Jag snubblade över en notis i Svenska dagbladet idag som fick mig att fundera. Arbetsmiljöverket vill av säkerhetsskäl förbjuda kontanthantering i butiker. Enligt artikeln har verket tidigare förbjudit kontanthantering på bussar.
Jag är civilist, som jag brukar säga, med vilket jag menar att jag är bäst på avtalsrätt och därtill anslutande rättsområden. Jag är alltså inte mycket mera än juridiskt allmänbildad på den offentliga rättens område, men jag betvivlar inte att Arbetsmiljöverket har makten att förbjuda kontanthantering. Som civilist får jag dock inte ihop hur det funkar.
Kronor i form av sedlar och mynt är lagligt betalningsmedel (jämför 1 § lagen om rikets mynt och 6 § lagen för Sveriges riksbank). Att något är lagligt betalningsmedel innebär veterligen att den som vill betala en skuld har rätt att erbjuda och att den som har en fordran har skyldighet att ta emot svenska kronor i sedlar och mynt. Detta följer såvitt jag förstår av 7 § lagen om skuldebrev (som kan avtalas bort, så att parterna i ett visst förhållande kan komma överens om att acceptera eller betala med annat än svenska kronor). Detsamma sägs i en broschyr som Riksbanken utgivit år 2003 (knappa in ”18” i sidsöksfältet: informationen finns i faktarutan längst ner till höger).
Om nu alltså Arbetsmiljöverket stänger en butik eller förbjuder en busslinje att åka för att de anställda hanterar kontanter, omöjliggör väl Arbetsmiljöverket för kunderna att infria sina skulder med Sveriges lagliga betalningsmedel? Med andra ord kan jag som trafikant på en buss som av Arbetsmiljöverket förelagts att inte hantera kontanter inte göra bruk av min rätt att infria mina skulder med det som jag på andra håll i lagstiftningen sägs ha rätt att använda för att betala. Märkligt, tycker jag.
Nu är det här två helt skilda områden det rör sig om, nämligen dels offentlig rätt, dels civilrätt. Jag kan – civilrättsligt sett – ha rätt att infria mina skulder med mynt och sedlar samtidigt som en butik offentligrättsligt inte får bedriva försäljning om mynt och sedlar accepteras. Icke desto mindre kan de här två sakerna krocka. Tänk er följande, förhoppningsvis inte alltför orealistiska exempel.
Jag beställer telefonledes en beställningsvara i en butik, att hämtas om fyra dagar. Efter fyra dagar kommer jag in till butiken, får min vara i handen och plockar upp plånboken. Då stoppas jag av expediten som säger att Arbetsmiljöverket tyvärr förbjudit butiken att ta emot kontanter och ber mig att betala med kort.
Det är nu det roliga (för min lite sjuka hjärna) börjar. Jag håller varan i handen och har erbjudit betalning. Det innebär att säljaren enligt köplagen inte får häva avtalet längre (i normalfallet) och att jag inte heller är i dröjsmål om jag helt sonika lämnar butiken med varan i handen. Jag har heller inte begått stöld: jag har ju rätt att betala med sedlar och mynt, säljaren har inte rätt att vägra, och alltså tar jag inte varan olovligen (vilket krävs för stöld enligt 8 kap. 1 § brottsbalken).
Skulle jag inte ha varan i handen och säljaren vägra ge den till mig, är säljaren i dröjsmål: jag har ju erbjudit laglig betalning. Det innebär att jag, om jag lider någon ekonomisk skada av att inte få varan, kan begära skadestånd och att jag så småningom kan häva avtalet, vilket medför att säljaren sitter på en beställningsvara som hon inte blir av med till den kund som beställt.
Det verkar ju sammantaget rätt knasigt. Arbetsmiljöverket verkar indirekt vilja införa sms och kort som lagliga betalningsmedel. För detta kan det finnas bra anledningar: kontanthantering kostar stora summor pengar och är som sagt en säkerhetsrisk, då kontanter drar till sig rånare. Problemet för mig här är dock att detta krockar på ett ganska fundamentalt sätt med hur systemet i övrigt är tänkt att fungera, och att Arbetsmiljöverket därigenom verkar skapa fakta om vilka det råder visst politiskt bråk.
Om vi nämligen skall införa det kontantlösa samhället, anser jag att detta är en fråga vi bör rösta om. Utan kontanter kan det vara svårt för små barn som för första gången själva skall åka buss att komma över ett fungerande betalningsmedel. Det finns vissa integritetsfrågor som måste lösas när alla betalningar lämnar elektroniska spår efter sig. Jag kan dessutom föreställa mig att också äldre personer tycker att det är rätt bökigt att behöva använda en mobiltelefon eller hantera ett kort för småsummor. Det här är ingen teknisk fråga, utan en fråga som i högsta grad berör många människors vardag, en fråga där vi har olika möjligheter att välja hur vi vill ha det och där vi därför måste ta ställning politiskt. Arbetsmiljöverket verkar oavsiktligen bedriva storpolitik som inte skall bedrivas av myndigheter.
Eller har jag missat något?
Mycket relevant argument. Det är lätt att fastna i ”integritets-träsket” men att en myndighet försöker förbjuda lagliga betalningsmedel är faktiskt en ganska relevant synpunkt…
Manuell trackback:
Förbud för pengar = minskad frihet och mer övervakning
🙂
Intressant faktiskt. Jag vet inte om du missat eller om jag tänker fel. Men är det rätt att säga att man vägrar någon att betala en skuld. Man vägrar ju snarare att sälja öht.
i fallet med bussarna handlar det ju inte om du skall ha rätt att betala med kontanter eller inte utan om du skall ha rätt att betala just på buss. Inte med vad utan var du skall betala alltså.
Hhhm nu läste jag exemplet bättre.Men vad händer om affären redan innan informerat om att de inte tar emot kontanter.
Per: Informerar affären före avtalsslut om sina betalningsregler, är 7 § skuldebrevslagen bortavtalad och köparen är förpliktad att betala på det sätt avtalet stadgar, eller med andra ord på det sätt som säljaren informerat om. Samtidigt är det praktiska livet enligt min erfarenhet sällan så formalistiskt att sådana frågor kommer upp innan avtal träffas. Även om bara några säljare skulle glömma bort att informera, skulle fortfarande de konstiga konsekvenserna jag talar om inträffa i dessa fall.
Ett intressant dilemma.
I Linköping tar bussarna inte kontanter har jag fått höra, det är sms-betalning som gäller (eller kanske nån form av period/betalkort?). Så några sådana konstiga situationer kan redan uppstå där.
Beträffande statusen som lagligt betalningsmedel kan man jämföra med läget för de minnes- och jubileumsynt i silver och guld med valörerna 50, 100, 200, 1000 och 2000 kronor
som getts ut av Riksbanken under senare decennier. Dessa
är ju lagligt betalningsmedel och skulle alltså vara fullt ut
användbara i handeln. Jag har tidigare fösökt betala med
sådana mynt vid olika inköp. Reaktionerna har varit spridda
från att efter en extra titt ha mottagit dem utan kommentar
till att blankt vägra ta emot dem. Ofta har det dock efter en viss diskussion gått att få försäljningsstället att acceptera
mynten. I enlighet med ovanstående resonemang borde väl
ingen kunna vägra ta emot mynten?
Men i bussexemplet är det ju knappast förbjudet att betala med reda pengar, bara just på plats på bussen. Man kan ju med reda pengar köpa ett färdbevis på annan plats, som sedan används för avgiftserläggande på bussen (biljett, förköpshäfte, eller dylikt).
Det finns ju masor av betalsystem som är baserade på att man inte erlägger betalningen på plats, men som för den skull inte förbjuder kontanter i en annan del av processen.
Men nu är jag inte jurist – bara expert på elektroniska betalsystem (i trafiken).
Johan: …och ändå blir det knasigt, som när jag – som i Västtrafiks fall – måste betala mycket mer än jag kommer att göra av med för någon enstaka färd. Med andra ord skor sig Västtrafik på att jag typ en gång vartannat år behöver betala för en enskild resa som inte täcks av mitt vanliga kort och jag behöver plocka ut ett särskilt laddat kort. Jag måste dessutom ta mig till ett försäljningsställe för vanliga kort först – utan buss.
Det vore ju rimligare om Arbetsmiljöverket inte kunde stoppa hantering av kontanter utan isf var tvungen att ålägga företaget att skaffa utrustning för säkrare hantering av dem och/eller stoppa verksamheten helt. I västtrafiks fall hade det varit fullt möjligt, men kostsamt.
Jag tycker också att det här sättet att stoppa kontanter är mycket tveksamt. Om man vill ha bort kontanthanteringen så får väl Arbetsmiljöverket och andra intressenter se till att skaffa fram en av staten garanterad ersättning som inte är helt i händerna på bankerna.
Det finns många möjliga lösningar och kombinationer. T.ex. kan man börja med ett statligt stött betal-/uttagskort som lagligt betalningsmedel och som banker och andra måste respektera. Anonymitet löses enklast med anonyma ”kontantkort” av samma typ som kan laddas med en begränsad summa pengar per kort samt mycket hårda restriktioner på vilka som kan få tillgång till transaktionsdata. Det är mycket viktigt att inte banker och andra företag får ta över denna hantering.
Intressant resonemang, men helt fel slutsats.
Det är bra att arbetsmiljöverket får bestämma att kontanter är dåligt. Om sedan tillräckligt många tycker att detta är fel får någon starta en politisk rörelse för att rädda kontanterna. Uppvakta en riksdagsman som får med sig sitt parti etc.
Om vi i varje fråga som kan innebära framåtskridande måste skicka frågan till riksdagen skulle inte mycket hända.
Jag tror landet blir bättre om saker och ting tuffar på och man försöker ändra det som blir fel än att varje steg framåt skall beslutas.
Men det kanske är dags med en ny lag som slår fast vem som är ansvarig för kortförluster etc. Konsumentkreditlagen börjar ju bli gammal.
För mig – åldrig äldre pensionär – är det i praktiken ogörligt att lära mig sms eller liknande. Däremot har jag en aning pengar, tillräckligt för att åka buss.
Under hela mitt liv har jag åkt buss och spårvagn och betalat vid påstigningen. Jag, och många andra pensionärer, ser det nuvarande systemet som en förföljelse.
Intressant läsning.
Jag har ibland funderat om det rimliga i att min vid återbetalning av diverse slag får en avi ( i mitt senaste fall innestående medel på mitt COOP-konto) som kostar pengar ( i mitt fall 25 sek = 25%) att få ut på utlämningsställe ( i mitt fall en COOP-butik). Jag hade varken tid eller lust att bråka om detta men jag tycker att det är märkligt. Har du, eller någon annan, funderat på vad som gäller och vad som är rimligt?
Jag gillar statens nya tilltag att utbetalningar kommer att ske via utbetalningskort hos ica där statten står rör transaktionskostnaden och mottagaren faktiskt får det belopp som står på utbetalningsraden.
Källa, tex:
https://www.riksgalden.se/templates/RGK_Templates/NewsPage____17991.aspx
[…] framförallt av Suzana Petersson, här och Christian Karlsson, här. Jakob Heidbrinks post om Intressant krock mellan offentlig och privat rätt har också inspirerat. Tankar om kortfällanl har också en del intressant att ta del […]
Vilka alternativ har jag att köpa biljett på Västtrafik? 1. via sms passar mig inte då jag endast använder mobilen som en sorts larm. 2. via kort på bussen ställer jag inte upp på dels för att jag vill inte utsätta mig för onödig fara genom att använda kortet bland en massa människor och enligt vissa chaufförer är det tidsödande med chaufförens kontroll. 3. Inköp av färdmedel kan ske om jag tar bilden och åker en halvmil till ett ställe där de säljer dem.
Jag tillhör dem som anser att Västtrafik bryter mot rätten att få betala med mynt och sedlar. I bussarna skulle man mycket enkelt kunna ha som i Danmark en biljettautomat som man matar med mynt eller sedlar och får en biljett eller vad man nu kallar det.
Även ett annat mycket gångbart och erkänt sedan lång tid är att köpa biljett via datorn som SJ har haft i flera år.
Varför måste man tvinga in folk till att använda sådant de inte har eller behöver använda i andra sammanhang? Och varför inte löpa linan fullt ut och anpassa färdmedlen med beprövade metoder som betalningsautomater eller inköp via nätet.
Västtrafik säger sig vilja få oss att resa miljövänligt, men så länge de inte tar emot vanliga betalningsmedel krånglar man till det för oss resenärer så vi tar bilen!
[…] har tidigare bloggat om lagliga betalningsmedel och om det enligt min mening något besynnerliga i att […]
[…] har tidigare bloggat om lagliga betalningsmedel och om det enligt min mening något besynnerliga i att […]
Jag tycker att debatten om kontanternas vara eller inte vara är mycket viktig. Vi bör slåss för vår rätt att ha kvar åtminstone ETT sätt att betala anonymt med nu när alla korttransaktioner och SMS-betalningar inom kort kan komma att kartläggas av våra myndigheter.
I fallet med kollektivtrafiken så vore dock den geniala (och lika enkla) lösningen på att komma tillrätta med både integritets- och bekvämlighetsproblemet att helt enkelt finansiera den helt med offentliga medel, precis som med många andra samhällsviktiga funktioner. Busschauffören skulle inte behöva hantera kontanter och fler skulle åka buss vilket minskar trängsel och miljöpåverkan.
Höj inte bron, sänk floden!