Svenska dagbladet skriver idag om ett lagförslag som innebär att det skall vara straffbart för vuxna att i sexuella syften ta kontakt med barn på Internet. Jag har inte sett lagförslaget, men är skeptisk till hur någon åklagare någonsin skall kunna bevisa uppsåt: det här luktar ogenomtänkt paniklagstiftning. Jag är dock beredd att låta mig positivt överraskas.
I samma artikel sägs dock också att många remissinstanser anser att lagen kommer att fungera som en ”markering från samhällets sida”. Det som normalt menas med den frasen är att lagen förvisso inte kommer att fungera som lagstiftning – i den här lagens fall att uppsåt inte kommer att kunna bevisas och att därför ingen eller endast få kommer att bli fälld(a) enligt lagen – men att ”samhället” (”det allmänna” skulle vara ett bättre uttryck) genom lagen visar att vuxna inte skall ragga upp barn på Internet. Det är oklart vad en sådan markering skall leda till: den kan antingen utgöra något slags solidaritetsförklaring med de utsatta barnen (”men titta på lagstiftningen, vi tycker inte att sådant skall få förekomma”) eller så skall den leda till att åtminstone någon av förövarna låter bli att ragga upp barn på nätet (”oh jävlar, det är ju förbjudet i lag, då kanske det inte är ok att ragga upp barn på nätet”). Det första syftet är hedervärt, men bör inte föranleda lagstiftning, det andra syftet är i bästa fall blåögt.
För att börja med det andra syftet: det finns enligt min mening en övertro på att lagstiftning förändrar samhällsmoralen. Jag tror nog att denna tro går tillbaka på Uppsalaskolan (resonemang i den riktningen förekommer hos både Lundstedt och Karl Olivecrona) och försvaras ofta med hänvisning till lagen om barnaga: innan den lagen kom till, var flertalet svenskar emot ett sådant förbud, efter lagens tillkomst stöddes den snart av majoriteten.
Man skulle dock kunna peka på hur många andra områden som helst där lagstiftning inte fungerat som någon verksam markering. Rattfylleri har varit förbjudet länge och anses ändå av väldigt många som ett kavaljersdelikt; diskriminering är förbjuden i lag och ändå diskrimineras människor för sin sexuella läggning, sitt etniska ursprung eller sin religiösa övertygelse; det är faktiskt förbjudet att gå mot röd gubbe (även om det inte finns någon påföljd stadgad), men vem bryr sig om det? De flesta människor har dessutom knappast någon större kunskap om vad som står i lagstiftning: dagen efter att rubrikerna har försvunnit, har lagen glömts bort. Utan att ha gjort någon empirisk studie tycker jag att den evidens som jag kan se tyder på att lagstiftning – i synnerhet lagstiftning som inte leder till att någon blir dömd – inte ändrar moralen, utan på sin höjd kan förstärka trender som redan finns. Även det senare förefaller dock vara tveksamt. Det är bäst att hålla isär juridik och moral på det här området.
Vad gäller solidaritetsförklaringen – det första syftet – kan väl den göras på annat sätt än genom lagstiftning? Det får mig att bli lite upprörd (apropå Zarembas artikelserie i DN: kanske blir jag till och med kränkt i min egenskap av jurist?) när jag ser lagstiftning degraderas till politiska viljeyttringar om enskildas moral. Lagstiftningen innehåller de regler som ger det allmännas maktapparat – polis, domstol, kronofogdemyndighet, militär – rätt och möjlighet att ingripa mot enskilda: det måste alltså finnas tungt vägande skäl för att lagstifta. All lagstiftning, till och med reglerna för testamenten, utgör i slutändan – nämligen när lagstiftningens innehåll skall genomdrivas – regler för hur våldsmonopolet skall användas. Att lagstifta bara för att visa att man har vackra moraliska önskemål är enligt min mening ett ringaktande av den betydelse lagstiftningen har. Varför kan det inte räcka med en resolution från riksdagen? Finns det inte redan en uppsjö av privata intresseorganisationer och myndigheter som markerar att det inte är ok att ragga barn på Internet? Kan över huvud taget någon få för sig att det är ok?
Lagar skall vara allvarligt menade och stiftas i medvetenhet om att de utgör en reglering av statens våldsmonopol. Lagar måste, för att vara verksamma, kunna tillämpas. För att kunna tillämpas i ett demokratiskt samhälle måste lagarna vara tydligt utformade och rättssäkra. På alltför många områden där samhällsdebatten blir upprörd – och det gäller för närvarande framför allt sexualbrotten och diskriminering – eftersätts dessa krav. Vi riskerar respekten för lagstiftningen och faktiskt också funktionsdugligheten i det juridiska systemet om vi fortsätter att stifta tämligen innehållslösa lagar som inte kan tillämpas på något juridiskt förnuftigt sätt.
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 