I det barnläkarmål som nu sedan ett år tillbaka kokar på lågor av olika storlek har det från åtskilliga håll i debatten gjorts gällande att medicinska åtgärder i livets slutskede skall bedömas av medicinska, inte juridiska, experter. De juridiska experterna, har det sagts, saknar kompetens att verkligen i efterhand bedöma vad som har skett och hur påkallad en viss ifrågasatt åtgärd var. Det är den medicinska expertisens område och juristerna skall hålla sig på avstånd. Jag håller inte med om det, men det vet de som följt mina inlägg i debatten.
Nu får jag vatten på min kvarn. I Quick-fallet har visats hur opålitlig även naturvetenskaplig och medicinsk expertis kan vara (Svenska dagbladet rapporterar här, här och här, Dagens Nyheter här och här). Med andra ord: det blir inte bättre av att låta experter bedöma bevisningen. Men den här skandalen – för det är det denna historia är – ger upphov också till en allmän fundering.
Jurister har den måhända tråkiga egenskapen att de främst kan juridik. Allmänbildade personer kan förstås också annat, men är man domare eller åklagare eller någon annan typ av yrkesverksam jurist, har man – precis som alla andra med sina yrkesområden – fullt upp med att följa den juridiska utvecklingen. Att också hålla sig à jour med andra vetenskapsområden är nära nog omöjligt.
Det innebär att jurister i många fall inte verkligen är skickade att ta ställning till bevisningen. Vittnesbevisning är notoriskt opålitlig, helt enkelt för att vi människor kognitivt inte är särskilt väl utrustade att berätta om händelser som ligger i det förflutna: vi konstruerar historiska skeenden i lika mån som skeendena objektivt påverkat oss. Vi förändrar verkligheten genom vår uppfattning av den, helt enkelt, och ju längre tid som lider, desto större blir vår egen påverkan. Skriftlig bevisning är väl det enda som verkligen fungerar: juridik går ut på att läsa, så det är vi väl tränade i. När dock skriften beskriver exempelvis ekonomiska upplägg eller tekniska eller naturvetenskapliga skeenden, står vi oss i många fall åter slätt och behöver expertis för att förstå vad det är som sägs. Rent naturvetenskapliga eller tekniska skeenden går förstås inte att begripa för den som inte är väl påläst inom det relevanta ämnet.
Det innebär att jurister i många fall är utlämnade till andra fackexperter. Problemet är dock att även dessa experter kan ta fel: vittnespsykologerna under 1990-talet som lyckades producera minnen om övergrepp mot barn som aldrig ägt rum minns vi förhoppningsvis. Men det är bara toppen på isberget: varje part kommer dragandes med sin expert som förstås påstår saker som passar den parten; olika handelsexperter är oeniga om vad som är eller inte är vanligt och godtagbart på marknaden; koncentrationer av toxiska medel i människoblod påstås visa än det ena, än det andra; och så vidare. Det är absolut inte ovanligt att det inte ens riktigt går att fastställa vad som faktiskt har hänt, utan endast att göra sannolikhetsuppskattningar av detta.
Juridiken jobbar alltså alltid under osäkerhet. Problemet att parterna kommer med olika experter som får betalt för att påstå olika saker, kan man måhända till viss del lösa genom att skapa oberoende expertmyndigheter. En sådan myndighet är Rättsmedicinalverket, vars utlåtande i barnläkarmålet angripits ur alla möjliga synvinklar. En annan möjlighet är att ta professorer till hjälp, som antas vara oberoende av parterna och så objektiva som människomöjligt i sin bedömning av fakta. Ibland kan dock inte ens dessa korrekt identifiera vad som är ben och vad som inte är det.
Inom det juridiska systemet finns därför olika medel att hantera osäkerheten. Det viktigaste är kanske att den juridiska processen inte är något sökande efter Sanningen (med stort S), utan endast ett ställningstagande till vilken av olika berättelser som ter sig som mest sannolik. Någon som är dömd i domstol för ett brott är alltså ofrånkomligen i många fall endast sannolikt en brottsling (vilket för övrigt gör justitieminister Asks utspel om skampålar ännu farligare än det redan är – läs Mårtens Schultz inlägg i frågan). Någon som friats måste betraktas som oskyldig, men huruvida det överensstämmer med Sanningen, kommer vi förmodligen aldrig att få veta.
Ett annat medel är fördelningen av bevisbördan. För att någon skall kunna fällas för brott, måste det vara sannolikt bortom allt rimligt tvivel att personen ifråga begått ett brott. Bortom allt rimligt tvivel på grundval av det tillgängliga materialet, skall väl tilläggas. För att någon skall kunna vinna ett tvistemål, måste det finnas en betydande övervikt i sannolikhet för att den vinnande partens berättelse är den som överensstämmer med Sanningen.
Fler medel finns. Den centrala poängen är dock att ett domstolsutslag aldrig är ett utlåtande om Sanningen. Vi förmodar att folk är oskyldiga till dess vi med stor sannolikhet övertygats om motsatsen. Vi förmodar att folk gör rätt för sig i sina avtalsenliga åtaganden till dess det med en ganska övervägande sannolikhet framgår att de inte gjort det.
Experter kommer inte att kunna förändra denna juridikens inställning, helt enkelt för att Sanningen inte finns för oss människor. Den som kan sin vetenskaps- eller kunskapsteori vet att vi endast kan göra rimliga antaganden, och att dessa antaganden kommer att vältas över ända i det ögonblick när vi får klara tecken på att vi haft fel. Man kan aldrig bevisa ens att ett naturvetenskapligt uttalande är sant, utan endast visa att det inte är sant. All mänsklig kunskap är relativ.
I barnläkarmålet, i Quickmålet, i våldtäktsmål, i avtalstvister, i alla mål där problemet ligger i att fastställa vad som faktiskt har hänt, är våra naturvetenskapliga och våra juridiska bedömningar til syvende og sidst osäkra. Fel kan begås och fel har begåtts. Somliga fel är grövre än andra: att släppa oskuldspresumtionen i våldtäktsmål eller att säga att något är ben som rimligen inte är det, det är grova fel. Grova fel är enligt min mening klandervärda och utgör skandaler.
Med fel – de begås hela tiden, och det kommer vi aldrig att komma ifrån.
Dags för åtal av Seppo Penttinen och Christer van der Kwast. Om det inte går att åtala dom så måste lagsstiftningen ändras så att polisen och åklagare kan lagföras när dom aktivt förvrider sanningen. Om det är så att dom så Jan Guillou säger kan ha drabbats av psykos bör dom genomgå rättspsykiatrisk undersökning och eventuellt dömas till psykvård.
Allan: Que?
Någon som är dömd i domstol för ett brott är alltså ofrånkomligen i många fall endast sannolikt en brottsling (vilket för övrigt gör justitieminister Asks utspel om skampålar ännu farligare än det redan är – läs Mårtens Schultz inlägg i frågan).
Mårten skriver också felaktigt att de dömda ska stå vid skampålen. Det var de som var – misstänkta – för sexbrott som skulle få färgglada kuvert. Kanske är det er bakgrund i undervisningen av juridiska fundamenta som gör att ni omedvetet omtolkar det oerhörda i justitieministerns resonemang.
Alexander: En nyansskillnad, men en viktig sådan. I mitt inlägg var för övrigt Asks idiotiska utspel knappt ens ett sidonummer, så att jag inte anser mig ha anledning att förändra något i texten.
Experter har inte alltid rätt. Ibland finns inte utvecklad teknik att göra bedömningar vid tiden för expertutlåtandet som vid benbiten. Vetenskapliga läget förändras över tid. Det finns många faktorer som kan påverka en experts bedömning.
Helt oacceptabelt är när experten yttrar sig utan att inhämta ordetligt med grundfakta för att kunna göra en bedömning. Det är vad som är problemet med vissa expertyttranden.
Det borde jurister kunna väga in när domstolen ska ta ställning till värdet av expertens bedömning.
Varför granskar inte jurister det som de kan? De kan begära att få uppgift vad expertutlåtandet grundar sig på. När den sk experten från myndigheten inte ens har egen baskunskap i det den ska yttra sig om måste domstolen reagera, men gör det inte.
Myndighet och ”expert” har för jurister blivit liktydigt med sanning. Är det ett sätt för jurister att friskriva sig? Vad är juristens ansvar eller är det bara så enkelt att domstolen just tar den enkla utvägen och rakt av köper expertens utlåtande.
”God tro” finns inte längre, tänk på det!
Susanne: Din avslutning förstår jag rakt inte, och i övrigt tycker jag att du är skäligen orättvis mot både jurister och juridiken. Det finns flera saker att påpeka:
a) Jurister saknar möjlighet att granska den vetenskapliga metod som en expert använt. Jag kan inte ställa förnuftiga frågor om en toxikologisk utredning, utan jag måste ha respekt för det den andra kan. Vi har vidare två parter i domstolen, så det måste väl rimligen vara upp till motparten att angripa en experts utlåtande. Jag ställer mig tveksam till ett uppdrag till domstolarna som i många fall skulle kunna tolkas som partiskhet till förmån för den ena parten.
b) Ett sådant utredande genom domstolarna som du efterfrågar skulle dels leda till tidsutdräkt, dels – genom tidsutdräkten – till ökade kostnader. Barnläkarmålet skulle i sin långdragenhet bli ännu mera representativt för andra mål än det redan är. Inte-kompetenta personer (juristerna) skulle behöva ta tid på sig att efterfråga avancerad metod som de behöver tid för att läsa in sig på. Det är enligt min mening orimligt.
c) När slutar man kunna ifrågasätta en expert? Även med fullgod vetenskaplig metod kommer det alltid att finnas flera olika sannolika och rimliga förklaringar till samma händelseförlopp. Om inte medicinerna/toxikologerna/ingenjörerna har något medel att klart avgöra vem som har rätt och vem som inte har det, hur i hela friden skall domstolarna kunna göra det? Eller är det måhända så att domstolen skall fråga till dess den part som du anser har rätt vinner målet?
På en punkt är jag dock benägen att ge dig rätt: det är ganska skandalöst att just statliga myndigheter alltid anses sitta inne med objektiviteten och förnuftet. Om det är något vi kan lära oss av psykologi, ekonomi och sociologi så är det väl att alla har sina egna intressen och sin egen agenda, och det närmast rutinmässiga accepterande av statliga myndigheters bedömningar som ibland förekommer, är orimligt.
Men det är väl en mera generell sjuka: från TV via radio till apotek, järnväg och expertutlåtanden har vi alltid en benägenhet att tro att det blir bra, bara för att den som tillhandahåller tjänsten betalas av allmänna medel. Det du här angriper är väl den generella övertron på staten som hela det svenska samhällsbygget enligt min mening lider av.
Och eftersom jurister – tack och lov – är en del av samhället, är det väl knappast förvånande att de lider av samma tillkortakommanden som samhället i stort.
JH;
Jag tror du missförstår mig lite, kanske för att du är lika godtrogen som jag varit. man tror ju att ett expertutlåtande dels är skrivet av en expert och att när det är en riktig expert som uttalar sig att han håller sin heder så hög att han ändå tar del av det han ska uttala sig om.
Inte för mycket begärt.
Problemet är när juristen, trots kunskap om att experten inte är expert OCH har uttalat sig om handlingar som han inte tagit del av, ändå inte ifrågasätter expertutlåtandet.
Det var där det gamla begreppet ”god tro” kom inte som för den som köpt ngt uppebart stulet som inte kan hävda god tro längre. Om du förstår kopplingen på parallellplanet?
Det är bara den uppenbara bristen som borde kunna ligga på juristens ansvar att bedöma. det är väl här statens ”sanning” kommer in.
Det du tar upp med intresset är ju också väldigt intressant.
Staten kan ha ett intresse att försvara politiken, statlig verksamhet, inte riskera skadestånd m.m.
När den sk ”motparten” inte har annat intrese än att det just ska gå rätt till borde det ju istället vara oerhört trovärdiga uppgifter som den motparten lämnar- men ändå inget värt emot staten…
Man kan ju fråga sig varför inte SKL kopplades in tidigare i undersökningen av ”benbitarna”. Det borde ju ligga i åklagarens intresse att s a s använda både livrem och hängslen.