I Dagens Nyheter finns idag en liten notis om en händelse där det rättsliga efterspelet nog måste te sig ganska besynnerlig för icke-juristerna. Notisen är väldigt kort och jag hittar ingen annan notis på nätet. Det här verkar ha hänt.
En man tar sig in i en lägenhet via balkongen och påbörjar då ett sexuellt övergrepp som klassas som våldtäkt mot en kvinna som befinner sig i lägenheten. När övergreppet väl påbörjats, flyger dörren till lägenheten upp, kvinnans ”man” (om det nu är äkta make, pojkvän eller sambo, spelar väl knappast någon roll) kommer in och ger inkräktaren en omgång som heter duga.
Resultatet: två brottsutredningar, en för försök till våldtäkt och en för – grov misshandel.
Av blogglänkarna under artikeln att döma, är stämningen mäkta upprörd. Jag har viss förståelse för det på moraliska grunder, men inte som jurist. Även vad gäller själva moralen, är det väl läge att stanna upp ett ögonblick.
Rent moraliskt, nämligen. En utomstående ingriper för att förhindra ett brott. Bra! Mer av detta! En utomstående delar ut ett spöstraff för en brottsling som gripits på bar gärning. Vänta… Är det inte polis och åklagare som skall lagföra brottslingen och domstolen som skall bestämma straffet? Går inte den utomstående in och idkar pöbeljustis? Skall enskilda få ta lagen i egna händer?
Juridiken försöker – som alltid ofullkomligt, men det ligger en gång för alla i juridikens natur – att efterlikna denna moraliska gränsdragning mellan förhindrande av brott och lynchjustis genom utformningen av nödvärnsbestämmelsen i 24 kap. 1 § brottsbalken. Denna lyder:
1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom,
2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning,
3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg, eller
4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse.
Poängen är här att en handling som annars skulle utgöra ett brott – exempelvis en misshandel – inte skall anses vara ett brott om den begicks i en nödvärnssituation. Det är därför jurister talar om ansvarsfrihet: brottet ter sig fortsatt som ett brott – misshandeln ter sig som en misshandel – men den som misshandlat fälls inte till ansvar om hon varit i en nödvärnssituation.
Det innebär att det är en domstol som måste pröva huruvida nödvärn förelåg. En domstol kommer alltså att konstatera att ett brott i och för sig ser ut att ha begåtts, men att det just i det här fallet inte skall anses vara ett brott och därför inte leda till ansvar, då det omfattades av nödvärnsrätten. För att en domstol skall kunna komma fram till detta, krävs en förundersökning och ett åtal, så saken kommer upp i domstol.
Sedan måste också uppmärksammas att nödvärnsrätten är villkorad. För det första skall angreppet bara påbörjat eller överhängande. När brottet upphört, har också nödvärnsrätten upphört. När våldtäktsmannen flytt undan knytnävarna och hukar i ett hörn, har nödvärnsrätten (senast) upphört.
Vidare får nödvärnet inte vara uppenbart oförsvarligt. Man får inte skjuta den som håller på att snatta en godispåse för 10 kr. Man får över huvud taget i princip inte skjuta i nödvärn, annat måhända än när man själv blir beskjuten. Man får i princip inte använda huggvapen när angreppet pågår med knytnävar. Och så vidare. Nödvärnet skall verkställas genom det medel som med de lindrigaste konsekvenserna för motparten åstadkommer det som nödvärnet skall åstadkomma, nämligen ett upphörande av det brottsliga angreppet.
Jag tror att det är i båda dessa led som missförstånden uppstår. Dels måste ofta en domstolsprövning till för att konstatera att nödvärnsrätt förelåg, dels är nödvärnsrätten mycket begränsad, just för att vi så lätt korsar gränsen mellan nödvärn och lynchjustis. Allmänheten (åtminstone dess bloggande del) har en tendens att förväxla en förundersökning och ett väckande av åtal med en fällande dom och vidare en tendens att anse att vilka nödvärnsmedel som helst är tillåtna under den tidsrymd då angreppet ”känns” aktuellt.
För övrigt kan nödvärnsrätten i vissa fall – som kanske omfattar det i notisen aktuella – utsträckas. Enligt 24 kap. 6 § brottsbalken kan nämligen en såkallad nödvärnsexcess – alltså ett överskridande av det tillåtna, såsom användning av ett huggvapen när angreppet bestod i snatteri – också vara ansvarsbefriad. Paragrafen lyder:
Om någon i fall där 1 – 5 §§ detta kapitel eller 10 § polislagen (1984:387) är tillämplig har gjort mer än vad som är medgivet, skall han ändå vara fri från ansvar, om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig.
Detta ”svårligen kunnat besinna sig” är en hög tröskel, och ansvarsbefriad nödvärnsexcess anförs nog oftare av de tilltalade än det får framgång. [Uppdatering: Nu följande text är tillagd på uppmaning av signaturen Profanum Vulgus; se i kommentarerna vid motsvarande inlägg på Juridikbloggen.] I ett pm från åklagarmyndigheten avseende ett fall där nödvärnsexcess blev aktuellt, sammanfattas rättsläget så här:
Högsta domstolen har i sina avgöranden lagt vikt vid om den angripne plötsligt har försatts i ett trängt läge och således inte haft något större tidsutrymme för övervägande. Av betydelse har också varit om den angripne varit rädd eller av andra skäl haft svårt att närmare tänka efter hur han eller hon skulle handla.
Det handlar alltså inte om att man med rätta blivit flyförbannad eller av någon annan anledning varit väldigt ilsken: det handlar om att det inte funnits utrymme att kunna stanna upp och reflektera över vad man håller på att göra. [Uppdatering: Här börjar den ursprungliga texten igen.] Huruvida en viss situation faller under nödvärnsexcess eller ej, är dock i alla fall återigen en fråga som domstolen måste avgöra, vilket förutsätter förundersökning, åtal och process.
Med andra ord: var försiktiga med skriken innan dom har fallit. Över huvud taget kan vad som helst hända på vägen mot dom, men först i och med en dom har vi rättsväsendets preliminära ställningstagande i handen. För i och med en lagakraftvunnen dom (en dom som inte längre kan överklagas) har vi rättsväsendets slutliga ställningstagande i handen. Det skulle vara bra om vi alla kunde minnas det.
Även när det handlar om så till synes svåra fall som det i notisen. Kanske i synnerhet då.
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 
Kan inte åklagaren bedöma huruvida nödvärn gäller, och då lägga ner förundersökningen? Eller måste det alltid avgöras av en domstol?
I detta fallet undrar jag också huruvida det kan räknas som okej excess om man är rädd för någon annans hälsa?
WysiWyg: För att besvara den andra frågan först – nej, det räcker inte. Man skall sakna utrymme att ta ett litet steg bakåt från händelseutvecklingen.
Åklagaren kan i och för sig bedöma huruvida nödvärnsrätt förelåg och då lägga ned förundersökningen. En förundersökningen kommer dock även i dessa fall att inledas, och det verkar ju vara vid denna tidpunkt som upprördheten över rättsväsendet tar vid.
Hur ser det ut med hemfriden, vad spelar den för roll i det här ärendet?
Klas: Den spelar knappast någon roll. Det handlar ju inte om att maken försvarat sin hustru med proportionerligt våld och sedan kastat ut brottslingen, utan av rapporteringen att döma handlar det om övervåld, alltså en nödvärnsexcess (huruvida den är ursäktad eller ej, är en annan femma som jag överlåter till domstolen att bedöma).
Även om det inte är min huvudsakliga profession har jag studerat frågan kring nödvärnsrätt en del, i synnerhet nödvärn med skjutvapen. Jag har även för en del år sedan utbildat skyddsvakter inom försvaret (för användning i fredstid) i dessa frågor.
Jag lärde ut den enkla regeln att du alltid kan använda angriparens våldsnivå. Det vill säga. Om den som angriper har ett tillhygge kan du använda batongen men du får inte skjuta. Har killen skjutvapen får du skjuta verkanseld.
Har killen som angriper kniv blir det knivigare eftersom knivattack i princip är hot om dödligt våld (tittar man på statistik är risken att dödas av knivskada i huvud/torso i princip endast aningen lägre (14 respektive 17 procent enligt Kleck 2000) än risken att dödas av skottskada i samma kroppsdelar).
Jag skulle nog rekommendera att den som blir utsatt för en attack med kniv använde sitt skjutvapen (man vill inte brottas med någon som har kniv och att dra sin egen är ju meningslöst) – detta naturligtvis alldeles oaktad om det gick över gränsen för ev nödvärnsexcess eftersom man inte vill chansa i ett sådant läge.
Jag noterade att du skrev att ”Man får över huvud taget i princip inte skjuta i nödvärn, annat måhända än när man själv blir beskjuten.”
Har du stöd för detta? Jag vet att praxis i svenska domstolar är att tillämpa nödvärnssätten extremt restriktivt men i brist på domar (det är ju dessutom få som försvarar sig med skjutvapen eftersom de flesta inte har sådana med sig när de angrips).
Vet du om det finns några bra akademiska arbeten kring detta?
Erik: Min formulering bygger på din våldsnivåanalys och på det faktum att i princip all litteratur som jag känner till (som inte är så där våldsamt mycket) ser mycket allvarligt på skjutvapen. Med andra ord: angriper någon med kniv, får du använda batongen, inte nödvändigtvis skjutjärnet.
Något bra arbete just om skjutvapen och nödvärn känner jag inte till. Vad gäller nödvärn finns en artikel i ett av de senare numren av Juridisk tidskrift.
Tack juristen!
Nu vet jag vad jag ska göra.
Kommer någon in till mig och försöker våldta min kvinna så ska jag kallblodigt mörda honom, stycka honom och sedan röja undan alla spår. Det borde ge mest rättvisa.
En våldtäktsman mindre och en hemlig ostraffad hjälte mer.
Och med dagens polisarbete borde det vara helt omöjligt för polisen att finna spår av denna person.
En sak till. Bryter någon sig in hos mig så tänker jag inte först ta reda om personen är duktig på kampsport. Jag överraskar och slutar endast slå när personen ligger medvetslös. Förut hade jag nog ringt polisen. Men iom detta vet jag att det är lönlöst.
Ett annat knep är förstås att mörda våldtäktsmannen och sedan slå och skära sig lite och hävda nödvärn. Nja, för omständigt… Det blir nog en dumpning i ödemarken istället.
Tack återigen juristen!!!
Tack, Danne, för denna insyn i en förhoppningsvis inte alltför normal medborgares något förvrängda logik. Där jag dock helhjärtat håller med dig är vid frågan om polisens resurser.
Ingen har sagt att du skall låta gärningsmannen springa, och ingen har sagt att du inte får använda våld. Det som rättsordningen – på något förbannat vänster får alltid vi jurister klagomålen för alla avvägningar i lagstiftningen – säger är att du måste sluta slå eller sparka i det ögonblick som faran är avvärjd, och att du har krav på dig att trots situationens allvar ta det lite kallt. När gärningsmannen hukar i ett hörn, är det slut på din nödvärnsrätt: du har rätt att försvara, men inte att straffa.
Att det skall vara så himla svårt att begripa…
En person har förbrukat sina rättigheter om denna angriper en annan oprovocerat i en annans hem. Det är min definition.
Samma gäller om jag har vapen på mig. Jag skjuter först och frågar sen. Jag tänker inte utsätta mig för risken att ev. bli mördad av en rånare. Får jag övertaget så är han historia.
Jag bär hellre kistan än ligger i, som en vän uttryckte det.
JAG och många med mig anser att personer som rånar, mördar och våldtar är mindre värda än vi andra som jobbar ärligt. Jag är trött på jurister och domare som tolkar lagen till brottslingarnas fördel.
Dom fyra som mördade en 70 åring i hans hem blev ju inte ens dömda för mord. Dom hade inte uppsåt. Dom misshandlade bara, knöt fast och kvävde en 70 åring.
Juristerna fick där ett jätteminus.
Eller när Silbersky bara öppnar munnen så rasar det en massa minustecken för er del.
Jag har själv blivit misshandlad flera gånger. Oftast har det slutat med ”brott kan ej styrkas”. EN gång slutade det med att gärningsmannen som då redan avtjänade straff blev dömd för misshandeln, MEN DET RÄCKTE INTE FÖR ATT HÖJA HANS STRAFF PÅ STRAFFSKALAN!!! Han fick avtjäna sitt straff vidare utan förlängning. Jag fick alltså stryk och han fick inget för det. Tack för den ”rättvisan”.
Nu förstår du kanske varför jurister anses vara precis som Sids pappa i serietidningen Ernie. Jurister verkar inte vara ute efter någon rättvisa. Bara efter vad som står i en bok, ofta tolkat till det yttersta till gärningsmannens fördel. Annars känns det som att pengar dikterar juristers beteende.
Jag har inget emot dig. Jag pratar generellt om mitt och mångas generella syn på jurister. Jag har lärt mig den hårda vägen att man inte kan lita på rättssystemet.
Danne: Jag är säker på att många tycker som du, vilket inte gör din åsikt ett dugg mera sympatisk. Jag är också hyfsat säker på att du och dina meningsfränder är i minoritet i det här landet, i vart fall ännu så länge. Det du förespråkar är inget annat än lynchjustis à la Vilda västern, med alla följder som det har. Framför allt följer en långtgående brutalisering av samhället.
Er syn på jurister är annars ganska obildad, då ni inte vet att skilja mellan juristers uppgift och uppfattning och det som står i lagstiftningen, för vilken politikerna är ansvariga. Det är just det som är den stora faran i din uppfattning: att du skjuter vilt omkring dig och träffar fel mål, såsom du gör i din argumentation.
Hej Jakob, jag vill först passa på att tacka för väldigt intressant läsning.
Jag har en, troligtvis helt teoretisk (du får säga ifrån om du tycker den är allt för verklighetsfrämmande), fundering. Hur bedöms nödvärn gentemot en angripare som är utan skuld till angreppet? Låt säga att person A kör sin bil på en alpväg. Person B går över ett övergångställe en bit fram på vägen, person A kan inte bromsa för att den elake C har manipulerat bromsarna. Om ingenting görs kommer B att bli överkörd och dö. Jag uppfattar detta och prejar A av vägen ner i ravinen så A dör.
Hur skulle detta bedömas? Jag har dödat en person utan skuld. Men nödvärnsbestämmelserna kanske tillämpas oavsett? Jag inser att det kanske mest är ett moraliskt dilemma….
Gustav: Det där är nog putativt nödvärn, vilket betyder att du, när du på goda grunder fått för dig att en nödvärnssituation föreligger, faktiskt får nödvärnsrätt. Eftersom du inte vet om den elaka C, utan tror att ett brottsligt angrepp föreligger och inte är helt ute och cyklar, har du nödvärnsrätt i denna situation.
Du kan trösta dig med att jag ogillar politiker lika mycket som jurister. Av någon anledning är båda grupperna oproportionellt välfyllda av kräk.
Jurister tillgriper samma ursäkter som vakterna sa vid koncentrationslägrena. ”Jag gjorde bara mitt jobb, det är min chef som bestämmer”. Ingen egen moral, bara följa vad som står i lagboken hur absurt det än må vara.
När jurister som du ”följer lagen” och inte straffar sådana som misshandlar mig utan anledning så blir just konsekvensen att sådana som jag tröttnar och gör ”ert jobb” på ett mer riktigt och moraliskt sätt.
Min åsikt grundar sig faktiskt på hur sådana som ni jobbar.
Ni har skapat min åsikt s.a.s.
Detta är vanlig orsak/verkan. Pöbeln uppstår av er och politikers inkompetens.
Danne: Läran om att försvaret: ”Jag följde bara order” inte fungerar utvecklades av jurister. I övrigt får du ha din åsikt, det kan jag ju inte förhindra, men jag hoppas innerligt att din lynchjustis aldrig får en majoritet bakom sig i det här landet, för då kommer Sverige att bli som Somalia.
Hej, dr Heidbrink.
Jag har förstått att doktorn är från Tyskland. Därför hemställer jag, att doktorn måtte ge oss en betraktelse över något rättsligt spörsmål från tysk rätt. Jag undrar också om doktorn uppskattar den tyska nationalsången Deutschland über alles.
V.h.
Erik Johansson: Det är intressant hur fördomsfullhet, inskränkthet och total brist på bildning liksom total brist på intresse av att ta reda på fakta ofta går igen med bergfasta övertygelser om att man har rätt. Det är synd om människorna (som Strindberg sade, vilket jag utgår ifrån att du inte vet).
Jag är född och uppvuxen i Tyskland, har läst en komplett svensk juristexamen vid Stockholms universitet, avlagt doktorsexamen på svensk rätt och har inte mer än en grundläggande aning om tysk rätt.
Tar alltså gärna din fördomsfullhet, stoppa upp den där du behagar och sluta förolämpa mig på min egen blogg. Detsamma gäller alla andra som går i liknande tankar. Jag är beredd att bemöta nästan vilket argument som helst, men något annat argument än allmän fördomsfullhet måste man nog göra sig mödan att anföra.
Tja, det var nog snarare frågan om – måhända dåligt maskerad – ironi; jag ber om ursäkt för att detta inte riktigt framgick.
Anledningen till att jag förväntade mig att doktorn hade en viss insikt i tysk rätt hade att göra med att de flesta rättsvetenskapsmän (åtminstone av den ”gamla stammen”) tenderar att vidga sina vyer inom de rättsområden vars språk de behärskar; droit comparé -resonemang alltså. Sålunda skulle det t.ex. vara intressant att höra något om vår grundlagsdiskussion och uppenbarhetsrekvisitet contra systemet med författningsdomstol.
En författningsdomstol är nog att föredra. Det är en utopi att tro att vanliga jurister skulle agera så fritt som ett slopat uppenbarhetsrekvisit kräver. Att lyfta blicken kräver mod.
Erik: Då är det min tur att be om ursäkt. Jag går lätt igång på allt skitsnack om Tyskland och tyskarna, som du såg. Eftersom jag principiellt är emot hets mot folkgrupp-paragrafen, skulle det vara frestande att prova om den också gäller uttryck av ringaktning av tyskar…
Hur som helst, jag tillhör nog den gamla skolan, men har valt det engelska, snarare än det tyska rättssystemet som det utländska systemet som jag väl känner till. Vad gäller just specifikt grundlagsdebatten, är detta dock ett område i tysk rätt som jag är relativt väl förtrogen med, så där kan jag säkert ställa upp som kommentator när lämpligt tillfälle ges.
jheidbrink:
Du för intressanta resonemang så jag prövar mig på en mindre trådkapning.
Varför åtalade inte åklagaren för dråp alternativt även mord i Parkeringsmålet (Landskrona)? Varför fungerade inte likgiltighetsuppsåt?
F.ö. är rättssystemets integritet och stabilitet nära förknippat med allmänhetens förtroende för detsamma. Får vi för många som Danne håller samhället inte ihop.
Danne: ”Jurister tillgriper samma ursäkter som vakterna sa vid koncentrationslägrena. ”Jag gjorde bara mitt jobb, det är min chef som bestämmer”.
Visst är det så att såväl åklagare, som nämndemän som domare har ett personligt och moraliskt utrymme, ibland ganska stort utrymme, att processa och döma både hårt och milt, även inom vårt nuvarande rättssystem?
Charles: Jag har inte följt Landskrona-fallet så noga, eftersom jag inte anser det vara särskilt uppseendeväckande. Liknande händelser förekommer dagligen.
Varför åklagaren inte gick på ett uppsåtsbrott? Såvitt jag förstått påstod den tilltalade – och ingen kunde anföra bevisning om annat – att det hela var en olyckshändelse när han hastigt vände sig om. Olyckshändelser och uppsåtliga brott är dock två olika kategorier: en olyckshändelse där man inte varit aktsam är illa nog, att ta kål på någon med uppsåt är långt värre.
Uppsåt översätts ibland med ”avsikt”, men det stämmer inte. Likgiltighetsuppsåtet är en uppsåtsform som inte har med avsikt att göra. För likgiltighetsuppsåt krävs dock att du insåg risken med ditt handlande och struntade i konsekvenserna. När det påstås och inte kan motbevisas att det hela skedde i en hastig rörelse där den gamla damen råkade stå i vägen och föll olyckligt, kan man inte gå på likgiltighetsuppsåt. Just för sådana situationer har man brottet vållande till annans död, som är ett såkallat effektbrott, eller med andra ord behöver man inget uppsåt, utan bara klantighet.
Åklagaren har en tjänsteplikt att spara domstolarnas och därmed skattebetalarens tid och pengar genom att inte påstå saker som inte kan bevisas. Ser åklagaren ingen rimlig möjlighet att bevisa uppsåt, skall inte åklagaren besvära domstolen med ett på förhand förlorat mål.
Dannes kommentar är så fördomsfullt, obildat och illa formulerat att jag personligen mest blir bara kräkfärdig. Jurister har en skyldighet att följa lagen: passar inte lagen, sluta gnälla på juristerna och gnäll på politikerna istället. Det finns en tro på att juristerna på något sätt skulle ha skyldighet att följa ”allmänhetens” instinkter, men det stämmer inte: de är skyldiga att följa lagen. För övrigt råkar ”allmänheten” alltid sammanfalla med den som talar, utan att det finns något som helst underlag för gnället annat än uppiskade stämningar i media.
Visst har jurister ett utrymme: att påstå något annat skulle vara lögn. Man kan också tillägga att i den såkallade strafflatituden – alltså inom utrymmet mellan lägsta och högsta straff – domstolarna av någon anledning starkt tenderar att hålla sig i den undre delen. Jag har själv talat med politiker som är ganska uppgivna, och där har vi kanske ett problem.
Det finns dock situationer där man inte kan göra något, eftersom det som den såkallade allmänheten kräver inte går att klämma in under lagtexten. I dessa fall – och Landskrona-fallet är av det som jag vet att döma ett sådant fall – är rätt adress för kritiken inte juristerna, utan domstolarna.
Samtidigt finns här en rättviseaspekt. Tänk dig att någon fälls för skattebrott och får två års fängelse för en transaktion som skedde den 30 december. Den 1 januari ändras lagen. Något senare får någon tre års fängelse för exakt samma brott, bara att transaktionen företogs den 2 januari. Rättvist? Jag vet inte, men jag tror inte. I vilket fall som helst skulle ”allmänheten” – företrädd av någon annan självrättfärdig människa – genast klaga på domstolarna igen.
Det är bara att acceptera att vi har olika föreställningar om vad rättvisa är. Somliga vill döma milt och ger domstolarna skit när de tar i med hårdhanskarna, andra vill döma hårt och ger domstolarna skit för att de påstås dalta med brottslingar. Juridik har endast väldigt lite med moralisk rättvisa att göra: juridik handlar om spelregler, inte så mycket mer. Vill du ha rättvisa, bör du vända dig till din politiker, din präst eller vem som helst annan än en jurist: juristens uppgift är nämligen trots allt i ett modernt samhälle inte att skipa rättvisa, utan att övervaka spelreglerna, inget annat.
Tack, bra svar.
Det var just det här jag funderade över:
”När det påstås och inte kan motbevisas att det hela skedde i en hastig rörelse där den gamla damen råkade stå i vägen och föll olyckligt, kan man inte gå på likgiltighetsuppsåt. Just för sådana situationer har man brottet vållande till annans död, som är ett såkallat effektbrott, eller med andra ord behöver man inget uppsåt, utan bara klantighet.”
Enligt vittnesuppgift slog 23-åringen kvinnan, sannolikt med knuten näve. Det är just åklagarens bedömning av detta som är intressant. Varför gjordes bedömningen att det inte gick att åtala för de grövre brotten? [Notera att jag inte lägger någon värdering i detta jag är bara intresserad av hur man som åklagare resonerar men jag antar att svaret var: ”Åklagaren har en tjänsteplikt att spara domstolarnas och därmed skattebetalarens tid och pengar genom att inte påstå saker som inte kan bevisas.”]
”Det är bara att acceptera att vi har olika föreställningar om vad rättvisa är. Somliga vill döma milt och ger domstolarna skit när de tar i med hårdhanskarna, andra vill döma hårt och ger domstolarna skit för att de påstås dalta med brottslingar.” Det här utgår jag ifrån att man har analyserat och utvärderat i många studier. Är det inte så att domstolarna (precis som nämnde ovan) oftast ligger i den lägre delen av straffskalan?
F.ö. verkar du vara en aning frustrerad. Även om vissa förväntar sig att domstolar och jurister skall följa ”instinkter” så tror jag att en majoritet anser att domstolarna och åklagare skall följa lagen.
Charles: Vittnesuppgifter är notoriskt opålitliga. Jag själv börjar närma mig övertygelsen att vi över huvud taget bör skippa vittnesbevisning i domstol: vi människor är dåliga vittnen av historien, och det har i flera experiment kunnat visas att vi konstruerar verkligheten istället för att återberätta den. Med andra ord är en ensam vittnesberättelse i all regel inte tillräcklig för att bevisa bortom allt rimligt tvivel att ett brott begåtts.
Domstolarna ligger verkligen oftast i den undre hälften av straffskalan. Problemet har jag dock redan behandlat i mitt tidigare svar. Domstolen och åklagaren skall självfallet följa lagen, men lagen är inte så entydig – och kan på olika grunder inte var det – som du verkar tro. Landskrona-fallet är enligt allt jag läst (vilket visserligen inte är allt) juridiskt sett fullkomligt normalt.
Jag är aningen frustrerad eftersom det efter precis varje rättsfall som media behagar lyfta fram blir samma debatt, men samma förutsägbara diskussionslinjer. Jag är ju verkligen beredd att förklara saker och ting, men jag är trött på två fenomen som ständigt återkommer och som sliter på mitt tålamod.
Det ena är att informationen inte går fram. Utan att syfta på dig verkar många ha bestämt sig för att jurister är ett pack och inget man säger, ingen upplysning man kan ge, kan på något sätt förändra uppfattningen. Det krävs en himla förståelse av oss som yrkeskår för alla möjliga väl och dåligt underbyggda synpunkter, men det som vi säger lyssnas inte till. Man blir trött av mindre.
Det andra är att kritiken hela tiden riktas mot jurister, istället för att folk kritiserar politiken, som faktiskt sitter på makten. Jag är trött att behöva klä skott för något som min yrkeskår inte är ansvarig för.
De två punkterna kombinerade gör det närmast omöjligt att argumentera sansat. Jag försöker och jag har givit liknande förklaringar som jag ger dig minst femtielva gånger. Ibland vill jag dock bara skriva min hjärtats mening, men då skulle jag bli så dum att jag diskvalificerar mig på grund av min retorik.
Återigen tack för artiga och ärligt menade svar. Jag skall dock erkänna att jag fortfarande ännu inte förstår varför åklagaren gick på den valda linjen.
Mycket intressant att jämföra med åklagarnas linje i ett flertal eko-brottsmål som slutat med fiasko och kostat samhället mångmiljonbelopp, ex Skandiaaffären, Trustor-härvan, Cevianmålet osv. Går man på linjen att spara våra gemensamma medel och gör en bedömningen av sannolikheten att lyckas med sitt åtal så förskräcker statistiken.
Jag håller verkligen med dig om att media ofta förenklar så till den milda grad att om någon öht kan skyllas för något så är det sällan eller aldrig juristerna. Verkligeheten är oftast så komplex att den inte låter sig förenklas och att det därför varken finns syndabockar eller enstaka förklaringar. Själv skulle jag önska att media hade resurser och intresse av att komplicera den här typen av frågor. Kanske lär vi oss alla något i så fall…
Charles: Jag är mycket benägen att hålla med dig vad gäller ekobrott. Där måste man nog tyvärr säga att lagstiftaren – politikerna – satt Ekobrottsmyndigheten i något av en rävsax. Det förväntas att myndigheten skall städa upp på marknaden, men samtidigt innebär rättssäkerhetsgarantier till de tilltalades förmån att det är så gott som omöjligt att med bibehållna sådana garantier få någon fälld. I grunden bör antingen Ekobrottsmyndigheten läggas ner eller beviskraven sänkas. Det förra är politiskt rätt svårt – hur skulle det se ut? – det senare principiellt farligt. Ekobrottsmyndigheten är på grund av denna rävsax en myndighet som bränner alldeles för mycket pengar.
Vad gäller åklagarens linje i Landskrona-fallet, är det förstås til syvende og sidst enbart åklagaren som vet varför åtalet skulle gå ut på vållande till annans död och inte mord eller dråp. Det typiska är dock att man väljer vållande till annans död för att bevissvårigheterna är för stora för mord eller dråp. I våldtäktsmål har Högsta domstolen nyligen gjort tydligt att vittnesbevisning allena inte räcker, utan att det behövs ytterligare såkallad stödbevisning som förstärker vittnes- (eller egentligen parts-)utsagorna. Jag kan gott tänka mig att det är anledningen till att vittnet i Landskrona-fallet inte ansågs vara tillräckligt för att styrka uppsåt och därmed mord eller dråp.
Jag är för övrigt tacksam för din förstående och ödmjuka attityd. Det är sådana kommentarer som din sista som får mig att tro att man kanske ändå kan nå någon, så att verksamheten här och Juridikbloggen är värd tiden och mödan.
”I våldtäktsmål har Högsta domstolen nyligen gjort tydligt att vittnesbevisning allena inte räcker, utan att det behövs ytterligare såkallad stödbevisning som förstärker vittnes- (eller egentligen parts-)utsagorna”
Nej!
Alltså vad man slog fast var ju praxis från 1991 där JUST ETT VITTNE utgjorde stödbevisning. Det intressantaste med hela grejen är att vittnet vittnade om att målsäganden berättat om våldtäkten för henne (stödbevisning som klappade det klart att gärningen var begången).
Det får mig att tänka på ett skämt med poängen ”Om du inte tror mig så kan du kan fråga honom. Han vet, jag har berättat det för honom själv”
Fast det är inte lika lätt att skratta när det är landets främsta jurister som drar skämtet, på allvar.
Så när domstolar och andra pratar om stödbevisning (vilket vi helt plötsligt hör om i alla tveksamma domslut numera ”det fanns stödbevisning också”) så menar de inte teknisk bevisning, någon bevisning för gärningen eller liknande (för om det finns så säger de vad det är, inte ”stödbevisning”).