Nästan 300 ungar som begått brott med andra har hamnat hos Kronofogdemyndigheten eftersom de inte betalat de andra inblandade brottslingars andel av det brottsrelaterade skadeståndet, rapporterade Sveriges Radio igår (under en förresten missvisande rubrik). Tidningarna verkar inte ha plockat upp tråden. Kronofogdemyndigheten anser själv att reglerna bör ändras, eftersom en skuld hos myndigheten är en dålig start i vuxenlivet; Barnombudsmannen är föga förvånande inne på samma spår. Jag är själv till tveksam till utan att vara helt emot förslaget.
För det första kan man kanske anmärka att 300 personer inte precis är ett omfattande eller akut problem. Med detta vill jag på inget sätt förringa dessa personers ekonomiska svårigheter, men enligt ett mera systematiskt perspektiv – alltså ett perspektiv där individer blir anonyma enheter som flyttas runt på reglernas schackbräde – är frågan om dyra och begränsade utredningsresurser och lagstiftartid skall läggas på en fråga som berör 300 personer. Vi kanske har mera angelägna problem.
Men detta är ingen inställning till förslaget som sådant, utan ett mera allmänt påpekande att alla problem som media tar upp och som är ytterst besvärande för enskilda kanske inte förtjänar lagstiftarens uppmärksamhet. Jag hänvisar till ett inlägg om tvångsäktenskap hos Anders Svensson och de kommentarer det genererat.
Problemet har sin grund i 2 § 1 st. skuldebrevslagen. [Uppdatering: Detta är felaktigt: problemet har i det här fallet sin grund i skadeståndslagen. I sak är dock den skadeståndsrättsliga regeln densamma som den skuldebrevsrättsliga: mina utläggningar här är alltså i sak riktiga, men hänvisningarna är felaktiga. Jag hänvisar till Mårtens kommentarer kommentarer till samma inlägg på Juridikbloggen.] Skuldebrevslagen är i och för sig främst tänkt för skulder som uppkommer genom avtal (vilket skuldebrev normalt utgör), men den anses vara analogt tillämplig också på andra skulder och krav. Med ”analogt tillämplig” menas att även på områden som rör skulder som i och för sig inte är nedskrivna i skuldebrev skuldebrevslagen skall tillämpas som om den omfattade även dessa andra skulder. Vid en analog tillämpning har man i och för sig viss frihet att manipulera reglerna efter läglighet, men just regeln om solidariskt ansvar är en sådan regel som tenderar att tillämpas närmast mekaniskt.
Solidariskt ansvar betyder följande. Säg att två personer har en gemensam skuld till en motpart. Ur motpartens perspektiv kan denna skuld regleras på två olika sätt, nämligen dels genom att var och en av gäldenärerna (de som är skyldiga pengar) skall betala sin andel (vilket kallas för delat ansvar) eller att var och en av dem är skyldig att betala hela kravet och sedan får lösa problemet med att någon av dem kanske betalat för mycket genom ett kravförhållande gäldenärerna emellan (det solidariska ansvaret). Vid ett solidariskt ansvar kan alltså en av våra två tänkta gäldenärer behöva punga ut med hela summan och får sedan (genom regress, som det kallas) kräva tillbaka från den andra gäldenären den hälft som den senare skall betala.
Med ett sifferexempel blir det alltså så att A och B har en gemensam skuld på 100 kr. till C. C kan välja vem hon vill kräva och väljer att gå på B, som vid solidariskt ansvar är skyldig att betala hela 100 kr. till C. Efter betalningen har B sedan ett krav – ett regresskrav – mot A på 50 kr. När allt är klart, har A och B betalat 50 kr. vardera och alla är nöjda. Vid delat ansvar måste C däremot kräva 50 kr. av B och 50 kr. av A. A och B har inget ansvar för att hela summan betalas.
Det solidariska ansvaret är huvudregeln i svensk rätt. Står inget annat i något avtal, är flera som har en skuld tillsammans skyldiga att utge hela summan och får sedan kräva tillbaka det som de eventuellt betalat för mycket av de andra. Genom den analoga tillämpningen gäller detta också för brottsrelaterade skadestånd: flera brottslingar tillsammans svarar för hela skulden och får sedan i förekommande fall kräva det för mycket betalda åter av de andra brottslingarna.
Det är alltså där våra 300 unga har hamnat. De har begått brott tillsammans, dömts till ett gemensamt skadestånd och nu är var och en av dem ansvarig för hela summan. Det räcker alltså inte att betala sin andel, utan i förekommande fall måste man betala hela summan och sedan kräva sitt åter av de andra. Detta betyder också att man är skuldfri först när hela skadeståndet är betalt.
Regeln är förstås skriven med den berättigade (borgenären) i åtanken. Den som har ett krav mot flera skall inte behöva jaga var och en av dem med ljus och lykta, utan skall kunna få sitt av den som han vänder sig emot. Fördelningen inbördes får gäldenärerna sedan lösa själva.
Jag tror dock att man i detta fall också måste lägga till att regeln är skriven främst med avtal i åtanke. Har alla avtal med varandra (alltså borgenären avtal med gäldenärerna och dessa i förekommande fall avtal med varandra), kan man bedöma varje avtal för sig. Detta är viktigt eftersom det blir väldigt rörigt om man skall bedöma flera avtal samtidigt: livet är komplext nog som det är, man behöver inte göra det ännu svårare genom att försöka bedöma förhållandena mellan fler än två parter samtidigt.
Vid utomobligatoriskt skadestånd – alltså skadestånd som inte vilar på avtal, utan på annat, såsom brottsrelaterat skadestånd – kanske det finns gärningsmannacentrerade hänsyn som väger tyngre. Att en 17-åring skall punga ut, inte bara med några 10 000 kr. som hon i slutändan själv är ansvarig för, utan i första omgången för andras skulder också, utan att denna 17-åring kan reglera detta genom avtal, är kanske onödigt hårt. Som sagt, det är ingen drömstart i vuxenlivet att börja med skulder hos Kronofogdemyndigheten.
Å andra sidan har vi ju också brottsoffret. Vid ett delat skadestånd skall alltså den som misshandlats, våldtagits, eller hotats behöva jaga var och en av sina plågoandar enskilt till dess hon fått ihop sina pengar. I förekommande fall måste man då som brottsoffer begära utmätning hos brottslingen, med de processkostnader och det besvär som följer med sådant. I det här fallet har jag svårt att se hur man skall komma förbi att det blir kommunicerande rör: underlättar man för brottslingarna, försvårar man för brottsoffret. Frågan är alltså vem vi tycker mera synd om och vill hjälpa: de 300 unga brottslingar som det nu är tal om eller deras kanske 100 offer. (Brottslingarna har ju ett solidariskt ansvar, vilket betyder att det här måste finnas ett mindre antal offer än brottslingar.)
En lösning – en byråkratisk lösning – skulle kunna vara att staten så att säga förskotterar skadeståndet till brottsoffret och sedan tar över jobbet med att jaga brottslingarna för sina respektive andelar. Jag brukar inte förespråka mera byråkrati, men när det rör sig om minderåriga, skulle jag kunna se poängen med en sådan lösning. Rent kriminalpolitiskt skulle då också det allmänna genom politiska beslut bestämma hur hårt man vill fara fram med de unga brottslingarna. Skulle detta bli politiskt gångbart, kan man ju till och med efterskänka brottslingens skulder i vissa fall, utan att brottsoffret behöver lida för det.
Skadeståndet – i synnerhet ett ideellt skadestånd som utgår för sveda och värk, inte för ekonomiska förluster – är i många fall ett straff som är väl så kännbart som böter eller fängelse. Rör det sig om förhållandevis stora belopp, kan skadeståndskravet mot en brottsling till och med ha större konsekvenser än det egentliga straffet. Man kan undra om det befrämjar rehabilitering att sätta folk i skuldfällan under en tid som i förekommande fall är längre än den tid de sitter på kåken.
I slutändan är jag försiktig positiv: rätt konstruerat kan en förändring på den här punkten vara kriminalpolitiskt vettig. Sedan kvarstår frågan om vi inte har mera angelägna problem än 300 personers ekonomi.
Men det är en fråga som politiker måste avgöra: på den finns inga juridiska svar.
Som någon form av liberal, så har jag ytterst svårt för detta.
ser det som en mildare form av arvssynd… ;o)
och definitivt inte något som är bra.
iom att vi pratar om unga så kan det nog röra sig om stora summor för samhället om bara ett fåtal av dessa faller dit och blir ”yrkeskriminella”
Vår frekvente kommentator pv skulle nog använda ord som
pöbel- och lynch-mentalitet, dvs staten orkar inte själv reda ut problemet så man stänger in folk och slänger in lite tillhyggen och låter folk ha ihjäl varandra.
Drivkrafterna som har skapats i den här konstruktionen är Alltigenom fel för att återkoppla till den diskussion som har varit om vad ett straff är och vad det ska syfta till.
Moralen som detta leder till är liknande den som Lt. Col. Frank Slade ”i en kvinnas doft” argumenterar starkt mot.
”brott lönar sig inte” i detta fall så är det
”ärlighet lönar sig inte”
Så ditt förslag eller liknande är i mitt tycke inte något man behöver tänka efter speciellt länge för innan man inser att det är lovvärt och borde stödjas.
Jag är gammal barndomskamrat med en kille som råkade ut för precis detta; han och två av hans kompisar (de två senare kände jag bara till namnet) skulle göra inbrott i en kiosk men lyckades med konststycket att bränna ner den. Jag har förstått det som att det blev något mackel när de skulle förbikoppla larmet. Vid tillfället var de 18-19 år, de gick fortfarande på gymnasiet .
De åkte alltså fast, och blev skadeståndsskyldiga. Det var alltså försäkringsbolaget (de som hade försäkrat kiosken) som krävde skadestånd av killarna. Jag har för mig att det rörde sig om 2 miljoner eller något i den storleksordningen.
Går man ut i vuxenlivet med en sådan skuld, då har man naturligtvis inga som helst incitament att skaffa sig ett jobb – inom överskådlig tid kommer ju fogden ändå att mäta ut allt som överstiger riksnormen för försörjningsstöd. Konsekvens: min barndomskamrat slog in på brottets bana på allvar, och där befinner han sig så vitt jag vet fortfarande.
Det går att rehabilitera ungdomsbrottslingar, om samhället agerar snabbt och klokt. Att i praktiken stänga dörren till det ordnade samhället genom att döma ungdomar till ‘ekonomisk livstid’ är emellertid inte särskilt klokt. Inte det minsta klokt faktiskt, och inte till nytta för någon.
Jag har påtagligt svårt att tycka synd om försäkringsbolaget i det här fallet (tobakshandlaren gick ju skadefri). Försäkringsbolagets hela affärsidé förutsätter ju att det faktiskt bryter ut brand ibland! Lite raljant skulle man t.o.m. kunna hävda, att utan brottslingar som skapar marknad för inbrottsförsäkringar och liknande, så skulle försäkringsbolagen gå under.
Jag inser emellertid vilka konsekvenser det skulle kunna få, att helt avskaffa försäkringsbolagens rätt att kräva ersättning från brottslingar. Så ditt förslag verkar vara en klok avvägning mellan olika konkurrerande målsättningar. Politiskt aktiv som jag är, lovar jag på stående fot att arbeta för förslaget i mitt parti (S).
Mikael: Rättelse – försäkringsbolags affärsidé går ut på att det i flertalet fall INTE händer något. Om alla försäkrade skulle lida skada, skulle nämligen försäkringsbolaget inte göra någon vinst på sin verksamhet.
Poängen med ett försäkringsbolag är att, säg, 1 000 personer betalar premie och 2 lider skada. De skador som bolaget ersätter får i längden inte vara så stora att de äter upp resterande, skadefria försäkrades premieinbetalningar, annars måste nämligen bolaget höja premien. En begränsning av regressrätten mot skadevållaren innebär alltså att försäkringsbolagets ersättning till den skadelidande blir en ren förlust, med risk att premierna höjs överlag.
Sedan måste förstås också räknas in en marginal för vinster för aktieägare i bolagets verksamhet, och denna kan påverka den allmänna bilden (alltså att man, om bolaget måste ersätta många skador, kan sänka utdelningen på aktierna). Förr eller senare hamnar man dock även där vid nollpunkten (såvida inte bolaget konkat dessförinnan), varefter premierna oundvikligen måste höjas.
Ett eventuellt politiskt förslag till förändring av reglerna måste alltså vara noga genomtänkt, vilket kräver utredningsarbete och sedan är vi tillbaka där begränsade resurser används för ett ändå ganska litet problem (sett från det systematiska perspektivet).
Mja, det är förstås sant att affärsidén bygger på att det i flertalet fall inte händer något men det är också sant att affärsidén förutsätter förekomsten av oro för ATT det skall hända något. Vilket i sin tur förutsätter att det faktiskt händer något ibland. Det är därför folk försäkrar sig mot bränder men inte mot utomjordingar. 🙂
Mer allvarligt: Det rör sig förvisso om en ytterst liten grupp människor. Men i den mån dessa personer blir yrkeskriminella ställer de till mycket stor skada för samhället, räknat i såväl mänskligt lidande som rent ekonomiskt. I vart fall min barndomskamrat var inte mer på kant med samhället än att han kanske kunnat gå att rädda – om han inte hade åkt på ett i praktiken obetalbart skadestånd.
Veta kan man ju aldrig göra, och det är vanskligt att utgå från enskilda fall (särskilt när man är bekant med någon inblandad.) Men rent generellt tror jag att det finns stora vinster för samhället att hämta in på det här, även om det rör sig om en liten grupp.