I en icke så lite upprörd debattartikel på Svenska dagbladets Brännpunkt skriver Tanja Bergkvist om genusindoktrineringen i förskolan. Jag antar att allt hon skriver är sant, och jag har tidigare i andra sammanhang reagerat på samma sätt som hon: genusideologin, som en gång började som ett befrielseprojekt, har blivit ett diktatoriskt instrument som förtrycker andra åsikter och livsstilar. Man kan undra vad som gått snett.
Kärnan i genusideologin är nog så sund. Enligt denna kärna har vi människor, i synnerhet på det samhälleliga planet, en tendens att betrakta olikheter i hierarkiska termer. Med andra ord utnämns någon av de olika variabler som förekommer till ”normalitet” och alla avvikelser från denna standard är då underordnade denna normalitet och nedvärderas. Genusvetenskapen har också rätt i att denna ”normalitet” alltför ofta råkar sammanfalla med just hur vita, manliga och heterosexuella medborgare vill ha det.
Nu ligger dock redan här åtskilliga hundar begravna. Den första hunden är att ”normalitet” har två betydelsenyanser, varav den ena är deskriptiv och den andra normativ. ”Normalt” kan således dels betyda ”statistiskt sett oftast förekommande” och dels ”i enlighet med normen”. Den första användningen av ordet ”normal” finns väl knappast något att invända emot, medan man vid den andra användningen kan fråga om normen som ligger till grund för bedömningen är en norm som vi verkligen vill leva med. Nutida genusvetare förmår alltför ofta inte göra skillnad mellan dessa två betydelsenyanser, utan verkar argumentera att även det som statistiskt sett är mest ofta förekommande och därför ”normalt” kan angripas på ideologiska grunder. Det är i så fall fel: hur skall vi diskutera bort att ett bord ”normalt” har några ben att stå på?
Den andra hunden ligger i att, om man använder ordet ”normalt” i deskriptiv bemärkelse, en avvikelse från ”normen” (alltså det statistiskt oftast förekommande) i sig är värdefri: den är varken bra eller dålig, den är bara relativt ovanlig. Hur man skall beskriva att något inte ligger inom ”normen” i deskriptiv bemärkelse utan att använda ordet ”avvikelse” är mig en gåta. I detta begrepp ligger inte någon värdering, utan återigen en deskription.
Här kommer ett supplerande argument in, och detta argument är den tredje hunden. Många genusvetare är anhängare till en språklig teori som säger att alla språkliga begrepp a) är helt godtyckliga och b) innehåller värderingar. Med andra ord ligger det en godtycklig värdering i att kalla någon för ”städare”. Denna värdering, påstås det vidare, har makt över tanken: genom att jag – även när jag inte menar någon värdering – använder mig av ordet ”städare” har jag gått in i en fälla och mina tankar om de som rengör ett rum kommer automatiskt vara negativa. Det hävdas alltså språkets makt över tanken.
Det kan inte vara sant, även fast det förstås inte finns någon nödvändig koppling mellan ljuden ”k” och ”o” och det djur som levererar den mjölk som många människor dricker. Tanken har makt över språket, inte tvärtom. De flesta begrepp som har någon koppling till ett förhållande i yttervärlden har nämligen en fast betydelsekärna: om jag säger ”stäng dörren”, kommer jag normalt att få framgång med denna uppmaning. Skulle ett rum sakna fungerande dörr (till exempel eftersom denna är låst) och vi använder fönstret som dörr, kommer min uppmaning ”stäng dörren” när jag menar fönstret inte att leda till framgång. Det är fönstrets mera objektiva egenskaper som styr användningen av begreppet, inte dess funktion.
På samma sätt med ordet ”städare”: den som använder ordet i sin deskriptiva bemärkelse, menar någon som rengör ett rum. Ordet kan användas nedlåtande, men gör i flertalet fall inte det, utan talaren måste särskilt markera denna användning (exempelvis genom att sätta en svordom före: ”jävla städare”). Det innebär att tanken är fri: ordet städare är varken positivt eller negativt, utan deskriptivt, och städarnas sociala status förbättras inte genom att kalla dem för ”hygientekniker”.
Tillsammans har dessa missförstånd lett till att genusvetarna (precis som för övrigt andra före detta befrielseideologier, såsom exempelvis kommunismen) kommer att hitta förtryck där de vill finna det. Det är inte längre iakttagelser som görs, i alla fall inga mera allmängiltiga iakttagelser, utan med åtskilligt våld på sociala och språkliga fenomen hittar man förtryck i de märkligasta situationerna. Detta leder till flera vidareledande frågor, av vilka också Bergkvist tar upp några.
Den första är hur i hela friden – om nu språket har sådan makt över tanken – just genusvetarna har lyckats frigöra sig från språket? Hur går det till när en genusvetare (i motsats till alla oss andra) lyckas identifiera en nedlåtande konnotation i färgen och färgbenämningen ”rosa”? Om nu genusvetarna står fria från språkets våld, måste väl rimligen alla andra också göra det, men då faller hela bygget som genusvetarna bor i.
Den andra frågan är vart befrielsen tagit vägen när iakttagelser om över- och underordning leder till en likriktning: har man inte då ersatt det ena förtrycket med det andra? Exempelvis när man förbjuder barnen att leka med dockor: har man inte då gjort dockfriheten till norm och allt annat är ”avvikande” och därför explicit dåligt, då ”genusförtryckande”? Även genusvetarna sätter i sin praktiska tillämpning en norm, och denna är normativ i den bemärkelsen att den anses utgöra det rätta beteendet. Det enda som då hänt är att den ena normen ersatts med en annan – har det blivit bättre genom det?
Detta gäller i synnerhet de genusvetare som påstår att det inte finns någon sanning över huvud taget, då allt är social konstruktion. Om detta är riktigt, undrar jag dels hur dessa personer törs sätta sig på ett flygplan (det är ju en social konstruktion att vingar av en viss utformning får hela det här tunga planet att lyfta), men dels undrar jag också hur genusvetarna kan upprätthålla sitt anspråk på sanning. Om allt är social konstruktion, finns inget kriterium att avgöra vad som är rätt och fel, och då är nazismen lika bra eller dålig som genusvetenskap. (Vilket den för övrigt inte är, men enligt denna teori måste vara.) Genusvetarna av detta slag säger alltså att de inte kommer med någon sanning själva, vilket genast leder till frågan varför skattebetalaren betalar en hel akademisk yrkeskår som bara kommer med åsiktspropaganda.
Jag misstänker starkt att genusvetenskapen på ett sätt redan är slut: den har redan bidragit med sin största insikt, att nämligen vad som är normalt i normativ bemärkelse alltid kan diskuteras. Nu finns inte längre så mycket att göra, och det innebär att en mängd genusvetare måste kämpa för sitt existensberättigande genom att hitta förtrycksmekanismer där inga finns. I praktisk tillämpning leder detta till att det ena förtrycket ersätts genom ett annat, som dessutom normalt (i deskriptiv bemärkelse) är varken demokratiskt legitimerat (genusvetare är icke-valda såkallade experter), socialt inte särskilt accepterat (til syvende og sidst bär ju den stora delen av befolkningen upp det förtryck som genusvetarna anser sig identifiera) eller särskilt befriande (eftersom glitterprinsessor inte får vara glitterprinsessor och hockeykillar inte får vara hockeykillar).
Vi får hoppas att Bergkvists artikel leder till en debatt som inte slutar med detta och andra blogginlägg: om vi nämligen verkligen vill förbättra världen, är det inte meningsfullt att kämpa mot det som i deskriptiv bemärkelse är normalt, utan vi måste kämpa för att de som avviker får göra det utan att bli nedvärderade.
Det är friheten att vara annorlunda som projektet måste handla om, inte likriktningen mellan samtliga genus. Här har ni något att göra, mina genusvetande kolleger.
”De flesta begrepp som har någon koppling till ett förhållande i yttervärlden har nämligen en fast betydelsekärna”
NEEEEEEIIIIIIIN! *rotterar i graven*
Käre Ludvig: Sedan du dött, har det faktiskt hänt en hel del grejor på det psykolingvistiska området som dina sentida filosofkolleger borde ta till sig. Ni är fasta i 1950-talet ännu.
”Jag misstänker starkt att genusvetenskapen på ett sätt redan är slut: den har redan bidragit med sin största insikt, att nämligen vad som är normalt i normativ bemärkelse alltid kan diskuteras. Nu finns inte längre så mycket att göra, och det innebär att en mängd genusvetare måste kämpa för sitt existensberättigande genom att hitta förtrycksmekanismer där inga finns. ”
Att det äntligen kan sägas.
Läs också Pär Ström, http://parstrom.wordpress.com/2008/12/19/bra-debattartikel-om-genustrams-pa-dagis/
Fredrik: Jo, det känns rätt skönt, måste jag erkänna.
Samtidigt (i anledning av din hänvisning till Ströms blogg) måste det nog också sägas att många ideologier som sedan gått över styr bidragit med värdefulla insikter. Marx stora bidrag till vårt tänkande var att frågan ”where is the money in this” har blivit allmän: till och med konservativa kan ställa den numera. Före honom gällde ofta att bara idéer erkändes. Detsamma gäller för forskning om förhållandet mellan olika befolkningsgrupper och andra särskilda perspektiv: någon måste komma med dem för att de skall kunna bli accepterade.
Problemet dyker upp när fundamentalism går i det hela, såsom nu med genusvetenskapen.
Jacob: Jätteskönt med lite klarspråk. Jag har också många gånger fört resonemanget kring normalitetens båda motsatser, onormal respektive abnorm.
Detta är inte så många som förstår. Dessutom, då jag är en vit, heterosexuell, medelålders medelklassman, har jag ingen trovärdighet. Det som sägs är inte lika viktigt som vem som säger något. Jag har alltid fel, en lesbisk invandrartjej, gärna arg, ur arbetarklassen kan ju inte ha fel 🙂
Det är ju en av grundstenarna i det postmoderna moraset. Att det som sägs eller görs alltid är situerat (detta hemska ord) i ett visst bestämt sammanhang eller en viss kontext (också ett hemskt ord), och är en handling som utgör ett drag i något slags maktspel. Maktspelet skall vara del av en förhandling om våra identiteter… Behöver man kommentera?
Ja, nu råkar det ju vara så att det inte är någon teori som jag är bekant med inom psykolingvistiken som hävdar att ord har ”en fast betydelsekärna”, hela tanken ger associationer till Carnaps teorier, eller någon annan logiskt-empiriker. Men oavsett om det nu skulle vara så att det finns någon teori inom semantiken som faktist hävdar det på goda grunder, så betyder inte det är så. De flesta teorier om språkets semantik är för tillfället ytterst preliminära. Man kan inte bara avfärda en hel hop med teorier som hävdat motsatsen.
Sen att du också verkar kritisera ”genusvetarna”(vilka nu de är) utan att ha nån som helst koll på de teorier om språket som de använder eller deras maktbegrepp kan ju uppfattas som pinsamt, men det är helt upp till dig!
F.ö. stavas mitt förnamn med ”w”.
Jag har länge uppskattat den omständigheten att du, så vitt jag kunnat se, använder generiskt femininum på den här bloggen (människan/juristen/föräldern – hon) och trott att du kanske tagit till dig några av den så kallade feministiska lingvistikens idéer, som ju bygger just på tanken att vårt språk även i viss mån påverkar våra tankar eller vår verklighetsuppfattning, men nu verkar det som att jag kanske har haft fel på den punkten?
Linnea: Det är ett missförstånd – språket formar inte vårt tänkande, utan vårt tänkande formar språket. Man förändrar just ingenting alls genom att pilla i språket, eftersom alla fördomar och alla dumheter som finns i folks skallar finns kvar även när vi vänt upp och ner på språket.
Ändå använder jag generiskt femininum, men av en enkel grammatisk anledning. Svenskan är ett av de få indogermanska språk som jag känner till där ordet ”människa” faktiskt utgör ett grammatiskt femininum. Alltså bör det generiska pronominet vara ”hon”. Att vi använder ”han”, har förstås med könsrollernas traditionella fördelning att göra (fast riktigt stämmer det inte – lärarna är traditionellt kvinnor, ändå säger vi ”han”) och det ändras inte genom att jag petar i svenskan. Jag tycker dock som lingvist att det är vackert med språks små egenheter, och just den här egenheten i svenskan tycker jag är värd att framhäva.
Sedan fortsätter jag att tycka att de feministiska lingvisterna – liksom för övrigt många som försöker att se en helt verklighet ur feministisk eller marxistisk eller någon annan enögd synvinkel, vare sig det är på sin plats eller inte – har fel: tanken är före språket, och språket är en spegel av tanken. Många tankar är omedvetna och mår bra av att lyftas fram, men til syvende og sidst går det inte att komma åt tanken genom att förändra språket.
Wittgenstein: Eleanor Rosch har på 1970-talet kunnat visa på språkliga prototyper, och hennes resultat har kunnat upprepas. Wittgensteins teorier gäller bra för språkliga förändringsprocesser, men har enligt min mening ingen bäring på hur språket ser ut i ett visst givet ögenblick. Wittgenstein och hans efterföljare har enligt min mening övervärderats, vilket har mycket att göra med att den gode Ludwig (jag ber om ursäkt för min svenskpåverkade felstavning) uttryckt sig så kryptiskt att till och med Bertram Russell menade att Wittgenstein måste vara ett geni, eftersom Russell inte förstod honom: man kan tolka in mycket i det som Wittgenstein sagt.
Att hävda språkets makt över tanken är enligt min mening att falla i den extrema Sapir-Whorf-hypotesens fälla, och jag har då hittills inte fått se någon genusteoretisk lingvist som inte varit åtminstone mycket nära att hävda att ingen kan bryta ut ur sitt modersmåls fångenskap. Jag låter mig gärna upplysas av dig, men jag värjer mot dina försök att misstänkliggöra mig. Jag vet nog i vart fall på ett ungefär vad jag pratar om. Enligt min mening är alla filosofiska försök att förklara språkets förhållande till tanken misslyckade, eftersom de bortser ifrån den evidens som faktiskt finns och inte kommunicerar med den experimentella lingvistiken. Filosofi utan experimentellt stöd är, eller riskerar åtminstone, att vara inte så mycket mer än övninar i logisk argumentation.
Linnéa: Varför är det bättre att använda ”hon” än ”han”? Är inte kvinnor och män, eller manligt respektive kvinnligt, lika mycket värda?
Det vore intressant att se en utveckling av din värdering av könen och deras egenskaper: mänskligt är bra – kvinnligt är bättre?
Det verkar för mig som om du fallit i den traditionella feministfällan. Män, eller ofta männen, förtrycker kvinnorna. Kvinnorna bör lyftas fram, sådant att representationen av det kvinnor eller kvinnliga blir jämn med representationen av det männen eller det manliga. Men varför, om vi i grund och botten är precis likadana?
Och om vi är precis lika mycket värda, varför anses det kvinnliga bättre eller överlägset det manliga? Varför läggs epitet som tex fredligt på det kvinnliga och våldsamt på det manliga? Om vi nu är likadana innerst inne?
Varför anses det vara ok att bunta ihop män respektive kvinnor i var sitt kollektiv, när detta ska hävdas, för att sedan framhålla de individuella variationerna inom kollektiven när de för feminismen olyckliga observationerna av ”manligt och kvinnligt” ska visas vara ”skapade av patriarkatet” (kvinnor eller det kvinnliga är ”bättre” än män eller det manliga är ok i vilket sammanhang som helst, men inte det omvända)? Jag har stött på feminister som hävdar att det inte är kvinnligt att föda barn, eftersom att alla kvinnor faktiskt inte föder barn!
Man frestas att citera Animal Farm…
Henrik,
självklart anser jag att män och kvinnor är lika mycket värda. Vad gäller min uppskattning för att Jakob använder ”hon” i stället för ”han” är jag, oavsett hur det förhåller sig med frågan om vårt språkbruk kan förändra några tankar, av den meningen att vi med hjälp av detta val av pronomen ofta kan lyfta fram den omständigheten att kvinnor numera ofta utgör en stor del av yrkesutövarna i yrkeskårer för vilka den prototypiska bilden av yrkesutövaren alltjämt är bilden av en man (till exempel läkare och jurister). Denna effekt har dock formen bara så länge som den inte är den dominerande. Det är i ljuset av att de flesta använder ett generiskt maskulinum som jag anser att Jakobs sätt att skriva kan fungera som en liten tankeställare (även om Jakob, som jag nu förstått, har haft en helt annan avsikt med sitt språkbruk). Själv använder jag mig dock inte av generiskt femininum utan föredrar att skriva ”han eller hon” alternativt ”hon eller han”. Detta är förstås längre och kan ibland vara lite klumpigt, men då är det generelt sett möjligt att göra en omformulering.
Jag tror inte att det är så märkvärdigt som du, uppenbarligen. Det är ju så självklart att män och kvinnor numera är relativt jämnt fördelade, i många klassiska enkönade arbetsområden.
Det är lika självklart att löneskillnaderna i princip är bortarbetade; de beror inte längre på vilket kön man har (är?), utan på vilken karriär vi väljer. Det i sig, samvarierar med könet…
Men, och detta är svårt för mig att förstå, om vi är lika värda, till och med likadana i grund och botten, varför är det så viktigt med 50-50, överallt? Och, varför är det så himmelens viktigt att förklara bort allt som kan ha med biologin att göra…?
”Även genusvetarna sätter i sin praktiska tillämpning en norm, och denna är normativ i den bemärkelsen att den anses utgöra det rätta beteendet. Det enda som då hänt är att den ena normen ersatts med en annan – har det blivit bättre genom det?”
Nej, om man föredrar patriarkatet är självklart inte matriarkatet bättre. Det plågsamma/pinsamma är att detta patriarkat anses vara just ”det normala”.
Om det nu skulle vara så att dessa genusvetenskapare ersätter det patriarkala förtrycket med det feministiska – varför opponerar ni er inte mot det patriarkala? För att ni tror/tycker att ordningen är god som den är?
Genusvetenskapen är praktiserad på särskilt en förskola och där förbjöds inga dockor.
http://wwwc.svd.se/dynamiskt/idag/did_17094576.asp
”Ett av målen på Tittmyran var till exempel att ge pojkarna tillgång till ett rikt språk.”
Man hade upptäckt att man i stor utsträckning lät pojkarna grymta och öh-a sig fram i tillvaron.
”– Jag tror att jag har blivit lite mer självständig. På högstadiet kändes det som att vi tjejer som hade gått på jämställdhetsdagis kunde ta för oss mer och vågade säga emot killarna om någon exempelvis blev mobbad. Många av de andra tjejerna satt mest tysta om någon kille gjorde något dumt, säger Elin Gerdin.”
Man hade upptäckt att flickorna gärna försvann i gruppen – att pojkarna tog större plats.
”– Men en sak som nog kommer från jämställdhetsdagiset är att jag inte fördömer folk som bryter mot könsmönstren. Jag skulle till exempel aldrig döma en kille som ville bli dagislärare, säger han.”
Var det inte det vi eftersträvade? Att inte fördöma någon?
”På frågan om vad som var roligast på förskolan svarar Elin spontant kuddrummet – vilket annars ofta är pojkarnas revir på förskolan.”
Stackars Elin. Hjärntvättad av genuspedagogiken att uppskatta kuddrummet. En förlorad själ!
”Niklas gillade också att kasta sig bland kuddarna, men minns också att miniatyrköket i dockvrån var jättekul.”
Stackars Niklas då. Vad ska det bli av honom?
Men det allra värsta var när dessa barn nådde den verkliga skolan. Då uppstod det verkliga helvetet – med flickor som kunde göra sig hörda och pojkar som hade ett ovanligt rikt språk. Vilket nerköp!
Båda är till råga på eländet rörande överens:
”– Jag skulle absolut sätta mitt barn på ett jämställdhetsdagis, säger Elin. Flickor behöver lära sig att stå på sig och många pojkar behöver faktiskt lugna ner sig lite.”
”– Om inte jämställdhetsdagis är en självklarhet när jag får barn så kommer jag faktiskt att bli förbannad. I sådana fall har vi ju snackat i minst 20 år utan att det har hänt något, säger han.”
Ja, så illa kan det gå när man praktiserar genusvetenskap i praktiken och inte bara talar om den (på avstånd, utan faktisk kunskap om vad den leder till) i teorin.
Ia: Det går ju att lära barn lite vad som helst, eller hur?
Dessutom, du försöker förmena Jacob en viktig poäng. Feminister säger sig ofta vilja bekämpa normen, eller hur? För att istället införa en helt annan norm, är Jacobs poäng, och då förlöjligar du honom. Så klassiskt! Istället för att bemöta hans poäng.
För Jacobs poäng – vilken jag ansluter mig till – är att feminister ofta inte är befrielseinriktade, utan inriktade på att byta ett förtryck mot ett annat. Det har du just bekräftat. Nog utan att ana det. Det visar också hur lite frihetsinriktad din feminism verkligen är.
Men det kanske är som med den konkursdrabbade socialismen? Ditt förtryck kanske ska ”vittra bort” när människorna blir ”politiskt medvetna”?
För övrigt, vad i hela himmelens frid får dig att säga att Jacob och jag (vilka annars menar du med ”ni”?) inte är intresserade av jämställdhet? Bara för att vi inte blint tuggar dina teser?
Ia: Jag ansluter mig till Henrik – du missar poängen. Poägen måste vara frihet från förtryck, inte matriakat istället för patriakat. Om pojkar vill leka med lastbilar, måste de få göra det; om flickor vill klä sig i prinsesskläder, måste de få göra det – och tvärtom: pojkar måste få klä sig i prinsesskläder och flickor få leka med lastbilar. Att förbjuda något av det, att bannlysa dockor eller lastbilar, det är förtryck, och denna sorts feminism betackar jag mig för.
Linnea: Jag kan notera att jag inte fick svar på någon av mina frågor. Utom den retoriska, förstås, den om huruvida män och kvinnor var lika mycket värda.
Ia: Jag kan också notera av ditt språkbruk att hon uppenbarligen inte har mycket till övers för den (de män?) som ifrågasätter hennes trossats! Vissa män är mindre värda än kvinnor?
[…] Jakob Heidbrink ställer viktiga frågor om normer och genusvetares syn på dessa i ett blogginlägg som är ett svar på Tanja Bergkvists debattartikel. Finns det bra normer? Naturligtvis måste vi dela upp normalitet i två typer som Heidbrink skriver “Den första hunden är att “normalitet” har två betydelsenyanser, varav den ena är deskriptiv och den andra normativ. “Normalt” kan således dels betyda “statistiskt sett oftast förekommande” och dels “i enlighet med normen”. […]