Efter den svenska erfarenheten i början av 1990-talet och den amerikanska erfarenheten under de senaste åren (plus den spanska, irländska och många andra nationella erfarenheter), är många bekymrade över den svenska bolånemarknaden. Svenskarna skuldsätter sig enormt för att köpa hus, och när (inte om) räntorna nu stiger, kommer det att svida ordentligt i mångas plånböcker.
Debatten om detta har nu pågått en tid. Senast i somras införde Finansinspektionen ett bolånetak på 85 procent av fastighetens värde. Det innebär att banker och andra finansinstitut inte längre få låna ut mer än 85 procent av en fastighets värde. Tanken var att husköparen skulle då behöva lägga egna pengar emellan och att det skulle hålla priserna nere. Som så ofta i regleringssammanhang – där de reglerade förstås anpassar sig till regleringen – har detta kontrats av kreditgivarna, och de resterande 15 procent av fastighetens värde (som tidigare utgjorde underlag för det såkallade topplånet) lånas nu ut som blancolån, alltså lån utan säkerhet. Finansinspektionen sköt alltså i luften, och bopriserna fortsätter att stiga. Frågan är vad vi gör nu, då nybyggen – alltså en dämpning av priserna genom att öka utbudet – ju inte precis kan börjas över en natt.
I detta läge värmer Swedbank upp gammal skåpmat och föreslår att ränteavdragen minskas. Ett slopande av ränteavdragen skulle öka hushållens verkliga ekonomiska kostnader och därigenom ändra potentiella husköpares kalkyl inför köpet. Idén är faktiskt både riktig och konsekvent.
Ränteavdraget är en kvarleva från det gamla skattesystemet, där man inte gjorde samma skillnad mellan inkomster av arbete och inkomster av kapital som man gör idag (se ocksådenna blogg för en ganska teknisk förklaring av systemet). Idag betalar man ju kommunal och statlig skatt på sina arbetsinkomster (till satserna 30, 50 och 55 procent – det sista steget avser värnskatten), medan man betalar 30 procent för inkomster på kapital. Man talar om olika inkomstslag, och dessa beskattas alltså efter olika regler.
Det konstiga med ränteavdraget är nu att räntor är något som hör till inkomstslaget kapital, medan avdraget får göras mot de skatter som man betalar på inkomstslaget arbete. När det gäller intäkter, håller man alltså isär de två olika inkomstslagen, men när det gäller förluster, får kapitalförluster kvittas mot den skatt som man betalar på arbete. Med andra ord behandlas de två inkomstslagen efter olika regler så när som på ränteavdraget. Principiellt sett finns alltså egentligen ingen motivering till ränteavdraget.
Alternativet till ränteavdraget är förstås att man håller ränteförluster inom inkomstslaget kapital. Det innebär att räntor fullt ut får dras av från kapitalinkomster och det endast är mellanskillnaden mellan kapitalinkomster och räntor som utgör underlag för beskattningen. Problemet med den lösningen är att det är väldigt få personer som har kapitalinkomster i paritet med sina ränteutgifter. Om man inte har några kapitalinkomster, skulle alltså räntorna behöva betalas av beskattad arbetsinkomst och utgöra en ren kostnadspunkt i hushållens ekonomi. De som har stora kapitalinkomster – alltså redan förmögna personer – skulle däremot kunna utöka sin finansiella rörelsefrihet ytterligare genom att låna pengar: räntorna på de lånade pengarna skulle då kvittas mot inkomsterna från kapital och den förmögna personen kunna undvika att betala kapitalskatter över huvud taget.
Ännu ett alternativ skulle vara att över huvud taget inte tillåta avdrag för ränteutgifter, varken på arbets- eller kapitalinkomst. Det skulle förstås sänka viljan att låna över huvud taget rätt kraftigt. Medan det kan vara bra för privatpersoner (även om det är ganska paternalistiskt, alltså förmyndaraktigt), skulle det också innebära att företag skulle dra sig för att låna. Det senare skulle inte vara lika fördelaktigt i stort, eftersom många – om inte de flesta – investeringar i nyetablering eller expandering kräver lånta pengar. Man skulle alltså med en sådan regel inte bara dämpa bolånemarknaden, utan också riskera att dämpa den reella ekonomin.
Kanske man skulle kunna skapa detaljerade regler som skulle innebära att man endast förvägrar privatpersoner ränteavdrag, eller att man förvägrar ränteavdrag bara för fastighetsköp eller något annat. Det skulle dock innebära att skattesystemet blir ännu ett snäpp mera komplicerat. Eftersom ett lättbegripligt skattesystem ofta antas ha ett värde i sig, ter sig denna lösning inte heller särskilt attraktiv.
Med andra ord förefaller samtliga lösningar på problemet ränteavdrag ha sina negativa sidor. I valet mellan många olika halvdåliga lösningar förefaller mig den principiella lösningen vara den riktiga. Låt räntor stanna inom inkomstslaget kapital: räkna av dem från kapitalinkomster så att bara mellanskillnaden mellan kapitalinkomster och ränteutgifter beskattas med kapitalskatt. Detta gynnar dem som redan har mycket, men de andra lösningarna – en dämpad reell ekonomi eller ett ännu struligare skattesystem – verkar från min horisont vara ännu mindre eftertraktansvärda.
På något sätt måste vi nämligen komma tillrätta med den expanderande bolånebubblan innan den exploderar i ansiktet på oss.
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 
Du ser detta helt inompersonligt. Det ekonomiska argumentet bakom ränteavdraget ligger dock i att kapitalinkomsterna beskattas – av någon. Utan ränteavdrag skulle vi alltså skapa en skattekil. Denna kil gör att kostnaden för att finansiera en investering som ger 100 brutto och 70 netto är 100. Med ränteavdrag sjunker investeringskostnaden till 70 vilket förbättrar kapitalallokeringen i ekonomin; även om det är olika personer som sparar och investerar.
Problemen är alltså inte ränteavdraget i sig utan att man inte har ett motsvarande avdrag för investeringar gjorda med eget kapital.
Jag håller med om din problembeskrivning att ränteavdraget leder till för hög belåningsgrad men lösningen borde ligga i att försöka lösa asymmetrin mellan lånefinansiering och finansiering med eget kapital. Jag vet dock inte hur en sådan lösning skulle se ut.
Jonas: Nu diskuterar jag i och för sig ränteavdraget just i relation till fastighetsförvärv, och då ligger väl ändå anomalin i att a) ingen privatperson – eller åtminstone väldigt få – torde vara kapabla att finansiera ett fastighetsförvärv helt med egna medel och b) att ränteutgifterna får dras av mot inkomst av arbete?
Det problem som du beskriver skulle dyka upp och förstärkas om man renodlade beskattningen av de olika inkomstslagen. Jag vet inte heller hur man skulle kunna åstadkomma en neutral beskattning av investeringar inom det inkomstslaget utan att det skulle behövas en ohygglig mängd detaljregler. Frågan är om det i så fall inte i slutändan är mindre snedvridande att överbeskatta investeringar finansierade med eget kapital än att detaljreglera med risk för att snedvrida investeringsincitamenten.
För bolag skulle man för övrigt kanske lösa problemet genom att skapa en avdragsmöjlighet inom bolagsbeskattningen.
I princip går det inte att skilja lån till bostadsköp från lån till andra investeringar ens för privatpersoner. Jag kan exempelvis alltid ta ett högre bolån än jag egentligen ”behöver” för att ha mer pengar att investera på aktiemarknaden. Vidare så har jag valet mellan att amortera eller spara på annat sätt och vi vill att skatteregler ska vara neutrala mellan olika sparformer.
Jag vet som sagt inte hur man ska lösa detta tekniskt men däremot vet jag att det diskuteras i denna lunta. Har dock inte satt mig in i frågan och kan därför inte uttala mig om det verkar rimligt eller inte.
Jonas: Men om problemet inte så där på direkten går att lösa, är väl frågan hur vi skall hantera situationen till dess vi hittat en lämplig lösning. Då verkar vi ha valet mellan att låta allt förbli vid det gamla och att använda något av de tre ovan nämnda alternativen. För mig personligen förefaller det då med tanke på den expanderande kreditvolymen vara lämpligt att välja att avskaffa ränteavdraget.
Förresten, nu kommer jag på något: om det grundläggande problemet är neutraliteten mellan lånefinansierade investeringar och investeringar som finansieras av eget kapital, gör väl ränteavdraget vare sig till eller ifrån? Ränteavdraget förutsätter räntor, alltså krediter. Ränteavdraget är alltså dubbelt skevt, i det att det dels inte säkerställer neutraliteten mellan investeringar som finansieras på olika sätt, dels behandlar utgifter för kapital förmånligt inom beskattningen av förvärvsinkomst.
Det grundläggande problemet är att vi beskattar kapitalinkomster vilket skapar en skattekil. Ränteavdraget försöker hantera detta men då det inte gäller för eget kapital skapas en ny asymmetri som kan – men behöver inte – vara värre än den ursprungliga.
Jag håller med om att man borde göra något men anser att man ska undersöka frågan om ett mer allmänt investeringsavdrag eller liknande. Den enklaste lösningen vore dock att avskaffa skatten på kapitalinkomster och ta bort ränteavdragen i samband med detta. Man ser vissa fördelningspolitiska hinder för en sådan lösning…
Minst sagt…
Men då talar vi, om jag förstår dig rätt, om två rätt olika saker. Jag talar om ränteavdragets utformning givet kapitalbeskattningen, medan du tar ett steg bakåt och ifrågasätter hela kapitalbeskattningen som sådan. Det innebär väl att våra synpunkter inte riktigt möts.
För övrigt skulle i så fall en möjlig lösning vara en plattskatt kombinerad med en form av existensminimumsäkrande medborgarlön. Då kan man bunta ihop samtliga inkomster och beskatta dem med enbart en skattesats, vilket väl borde lösa både ditt och mitt problem med nuvarande beskattning.
Nja, vi pratar om samma sak. Förslaget att ta bort kapitalskatten var mest för att belysa var det ursprungliga problemet ligger. Sedan skapar alla skatter sina kilar men eftersom kapital är så lättflyktigt – både geografiskt och mellan olika aktiviteter – så är problemen större där. En platt skatt skulle därför med största sannolikhet inte vara optimal.
Ett ”eget kapitalavdrag” för både privatpersoner och företag är den bästa lösningen på problemet med överbelåning. Mer än så kan jag inte säga utan mer tekniskt kunniga personer får ta vid.
Du skriver i huvudartikeln om avskaffade ränteavdrag mot arbetsinkomster (RMA):
”De som har stora kapitalinkomster – alltså redan förmögna personer – skulle däremot kunna utöka sin finansiella rörelsefrihet ytterligare genom att låna pengar: räntorna på de lånade pengarna skulle då kvittas mot inkomsterna från kapital och den förmögna personen kunna undvika att betala kapitalskatter över huvud taget.”
Hur tänker du då? Om vi har en förmögen person som äger 1 miljon kronor på banken och som tar ut pengarna och köper bilar, flyttar in på hotell och reser till söderhavet etc, skulle han kunna få en subvention om han istället lånade pengarna? Med 5 procents ränta på lånet skulle bankräntan på 2 procent och mer därtill ätas upp. Någon kapitalinkomstskatt skulle han inte betala.
Med dagens regler skulle han emellertid få avdrag mot sina arbetsinkomster med det 3-procentiga underskottet i inkomstslaget kapital – dvs 30% av 30 000 kr=9 000 kr varje år. Det är en subvention av konsumtion.
Om ränteavdragen mot arbetsinkomst avskaffades skulle han inte kunna få ett avdrag mot annat än kapitalinkomster. Subventionen från skattebetalarna på 9 000 kr/år skulle försvinna.
Med avskaffade RMA skulle det inte vara någon vits för förmögna personer att låna pengar till konsumtion. Att som idag få en skattesubvention med 9 000 kr/år är inte heller någon vinst eftersom kostnaden för denna är 21 000 kr (50 000-20 000-9 000=21 000 kr/år).
/DNg
Ränta är inte bas för någon produktionsinkomst och därmed en dålig skattebas. Räntor är bara transfereringar mellan gäldenärer och borgenärer. I en sluten ekonomi är ett lands ränteinkomster och räntekostnader lika stora och den ”teoretiska” skattebasen =0. Man skulle därför kunna avskaffa räntebeskattningen helt. Dessutom torde summa avdragsgilla räntekostnader vara större än summa skattepliktiga ränteintäkter, varför ett avskaffande av beskattning av ränteintäkter och avdrag för räntekostnader skulle innebära ökade skatteintäkter för staten.
En svårighet med att begränsa avdragsrätten för räntor är att motsvarande ränteintäkter beskattas. En annan är att det är svårt att tänka sig att företagen inte skulle få avdrag för sina räntekostnader.
En lösning är – som vanligt (se http://exitbolagsskatt.blogspot.com) – att avskaffa vinstbeskattning av företag eller, som Estland gör, ta ut beskatttning av företag (om det alls bör ske) vid utdelning (verklig eller förtäckt).
Det verkar ligga i tiden för oss 80-talister att leva på kredit. Vi är uppväxta med att till bostad kan man alltid låna och ofta även till konsumtion. TV-program som lyxfällan har fått spinnoff’s för att de har så många sökanden som är skuldsatta upp över öronen.
Senast jag fick mitt studentkort i brevlådan, följde självklart reklam med angående att man nu kunde göra om sitt studentkort till ett att även vara ett kreditkort. Varför skulle en student någonsin ha ett kreditkort? Att detta kan ses som ansvarsfullt kreditgivande är för mig helt oförståeligt.
Dock kommer inget av dessa ändras utan radikala lagändringar eller en väsentlig förändring i folks synsätt på lånade pengar. Jag personligen hoppas på att det sista nämnda sker först.