Signaturen Jeje uppmärksammade mig igår per kommentar till ett tidigare inlägg på att vi fått ytterligare en tur i frågan om behandlingen av obotligt sjuka patienter som vill avsluta sitt liv. Socialstyrelsen har efter moget övervägande förtydligat och preciserat sina råd. Som jag uppfattar rapporteringen (Svenska dagbladet här och Dagens Nyheter här), handlar det om att en beslutskapabel patient får be om att livsuppehållande apparatur stängs av, så att naturen får ta sin gång och livet avslutas. När den patienten väl är döende, skall ångestdämpande mediciner kunna användas. Dessa mediciner påskyndar i sig själva döden. Det som däremot fortsatt inte går an, är att ge en patient samma mediciner i syfte att åstadkomma döden tidigare än den annars skulle ha inträffat.
Distinktionen må se ut som hårklyveri, men den avspeglas i vår lagstiftning och är därför inte att göra så mycket av såvida inte lagstiftningen ändras. Socialminister Göran Hägglund har tidigare inte visat sig vara särskilt pigg på en debatt om de här frågorna, eftersom frågan åtminstone tangerar – jag skulle vilja påstå: handlar om – dödshjälp.
Hur det än är med den saken, finns all anledning att nu varna läkarkåren och allmänheten för att dra en felaktig slutsats. Svenska dagbladet tycks inte se den poängen, men den är med i Dagens Nyheters artikel i slutet och den framgår av Socialstyrelsens meddelande på dess hemsida.
Den felaktiga slutsatsen är att det skulle ligga i Socialstyrelsens händer att avgöra vad man får och inte får göra enligt brottsbalken. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet enligt hälso- och sjukvårdslagen, inget mer, inget mindre. Det innebär att Socialstyrelsens besked igår inte binder de allmänna domstolarna, skulle ett ärende om vård i livets slutskede komma upp till bedömning där.
Detta framgår av Socialstyrelsens meddelande i det att Socialstyrelsen säger sig ha undersökt rättsläget. Socialstyrelsen stadgar alltså inte heller enligt sin egen mening reglerna på det här området, utan dess jurister har tittat på de rättsregler som finns och dragit slutsatsen att ett avbrott av en livsuppehållande behandling är acceptabel under vissa omständigheter. Den slutsatsen är förhoppningsvis väl underbyggd, men – igen – den binder inte domstolarna när dessa skall göra sin egen bedömning.
Juridik är nämligen ingen exakt vetenskap. Juridiska regler finns endast i våra huvuden – eller när har någon senast fysiskt kunnat ta tag i ett mordförbud (annat förstås än i den fysiska bärare av tecken vilka förmedlar ett budskap om att mord är förbjudet)? I våra huvuden kan exakt samma information från yttervärlden ta olika skepnad – försök bara att fråga två personer som närvarat vid samma händelse vad som utspelade sig där, och de kommer att ge olika svar. Juridik förmedlas genom språk, i sig självt ett något bristfälligt medel att överföra den tanke vi har i huvudet – det välkända fenomenet att man letar efter ord som på ett korrekt sätt uttrycker det man vill förmedla. Det innebär att olika jurister kan dra olika slutsatser om vad som är tillåtet och vad som inte är det, trots att de har tillgång till exakt samma information. It’s a field where reasonable people tend to disagree.
Eftersom man inte alltid kan leva med rättslig osäkerhet, har vi löst de problem som olika uppfattningar inom juridiken kan ge upphov till genom en auktoritativ instansordning. I slutändan är förvisso det som Högsta domstolen säger inte med automatik ”rätt” i den bemärkelsen att det utgör den bästa tolkningen av vad reglerna innebär, men det är i vart fall slutet i prövningen i ett enskilt mål. Högsta domstolen må med andra ord i ett enskilt fall ha aldrig så fel, det går ändå inte att göra något åt det såvida inte samma domstol medger resning i fallet, vilket ytterst sällan sker. (Och för övrigt är varken Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna eller EG-domstolen någon instans över Högsta domstolen, utan dessa domstolar har bara auktoritet avseende vissa, ganska väl avgränsade, frågor.) Problemet med vår lösning är att det handlar om en efterhandsbedömning: domstolarna avgör i efterhand huruvida något varit brottsligt eller ej, men det går inte att på förhand få ett bindande besked om huruvida det man tänker göra kommer att medföra straff eller ej.
Det innebär att Socialstyrelsens utlåtande igår inte betyder straffrihet för den läkare som handlar efter instruktionerna. Det kan innebära det, men det behöver inte innebära det. Anmäler någon ett förfarande som till synes står i enlighet med Socialstyrelsens råd, kommer denna anmälan att landa på polisens och åklagarens bord. Anser man där att det trots Socialstyrelsens råd finns anledning att tro att ett brott föreligger, kommer en förundersökning att inledas, och då det rör sig om brott mot livet, kommer den ansvariga läkaren med största sannolikhet att häktas åtminstone under en tid. Därefter tar den vanliga valsen med utredning, förundersökning, läckor till media, upprörda advokatröster och långdragna processer vid. Med andra ord är Socialstyrelsens råd ingen som helst garanti för att vi skall slippa uppleva ett andra barnläkarmål.
De enda som kan förändra denna situation är politikerna, nämligen genom att klarlägga förhållandet mellan brottsbalken och hälso- och sjukvårdslagen, och kanske genom att inrätta ett organ som kan ge för domstolarna bindande förhandsbesked i ärenden där fråga är om liv och död inom vården. En sådan åtgärd förutsätter dock att politikerna har mod och kraft att ta sig igenom en debatt om dödshjälp och om domstolarnas förhållande till politiken och att de är så raka i ryggen att de är beredda att tappa väljarröster genom att göra det de tror på i denna fråga. Fram till dess kommer läkarna att leva med den enorma osäkerhet som en efterhandsbedömning av deras handlande inom ramen för ett brottmål innebär.
Alla råd från Socialstyrelsen till trots.
Om politikerna inte gör det du berör i sista stycket råder alltså fortsatt oklarhet. Om därför någon (vem som helst?) för att få ett prejudikat skulle polisanmäla den läkare som handlar enligt Socialstyrelsens utlåtande, skulle det då ge läkarkåren ett bättre klarhet?
Jeje: Det beror tyvärr helt på hur ärendet ser ut. Man måste få en åklagare som anser att bevis- och rättsläget är sådant att det är hennes skyldighet att inleda förundersökning och att sedermera väcka åtal. Helt mekaniskt är det alltså inte.
Även när man sedan väckt åtal, är svenska domstolar så obenägna att göra principiella uttalanden – i all synnerhet i politiskt så infekterade frågor som denna – att någon större klarhet antagligen inte skulle skapas. Vi skulle veta hur det gick i ett fall, med stor sannolikhet utan att ha fått ledning för hur ett annat fall skall bedömas. Domskrivningsfrågan som jag varit in på några gånger det senaste halvåret spelar alltså också in här.
För en läkare som varit med länge är det en förskräckande utveckling när juridikens elefant klampar in i den porslinsbutik som sysslar med vård i livets slutskede. Fram till de senaste åren har det varit en självklarhet att den patient som önskar avstå från en livsuppehållande behandling haft den rätten. Lika självklart har det varit att vården haft ett bjudande ansvar för att lindra döendet med alla tillgängliga medel. Det är möjligt att man ur juridisk synpunkt skulle vara mest nöjd om den lindrande behandlingen startats först när olidliga kvävningssymptom satt in efter att respiratorn stängts av. Ur alla andra synpunkter än den juridiska är det en självklarhet att den måste sättas in INNAN man stänger av respiratorn.
Med den tolkning av rättsläget som Jakob Heidbrink gör är det uppenbart att sjukvårdens räddhågsenhet kommer att fortsätta, och att många människor kommer att få ett mera plågsamt döende än om vanlig gammaldags medicinsk etik, som har fullt stöd i Hälso- och Sjukvårdslagen och nu också från Socialstyrelsen, hade fått fortsätta att gälla.
Detta är kanske tillfredsställande från juridisk synpunkt. Från alla andra synpunkter förefaller det enda rimliga vara att Hälso- och Sjukvårdslagens bestämmelser, och Socialstyrelsens råd borde få vara bestämmande inom detta svåra område. Hoppet att ytterligare lagstiftning skulle förbättra situationen verkar optimistiskt.
Bengt: Med förlov tycks vara så uppretad på juridiken att du läser mitt inlägg som om jag förespråkade något. Jag förespråkar inget som helst, jag bara påpekar att Socialstyrelsen inte har möjlighet att binda de allmänna domstolarna till en viss juridisk bedömning. Så är det – huruvida det är önskvärt eller inte, vet jag inte. Min poäng är just att Socialstyrelsen inte undanröjt problemet och att läkarnas räddhågsenhet kanske har sina poänger. Vad föredrar du: att jag håller tyst, läkare förlitar sig på Socialstyrelsen och vi sedan får ett nytt barnläkarmål?
Att vården gjort det ena eller det andra i det förflutna må vara hänt, men faktum är att detta skett i en rättslig gråzon, vilket ingen inom vården tycks ha uppmärksammat i tillräcklig utsträckning. Anmälan i barnläkarmålet ledde till att strålkastarljuset nu ligger på gråzonen och att det är dags att äntligen sluta undvika den centrala frågan och ta itu med problemet. Din kommentar ser ut att kräva att vården skall få vara gråzon där man får hålla på hur man vill, bara man kan peka på något medicinskt rön. Frågar någon efter det medicinska rönets validitet, kan man ju sedan alltid avfärda den frågande som okunnig. Smart, men ganska arrogant.
Vården har med liv och död att göra, och jag har all sympati för vården. Principiellt skiljer sig dock inte vården från polisen (som får bruka skjutvapen) eller yrkestrafiken (som dagligen riskerar att döda någon). Vid dessa verksamheter kräver vi inte heller någon privilegiering, utan det faller under juridiska bedömningar.
Problemet i det här fallet är inte att den juridiska elefanten släppts loss i den medicinska porslinsfabriken, utan att elefanten inte har någon fösare, att den är tvungen att trampa runt utan ledning eftersom de politiska fösarna är rädda. Därigenom förstörs porslin som borde räddas. Att elefanten finns där, hör dock spelets regler till, och vården har inget som helst krav att särbehandlas vis-a-vis andra yrken.
Jo, jag förstår att den tid är förbi när man hade förtroende för vården, och där Socialstyrelsens anvisningar var det som gällde för vårdpersonalen. Nu skall man också fundera över risken för åtal, och – som jag sade i tidigare inlägg – är följden självklar. Räddhågsenhet, och undvika att göra något som kan leda till åtal för misshandel eller mord. Däremot lär knappast någon bli åtalad för att man villfar patientens önskan om att få slippa livsuppehållande behandling (patientens lagstadgade rätt), men avstår från en lindrande behandling som en åklagare skulle kunna rubricera som brott.
Följderna för patienterna är uppenbara.
Bengt: ”Vertrauen ist gut, Kontrolle ist besser”, som tyskarna säger. Att ha förtroende för någon eller något bara för att, är enligt min bestämda mening en form av auktoritetstrogenhet som tack och lov! hör det förflutna till. Juridiken, i synnerhet domstolarna, kämpar med samma problem, och jag ser huvudsakligen fördelar med att man tittar på vad myndigheter och institutioner gör och låter bli (alla, inklusive universiteten och juridiken, så den ibland rätt hårda granskning som jag själv får erfara, anser jag huvudsakligen vara av godo).
Jag är medveten om att läkarna sitter i en dum sits och att detta leder till menliga följder för patienterna, men du tycks helt ha missat mina centrala poänger:
a) Så har det alltid varit. Det är inget nytt att Socialstyrelsen inte har makt att påverka brottsbalken, bara att detta tidigare inte uppmärksammats. Nu har barnläkarmålet fått båten i gungning och därför är vi alla i risk att hamna i sjön.
b) Skall vi få båten på rät köl igen, är ingen betjänd av att juristerna låtsas som om det regnar och slutar tillämpa juridiska regler i enlighet med sina tjänsteåligganden. De som måste bli aktiva är politikerna, och de har du lika mycket makt över som jag. Det här är en politisk fråga med måhända mycket olyckliga juridiska följder, men det är politiken, inte juridiken, som måste få ändan ur vagnen och äntligen på ett förnuftigt sätt ta ställning till de etiska frågor som det här problemområdet ger upphov till.
Jag är inte glad över utvecklingen, men när vi nu hela tiden bort veta att vården jobbar i en juridisk gråzon, ligger själva skandalen inte i att juristerna äntligen gör sitt jobb, utan att politiken så länge inte gjort sitt.
Jag tror att vi lever i olika världar. Att nu ”juristerna äntligen gör sitt jobb” kan kanske glädja en del. Till någon nytta för patienterna torde det inte vara, av de skäl som jag tidigare redovisat.
Jag förstår att Du inte tycker om ”gråzoner”. Tyvärr är ju livet fullt av sådana, som varken juridiken eller någon annan kan fullt ut reglera, så att alla kan pricka av allting på sina kontrollistor.
Men, till sist för min del i denna diskussion, ditt val av citat är talande. ”Kontrolle ist besser”. Och jag är rörd över Din tro att politiker skulle kunna fullt ut reglera de situationer där människan är ”in extremis”.
Lycka till, och hoppas att Dina önskemål ger oss en bättre värld för patienterna.
Själv är jag glad att vara pensionerad från ett långt liv inom hälso- och sjukvården, där det enda vi behövde tänka på var patienternas bästa, och att agera i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, och utefter klassiska etiska riktlinjer.
Bengt: Jag har ingen anledning att ifrågasätta dina minnen, men jag osäkrar min revolver när jag hör att allt var bättre förr. Hur som helst tycks du läsa mina texter som fan läser bibeln: mitt enda påstående är att jurister är satta att vaka över att folk håller sig till spelregler. Det är därför vi har åklagare och domstolar och det finns ingen som helst anledning till att undanta vården från denna juristernas funktion.
Jag påstår inte att det blir bättre för patienterna. Jag påstår inget annat än att det i längden inte gick att blunda för att vården hela tiden jobbar mot gränsen av det som en gammalmodig lagstiftning tillåter. Lagstiftningen måste förändras i ljuset av det som den medicinska utvecklingen de senaste decennierna medfört.
Att sedan vården alltid gör det som är bäst för patienten, är enligt min bestämda mening en livslögn: jag har tillräckligt ofta sett hur vården högaktningsfullt struntar i huruvida patienten över huvud taget begriper den medicinska jargong som används att ifrågasätta generella påståenden om den stora verksamhet som vården innebär. Jag kan inte heller gå med på att på något sätt de regler som gäller för alla andra skulle vara satta på undantag bara för att vården påstår sig ha patientens bästa framför ögonen.
Jag vet inte om du uppmärksammat att det i det här landet gäller ett absolut förbud mot att döda. Jag ifrågasätter uttryckligen huruvida detta förbud är berättigat, men så länge det gäller, gäller det för alla, vår rosenskimrande fantastiska vård i vilken det inte finns en enda dålig människa inbegripen. Jag blir upprörd över kraven på att vården skall vara ett rättsfritt rum, bara för att det är obekvämt för utövarna att förena lagens krav med de medicinsk-etiska kraven.
Här måste det samarbetas mellan den medicinska och den juridiska expertisen, men tyvärr får jag huvudsakligen föga upplyftande kommentarer som dina, som förvägrar samarbete och i princip endast går ut på att vården skall lämnas ifred. Tyvärr börjar jag, som är son till en läkare och kompis med ett helt gäng andra läkare, att få en känsla av att vården fortfarande betraktar sig själv som en samling halvgudar i vitt. Kliv ner från era höga hästar och inse att vi har ett gemensamt problem som ni inte kan tillåtas lösa ensamma, utan som andra också har ett befogat anspråk på att knäcka på.
Och sluta för bövelen att anklaga mig för att vilja förstöra vården. Bomben har briserat i och med barnläkarmålet och nu måste vi lösa problemet, inte sopa det under mattan.
Ja men nu blev det klarspråk, som ger en intressant berättelse om Dina attityder, och som gör att diskussionen för min del är avslutad.
Jakob och Bengt!
Jag är varken läkare eller jurist så jag har alltså ingen professionell ”axe to grind” men jag tror jag har intresserat mig för den här frågeställningen tillräckligt länge nu och läst tillräckligt mycket om den för att våga ”öppna klykan”.
När jag läser ert meningsutbyte ovan kan jag inte undgå att tycka att ni, var och en på sitt håll, hör en sak men tolkar den olika.
Bengt, handen på hjärtat, när du skriver att ”… det enda vi behövde tänka på var patienternas bästa, och att agera i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, och utefter klassiska etiska riktlinjer” menar du då verkligen att den här frågan ska kunna undantas bedömning enligt vårt juridiska system?
Jakob, när du skriver att ”… vården skall få vara gråzon där man får hålla på hur man vill, bara man kan peka på något medicinskt rön”, tror du då verkligen innerst inne att det är det ”seriösa företrädare för läkarkåren” menar?
Jag hoppas och tror att ni bägge kan svara ”Nej” på mina (kanske retoriska) frågor.
Det är naturligtvis bekvämt att kunna passa bollen vidare till politikerna även om det är klart att det är där den hör hemma om det ska krävas någon form av anpassning till den medicinska och tekniska utveckling som uppenbarligen skett när det gäller våra möjligheter att styra över liv och död sedan brottsbalken skrevs (och det verkar det ju som det ska). Vore det då inte på sin plats att ni jurister slutade anklaga läkare för att vilja ”stå över lagen” och att ni läkare erkänner att lagen faktiskt ska gälla ”lika för alla” och att ni därefter gemensamt, konstruktivt, arbetade på att få till stånd en lösning på en fråga, som ni ju bägge anser angelägen, och vars konsekvenser ytterst inte gäller vare sig jurister eller läkare utan patienter.
Görs det något i den riktningen eller ska ”skyttegravskriget” fortsätta?
Ingvar: Du har rätt i mångt och mycket, men det som fick mig att gå igång med Bengts kommentarer är att jag upplever min utsträckta hand som inte bara ignorerad, utan som rent av påspottad. Mitt inlägg handlar om att jag vill varna läkarna för att tro att allt är bra nu, med syfte såklart – vilket jag också anser tydligt framgår – att göra läkarnas situation hanterbart. Som svar får jag en upprörd anklagelse att jag trampar i en porslinsfabrik. Jag beklagar, men jag har svårt att samarbeta med folk som inte förstår att man vill gå dem tillmötes ens när man viftar med en stor vit flagga.
Jag tror att grunden till den här debatten är att läkare, efter att barnläkaren på ALB blev åtalad, går och oroar sig för att de också ska bli åtalade. De gör då felet att bortse från det faktum att barnläkaren påstås ha gjort något som ligger långt utanför vetenskap och beprövad erfarenhet och långt utanför det som Socialstyrelsen nu sagt är okay.
Bengt skriver att ”fram till de senaste åren har det varit en självklarhet att den patient som önskar avstå från en livsuppehållande behandling haft den rätten. Lika självklart har det varit att vården haft ett bjudande ansvar för att lindra döendet med alla tillgängliga medel.”
Jamen då så! Vad är ni då oroliga för? Då är det väl bara att fortsätta som hittills.
Bengt skriver vidare att ”med den tolkning av rättsläget som Jakob Heidbrink gör är det uppenbart att sjukvårdens räddhågsenhet kommer att fortsätta, och att många människor kommer att få ett mera plågsamt döende än om vanlig gammaldags medicinsk etik, som har fullt stöd i Hälso- och Sjukvårdslagen och nu också från Socialstyrelsen, hade fått fortsätta att gälla.”
Men vänta lite, Jakob har inte gjort någon tolkning av rättsläget med avseende på detta. Det han gjort är att påpeka att den enda instans som kan bestämma om en viss handling är brottslig eller ej är domstolen. Det kan väl ändå ingen ifrågasätta.
Sedan deklarerar Jakob en åsikt som man kan kritisera om man vill. Han vill att lagstiftaren (politikerna) ska förtydliga gränserna mellan det tillåtna och det otillåtna. Det är inget mer än Jakobs åsikt. Socialministern håller inte med honom och det finns naturligtvis många andra som inte håller med honom. Här finns plats för vidare debatt.
Läkarkåren har enligt min uppfattning ingen nytillkommen anledning att frukta anklagelser om brott och att beskylla Jakob eller andra jurister för att ha skapat osäkerhet kring var gränsen till det tillåtna ligger är befängt.
Eller anser Bengt eller andra läkare verkligen att något annat hänt (i så fall vad?) som gör det berättigat att låta patienter ”få ett mera plågsamt döende” än tidigare?
Jakob du har förvisso rätt i att formellt sett så har domstolarna sista ordet. Men detta konstaterande är poänglöst så länge man inte samtidigt hävdar att det finns tveksamheter i deras bedömning. En bedömning som ju uppenbarligen delas av andra prominenta jurister.
Jag har svårt att se vari denna tveksamhet består. Men om den finns så är det ett debacle som belastar juristerna snarare än politikerna.
Sedan är det ju också så att en anklagelse om mord aldrig kan bygga på juridik som är så tillkrånglad att inte ens experter förstår den. Det i sig själv gör scenariot med häktade läkare till en omöjlighet.
Skulle det inträffa kommer vi dock i en situation jämförbar med den irländarna hamnade i när de häktade en våldtagen och gravid fjortonåring. Vi vet vilka folkstormar det ledde till. Jag tror våre åklagare har större sjävbevarelsedrift faktiskt.
Per: Jag tror du förväxlar olika saker här. Jag uttalar mig i inlägget ovan inte om barnläkarmålet – det åtalet tycker jag inte såg precis urstarkt ut, och jag undrar hur åklagaren tänker. Det är dock som sagt upp till domstolarna att berätta för åklagaren huruvida hon/han gjort en miss eller inte, inte till oss.
I inlägget ovan uttalar jag mig om att Socialstyrelsens utredning, som är tänkt att ge läkarna rättssäkerhet, inte kommer att kunna åstadkomma detta, eftersom Socialstyrelsen inte kan binda domstolarna i deras rättsliga bedömning. Att Socialstyrelsen som expertmyndighet har ett tungt ord med i laget vad avser de faktiska omständigheterna runt vården, är närmast självklart (men ingen garanti för att det blir bra: mycket tyder på att Rättsmedicinalverket gjort en ganska stor tabbe i barnläkarmålet), men som sagt, den straffrättsliga bedömningen är alldeles oavsett hur du vrider och vänder på det upp till domstolarna.
Man kan diskutera huruvida detta bör ändras – kanske – men man kommer inte omkring att det för närvarande förhåller sig så.
Jo jag förstod faktiskt vad du syftade på. Barnläkarmålet är mycket riktigt något helt annat. Även om åklagrna till och från gjort sitt bästa för att spä på förrvirringen.
Jag inser också mycket väl att du har rätt så tillvida att socialstyrelsen inte kan bokstavligen binda domstolarna till något. Att jag ändå tror att du har fel i praktiken beror på att domstolarna liksom åklagarna kommer att vara tvungna att beakta socialstyrelsens instruktioner i bedömningen av det enskilda fallet. Rekomendationer som väl fö Rå ställt sig bakom.
Detta är ju inte heller unikt för läkare. Även poliser och militärer, som kan komma att döda människor betydligt mer direkt, har ju instruktioner att följa. Så länge de gör det så är de väl rimligen på den säkra sidan. Allt annat vore en fantastisk juridisk inkompetens från såväl deras egen myndighets sida som från åklagarmyndighetens sida. Åklagarmyndigheten måste ju agera redan när instruktionen utfärdas inte genom åtal utan på annat sätt.
Per: Då förstår jag bättre, och visst KAN det vara som du säger. Med tanke att det dock numera är ganska normalt att alla sidor kommer med tunga expertvittnen, och med tanke på att samtliga expertmyndigheter under tidernas gång kunnat beslås med tabbar i olika storleksordning, tror jag inte att Socialstyrelsens råd ens i praktiken får den för läkarna välgörande effekt som eftersträvas. Här är faktiskt barnläkarmålet ett exempel: en åklagare som får in en anmälan som inte ser helt ogrundad ut, och hela bygget rasar ihop – åklagaren har en tjänsteskyldighet att utreda, handlar det om misstanke om brott mot livet, är häktning (åtminstone under en tid) närmast standard (vilket det i och för sig inte borde vara) och kommer media att spela upp det hela, med en radikalisering på ömse sidor som följd.
Av debatten kring det aktuella fallet (med 32-åringen som ville ha narkos innan respiratorn stängdes av) framgår två åsiktsriktningar bland läkare som arbetar med vård i livets slutskede. Vissa stöttar Socialstyrelsen uppfattning. Andra anser att ”beslutet” borde gälla enbart om patienten var döende, dvs förväntad återstående livslängd var mycket kort.
Nu är 32-åringen död. Hon har varit totalförlamad i 25 år och kunde (enl mediarapporteringen) ha levt vidare på samma sätt i många ytterligare år.
Det blir intressant att se om någon kommer att polisanmäla ansvarig läkare för att försöka få domstolsbeslut som innebär att läkare inte får medverka till att förkorta en människas liv.
För att skingra litet av dimman i Herrar Bengts och Jakobs träta så har det aldrig varit frågan om att vårdgivare inte följer lagen; Det handlar istället om att lagstiftarna varit otydliga eftersom HSL och brottsbalken kan ge dubbla budskap om hur man ska handla i olika situationer.
I fallet med den 32-åriga kvinnan stängde man av respiratorn eftersom man_följde_lagen. Det var frågan om sederingen och narkosen skulle kunna vara olagliga i sammanhanget. Sådana här fall är egentligen inte ovanliga i, exempelvis, cancervården där man upphör med behandling av tumörerna men fortsätter sedera som tidigare och döden inträder som en naturlig följd av sjukdomen. Vilket är helt jämförbart, ur etisk och juridisk synpunkt, med detta fall.
I det tragiska fallet med det lilla barnet är det ju åklagarens oförmåga att tolka vad som måste vara uppenbart för alla med minsta biomedicinska insikt (åtminstone efter det att förundersökningen blev känd)är uppenbart att åtalet är otroligt svagt. Underlaget är egentligen obefintligt.
Socialstyrelsens rättsliga råd är f.ö. en juridisk och inte en medicinsk instans, på verksnivå.