Intressant krock mellan offentlig och privat rätt

Jag snubblade över en notis i Svenska dagbladet idag som fick mig att fundera. Arbetsmiljöverket vill av säkerhetsskäl förbjuda kontanthantering i butiker. Enligt artikeln har verket tidigare förbjudit kontanthantering på bussar.

Jag är civilist, som jag brukar säga, med vilket jag menar att jag är bäst på avtalsrätt och därtill anslutande rättsområden. Jag är alltså inte mycket mera än juridiskt allmänbildad på den offentliga rättens område, men jag betvivlar inte att Arbetsmiljöverket har makten att förbjuda kontanthantering. Som civilist får jag dock inte ihop hur det funkar.

Kronor i form av sedlar och mynt är lagligt betalningsmedel (jämför 1 § lagen om rikets mynt och 6 § lagen för Sveriges riksbank). Att något är lagligt betalningsmedel innebär veterligen att den som vill betala en skuld har rätt att erbjuda och att den som har en fordran har skyldighet att ta emot svenska kronor i sedlar och mynt. Detta följer såvitt jag förstår av 7 § lagen om skuldebrev (som kan avtalas bort, så att parterna i ett visst förhållande kan komma överens om att acceptera eller betala med annat än svenska kronor). Detsamma sägs i en broschyr som Riksbanken utgivit år 2003 (knappa in ”18” i sidsöksfältet: informationen finns i faktarutan längst ner till höger).

Om nu alltså Arbetsmiljöverket stänger en butik eller förbjuder en busslinje att åka för att de anställda hanterar kontanter, omöjliggör väl Arbetsmiljöverket för kunderna att infria sina skulder med Sveriges lagliga betalningsmedel? Med andra ord kan jag som trafikant på en buss som av Arbetsmiljöverket förelagts att inte hantera kontanter inte göra bruk av min rätt att infria mina skulder med det som jag på andra håll i lagstiftningen sägs ha rätt att använda för att betala. Märkligt, tycker jag.

Nu är det här två helt skilda områden det rör sig om, nämligen dels offentlig rätt, dels civilrätt. Jag kan – civilrättsligt sett – ha rätt att infria mina skulder med mynt och sedlar samtidigt som en butik offentligrättsligt inte får bedriva försäljning om mynt och sedlar accepteras. Icke desto mindre kan de här två sakerna krocka. Tänk er följande, förhoppningsvis inte alltför orealistiska exempel.

Jag beställer telefonledes en beställningsvara i en butik, att hämtas om fyra dagar. Efter fyra dagar kommer jag in till butiken, får min vara i handen och plockar upp plånboken. Då stoppas jag av expediten som säger att Arbetsmiljöverket tyvärr förbjudit butiken att ta emot kontanter och ber mig att betala med kort.

Det är nu det roliga (för min lite sjuka hjärna) börjar. Jag håller varan i handen och har erbjudit betalning. Det innebär att säljaren enligt köplagen inte får häva avtalet längre (i normalfallet) och att jag inte heller är i dröjsmål om jag helt sonika lämnar butiken med varan i handen. Jag har heller inte begått stöld: jag har ju rätt att betala med sedlar och mynt, säljaren har inte rätt att vägra, och alltså tar jag inte varan olovligen (vilket krävs för stöld enligt 8 kap. 1 § brottsbalken).

Skulle jag inte ha varan i handen och säljaren vägra ge den till mig, är säljaren i dröjsmål: jag har ju erbjudit laglig betalning. Det innebär att jag, om jag lider någon ekonomisk skada av att inte få varan, kan begära skadestånd och att jag så småningom kan häva avtalet, vilket medför att säljaren sitter på en beställningsvara som hon inte blir av med till den kund som beställt.

Det verkar ju sammantaget rätt knasigt. Arbetsmiljöverket verkar indirekt vilja införa sms och kort som lagliga betalningsmedel. För detta kan det finnas bra anledningar: kontanthantering kostar stora summor pengar och är som sagt en säkerhetsrisk, då kontanter drar till sig rånare. Problemet för mig här är dock att detta krockar på ett ganska fundamentalt sätt med hur systemet i övrigt är tänkt att fungera, och att Arbetsmiljöverket därigenom verkar skapa fakta om vilka det råder visst politiskt bråk.

Om vi nämligen skall införa det kontantlösa samhället, anser jag att detta är en fråga vi bör rösta om. Utan kontanter kan det vara svårt för små barn som för första gången själva skall åka buss att komma över ett fungerande betalningsmedel. Det finns vissa integritetsfrågor som måste lösas när alla betalningar lämnar elektroniska spår efter sig. Jag kan dessutom föreställa mig att också äldre personer tycker att det är rätt bökigt att behöva använda en mobiltelefon eller hantera ett kort för småsummor. Det här är ingen teknisk fråga, utan en fråga som i högsta grad berör många människors vardag, en fråga där vi har olika möjligheter att välja hur vi vill ha det och där vi därför måste ta ställning politiskt. Arbetsmiljöverket verkar oavsiktligen bedriva storpolitik som inte skall bedrivas av myndigheter.

Eller har jag missat något?

Annons