är löjligt är Odells tafatta förklaring att hon velat få till stånd en debatt om psykvårdens slutna värld: hur i hela friden trodde hon sig åstadkomma det?
Det kan också konstateras att varken London eller Walraff förorsakade de verksamheter de beskrev några kostnader: London levde, som du själv säger, fattigt, och Walraff utförde arbete för vilket han fick uselt betalt. Odell är inte klipsk nog att kunna ställa sig i samma led som dessa författare.
Det enklast är väl att sända en faktura till konstfack på de kostnader för samhället som nämnda tilltag har orsakat. Lanstingsrådet nämnde ju i DN-artikeln en summa på 10,500kr. Så det är väl bara att fakturera det till konstfack och Odell…
Ragund: Nu verkar jag ha uttryckt mig otydligt. Faktura, javisst – men avseende vad? Sjukvårdskostnaderna bärs av det allmänna, så det rör sig inte om någon tjänst som skulle kunna faktureras. Det finns heller inget avtal mellan Konstfack och landstinget. Betalningskravet skulle alltså behöva avse något annat, och det enda jag kan komma på är skadestånd. Min syn på skadeståndsfrågan har jag utvecklat ovan.
Det kan dessutom starkt betvivlas att Konstfack skulle ha något betalningsansvar ens om Odell skulle ha det. Konstfack är inte arbets- eller uppdragsgivare till henne i det här avseendet (att ledningen på skolan informerats räcker inte för att få den att bli Odells huvudman) och har därför inget ansvar för dumheter som Odell begår, om de så begås som led i utbildningen.
Att skicka en faktura är enkelt, men om den inte betalas, måste landstinget kunna genomdriva sitt krav i domstol. Jag bedömer dess utsikter till framgång med ett sådant mål som mycket små.
[…] Heidbrink analyserar förtjänstfullt fallet ur juridisk synvinkel på sin blogg. Han fördömer studentens handlande ur moralisk synvinkel, men kommer fram till att det är […]
Stryp alla anslag till konstfack de närmaste 3 åren. Tycker jag verkar vara ett trevligt straff… finns det någon juridisk grund? Nej troligtvis inte… Skulle det finnas ett stort stöd från allmänheten för detta? Ja, antagligen.
En annan lösning är väl att hänvisa till hennes uppenbara psykiska sjukdom. Att denna uppvisades bara under ett par timmar är ju ingenting som automatiskt betyder att hon är frisk. Sen kan vi droga ner henne och spärra in henne så slipper vi eventuella framtida konstverk och dess kostnader.
Synd att samhället inte fungerar så…
David: Det håller jag absolut inte med om – tack och lov att samhället inte fungerar så! Hellre står jag handfallen inför en moraliskt upprörande gärning som vi inte har juridiska medel att beivra än att det utdelas brutala och oproportionerliga straff i upprördhetens tecken.
Juridik är inte allt – regler är inte allt. Ibland måste vi lita till någon form av allmän anständighet och acceptera att vårt enda medel att ”straffa” den som beter sig så grovt oanständigt som Odell gjort i det här fallet utsätts för sociala och moraliska konsekvenser istället för statens tvångsapparat.
Jag tycker resonemanget haltar lite. Du skriver att hennes ”bestridande måste anses vara trovärdigt” eftersom hon ”inte ville äventyra sitt projekt” genom att utföra uppenbart olagliga handlingar som att klippa till någon.
Det tror jag inte riktigt på om man läser vad personalen eller sjukhusledningen sagt. Till saken hör att man måste vara bra illa däran för att bli tvångsinlagd, fastspänd och behandlad med sammanlagt tre sprutor lugnande medel. Personalen på psykakuten är med all säkerhet rätt luttrad och agerar inte så om de inte tar det hela på allvar. Hade hon bara sagt att hon mår lite dåligt hade hon väl fått en sobril och skickats hem. Sättet som personalen reagerat på, enligt uppgift rädsla och obehag, visar att hon verkligen gjort nåt utöver det vanliga ens på psykakuten. Då kan man säkert tänka sig att hon gjort sig skyldig till ofredande och våldsamt motstånd i varje fall.
Sen borde det ju vara falskt larm eftersom hennes agerande ändå lett till en polisutryckning till Liljeholmsbron, säkert med åtminstone trafikstörningar till följd.
Blubber: Bra och valida poänger du gör, men dels tror jag inte att vi utan närmare utredning kan avfärda det som Odell sagt – och den utredningen lämnar jag till polis och åklagare – dels är det inte gjutet att ”säkerhetsåtgärd” omfattar en enkel polisutryckning.
Jag tar inte ställning till fallet, utan jag för ett resonemang utifrån de uppgifter som kommit fram i tidningarna. Utifrån dessa utgifter anser jag att Odell åtminstone lyckats lägga sig i en gråzon där det absolut inte är självklart vare sig att hon gjort sig straffbar eller att hon skall betala psykvårdens kostnader.
Hur det blir får vi se när polis och åklagare gjort sin utredning.
Det verkar inte ligga särskilt nära till hands att bedöma studentens handlande som falskt larm. Ett grundläggande rekvisit är ju att gärningsmannen uppsåtligen ska ha lämnat en uppgift. Att uppträda på ett sådant sätt att andra personer uppfattar att det finns risk för ett självmordsförsök innefattar knappast ett uppgiftslämnande. Därtill kommer rekvisitet fara för en eller flera människors liv eller hälsa. I detta fall gäller faran endast uppgiftslämnarens (om hon nu lämnat någon uppgift) eget liv. Även om lagrummets ordalydelse även omfattar den situationen framgår det klart av förarbetena att det inte är ”falska självmorslarm” som bestämmelsen tar sikte på.
Något oredligt förfarande är det väl inte heller fråga om. Det innebär knappast skada för landstinget, i straffrättslig mening, att vårda en person som senare visar sig vara frisk.
Och för frågan om skadeståndsansvar i förhållande till landstinget lär det väl sakna betydelse om studenten brukat våld mot poliser eller vårdpersonal, de brotten har ju begångna mot andra subjekt än landstinget.
NL: Som redan framgår av mitt inlägg ovan håller jag helt med om dina åsikter avseende oredligt förfarande (där jag dock tror att kruxet ligger i Odells uppsåt att skada – jag tror inte att hon ens tänkt på det, och uppsåtsbevisningen blir svår härvidlag) och avseende skadeståndet (där jag dock tror att problemet mycket mera fundamentalt ligger i begränsningarna i rätten till ersättning för ren förmögenhetsskada – skulle hon fällas för falskt larm, skulle för övrigt landstingets skada antagligen vara ersättningsgill).
Det här med säkerhetsåtgärd och uttalandena i förarbetena är dock mycket intressant: jag har under dagen inte haft någon tid att närmare granska frågan, men min instinkt verkar alltså ha varit riktig – straffbestämmelsen är inte avsedd att täcka de här situationerna. Exakt på vilken grund man underkänner en tillämpning av bestämmelsen om falskt larm spelar sedan mindre roll – det är åtminstone högst tveksamt om man skulle få framgång med ett sådant åtal.
Det ser inte bra ut för landstinget eller för de som ropar efter att hon bör straffas.
Enligt DN-artikeln du hänvisar till ”ställde sig [studenten] på Liljeholmsbron i södra Stockholm och agerade förvirrad och desperat, varpå polis kallades till platsen. Hon fördes till psykakuten vid S:t Görans sjukhus, där hon tvångsmedicinerades.”
Det framgår inte om det var en ovetande förbipasserande som ringde polisen eller en person som var invigd i det hela. Det ter sig rimligt att i varje fall polisen som kom till platsen var ovetande om att de deltog i projektet. Detta verkar också vara den säkerhetsåtgärd som åsyftas.
Enligt DN:s måndagsartikel ”slängde hon kläder i vattnet nedanför, vilket flera uppfattade som att hon var i stånd att ta sitt liv.” – det torde tyda på att ett antal privatpersoner fick bevittna vad de trodde var ett allvarligt menat självmordsförsök.
Därmed finns det ett antal personer (ovetande privatpersoner, polis och vårdpersonal) som utsatts för starkt obehag i och med projektet. Man kan hävda att polis och vårdpersonal borde vara vana vid den sortens situationer – jag anser i och för sig att man trots det inte kan ta lätt på det obehag varje sådant fall orsakar. Men för privatpersoner kan det vara traumatiskt att få den sortens kontakt med psykisk sjukdom, en känsla som knappast lär lätta när man för klart för sig att det var fejkat.
Detta tycker jag borde vara uppenbart för alla som funderar på att genomföra ett projekt av detta slag, det borde rimligen ingå i förhandsanalysen. Jag är väl medveten om att jag inte är jurist så jag formulerar mig som en fråga – betyder inte det att man borde kunna visa uppsåt att orsaka andra människor skada?
Att en sjuk person utsätter sina medmänniskor för den sortens obehag är skäl att avskriva uppsåtet – oförmågan att ta den sortens hänsyn ingår så att säga i konceptet sjukdom. Men när en fullt frisk människa gör det, finns då inte uppsåt?
Min fråga är alltså att det skulle kunna finnas uppsåt att utsätta privatpersoner, poliser och vårdpersonal för de mycket obehagliga upplevelser som utgörs av att bevittna och verkställa tvångsvård. Om det finns lagar mot sådant lämnar jag åt andra att avgöra – man kan tycka att det borde åtminstone gå under förargelseväckande beteende…
Vad gäller falskt larm: Studenten larmade inte, därmed inte falskt larm. Om det var en vän till henne som gjorde det (för att starta projektet) flyttas väl ansvaret till honom/henne, medan om det var en ovetande privatperson kan den förstås inte dömas. Dock: finns det inget ansvar att snarast meddela att larmet var falskt? Om jag utlöser brandlarmet genom misslyckad matlagning, är det då inte mitt ansvar att meddela brandkåren detta så snart jag kan, istället för att vänta tills de letat igenom huset?
Wilhelm: Vi är inte straffrättsligt skyddade mot att uppleva obehag – tack och lov, säger jag igen, eftersom jag inte anser att vi ens bör försöka att uppnå det ouppnåeliga att få människan att bli tillfreds och att aldrig uppleva något obehagligt. Det finns för övrigt studier som visar att den som aldrig får uppleva – och därmed lära sig att hantera – obehag riskerar andra psykiska sjukdomar.
Det finns inte heller någon straffrättsligt sanktionerad skyldighet att underrätta andra om sina misstag. Rent skadeståndsrättsligt skulle man kunna tänka sig att underlåten underrättelse skulle kunna utgöra ett vårdslöst vållande av skada, men denna skada torde då normalt utgöra en ren förmögenhetsskada, varmed spärregeln mot sådan skadeståndsskyldighet åter blir aktuell.
Du lägger dock fingret på ett intressant problem om uppgiften till polisen: skulle en medstudent ha larmat polisen, utgör detta utan vidare en uppgift, och då skulle (givet att förutsättningen ”säkerhetsåtgärd” är uppfylld, vilket jag fortfarande är tveksam till) denna person kunna tänkas ha gjort sig skyldig till falskt larm. Det åtminstone borde kunna leda till någon form av samvetskval hos Odell.
Nej, vi är inte skyddade mot varje form av obehag, och jag inser till fullo hur orimligt det vore om så var fallet. Men det finns samtidigt saker vi är skyddade mot, och min (kanske felaktiga?) bild är att det även inkluderar saker som inte inbegriper fysiskt våld. Obehaget i fråga borde mycket väl kunna jämställas med de verbala kränkningar som väl faktiskt är straffbara (förolämpningar och svordomar mot poliser är ju ett exempel som kommer upp ibland)?
För övrigt en intressant poäng om att det kanske är nyttigt för människan att ibland utsättas för risker, obehagliga situationer etc, men jag tror inte jag tycker att det berättigar att man medvetet utsätter andra för det. Misslyckanden är också viktigt att lära sig hantera, men det brukar vi inte tycka motiverar att man förstör för andra människor.
Wilhelm: Jo, det finns vissa (ganska få) situationer i vilka ett obehag – hur man nu definierar det begreppet – är straffbart. I andra sammanhang kan också en skadeståndsskyldighet följa, exempelvis vid mobbning. (Här pratar jag alltså om det ganska luddiga kränkningsbegreppet som på sistone kommit till överanvändning i svensk rätt och samhällsdebatt.)
Jag skall alltså vara snävare i mitt uttalande: jag kan inte komma på någon straffrättslig eller skadeståndsrättslig regel som skulle sanktionera det obehag för vilket Odell här utsatt andra.
Ni är tråkiga. Det kan komma något intressant ur detta.
Tack för dina svar, de var klargörande! Jag vill egentligen inte göra kommentarstråden här till en dialog oss emellan, men har svårt att låta bli fråga och kommentera – inte minst när man får konstruktiva svar…
Efter lite googlande hittade jag SFS2001:732, jag gissar att obehaget för att gälla som straffbar kränkning i så fall ska vara ett ”angrepp på dennes [den kränktes] person, frihet, frid eller ära” (där väl frid är det som ligger närmast till hands)?
Huruvida obehaget uppgår till den gräns där det blir straffbart kan förstås diskuteras, och i avsaknad av prejudikat lär det väl bli en värderingsfråga. Min personliga uppfattning är att jag hellre utsätts för glåpord och spottloskor på stan än för fejkade självmordsförsök. Men jag kräver på intet sätt att andra ska dela min värdering i det avseendet.
Tack för intresaant läsning. Vill inte föra nån debatt, bara fråga om vad du hänvisar till när du skriver : ”Det finns för övrigt studier som visar att den som aldrig får uppleva – och därmed lära sig att hantera – obehag riskerar andra psykiska sjukdomar.” Jag skulle gärna läsa mer om detta.
Falskt larm har fö prövats ur skadeståndsrättslig synvinkel. HD kom fram till att staten inte hade rätt till ersättning för polisens (tror jag) utryckning genom ett normskyddsresonemang. Skadeståndsskyldighet torde som utgångspunkt här i vilket fall fordra straffansvar.
Här tror jag att det kan finnas bättre möjligheter, dock. Det oredliga förfarandet måste rimligen anses omfattat av uppsåt, om än inte ett direkt uppsåt.
Jag tror att hon är rökt.
Roliga kommentarer av Eberhard för resten:
Chefen på S:t Görans psykakut, David Eberhard, [är] starkt skeptisk till konstverket.
– Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation, säger Eberhard till Dagens Medicin.
Eberhard menar även att det är slöseri med samhällets resurser, både sjukhusets och polisens. Anna Odell själv säger till Aftonbladet att hennes konstverk inte är klart förrän i maj och att hon inte vill förklara det närmare innan dess. Men redan innan konstverket har presenterats sågas det av David Eberhard.
– Installationen eller vad det nu skulle föreställa misslyckades. Hon fick bara Stesolid. Om personalen hade trott att hon verkligen var psykotisk hade hon fått neuroleptika, vilket hon inte fick, säger han till Dagens Medicin.
Mårten: Det blir spännande att se vem som har rätt – jag tror inte att kommer att gå att visa en likgiltighetsuppsåt. Men vi kanske inte skall bli för tekniska här: framtiden kommer att visa vem som har rätt.
Eberhards kommentar är guld värd – minst.
Mycket intressanta kommentarer till det här inlägget.
Angående att konsstudenten möjligtvis kan hållas betalningsansvarig. Jag drar paraleller till att brandförsvaret exempelvis har rätt att fakturera (eller åtminstone har haft rätt att fakturera) för falska larm, till exempel om ett automatlarm utlöses på grund av en oförsiktig hantverkare.
Du skriver angående detta att landstinget är ålagda att ha en allmän beredskap och att studenten troligtvis endast skulle kunna krävas på de faktiska omkostnaderna hon orsakat. En person med fem års högskolestudier bakom sig borde väl rimligtvis inse att hennes påhitt kommer att kosta samhället pengar och således också anses ha ett ansvar, även ekonomiskt, för sina handlingar. Branförsvaret är ju också satta att ha en allmän beredskap men har ändå möjlighet att återkräva ”onödiga” omkostnader som kommer av ett falsklarm som hade kunnat undvikas.
Vad skulle skillnaden vara egenligen?
Magnus: Om jag inte missminner mig finns ett särskilt bemyndigande i någon form av lag eller författning för att brandkåren skall få ta ut denna avgift. Det krävs med andra ord särskilt stöd i lag för att en myndighet skall få skicka en faktura för falsklarm, och jag har svårt att tänka mig att någon skulle ha kommit på tanken att skriva in ett sådant bemyndigande i lagtexten om psykvård. Mårten (som absolut vet vad han pratar om) säger ju också att frågan om ersättningsskyldighet redan prövats och besvarats nekande. Med andra ord finns inte samma mekanism som vid branförsvar. (Jag hittar så här på kvällskvisten inte den tillämpliga lagstiftningen på http://www.lagrummet.se)
Vad gäller Odells vetskap om att hon skulle förorsaka kostnader är det väl just det som Mårten anspelar på när han säger att han tror att Odell är rökt. Om hon haft sådan vetskap och insikt och ändå ställt till med sitt tilltag, har hon förmodligen haft indirekt eller likgiltighetsuppsåt att skada landstinget. Jag tror dock att det blir svårt att bevisa: det här handlar (på mycket goda grunder) inte om ”sunt förnuft” (vad det nu egentligen är), utan om att bevisa att hon haft uppsåt.
”Konstvärlden fortsätter att leva i sin egen isolerade värld, där reglerna för grundläggande anständighet ser ut på ett annat sätt än i det omgivande samhället.”
…på både ont och gott, kanske… 💡
Intressant analys! När man bedömmer AOs trovärdighet tycker jag att en aspekt till måste tas in. Som står ovan har hon fått Stesolid, en bensodiazepin. En vanlig biverkan är minnesförlust, framförallt från tillfället hon fick medicinen och framåt. Dosen hon fick var nog ganska rejäl så det är inte omöjligt att minnet försvinner en stund innan också. Förutom att hennes erfarenheter inför hennes konstprojekt blir begränsade minskar också trovärdigheten i påståendet att hon inte brukat våld. Lägg sedan till att Stesolid kan orsaka viss förlust av hämningar…
Josef: Onekligen, men i det här fallet mest på ont.
Jonas: Intressant information. En minnesförlust skulle förstås påverka hennes trovärdighet. Däremot skulle förmodligen aggressivitet under påverkan av en inte frivilligt intagen psykofarmaceutisk medicin påverka uppsåtsbedömningen, så att hon inte skulle kunna hållas ansvarig för våld som hon brukat under påverkan av Stesolid.
[…] de kostnader som landstinget har fått för hela processen, något som moraliskt, men kanske inte juridiskt, låter helt rimligt. Konstfack tycker att det hela var en helt rimlig […]
Jakob:
Jag förstår inte varför du tror att det blir svårt att styrka uppsåt gällande oredligt förfarande. Enligt min mening torde ett likgiltighetsuppsåt till landstingets skada kunna styrkas relativt enkelt. Vilseledanderekvisitet är ju inte heller någon konst att styrka. Vari ligger dina tvivel?
DN: Det finns tre former av uppsåt, nämligen dels direkt uppsåt, dels indirekt uppsåt och slutligen likgiltighetsuppsåtet (som nog svalt det tidigare hypotetiska uppsåtet). Direkt uppsåt innebär att man avser att uppfylla förutsättningarna för brott – det har Odell inte gjort.
Indirekt uppsåt innebär att man, för att kunna uppnå något annat mål än brottet måste uppnå brottet, vet om det, och struntar i att låta bli att eftersträva sitt mål. Odells mål var att ”väcka debatt” och att låta sig omhändertas. Det kan knappast antas att i hennes beräkning ingick att låta sig medicineras och inlåsas över natten. Jag tror alltså inte heller att hon gjort sig skyldig till indirekt uppsåt i förhållande till oredligt förfarande.
Likgiltighetsuppsåt innebär att man är medvetet oaktsam vad gäller gärningen, att man alltså borde förstå konsekvenserna, vet med sig att man inte riktigt funderat igenom det hela och ändå begår gärningen. Det är redan svårt att säga att Odell borde ha förstått att hon skulle tvångsmedicineras och inlåsas över natten, men även om hon borde ha förstått det (vilket jag tvivlar på), är ytterligare frågan om hon varit medvetet oaktsam, eller om hon trodde sig ha genomlyst frågan huruvida det här var brottsligt eller ej och hade missat en väsentlig del. Jag tror alltså inte heller på likgiltighetsuppsåtet.
Men det skall också sägas att jag inte har tillgång till alla fakta i målet. Dessutom kvarstår ju misstankarna om våldsutövning. Jag säger alltså inte att det är solklart att hon går fri, utan bara att jag nog antar att hon förmodligen kommer att gå fri.
För att återknyta till tidigare, precis som Pernilla är jag nyfiken på undersökningen som ”visar att den som aldrig får uppleva – och därmed lära sig att hantera – obehag riskerar andra psykiska sjukdomar.” (jheidbrink, januari 28, 2009 vid 2:18 pm).
Finns det någon referens till detta? Vem har gjort studien, vad gav den, etc?
Jakob:
Tack för ditt svar! Jag har lärt mig att de tre uppsåtsformerna numera heter avsiktsuppsåt (tidigare direkt uppsåt), insiktsuppsåt (tidigare indirekt uppsåt) och likgiltighetsuppsåt (uppsåtets nedre gräns, tidigare s.k. eventuellt uppsåt; det du kallar hypotetiskt uppsåt). Ändringarna skall ha skett efter två HD-domar år 2004?
Hursomhelst ska det bli intressant att se hur åklagaren väljer att göra med anmälan.
Tack igen för din intressanta analys! Vågar man komma med ett önskemål om en analys till? Nu har jag hunnit fundera igenom AOs agerande och börjat fundera på Konstfacks skyldigheter. Borde inte de vara skyldiga att följa Lag om etikprövning av forskning som avser människor ? http://www.notisum.se/rnp/SLS/LAG/20030460.HTM
Jag är inte juridiskt skolad, men för mig verkar det som Konstfack inte följer lagar de är skyldiga att följa. Om du har möjlighet att skriva om detta vore det mycket intressant!
Jonas: Dels är konst inte forskning, fast många konstnärer gärna vill det. Dels visar en titt i lagens 3 och 4 §§ att det som skall skyddas här är personuppgifter och huvudsakligen biologiska ingrepp i en människa, eller som innebär psykisk påverkan på en person. Det torde ligga i lagens bakgrund att det avses ett ingrepp på en ANNAN person: det är enligt svensk rätt fullt tillåtet att begå självstympning eller att frivilligt utsätta sig för psykiska påfrestningar. Den lag du hänvisar till är helt enkelt inte tillämplig.
Jag vill också varna för att i upprördheten nu gripa efter varje halmstrå som leder till att man kan sätta dit Odell eller Konstfack. De skall bedömas kallt och med vanliga juridiska metoder. Vi skall inte börja hårdra lagar som ligger långt utanför kärnområdet för det som Odell gjort bara för att tillfredsställa våra moraliska känslor.
Juridiken har nämligen en grundläggande moralisk imperativ, och det är att lika skall behandlas lika och olika olika. Detta skall ske på ett sådant sätt att den som är i färd med att göra något på förhand kan bedöma vilken sida om lagen hon kommer att vara på (detta kallas för rättssäkerhetsintresset). Det innebär att vi INTE skall göra moraliskt påverkade efterhandsbedömningar, utan att vi även i efterhand kyligt skall försöka att bedöma hur vi skulle ha sett på situationen på förhand, och vad den enskilde handlande kunde rimligen förstå (med vissa tekniska kvalifikationer på vilka jag inte går in på här).
Det innebär att vi i anständighetens namn måste acceptera resultatet att även den som gjort något som upprör oss väldigt skall gå fri om vi inte kan få hennes beteende under de juridiska regler som gällde innan handlingen begick. Det gäller för alla mördare, det gäller alla våldtäktsmän och det gäller definitivt också Odell.
Om en pundare fejkar sjukdom för att få knark, är detta tillåtet? I normala fall kanske inte pundaren säger ”Ok, det var värt ett försök iaf” utan fortsätter hävda sin sjukdom. Detta gör det ju svårt att styrka eventuellt brott. Dock har ju Anna i det här fallet sagt att det var fejk.
David B: Jag förstår inte riktigt vart du vill komma. Odells medgivande i efterhand att det var en ”teatertillställning” gör väl knappast till eller ifrån i bedömningen av hennes juridiska eller moraliska ansvar när gärningen begicks.
[…] med konstfacksstudenten som lät sig låsas in på psykvård över natten (om vilket jag bloggat här) kommer nu nästa händelse: en student har som examensarbete sprayat ner och vandaliserat en […]
[…] brott, slår han fast. Tydligen krävs ingen analysförmåga alls för att bli överläkare. En juridisk analys visar att det är mycket osäkert om hon kan åtalas för något. Hon är heller inte åtalad för […]