På Svenska dagbladets Brännpunkt beklagar sig företrädare för förbundet Humanisterna över att SVT sänder för många såkallade andliga program, det vill säga högmässor och liknande. De har fullständigt rätt i sin klagan, men frågan är faktiskt lite knepigare än debattörerna låter påskina.
Religion finns i olika former och skepnader. Det som förenar alla religioner (i snäv bemärkelse: buddhismen är exempelvis enligt min mening mera en livsfilosofi än en religion) är att de förutsätter en högre makt i världen som har vissa intentioner med både människorna och planeten och vars existens inte går att bevisa. Religioner säljer så att säga livsåskådningar i paket, och dessa livsåskådningar baseras på tro, inte kunskap. Detta innebär att religioner säljer livsåskådningar som går ut på att inte fråga, att inte vara kritisk, vilket också visar sig varje gång man försöker att påtala teologiska tankevurpor för troende: de argumenterar inte, utan kommer bara med trossatser.
Alltså är religion lika obevisbar som en politisk världssyn, med den skillnaden att politiska övertygelser normalt åtminstone gör sig mödan att halvrationellt argumentera för sin sak, vilket religioner inte kan göra, eftersom de till sin natur är irrationella. Eftersom SVT, såsom varandes ett statligt bolag, skall (inte bör – skall) hålla sig utanför området för livsåskådningar, är det från yttrandefrihetssynvinkel farligt att just svenska kyrkans ritualer får en så framstående plats i TV-rutan. SVT prioriterar protestantisk kristen tro av ett visst slag före liberalismen, judendomen, socialismen, islam, Livets ord, konservativismen, fackföreningsrörelser… Listan är oändligt lång.
Samtidigt går det dock antagligen inte att vara hundraprocentigt rättvis. Jag själv är tämligen upprörd över det som jag uppfattar SVT:s vänstervridenhet, men mina vänner som har vänstervridna åsikter försäkrar mig om att de är lika upprörda över det de uppfattar som SVT:s högervridenhet. Att spåra en samhällsuppfattning i ett visst TV-program kommer alltid åtminstone i viss mån vara mottagarens sak, och anledning att vara upprörd kommer det alltid att finnas för många. Spelar det då någon roll att just svenska krykans högtider också finns med i TV-rutan, eller är det bara ännu en sak att vara upprörd över?
Både ja och nej. Jag skulle helst vilja slippa all religion i TV-rutan, men om nu politik får synas där, finns ingen rationellt hållbar gräns mot religiösa uppfattningar. Om jag alltså vill få titta på politiska program, måste religiösa människor få titta på religiösa program: världsåskådning som världåskådning.
Däremot är det ett tecken på den svenska kulturella provinsialismen att det endast är protestantiskt kristna program från svenska kyrkan som visas. När senast fick vi se en gudstjänst i en synagoga i SVT? Eller, för att ta en befolkningsgrupp som är mycket större än den judiska, när fick vi se en gudstjänst i en moské (om nu islam tillåter sådana sändningar, jag är osäker) eller från en katolsk kyrka (vi har ju genom den sydamerikanska invandringen rätt många katoliker i det här landet)? Varför får inte Livets ord eller pingstkyrkan synas i rutan annat än när någon blivit upprörd över dessa organisationers budskap?
SVT bedriver åsiktscensur på det religiösa området, och detta är inte godtagbart. Jag misstänker starkt att jag kommer fram till en slutsats som mina meningsfränder i förbundet Humanisterna inte blir glada över, men jag anser att SVT, istället för att inte visa någon religion alls, bör visa de religioner som finns i det svenska samhället, även när det rör sig om religioner som journalisterna kanske inte tycker om. Sådana visningar av olika religioner skall också vara lika okommenterade som de sändningar från svenska kyrkan som vi får stå ut med.
Yttrandefriheten handlar ju til syvende og sidst om att skydda just åsikter som är så otrevliga att de annars skulle förtryckas. Demokratins test är att tillåta (fredliga) meningsyttringar som majoriteten upplever som obehagliga.
Denna insikt måste väl rimligtvis omfattas av den löjliga slogan ”Fri television”?
Jag måste säga att jag inte håller med dig om att de måste ha religiösa program om de har politiska program. Skillnaden borde vara uppenbar; i de flesta politiska program (de övriga tycker jag dock vi kan kasta ut) så sitter det två eller fler med olika uppfattningar och debatterar (även om man kan diskutera hur bra det går), man ifrågasätter (eller ska iaf) och man gräver.
I de religiösa programmen låter man helt enkelt en präst predika.
Så om de faktiskt sätter någon imam, en präst och en rabbin ner och börjar diskutera de olika religionerna, gärna med någon humanist också, då tycker jag det är jämförbart. Inte innan.
Men till sist så handlar det dock inte så mycket om yttrandefrihet, anser jag, som den eviga frågan vad public service ska göra och vara till för. Personligen tycker jag inte att sända predikningar från något religiöst samfund går in under det uppdraget. Jag tycker att PS jobb är att granska, och då även religionerna (även om de i dagsläget inte är så mäktiga att de förtjänar så mycket tid).
Det är f.ö. av samma skäl som jag blir förbannad varje gång SVT hinkar ut miljoners miljoner för att köpa in sportevenemang. Jag kan gå med på att de sänder sammanfattningar, tusan till och med att de sänder hela matcherna efteråt, men slösa inte dessa pengar på detta.
WysiWyg: Jag kan nog delvis hålla med dig om det du säger, men dokumentärer etc. utgör ju också i bredaste bemärkelse politiska program som innehåller ett oemotsagt budskap. Jag tenderar mot din hållning, men jag anser att gränsdragningssvårigheterna blir för stora, och att det då är lika väl att låta alla komma till tals, emotsagt eller oemotsagt.
Vad du har att säga om public service utmynnar i sin logiska konsekvens i att vi egentligen inte skall ha public service-bolag alls. Jag anser inte SVT vara fri i någon egentlig bemärkelse: hur kan någon vara fri mot sin bidragsgivare? Jag tror inte heller att vi någonsin kommer att komma fram till någon lösning på frågan huruvida SVT skall sikta mot det smala eller det breda (sportevenemang ingår nog bland det breda).
Skippa public service och TV-licenserna och låt istället alla kanaler vara betal- eller reklamkanalser. Det finns ingen anledning att centralstyra TV-utbudet.
Bra skrivet
http://omreligion.blogspot.com
Jacob: Vi är nog ganska många som tycker att TV-utbudet blir mycket mer styrt om man skippar public service. Över reklam-finansierad TV har jag inget som helst inflytande, men jag tvingas ändå betala dyrt för den.
Leo: När har du senast haft inflytande över SVT:s programutbud? Dessutom är jag lite förvånad över att du behöver betala för reklamfinansierad TV: jag måste betala de kabelbolag som drar kabeln till min TV – kanalerna själva har jag hittills aldrig betalat…
Jacob: Inflytandet är i båda fallen indirekt. Dessutom är betalningen vad gäller reklamfinansierad verksamhet inte direkt synlig. Men reklam är dyrt.
Hur gör du för att slippa betala för reklamen? En del har ju på senare tid ståtat med att de i många år smitit ifrån att betala TV licens. Finns det kanske någon liknande möjlighet med reklamen?
För om reklamfinansierad TV har råd att sända t ex sportsändningar som public service har så måste väl den reklamfinansierade TV:n har mer pengar att röra sig med. I slutändan är det väl du och jag som har betalat för det? (Inte för att jag tror att penningmängden är konstant, men pengar växer inte på träd.)
Leo: Bara för att göra det alldeles klart – jag har ALLTID betalat min TV-licens. Inget journalistdrev här, inte, tack!
Jag förstår inte riktigt hur du menar, men jag betalar inte för reklamen annat än när jag köper en produkt för vilken det görs reklam, eller hur? Det företag som producerar varan i fråga har en reklambudget, av vilken viss del går till exempelvis TV5. TV5 samlar in pengar från olika företag och tjänar på så sätt sina pengar.
Det är alltså varornas konsumenter som i slutändan betalar för reklam, och för de allra flesta varorna rör det sig om några öre per inköpt vara. TV-licensen däremot kostar mig över 1 000 kr. per år, bara för att jag äger en TV. Med beskattningen av TV-innehav finansieras jeppar som Janne Josefsson och dåliga serier som det numera nedlagda rederiet. Nu på sistone har SVT i och för sig börjat visa intressanta filmer, men jag kan nog titta på en hel del hyr-DVD-skivor innan jag kommer upp till TV-licenskostnaden. Aktuellt och Rapport är i europeisk jämförelse skrattretande dåliga nyhetsprogram och de få sportevenemang som jag är intresserad av (i princip bara fotbolls-EM och -VM) visas numera också på TV4.
Vad i hela friden betalar jag över 1 000 kr. om året för? Jo, för förmånen att inneha en TV… Jag kan inte tycka att det finns någon fördel med detta.
Jacob: Det är lurigt det där med hur mycket du betalar till reklamen. Det beror på vad du köper. Men utan att gå in på detaljer så är det väl en smula märkligt om reklam-TV kan visa dyra sportsändningar som inte public service har råd med om nu reklam-TV inte får in ganska mycket pengar?
Jag misstänker att det är svårt att få fram verkliga siffror på hur mycket reklam kostar. Vilket företag vill säga ”en ganska stor del av det du betalar för varan består marknadsföringskostnader i olika led”? Eller ”om du köper den här lyxvarianten i stället för den billigare kopian betalar du en väldig massa till vår reklam, men i gengäld får du hög status av oss just genom vår reklam”.
Ett ganska graverande exempel som jag kommer ihåg är den uppskattning någon gjorde för några år sedan av läkemedelsbolagens reklamkostnader. De uppskattades i Sverige till att vara cirka tusen gånger större än de medel som läkemedelsverket hade att informera kring läkemedel. (Be mig inte berätta vem som gjorde uppskattningen, det har jag tyvärr glömt.)
Om någon annan kommer ihåg andra siffror på hur stor del reklamen är av det vi betalar (inom olika sektorer) så vore det intressant att läsa. Speciellt kontroverser om hur mycket som ska räknas som reklamkostnader.
De tusen kronor som du och din eventuella familj betalar till public service ska förstås gå till att producera svenska program också. Producera är dyrt och sprida är billigt i IT-åldern som du vet. Om du inte vill ha program som är producerade i Sverige har du nog en poäng där. Inte för att jag ser de här programmen särskilt ofta, men jag tycker att det är väldigt bra att de finns. Sverige är ganska litet i världen (sisådär en 100-del av de riktigt stora) och vad vi tycker, tänker och behöver här måste vi nog själva lyfta fram.
Leo: Jo, reklamkostnaderna varierar, men jag har inget problem med det, eftersom jag åtminstone får välja vilka produkter jag köper. När jag betalar pengar till SVT (trots att det är min TV som beskattas – bara denna förljugenhet är upprörande, tycker jag), får jag inte välja. För mig räcker det egentligen som argument.
Du har en poäng i ditt argument med svenskproducerade program, men jag tror inte att vi behöver public service för att producera sådant. Bortsett ifrån att det jämt är samma skådespelare (Mikael Nykvist för femti-efte gången) och alltså inte precis kvalitet, tror jag att ett folk på nio miljoner knappast kommer att acceptera när dess kultur inte omfattar också film och annat. Med samma argumentation som den du har angående SVT borde du ha en radioskatt, en bokhylleskatt och en brevinkastskatt (eftersom tidningen kommer igenom den).
Det finns en annan aspekt på frågan också. Jag förmodar att dessa sändningar hänger kvar sen statskyrkans tid. Och att man inte funderat över saken, precis som man inte funderade över skolavslutningar med psalmer i kyrkan – förrän man blev tvungen till det.
Att lösa kyrka och stat klipper fler band än man i förstone tänkt på.
MEN protestantismen i Sverige är utöver att vara en religion även en del av en kultur, utan något hum om densamma blir rätt många företeelser i det svenska samhället tämligen obegripliga.
Om nu direktsända gudstjänster är ett sätt att råda bot på den saken kan man i och för sig fråga sig, men att protestantismen som kulturell företeelse bör visas av svt tycker jag verkar rätt självklart.
Vårt språk som det ser ut nu t ex har vi fortfarande Gustav Vasas Bibel och i någon mån Karl XIIs att tacka för.
Vi skulle inte varit de vi är utan dessa översättningar.
Vilket inte hindrar att man bereder större plats även för andra religioner. Förmodligen behöver man tänka över det här i några vändor till innan man kommer fram till något riktigt hållbart.
Jakob (ursäkta att jag stavade ditt namn fel innan):
Ja, du får välja produkter och till en viss del hur mycket du ska betala för reklamen. Ären om du inte har några problem med reklamen så innebär det ju inte att du inte betalar en hel del till den. Det gör jag med – och jag har nog då betydligt mer problem med att jag faktiskt tvingas till det i många fall.
Dessutom kan man fråga sig om man alltid får välja så mycket. Tänk dig en billig hållbar produkt som konkurrerar med en dyrbarare mindre hållbar. Om alla val vore rationella – UR KUNDENS SYNVINKEL – så är det självklart att den billigare hållbara skulle vinna. Men i verkligheten kommer reklam, finansiell situation och liknande in och jag tror att den dyrbarare, mindre hållara vinner många gånger.
Vems val var det i så fall?
Om vi inte hade public service skulle säkert reklam-kanalerna göra något liknande, men med en speciell touch. Du säger att du inte har några problem med reklamen för att du får välja produkt. Om någon annan står för den direkta användningen av pengarna så blir ditt inflytande begränsat. Kanske inte så du ser och märker det om du inte är observant. Men den som tittar efter närmare finner naturligtvis att den här ordningen förändrar utbudet på ett sätt som passar finansiären.
Jag tror nog att du märker det. Är det helt enkelt så att du anser att den ordningen passar din sin på hur samhället bör fungera? Lite av den starkes rätt?
Karin: Jag är helt med dig om dina tankar om kulturarvet. Men visst finns en skillnad mellan någon form av religionskunskap och att låta en präst tala om sin tro, oemotsagt och utan analys? Jag är faktiskt ofta förvånad över hur mycket mer jag som ateist tenderar till att veta om kristen teologi än många gör som kallar sig kristna. Direktsända gudstjänster kommer dock knappas att råda bot på den saken. I vilket fall som helst kräver statens plikt att vara neutral att alla religioner företräds, eftersom Sverige inte är det land det en gång var.
Leo: Inga problem med namnet – det händer hela tiden.
SVT är enligt min bestämda mening ingen neutral kanal. Dess urval av programinslag och dess fokus på vissa frågor återspeglar måhända majoriteten, men inte minoriteterna, vilket borde vara ett krav om kanalen skall anses vara neutral. De politiska turerna om utnämningar till SVT är många och rätt vidriga, och det går alltså uppenbarligen rätt mycket politik i det hela. Jag känner inte att min samhällsgrupp – högutbildade män i 35-årsåldern med borgerliga åsikter – är särskilt välföreträdda hos SVT, och jag känner inte heller att jag kan påverka SVT. Måhända känner du igen dig mera i det som SVT gör och därför har svårt att acceptera min kritik? Kan det vara så enkelt?
Reklam har mycket lite med den starkes rätt att göra. Jag skulle också kunna tänka mig att betala för att se kanaler som inte innehåller reklam och gör program som jag finner intressanta. (Här är ett enligt min mening äkta marknadsproblem det förhållandet att jag inte kan välja den kanal jag vill titta på – jag måste alltid köpa ett paket. Marknaden fungerar alltså dåligt.)
Du gör det för enkelt, tror jag, om du likställer icke-public service TV med reklamfinansiering. Man kan tänka sig många olika lösningar. Det som jag är och förblir upprörd över är att jag tvingas betala för att finansiera en kanal som inte erbjuder mig rätt mycket, och att denna skatt dessutom gäller mitt TV-innehav. Om SVT är så värdefullt som du säger, varför inte skapa en avgiftsfinansierad kanal som de kan betala för som vill titta? Jag förstår helt enkelt inte varför man måste tvinga den största delen av befolkningen till att vara med på det här kalaset.
Jakob: Nej, det kan inte vara så enkelt, jag känner nog inte igen mig så mycket 😉
Jag är helt enkelt inte någon flitig tv-tittare så det är omöjligt. Att återspegal minoriteterna är naturligtvis lika viktigt som det är omöjligt. Fullt ut går det aldrig. Krävs det inte en hel del generositet hos olika grupper för att inte försökten ska kollapsa och mynna ut i ganska meningslösa smått narcissistiska gräl? Jag blir en smula road av att du skriver att utnämningarna till SVT ofta omfattar politiska turer och att du sedan skriver att du som högutbildad 35-årig borgerlig man inte känner dig så välföreträdd i SVT. Det visar, tycker jag, på hur svåra de här frågorna är.
Jag för min del skulle nog titta mer på tv om jag förväntade mig att den på ett mer ingående och intressant sätt synade de uppfattningar som gror just idag. Det finns gryende fascistiska och elitiska stämningar som jag är väldigt nyfiken på. Att titta på de psykologiska och sociala komponenterna av detta skulle kunna innebära början till intressant kultur och debatt.
För makten innebär sådana granskningar alltid ett problem, tror jag. Kanske har jag fel, men jag tror inte att det finns så mycket sådant i svt som jag skulle önska. Nu är jag ju på mitt sätt och som alla andra tvingas jag acceptera att inte mitt får plats, men jag tror också att det handlar om makt. Till största delen ekonomisk makt. Betalda problemformulerare och mestadels borgerliga tankesmedjor. Som alltså mer eller mindre styr t ex svt indirekt. Till din fördel menar jag – även om du inte själv ser det så.
Fast om du omformulerar din önskan till mer genomtänkta ”samtal” i svt där de synvinklar som blir synliga för dig som högutbildad inom ett speciellt område får kreativt utrymme då tror jag att det kan bli intressant.
Om reklamen håller jag inte med dig. Reklam handlar om makt och pengar så såvitt jag kan se har det väldigt mycket med den starkes rätt att göra. Det återspeglas t ex i de regler som finns kring bidrag till politiska partier. I presidentvalet i USA kan man väl säga att mycket av bidragen går till reklamliknande verksamhet?
Visst fungerar marknaden dåligt när det gäller neutrala tv-kanaler, men det var kanske inte det du ville säga? För marknaden ger den starke mer rätt. Och gör det hela ointressant därför. Det kulturella samtalet avstannar och byts ut mot segrarens självbiografi.
En marknad för tv-kanaler skulle kanske vara mer intressant om vi hade mer lika ekonomisk styrka. Men bara kanske för vi slåss då ändå mot hierarkiernas förbannelse där majoritetsförhållande och position i hierarkierna får mer inflytande än vi kanske ville. Alldeles oberoende av vår politiska inställning. (Och tekniken som möjliggör och faktiskt tvingar oss till massproducering gör det ofta värre.)
Jag är en smula förvånad över att du som jurist blir upprörd över att vi finansierar något tillsammans. Hela juridikens syfte är ju att vi ska kunna leva tillsammans. En gemensam finansiering stöder också detta. Och som jag sa så förefaller det rimligt att anta att vi betalar mycket mer till reklam-tv som det ser ut nu.
Helt säkert kommer det att göras försök att starta tv-kanaler finansierade via avgifter så som du föreslår. Alltså ungefär som man prenumererar på en tidning. Jag välkomnar det, men tror att det blir svårt. Ett av de största problem vi har idag är allokering av resurser. Det är på sätt och vis det vi diskuterar här. Förmodligen har vi olika syn på hur den ska se ut. Jag tycker att marknadsekonomin är en katastrof just på detta område – dvs det område som dess ivrigaste förespråkare anser att den löser (och att vi inte bör lägga oss i).
Fråga mig bara inte hur man ska göra. Allt jag vet är att problemet måste erkännas först. Och att vi inte kommer någon vart alls utan att titta på de reella problemen och förutsättningarna, t ex att vi måste överleva och att tekniken förändrar en del av landskapet men inte hela.
Hej Jakob,
Intressant – jag både håller med dig och inte. Jag håller med dig om att om man ska visa en religion i TV så borde man visa alla. Frågan är bara var gränsen går. Ska vi ha en riksdagsinspirerad 4-procentsspärr, där de religioner som minder än fyra procent i ett givet samhälle tror på, inte får visas i TV? Det hade varit lite kul. 🙂
Å andra sidan anser jag att ateism är lika mycket tro som religion. Det ena är exakt lika obevisbart som det andra. Bara för att man påstår att man tror att något finns, så har man ingen som helst större bevisbörda. För det handlar om tro, inte om, till exempel, bevis i en rättssal.
…och om jag ska vara helt ärligt så är de s k Humanisternas åsikter snarare anti-teism än atiesm. Obehagligt, minst sagt. Sturmark har ett sätt att närma sig andras (religiösas) åsikter som påminner om mörkare tider… Religion farlig? Inte ett dugg farligare än politik, filosofi eller allmän idioti, vilket de flesta våldsverkare verkar lida mest av.
Nu hävdar jag inte på något sätt att du skulle stå för samma sätt att se på religion som Sturmark, men jag blir rätt taggad av denna typ av diskussioner och inte minst rätt förbannad på honom (och hans mediautrymme! Varför skall ateister få mediautrymme men inte religiösa? Allt eller intet, inget annat är fair) och hans gelikar som utgår från att religiösa är indoktrinerade tomtar.
För mig är religionen faktiskt rent vetenskapligt baserad; Jag kan inte med bästa vilja förutsätta att något så komplicerat som exempelvis känslor har uppkommit av en slump, även om de råkar vara kemiskt påvisbara. (Hönan eller ägget, vad kom först…)
(Richard Dawkins är för övrigt rätt patetisk i sina fåfänga försök att bevisa något som är till 100 % obevisbart.)
Live and let live borde vara rättesnöret för såväl ateister som religiösa. Men varken Sturmark eller Bin Laden resonerar på det sättet. (Ojoj, nämnde jag Sturmark & Bin Laden i samma mening? Yep, det finns grader i helvetet, och skillnaden mellan dem består endast i att där Bin Laden är helvetiskt varm så är Sturmark rätt ljummen)
…kanske bör påpeka och erkänna att mitt förra inlägg nog egentligen har rätt lite med ursprungsinlägget att göra, men jag blir som sagt rätt taggad när diskussionen kommer upp. Jag kan lixom bara inte fatta varför inte anti-teister av Sturmarks kaliber inte bara kan lägga ner sitt idiotiska missionerande.
(Förlåt att jag svarar så sent, men det är ju ändå semestertider… )
Leo: Det mesta i din senaste kommentar handlar om makt och pengar. Kalla mig för cynisk, men jag tror helt enkelt inte på att vi tar bort skillnaden mellan rik och fattig, mellan hög och låg, mellan mäktig och vanmäktig genom att lägga något i ett kollektiv. Alla mänskliga samfund, oavsett styrelsesätt, styrs til syvende og sidst av de som kan ta för sig, som har initiativförmågan och medlen (pengar, talang eller kontakter) att genomdriva sina idéer och ideal. SVT är alltså ett precis lika korrumperat sätt att visa TV som du utmålar reklamfinansierade kanaler att vara. Skillnaden mellan SVT och reklamfinansierade kanaler är att de senare inte tvingar mig att vara med på att finansierar dem, vilket SVT gör även om jag inte tittar en minut på dess program. Jag tvingas nämligen att betala för min TV, inte för SVT:s programutbud.
Nicke: Den evolutionsteoretiska vetenskapliga hålliningen har inga slutliga bevis, men åtminstone vid normal bevisföring är det upp till den som påstår att något finns att bevisa detta, inte till den som påstår att något inte finns. När jag påstår att jag betalat, måste jag visa att så skett; det är inte min motpart som måste visa att så inte har skett. Det är alltså upp till er troende att bevisa att gud finns, och det har ni inte lyckats med. Dessutom har vetenskapen åtminstone indicierna för sig: allt som dina meningsfränder tidigare trodde var guds verk kan numera förklaras genom vanliga naturliga processer (jordbävningar, åskväder etc.). Ni håller er med det som Dietrich Bonhoeffer (en präst) kallat ”luckornas gud”, nämligen en gud som bara finns där vetenskapen inte har en vattentät förklaring, vilket knappast framstår som någon tilltalande lösning för mig.
Fanatism av det våldsamma slaget är i främsta rummet en religiös dygt (fast ateister inte är förskonade) och det är därför en ganska tråkig och föga fruktbar poäng du gör. Sist och slutligen är religion motsägelsefull (för att uttrycka saken milt) genom att ingen kunnat förklara varför det ena eller det andra paketet (islam, judendom, kristendom, animism eller varför inte asatro) skall vara rätt eller fel. I mina ögon är religiösa människor oförmögna att acceptera livets tomhet, vilket jag inte kan annat än att tolka som feghet.
Och för övrigt rekommenderar jag dig att läsa Darwins On the Origin of Species i original: din harang om känslors evolutionära grund avslöjar att du uppenbarligen inte gjort det, och det är lika oupplyst som att uttala sig om bibelns skapelseberättelse utan att ha läst den (vilket jag faktiskt gjort). Darwin tar upp alla dina invändningar och bemöter dem ärligt och med ödmjukhet.