Kanske det är lite dumt att lägga ut det här, men när jag läste Richard Dawkins The Greatest Show on Earth igår, stötte jag på denna video (som refereras i boken). Kolla själva!
Den studie till vilken videon ansluter presenteras här och innebär enligt min mening att skrämmande slutsatser måste dras angående vittnesbevisning i domstolar. Som signaturen Profanum Vulgus flera gånger påpekat, verkar det finnas all anledning att värdera vittnes-”bevisning” i samma klass som uttalanden i en Kalle Anka-tidning.
Vad detta innebär för rättssäkerheten och för frekvensen av felaktigt fällande domar, inte bara i Sverige, utan också i resten av världen, vill jag inte ens spekulera i. Jag kommer dock framgent att avböja att ställa upp som vittne. (Uppdatering: Att detta är ett korkat uttalande, har påpekats från flera håll på Juridikbloggen, och jag måste erkänna att min egen retorik farit iväg med mig. Jag menar alltså inte det jag säger här: självfallet inser jag att jag har vittnesplikt.)
Och förresten: inga kommentarer som avslöjar poängen med studien, tack!
*****
Uppdatering: Signaturen Erik tipsar om denna klipp som förstärker intrycket att vittnesbevisning inte går att lita på för fem öre.
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 
Jag ska försöka hålla mig, men jag måste bara få säga att klippet är jättekul … när man ser det för andra gången. 🙂
Markus: Kul som upplevelse, ja – men förbaskat skrämmande som insikt.
Jag får lite sama känsla som när jag kolla på en skräck-splatterfilm och bara vill skrika rakt ut:
[Denna del av kommentaren hotade att avslöja poängen med studien och har därför tagits bort.]
😀
Jag kommer ihåg något jag såg, tror det var på Discovery. Det var ett experiment, där folk trodde att de skulle delta i en svampplockar-kurs, och följde med en guide ut i naturen. Väl där så fick de se en väderballong som kraschat, och en militär som stod vakt och avhyste dem. Militären hade inget vapen, vilket visar sig vara viktigt.
En månad senare fick de svara på frågor om vad de sett, och de flesta var rörande överens om att vakten hade varit beväpnad, många svor vid att det var mer än en vakt, och några påstod att de hade sett folk som burit iväg med en övertäckt död kropp.
Föga förvånande så var det väldigt lite av detta som egentligen stämde.
Jag tror det var i anslutning om något program om Rosewell (eller vad stället nu heter), men poängen är fortfarande densamma.
Jag vet inte om jag avslöjar för mycket nu. För länge sedan var jag på en utbildning i vittnespsykologi och en av utbildarna var en utredande, erfaren polis. Han berättade om ett då nyligen fall han jobbat med. Det var ett bankrån där en ensam man hade rånat en bank. Som flyktmedel hade han en motorcykel. Vittnesutsagorna från personal och kunder hur denna man var klädd gick isär rätt anmärkningsvärt. Dock vara de flesta eniga om att han hade någon slags svart skinnjacka.
Övervakningskameran visade dock att alla hade fel. Mannen hade, vill jag minnas, en jeansjacka. Utredaren sade att det var motorcykeln som hade fått vittnena att ”klä” rånaren i svart skinnjacka. Att vara inblandad i ett rån är en så pass ovanlig som stressande situation varför minnesbilderna lätt blir en röra. Därför försöker de flesta omedvetet att sedan rekonstruera vad som egentligen hände. Då fyller hjärnan ut med antaganden och stereotyper.
Ett tips är att läsa den här uppsatsen
Klicka för att komma åt CB.pdf