Google har av en amerikansk distriktsdomare beordrats att lämna ut uppgifter om besökarna på YouTube till underhållningsföretaget Viacom, skriver Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Innan vi blir alltför upprörda, måste vi se huruvida det här beslutet står sig i högre rätt: Svenska dagbladet skriver förvisso inget om det, men det här beslutet är med största sannolikhet en såkallad interim injunction (en interimistisk tvångsåtgärd, skulle man säga i den svenska processrätten) och kan normalt särskilt överklagas till högre instans (alltså utan att man inväntar utgången i huvudmålet). Detta lär ske i det här målet, och sista ordet är sannolikt inte sagt ännu.
Samtidigt är blotta faktum att en domare på motsvarande tingsrättsnivå törs fatta ett sådant beslut illavarslande. Vi har blivit väldigt bekväma och självgoda i våra västerländska samhällen, och har börjat att ta för självklart det som inte är självklart, nämligen att staten inte kommer att vända sig emot oss.
Poängen med integritetsskyddet är bland annat att det skall finnas en personlig sfär för var och en av oss inom vilken ingen, inte heller staten, normalt får snoka runt. Integritetsskyddet upphävs delvis när det finns välgrundade misstankar mot någon enskild person, men då gäller normalt att det är just den misstänktes och ingen annans integritetsskydd som tillfälligt minskas. När någon ansöker om rätt att snoka inom någon annans integritetsskyddade sfär, måste den sökande normalt bevisa att det finns sådana välgrundade misstankar, och det gäller också att snokandet måste utformas på ett sådant sätt att ingen som inte är misstänkt mister sitt integritetsskydd.
Det hela utgör en gräns för vad staten – det allmänna – får göra med och mot oss. Staten och det allmänna anses i en västerländsk demokrati principiellt utgöra den enskilda personens tjänare, inte tvärtom. Den enskilda personen är alltså samtidigt en del av det allmänna och det allmännas motpart. Gränsen för vad kollektivet får göra mot den enskilda personen dras med hjälp av integritetsbegreppet: det angår ingen vad jag skriver till mina vänner, kollektivet skall ge fan i huruvida jag tycker att invandring är jättebra eller förödande för Sverige, det vidkommer ingen statlig företrädare huruvida någon vill tapetsera sitt vardagsrum med Stalin- eller Hitlerbilder så länge denna person inte gjort sig skyldig till något hatrelaterat brott.
Om vi inte upprätthåller denna gräns riskerar vi att nyfikna grannar tillskansar sig rätten att kolla hur välfyllt vårt kylskåp är (det är ju i barnens intresse att det finns ett rikligt och varierat matutbud hemma), att polisen kommer in i vårt hem och förhör oss för att vi har tidskrifter hemma i vilka företrädare för obehagliga åsikter kommer till tals, eller att någon myndighetsperson registrerar huruvida vi är ateister eller troende.
Det kan tyckas att det är en lång väg mellan att få ut uppgifter om YouTube-användare och grannar som kollar kylskåpet, men det är det inte. När det gäller den personliga integriteten finns det nämligen bara en skyddsvall – misstankesregeln – och när denna genombrutits finns inga principiellt hållbara argument för var gränsen för kollektivets rätt att snoka i vår privatsfär skall gå. Det gäller alltså att med all makt värna den första försvarslinjen, för när denna fallit är slaget helt förlorat.
När det gäller upphovsrätt och terrorism har vi börjat överge vår skyddsvall. FRA-lagen upphäver misstankesregeln, och det gör också den amerikanska domarens beslut att Google skall lämna ut uppgifterna om YouTube-användarna. Bland alla YouTube-användare finns säkert åtskilliga som gör sig skyldiga till stöld av intellektuell egendom (och det är stöld, alla fildelningsentusiaster till trots), men den stora massan gör inte det. Det finns ingen rätt för Viacom att övervaka alla oskyldiga i förhoppning om att hitta någon skyldig, precis lika lite som det är motiverat att FRA avlyssnar alla oskyldiga svenskar i förhoppning om att kanske hitta någon enstaka skyldig person.
Rättigheter måste vara hierarkiska, eftersom de oundvikligen kommer att krocka med varandra (och med ”rättigheter” menar jag här rättigheter nedlagda i positiv rätt – jag håller inte på med metafysik). De försvarsrättigheter som den enskilda i ett västerländskt samhälle har mot det allmänna – den såkallade första generationens mänskliga rättigheter – måste vara högst prioriterade, eftersom de utgör själva grundvalen i den frihet som vi anser oss ha. Det är tillräckligt problematiskt att dessa rättigheter krockar med varandra utan att vi dessutom i något enskild fall låter andra, mindre elementära rättigheter gå före grunderna i vår demokrati.
För närvarande låter vi vår panik inför terrorister och vår bristande erfarenhet med intellektuell egendom gå före de mest grundläggande rättigheterna. Notan kommer vi att få i form av missbruk av statlig tvångsmakt.
Notan kommer kanske inte idag, kanske inte imorgon – men förr eller senare kommer någon att springa igenom den bräsch som vi slagit i vår försvarslinje. Någon kommer att utnyttja vår blåögda förlitan på att stora organisationer – staten eller enskilda företag – inte kan göra fel.
[…] Heidbrink har skrivit en väldigt bra text om Upphovsrätt kontra integritetsskydd. Vilket ska sättas i första rummet? Läs […]
I den utsträckning man accepterar begrepp som ”intellektuell egendom” är det kanske stöld, men då hamnar du i gränsdragningsproblem.
Varför inte nöja sig med lagen om upphovsrätt och brott mot denna?
Mumfi: All egendom leder till gränsdragningsproblem. Vid fysisk egendom uppstår dessa problem vid samägande, vid sammanfogningar och vid bearbetningar, om vilka en stor del av sakrätten handlar. Jag förstår inte varför de jämförbara problem som begreppet ”intellektuell egendom” kan föra med sig är så oacceptabla.
För övrigt ligger till grund för upphovsrättslagen en äganderättsliknande föreställning om att upphovsmannen eller -kvinnan har rätt till sin intellektuella prestation och det ekonomiska utbytet som härflyter från denna. I den mån man berövar upphovspersonen möjligheten att vinna ekonomiskt utbyte av sin prestation, handlar det – precis som vid stöld – om ett fråntagande av ekonomiska möjligheter. Det rör sig alltså oavsett hur man ser saken om stöld.
Nja, grundtanken bakom iden med upphovsrätt är att ge upphovsmän ett sanktionerat monopol på bekostnad av den allmänna nyttan, för att på så sätt uppmuntra denne att skapa fler verk som i slutändan främjar allmänheten än mer. Men då gäller det att hitta en sådan balans där allmänhetens tillgång till verk maximeras. Upphovsrätt är en koncession given av allmänheten till den enskilde för att uppnå ett specificerat mål.
Någon rätt till några intellektuella presentationer har historiskt aldrig erkänts annat än möjligen just rätten att stå som upphovsman, men även denna rätt har man ofta förhandlat bort (spökskrivare, pseudonymer…).
Det ekonomiska utbytet av ditt verk är ingen egendom jag tar ifrån dig om jag inte ger dig möjlighet till ersättningen. Verket har du kvar, upphovsman är du fortfarande. Men jag nekar dig ersättning för ditt verk, det är inte stöld. Jag stjäl inte från pizzerian i hörnet om jag bakar egen pizza, inte ens om jag använder samma recept som han i hörnet gör. Jag skulle lika lite stjäla från honom om jag sprider rykten om att han använder bristfälliga ingredienser till sin vara; Eller ens om jag helt enkelt öppnar en butik bredvid och säljer kebab, eller likadana pizzor för den delen. Men jag nekar stakars pizzabagaren ersättning för sitt verk. Jag skulle även kunna parkera min bil på ett sådant sätt att jag hindrar hans kunder från att ha tillgång till butiken. Jag kan köpa slut på en nyckelingrediens hos hans leverantör, eller skiva ett exklusivt avtal om densamma. Många av dessa metoder är olagliga och andra är lagliga. I samtliga fall uteblir inkomster, inget av dem är stöld.
Dessutom måste man här välja: Vilken sorts egendom anses viktigast, för din ”intellektuella egendom” stipulerar villkor varmed jag får nyttja min fysiska egendom. Jag finner detta oacceptabelt, men därom finns det åsikter.
Argumenten till varför idéer och materiella ting är väsensskilda behöver vi kanske inte gå närmare in på, det borde vara självklart för alla. Att försöka inordna idéer i det regelverk vi har skapat för att fördela ändliga resurser är ganska absurt.
Gränsdragningarna är mycket svårare än med fysiska varor. De exempel du anger är inte exempel på sådana problem. Problemen jag syftar på är framförallt verkshöjd och tidsbegränsning. Varför ska vissa saker anses skyddsvärda och inte andra? Och varför ska detta sorts ägande vara tidsbegränsat, och hur länge? Om man väljer att se upphovsrätt som en koncession då har man inte dessa problem. Väljer man att se det som ägande så lyser skillnaderna mot vanligt ägande igenom något…
Mumfi: Mycket av det du säger är tänkvärt, och jag är inte heller någon större vän av upphovsrätten. Jag anser dock att den minskning av någon annans möljlighet att tjäna pengar som består i att ta dennes prestation och själv tjäna pengar på den är åtminstone nära stöld.
Det rör sig nämligen INTE om idén som är skyddad enligt upphovsrätten (även fast många, förespråkare liksom vedersakare, fått för sig detta), utan om UTFÖRANDET. Idén att sammanställa ortens telefonnummer till en katalog är så banal att den inte kan och inte bör skyddas, och den skyddas inte heller. Däremot är det en annan femma att ta, säg, Eniros katalog, kopiera den och sälja den för vinning, eftersom man då tillgodogör sig annans arbete. På samma sätt är det med musikverk: du får spela efter en låt, men du får inte ta, säg, Eminems inspelade musik och tillgodogöra dig dennes tid och kreativitet.
Tidigare fanns rätten att framställa exemplar för privat bruk av upphovsskyddade verk: poängen då var alltså att man inte fick göra VINNING på annans kreativitet. Under dessa villkor anser jag helt klart att sådana stjäl som säljer musik till andra som de inte själva skrivit och spelat in.
Jag får lite svårare nu när rätten att kopiera för eget bruk är borttagen, men jag förstår att de som bygger sin näring på att sälja musik, litteratur eller filmer får både ett ekonomiskt och ett moraliskt problem när deras grejor sedan sprids till ett oberäkneligt stort antal andra. Då tillåter den som först köpte verket inte längre kopiering för eget bruk, kan man anse, utan kör en storstilad verksamhet.
Til syvende og sidst investerar den som framställer musik, litteratur, film eller något annat upphovsrättsligt skyddat verk sin tid och sin kreativitet och har därför inte möjlighet att göra annat och förvärva sitt levebröd. Betalar man inte för ett tillgodogörande av personens tid, förhindrar man att denna livnär sig på sin förmåga: om vi skall diskutera historiska förhållanden, var de alldra flesta konstnärer i historien ena riktigt fattiga stackare, och det är frågan om vi skall gå tillbaka dit. För mig är dock den centrala poängen att om någon tar min avhandling, läser in den på en dator och sedan lägger ut den på Internet, så att alla kan ta den som vill utan att betala, har den personen tillgodogjort sig min möda, min (begränsade) förmåga och berövat mig en (patetiskt liten) inkomstkälla.
Visst skulle jag anse att det var stöld.
Det tycks ha smugit sig in ett missförstånd här, Jag ÄR en vän av upphovsrätt. Av samma anledning som jag är en vän av demokrati: alternativen är sämre. Men det gäller att vara medveten om vad det är för ett djur. Debatten blir inte bättre av att vi börjar diskutera analogier istället för realiteter. Att det juridiskt inte rör sig om stöld är alla överens om, hoppas jag. Vad vi då hamnar i är om vi ska söka oss tillbaka till de ideologiska rötterna till vad vi kallar egendom och sedan försöka att inordna ”verk” i detta. Det är en intressant diskussion och alla exempel jag sett på sådana har resulterat i att man hamnar i gränsdragningsproblem. Bättre då att betrakta upphovsrätt och patent som det de är: Instrument för att berika allmänheten. Om det leder till välgång för kreatörerna så är detta en bisak, men trevligt naturligtvis.
Vad som anses banalt eller inte är som sagt lite av ett problem i frågan. Uppenbart anser du att det är banalt att samla nummer med innehavaren i bokstavsordning men jag har sett patent på trivialare saker som gått igenom. Speciellt vad gäller mjukvarupatent så har det infunnit sig en ordning där problemformuleringen utgör patentet, då lösningen blir självklar när problemet infinner sig. Vad vi har då är ett system som medför ett tydligt hinder för utvecklingen. Det är då viktigt att vi minns varför vi införde instrumentet och är beredda att anpassa funktionen så att instrumentet återigen fyller sitt syfte.
Att profitera på andras verk är naturligtvis olagligt och bör vara så också, men inte är det stöld. Lika lite som det är stöld att sjunga hemma istället för att köpa skivor. Och för att vara tydliga här: den specifika inspelningen som du anför är skyddad av en annan uppsättning rättigheter än själva sången. Detta har i själva verket ett svagare skydd än sången i sig. 50 år istället för livstid +70. Att sjunga efter Eminem är således olagligt också det. Anledningen till att vi inte ser några konflikter i den frågan tror jag har mer att göra med att den konflikten togs ganska tidigt, innan proponenterna för hårdare rättigheter växt sig starkare än representanterna för allmänheten, och att de numera finns metoder och praxis i frågan som är balanserade och anses allmänt acceptabla.
Det är fortfarande lagligt att kopiera för eget bruk. Vad som ändrats är att förlagan måste vara laglig, och att kretsen som du kan upplåta din förlaga till kopiering för har begränsats något. Du får fortfarande kopiera dina vänners köpta skivor eller spela in från radio. Låna böcker av vänner är fortfarande lagligt.
Att du personligen känner dig lite snopen när din avhandling sprids på nätet har jag full förståelse för. Samtidigt kan jag påpeka att det antagligen ingår i din yrkesroll som du uppbär ersättning för att producera sådana. Under en annan ordning kunde lika gärna rätterna till din avhandling ha tillfallit din arbetsgivare eller för den delen förlaget (det system som råder i USA t.ex. samt det som rådde innan nuvarande ordning). Varför inte se det positiva i det hela, din avhandling läses av fler personer, vilket rimligen måste vara idealet, varpå ditt marknadsvärde som lektor ökar. Förhoppningsvis så ökar då även den marknad på vilken du säljer dina produkter och därmed så kan vid en viss brytpunkt andelen betalande kunder vara större än du annars skulle haft. I det läget kan man göra två val: Gräma sig över att alla läsare inte är betalande sådana; eller hoppas att andelen betalande läsarna är fler än de annars skulle vara och att om nu så inte skulle vara fallet, inse att världen inte är fulländad.
Mumfi: Lite elakt av dig att föra mig på förenklingens spår innan du med mycket god argumentation och elegans halshugger mig. Du har förstås rätt i nästan allt du säger.
Jag är ingen vän av upphovsrätten i sin nu existerande form, vilket inte behöver innebära att jag inte principiellt tycker att någon form av skydd för intellektuell kreativitet är viktigt. Jag anser att de patent för nummerkombinationer som du anför (det finns ännu värre exempel på amerikanska patent för ”business models”, alltså affärsupplägg) visar upphovsrättens (och angränsande rättigheters) pervertering. Det finns all anledning att gå tillbaka till grunden för upphovsrätten.
Vad som är stöld och vad som inte är stöld är i slutändan en lek med ord, och den juridiska definitionen av begreppet kan alltid fixas till så att den passar vår samtid. Du tycks i begreppet ”stöld” lägga att något som tidigare fanns hos någon är borta och finns hos någon annan: med den definitionen är stöld bara möjligt avseende fysisk egendom. Man kan dock i stöldbegreppet också lägga ”förminskning av annans möjlighet att tillgodogöra sig ett ekonomiskt utbyte av något” och då skulle immaterialrättigheterna omfattas. Til syvende og sidst är orden anpassningsbara: jag anser dock att det finns en moralisk och juridisk tveksamhet i att i stor del dela med sig av annans kreativitet, såsom till exempel av kopior av noter eller av böcker eller för den delen även inspelad musik (som inte omfattas av upphovsrätten, utan av en angränsande rätt, vilket du helt riktigt påpekar).
Det som jag tycker är ojuste från fildelningsvännernas sida är att säga: ”vaddå, du har ju din skiva kvar, så då gör det ju inget att jag omöjliggör för dig att sälja den och att leva på den” och att motivera detta med att kopiering inte faller under stöld, då skivan eller filen ju finns kvar hos den skapande. Det är ett pseudoreligiöst spel med ord som inte bevisar någonting. Faktum är och förblir att – alla tveksamheter i det moderna immaterialrättssystemet till trots – fildelarna tillgodogör sig annans intellektuella prestation och minskar upphovsmannens eller -kvinnans möjlighet att leva på sin kreativitet. Beteckna det som stöld, som angrepp på annans sfär, som otillbörligt ingripande i annans rättssfär eller hur du nu vill, otillbörligt och ekonomiskt och moraliskt tveksamt är det alla gånger.