Igår var jag med i SVT:s program Debatt och diskuterade barnläkarmålets implikationer för förhållandet mellan juridik och vården. Programmet finns här (den länken kommer att försvinna om 30 dagar, alltså i början av mars 2010) och en debattartikel som jag ombads skriva i samband med programmet finns här.
TV-framträdande
05 februari 2010 av Jakob Heidbrink
Publicerat i Förvaltningsrätt, Straffrätt | 54 kommentarer
54 svar
Lämna ett svar till Robert Andersson Avbryt svar
Blogroll
Sidor
Blog Stats
- 289 188 hits
Arkiv
- september 2012
- juli 2012
- juni 2012
- maj 2012
- april 2012
- februari 2012
- januari 2012
- december 2011
- november 2011
- oktober 2011
- september 2011
- augusti 2011
- juli 2011
- juni 2011
- maj 2011
- april 2011
- mars 2011
- februari 2011
- januari 2011
- december 2010
- november 2010
- oktober 2010
- september 2010
- augusti 2010
- juli 2010
- juni 2010
- maj 2010
- april 2010
- mars 2010
- februari 2010
- januari 2010
- december 2009
- november 2009
- oktober 2009
- september 2009
- augusti 2009
- juli 2009
- juni 2009
- maj 2009
- april 2009
- mars 2009
- februari 2009
- januari 2009
- december 2008
- november 2008
- oktober 2008
- september 2008
- augusti 2008
- juli 2008
- juni 2008
- maj 2008
- april 2008
- mars 2008
- februari 2008
a
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
- Några länkar | Dexion Opinion om Inget bra svar från förre FRA-chefen
- IPRED | Dexion Opinion om Inte helt enkelt
- Jakob Heidbrink i sitt esse | Dexion Opinion om Känsliga frågor om sexköpslagen
- Moderaterna o invandringen | Dexion Opinion om Seriösa förslag och någon härdsmälta
- Israel och Ships | Dexion Opinion om Vidrigt och kanske ett klart folkrättsbrott
Meta
Jag blir så trött på Debatt! Inledningen var lovande, i den mån att alla inte var helt överens men ingen skrek och skällde på någon annan. Intressanta person som verkade vettiga var inbjudna. Debatten kunde verkligen utvecklas till något mycket intressant.
Vad händer sedan? Efter att debatten knappt hunnit börja bryts den. En kvart var allt som SVT kunde avvara. Sedan börjar istället en av de mest förutsägbara debatter som vevas minst en gång varje år i samtliga svenska debattprogram: tågförseningar. Vad är meningen? De flesta tänkande mediekonsumenter vet redan hur debatten kommer vara. Resenärerna vill inte vara sena, SJ och Banverket skyller på vädret och för lite pengar och det enda politikerna är säkra på är att allt är den andres fel.
Ska man göra ett debattprogram av värde måste man låta samtalet ta mer än en kvart. Jag är besviken på SVT som kortat ner programmet.
Felet är att public service fyller tablåerna med trams, vilket lika gärna kunde skötas av exempelvis kanal 5.
Nyanserat av dig Jacob. Men kort och lite intetsägande diskussion. ”Armbågstackling”.
Vi för en lite hypotetisk argumentation om socialstyrelsens och HSANs tandlöshet. Det vore onekligen väldigt spännande om du kunde ta del av 15 friande och 15 (eller fler) anmälda fall som lett till varning och därigenom bilda dig en uppfattning av vilka av de senare som borde bedömmas av åklagare för väckande av ev. åtal. Det vore värdefullt för att se hur du tycker att denna haverikommision ska fungera i relation till granskande, dömmande jurister.
Parallelt kan du kanske ta del av Lex Maria anmälningar för att få en bild av graden av slutenhet/öppenhet som finns inom vården.
Jag är inte säker på att du kommer uppleva tillsynsmyndigheten som så tandlös och ”allierad” som du nu gör gällande. Kraven på att handla rätt inom vården är och ska vara höga.
Tack för ditt kloka och pedagogiska deltagande i Debatt! Läkare och andra yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården menar att det finns andra system i samhället som ska granska och ingripa mot fel och brister i hälso- och sjukvården. De tänker då på Totalstyrlsen och på HSAN. Din motdebattör hävdade samma linje. Det är därför ännu viktigare än någonsin att upplysa om att regeringen inom kort kommer att lägga fram ett lagförslag som innebär att disciplinpåföljdssystemet ska bort. All granskning av hälso- och sjukvården (utom prövotid och behörighetsinskränkningar) ska skötas av Totalstyrelsen fr.o.m. nästa år. I det perspektivet blir argumenten mot att sjukvården ska kunna granskas av det straffrättlsiga systmet ännu mer skrämmande. Du sa något intressant i programmet om att läkarens inställning korrumperade Totalstyrelsen som oberoende myndighet. Gullan skulle gärna vilja att du utvecklade det argumentet. Läs Gullans blogg om Patientsäkerhetsutredningen!
Kalle M, du är optimist och det är bra, men realist är bättre.
Jag skulle som du hoppas att det är de fällande domarna man ska graska och där kanske ngr borde gå till (du säger åtal) jag tänker ffa åklagare för bedömning om ev åtal.
Jag har kännedom om ngr fall, friande i HSAN som def skullekunnat gå till åtal. Jag har diskuterat med jurister, professorer i straffrätt som håller med då jag dragit fallen. Jag har själv varit inblandade i vården i ngr av dem, och har därför god kännedom. I ett fall har jag själv skrivit inlaga till lex Maria. SoSs svar var förbluffande, till den grad att jag inte kände igen fallet.
Jag har ett par tre, eller fler fall jag kan publicera så alla kan ta del av alla uppgifter o själva göra sig en bedömning. JAg behöver ha anhörigas tillstånd men räknar med att få det i alla fall utom kanske ett.
Vore mycket intresant att se vilken reaktion det skulle få.
I två av fallen, kanske tre har SoS inte ens begärt in journalen för sitt beslut. De har gått på vad de anmälda själv uppgett utan att vidare kontrollera de uppgifterna. Ord mot ord där det är vårdens uppgifter som alltid anses mest trovärdiga, oh utan att de kontrolleras! Vad blir det för rättsäkerhet för patienten? Det är väl inte tänkt at trygghet är ngt bara för yrkesutövaren.
Jag är orolig att förtroendet för sjukvården kommer skadas mycket oh att alla förståligt nog kommer vilja ha dubbla kotakter för att kontrollera att det råd de fick av den ena stämmer även med den andras bed. Det tar sjukvårdsresurser.
HSAN är ojämna, vilket man skulle se om man granskade friande/fällande vilket jag gjort men inte på ett strukturerat sätt.
Ex på fällande inom psykiatri
1, En läkare skriver ett vårdintyg, där innehåller i vårdintyget får utgöra huvuddelen av journalanteckningen (enl mig inget ssk märkligt, ssk som en ul också gjort en ant för inkomsten. Öl skrev sedan inget ”kryss i rutan för kvarhållningsbeslut”. Då vårdintyget är skrivet på kliniken är det uppenbart att pat kvarhålls, vad skulle annrs ske? Kvarhållning är påhittat ffa för pat somkommer med vårdintyg utfärdat på stan och pat ”kvarhålls” den tid då hon komer till kliniken.
För detta fick öl en varning.
2. En man vårdas enl HSL sedan lång tid. Han mår betydligt bättre och han vill skrivas ut, även hustrun är mån att han ska komma hem. AT läkaren talar med pat. Inga som helt suividtankar finns och mannen, liksom hustrun är bestämda. Mannen verkar harmonisk. AT läkaren ringer till öl, som på den beskrvining som ges inte kan se att det skuell gå att konvertera mannen vilket vore det andra alternativet.
Han går hem men slutar sedan ta sina mediciner och ngr dagar senare skjuter han ihjälsig själv o hustrun.
ÖL varnas för han inte själv tagit sig till avdelningen för en perosnlig bedömning.
Friande
1. En ca 20 årig kvinna inkommer efter intox, har ångrat sig, lever under svåra förhållanden där ingen närstående skulle sakna henne för kontakten är bruten. Svår ångestprobematik. Inläggs för övervaning på IVA. På kvällen vil hon skriva ut sig. Sköterskorna ringer journe som vägrar komma. han finner inte ngn anlednign till att bistå sköterskornas begäran. Syrrorna lyckas få tag på en bekant till pat som övertalar henne att stanna till nästa morgon för läkarbed. Ngr timmar senare vill hon pga svår oro åter skriva ut sig. Sköterksorna ringer flera gånger till joruen o vill att han sa komma o bed henne. han säger att han vill sova (inte heller vid första kontakten hade han ngt annat jobb som prioriterades). Hon skriver under att hon går på egen risk. Hittas senare samma dag då hon suiciderat.
Ingen anmärkning är SoS bed av lex Maria. Ingen HSAN anm gjordes då flickan inte hade anhöriga som var kapabla till det.
2. En 30årig man faller i vattnet vid en 2,5 m hög kaj. Han kan inte ta sig upp. ligger länge i vattnet som är svalt. Fallet är bevittnat. Han sjunker (sannolikt pga hypotermi) men plockas upp efter ca 1min under vattnet. Är livlös men har imgående god syresättning o läggs på IVA med status epilepticus(har tidigare haft ep-anfall). Förbättras, har efter 3 dagar inget status men viss ep aktiviet som går in intermitent. Reagerar på smärta centralt på EEG och på tilltal. Behöver dialys för stöd åt njurarna. Neurolg konsutera per telefon för bed. Utan att ha sett pat och inte läst journalen gör denne bed att han inte kan överleva. Den neurolg som såg pat dagen innn hade gjort helt motsatt bed, nämligen att man borde satsa fullt o förflytta honom till NIVA där det inte fanns plats.
På neurolgens telfon bedsom inte heller är journalförd beslutades att avstå från dialys. Pat avled efter 7 dagar i hyperkalemi 7,3, till följd av utebliven dialys.
HSAN friade neurolgens handläggning liksom IVA läk, utan att ha inhämtat journalen från den korta vårdtiden. Föredragande läkare är pensionerad allergispecialist.
Frainde eller fällande i HSAn o SoS betyder inget vad gäller allvaret i felbehandling.
Min personliga uppfattnning är att en åklagare skulle ha större intresse av de friande än de andra, i dessa exempel.
Jag har flera men inge orkar ändå läsa det just nu.
Kan återkomma om det finns intresse.
Men Jakob du har helt enkelt fel när du hävdar att detta skulle vara majoritetsuppfattningen. Det är ju inte ens uppfattningen bland de jurister som begrper frågan.
Socialstyrelsen är väl tämligen tydlig med att det inte är förbjudet att ge mediciner som förkortar livet om syftet är att lindra. Detsamma gäller ju regeringskansliet som när de utredde frågan ansåg att regelverket var tydligt och tillfredställande. Vilket knappast innebär att det är tydligt att man skulle vara tvungen att neka döende smärtlindring.
Detsamma har väl även professor Leijonhufvud gett uttryck för.
Sedan är kommentarena om ståndsamhällets återkomst rätt larviga. Det det handlar om är man kräver att åklagare skall ha en grundläggande matriell förståelse för de ärenden de utreder samt att läkaree skall kunna förlita sig socialstyrelsens rekomendationer!
I programmet och här i kommentarerna diskutera tillsynsmyndighetens roll. Att tillse att vården sker enl vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta är alla överens om att tillsynsmyndigheter ska göra.
I det aktuella fallet har emellertid den åtalade läkaren enligt åklagaren avsiktligt dödat en patient. Det handlar enligt åklagaren inte om ett misstag utan om en avsiktlig brottslig handling. Att läkaren avsiktligen ville påskynda döden.
Det jag saknade i debattprogrammet och även här i kommentarerna är att skilja på tillsyn av vårdkvalitet å ena sidan och utredning av brott å andra sidan.
Programledaren frågade flera gånger vad en fällande dom får för konsekvenser för vården. Ingen svarade. Någon borde ha svarat att det inte får några konsekvenser för vården. Om läkaren blir fälld betyder det ju att hon döms för att avsiktligen ha dödat patienten. Jag utgår från att andra läkare inte brukar avsiktligen döda patienter. De kan alltså fortsätta som hittills oavsett om läkaren blir fälld eller friad.
Vem kan säga vad som är min avsikt i den situationen när man gjort bedömningen att patienten snart kommer dö ändå, utan min hjälp? Det är en helt annan situation än att köra över en person som är frisk innan han blir påkörd. Ingen kan bevisa att patienten inte skulle dött ändå eller bara ngn timma senare- och är det då att ta livet av ngn?
Annat är det med ; Den som är dödligt sjuk men behandlingsbar, om han söker vård och vägras, vad är det? Brott? Uppsåt? Läkaren vet att UTEBLIVEN vård kommer leda till hans död, men vägrar ändå ge den. Patienten avlider, som man redan från början visste skulle bli fallet. Nej, det är passiv dödshjälp sompatieten inte efterfrågat, men anses varken kunna ge anmärkning i HSAN eller annat än praxis vid utredning av SoS. Vid ingen av myndigheterna tog man in journalen för att göra sin bedömning. Man tog in personliga yttranden från de inblandade läkarna. Så var utredningen klar.
Du måste förstå att det är så det går till.
Både inom vården och myndigheterna som ska utreda och vara ”experter”. SoSs beslut går inte att överklaga, och behöver inte motiveras!
Själv känner jag mig som läkare verkligen trygg. Jag kan välja vem jag vill ska få mina tjänster, och även hur jag vill ge dem. Mitt uppsåt kan aldrig bevisas, även om det inte är av godo.
Vill tillägga så ingen ska missförstå, jag anser inte att barnläkaren ska straffas även om hon givit mycket hög dos tiopental, t.o.m. dödlig dos. Barnet var noga undersökt och svårt skadat som jag förstått det.
En fällande dom kommer förändra vården, det är självklart. SoS ska tillsätta en utredning i frågan men man har avvaktat för att först se hur frågan om barnläkaren skulle utveckla sig. Nu är det väl dags, och med ett åtal bestämmer man sig för en annan sammansättning av personer i gruppen än vad man annars skulle gjort, enl representant från SoS.
Följden;
1. Kanske vågar SoS fatta beslut om att extremt för tidigt födda inte ska ges vård. Punkt. För att räknas som fullvärdig där vård inte bedöms meningslös kanske måste man då vara född i v 26?? Den gränsen kan man kanske kopiera från andra länder som redan har den regeln, Holland tex, är det inte så. Iaf fins europeiska länder med sådan uttalad gräns.
2. Klart att det kommer påverka viljan att ge smärtlindring. Att klara sitt eget skinn är för de flesta viktigare än att ge pat adekvat smärtlindring om skulle kunna leda till dom för en själv. Hur gör de i USA? Där får patienten adekvat lindring trots det förhatliga systemet med jurister o stämning? Vad är vi räda för i Sverige? Jo, de usla utredningarna som blir en förundersökning. Ta efter USA i den delen så blir det kanske bra.
3. Livstestamentena med möjlighet för den som vill att säga nej tack till vård kommer säkert att ta fart.
Dessvärre kommer man inte kunna teckan sig för ett motsvarande livstestamente där man säger att man VILL ha vård även om det finns risk att man skulle vakna och vara handikappad.
4. Dödshjälpen måste legaliseras.
Min förhopnning är att det ska krävas att patienten själv begär det, med undantag från de extremt för tidigt födda barnen, ingefär som vissa i SMER föreslår (de som gårlite längre än de förslag som antagits)
I Sverige uppmanan vi kollegor vara försiktiga med att kritisera varandra, se budskapet i Läkartidningen nr 52,2009 ..”kom ihåg att vi alla har gjort misstag som kan riktas mot oss – ingen är fläckfri) och alldeles säkert kommer det att leda till obehag för alla inblandade. Ovanpå detta kan påpekas att den läkare som kritiserar sin kollega sällan får någon uppskattning för detta utan kanske till och med får ytterligare ovänner utöver den kritiserade kollegan – även bland andra patienter. I förlängningen behöver vi alla vänner som ger oss stöd i besvärliga situationer, och varje ny ovän gör vår tillvaro mer besvärlig framöver.”…http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=13445 för den som vill läas hel artikeln som är en av flera i Temanummret om Etik.
Varför ska patienter i Sverige inte få känna sig lika trygga som i andra länder? Öppna utredningar är enda svaret på ökat förtroende för sjukvården!
SF: ”Varför ska patienter i Sverige inte få känna sig lika trygga som i andra länder?”
Vilka länder menar du och hur fungerar granskningen av vården där? USA? I dina granskningar av friande och fällande ärenden: Hur stor andel är det du tycker borde gå till rättslig prövning, d.v.s hur stor är felprocenten? Är de fall du nämner ovan exempel på fall du tycker borde prövas av domstol? Suicidbedömningar är ju synnerligen svåra och man bör väl inte tvångsvårda alla? Fallet med hypotermin låter onekligen tragiskt men är det dråp, vållande till annans död, för vilket neuorologen borde sitta i fängelse?
Jag menar inte att försvara Socialstyrelsen eller HSAN men jag undrar bara vilket stöd det finns för att säga att de är korrumperade/jäviga i sina bedömningar. OM det visar sig att så är fallet måste man naturligtvis ersätta dessa med en mera oberoende, medicinsk och kanske juridiskt kunnig granskning som vid misstanke om brott passar ärendet till åklagare.
Uppmaningen i läkartidningen låter utifrån ditt citat ganska stötande.
Kalle M,
1. Ja det finns länder som enl min mening har en bättre patientsäkerhet och kontrollorgan för det. Ex Danmark, USA, Nederländerna, Österrike.
2. Hur stor andel borde gå till rättslig prövning har jag ingen aning om men jag har sett flera fall i min dagliga kliniska verksamhet. Mer än nuvarande 0 på 10 år torde vara sannolikt.
3. Fallet med det friande yttrandet gällande kvinnan på IVA, var inte att suicidbedöming är lätt eller svårt. Poängen är att mn som läkare ska GÖRA en bedömning om man intemåse prioritera ngt annat, där kan sömn inte räknas in när man är jour. Att inte göra en bedömning även om den är svår, är att inte göra det som man har att kräva från ngn i sk garantställning. Borde kunna vara straffbart!
Samma resonemang gällande neurologen som inte heller han ens försöker göra en bedömning mer än per telefon och där det dessutom finns statistiska uppgifter som skulle tala för mycket stor chans till helt tillfrisknande. Alla är individer men om man dessutom har statistirken som talar emot den bedömning man fattar utan att göra en personligbedömning, borde det kunna kallas grov oaktsamhet, dvs straffbart.
Att ngt är traffbart behöver inte betyda fängelse.
De läkare som hittilss dömts för vållande till annans död, exvis den psykiater i Göteborgs Tingsrätt med dom 040930, fick villkorligt.
4. Läs gärna hela artikeln i LT. Ja den är anstötlig!
I de länder som har en lagstiftning som reglerar vården så är det straffbart att underlåta att ge vård. Man pratar om ”standard of care” som motsvaras av vår ”vetenskap och berövad erfarenhet”, men därtill även ”duty to care” – där det alltså undersöks om man om man fullgjort sin skyldighet att ge vård. Om man inte gör detta åker man dit.
Det är mycket tyckande här om vad som är fel och hur det borde vara. Men faktum är att den nu åtalade läkaren kan bara bli fälld om åklagaren kan bevisa att hon givit en hög dos med uppsåt att döda barnet. Om uppsåtet är smärtlindring blir hon friad.
Antag t.ex. att hon tyckte att eftersom barnet ändå skulle dö snart, så var det bättre att påskynda döden eftersom situationen var påfrestande för både henne, uskan och de anhöriga. Då har hon brutit mot lagen och ska bli fälld.
Hur kan man veta hennes uppsåt? Det är svårt, men åklagaren måste övertyga domstolen om det. Så är det vid många olika typer av brott. Åklagaren har bevisbördan. Det måste vara ställt utom all rimlig tvivel att avsikten var att döda. Därför behöver inte ni läkare frukta något så länge ni inte dödar med avsikt.
Antag att det gått till som ditt exempel, där hon velat avkorta den påfrestande situationen. Rent juridiskt är det idag fel om det går att bevisa uppsåtet, vilket borde vara nära en omöjlighet. Mer intressant är frågan om det BORDE vara fel.
Det tycker inte jag, men det ska då göras öppet.
Med förhoppning om ny lag om aktiv dödshjälp så kan detta göras utan att någon behöver misstänka att vårdåtgärder mörkas.
SF: ”Rent juridiskt är det idag fel” skriver du. Jag hoppas ändå att du håller med om att det juridiska är avgörande. Åklagaren och domstolen kan knappast agera utifrån någon subjektiv moral, typ barnet skulle ändå snart dö.
Den andra frågan, om aktiv dödshjälp borde vara tillåtet, är en stor fråga som redan diskuterats på åtskilliga andra platser.
Jeje:
Nja, det är ju så det går till fast vi inte talar om det utåt. Att förkorta ngns plågor och om det även innebär att fökorta livet med några minuter eller timmar kan inte h så stort straffvärde, om ngt alls. Kanske borde det ge medalj för de läkare som agerar i gränslandet.
Tycker verkligen du att det är helt klart och tydligt fel, om du lägger bort svart och vitt en stund?
SF: ”Ja det finns länder som enl min mening har en bättre patientsäkerhet och kontrollorgan för det. Ex Danmark, USA, Nederländerna, Österrike.”
Av ren nyfkenhet. Hur många ärenden har lett till åtal och vad har utfallet varit av dessa under den senaste tioårsperioden i respektive länder. Danmark, USA, Nederländerna och Österrike. Viktigt att veta vad det är vi går miste om.
Enligt de som arbetar med palliativ vård så leder inte morfinadministrering eller ångestlindring i livets slutskede till en snabbare död. Tvärtom, genom att minska plågor förlängs ofta livet. Ökad mobilitet med mindre risk för komplikationer (t.ex. lunginflammation) som följd.
Din teoretiska beundran för de som agerar i ett gränsland följer helt naturligt på ditt bejakande av dödshjälp. Jag förstår inte ditt resonemang. Ingen patient ska behöva vara utlämnad till en sådan godtycklighet i den händelse de hamnar i en så utsatt position där de inte kan medverka och ta beslut om den egna vården.
Men nu handlar ju detta egentligen inte om den palliativa vården.
SF: Jag instämmer i det Kalle M skrev. Särskilt följande:
”Ingen patient ska behöva vara utlämnad till en sådan godtycklighet i den händelse de hamnar i en så utsatt position där de inte kan medverka och ta beslut om den egna vården.”
Just därför är det bra att detta fall prövas rättsligt.
Jeje: Antyder du med ditt ”just därför” att BL handlat godtyckligt?
Allmänt, och i synnerhet till Kalle M: Problemet är just dödshjälp. Det problematiska med det här ärendet är att terminalvården är tvungen att laborera med mediciner som åtminstone kan medföra en förkortning av livet. Läkarna är därutöver genom Socialstyrelsens allmänna råd hållna att frikostigt administrera dessa läkemedel. Det innebär att läkarna visst löper risk att förkorta en människas liv och att lägga sig farligt nära den straffrättsliga gränsen.
Många läkare tror att Socialstyrelsens allmänna råd skyddar dem. Detta är dock felaktigt, då Socialstyrelsens råd på inget sätt är bindande för domstolarnas rättsliga bedömning (även fast de enligt min mening kan få viss betydelse, i synnerhet vid uppsåtsprövningen; någon sådan sker dock åtminstone enligt PV:s vittnesmål inte särskilt ofta, och jag måste själv erkänna att jag sällan sett uttryckliga uppsåtsbedömningar). Vi har alltså en grupp läkare i en verksamhet som hanterar gränslandet mellan liv och död som tror att den av Socialstyrelsen utformade läkaretiken skyddar dem för rättsliga påföljder och en brottsbalk som ger blanka fanken i vad Socialstyrelsen säger. Inget under att det här är ett mycket obekvämt uppvaknande för läkarkåren.
Socialstyrelsen verkar helt enkelt ha vilselett en hel yrkeskår.
Om morfin ges i stor dos på kort tid dödar det naturligtvis. När palliatiarna säger motsatsen menar de lagom avmätt dos som ges försiktigt. Vissa tillstånd är svårt att smärtstilla och man kan behöva söva för att ge lindring, terminal sedering som ju ckså debatteras.
Aktiv dödshjälp (laglig om utan uppsåt, annars olaglig); Nej jag menar när man ger höga doser som klart förkortar livet eller enkelt sagt dödar, om du vill det. Det händer men det är svårt sjuka människor, förhoppningsvis oftast eller alltid. Att göra det ser jag inte som ngt problem i sig, MEN det ska göras öppet så ingen ska känna oro att ”det kan hända utan att jag vet vad dom gör med mig”. Därför är jag positiv til dödshjälp.
Idag är det läkaren som bestämmer utan att ngn behöver få veta.
Passiv dödshjälp (alltid laglig med eller utan uppsåt att döda, om man håller sig inom de suddiga riktlinjerna); Man ska dö av sjukdom heter det. Med det menas att det är OK och att avstå från att ge vård förekommer som praxis om man misstänker patienten kommer få dålig livskvalitet (icke närmare angivet va det är). Om man avbryter tillräckligt tidigt när patienten inte kan klara sig utan insaser riskerar man inte få en handikappad, för då VET man att han kommer dö.
Det oroande i detta är att man ofta inte ens hinner göra en ordentlig undersökning för prognostisk bedömning, även när patietnen är ung och tidigare frisk innan en olycka. Ett argument (hysch) till varför man inte gör ordentlig utredning skulle kunna vara att man då hinner ge så mycket insatser att patienten skulle kunna överleva utan stöd, fast då ev som handikappad. Dvs man har hamnat i den situation man ville undvika. Ibland gör läkaren en felbedömning och patietnen som man tänkt avbryta vården för vaknar och blir HELT återställd. Det finns flera exempel på. Det är praxis att göra som ovan, har SoS fastställt i ett granskat fall, också där utan att ta in journalen. SoS dnr 43-7541/2007, för den intresserade, där går det att läsa. Det är naturligtvis inte så lätt att förstå beslutet när man inte har mer information, men där finns det iaf.
Det som oroar är att man beslutar vilka som man anser har kvalificerat sig för vård, utan att man ngn stans redogör för hur man kommit fram till beslutet att just den ska inte ges chansen. Ingenstans rapporeteras det till ngn enhet.
Idag vet ingen hur vanligt det är och inte heller hur vanligt det är att man fattat beslut att avbryta men eftersom (vanligst) anhöriga vägrat, fortsätter vården och patienten blir frisk istället för att dö ngn timma efter beslutet att avbryta.
Det skulle man verklgien kunna lära från – om man har den inställningen.
Vad gäller patientsäkerhet menar jag inte att ett tecken på det är att fall går till åtal, men ngn form av kontroll är bra, ssk av de allvarliga felen. När nonchalans smyger sig in är det inte bra. Iinte heller godtyke i bedömningarna som idag både i HSAN o SoS. Där vill jag hävda att de andra ländernas kontroller är mer oberoende och grundliga. Utan att det måste gå till åtal.
DETTA SKULLE INTE HÄNDA OM MAN RAPPORTERADE ALLA FALL DÄR MAN AVBRYTER VÅRD, MEN NGRA ORD OM VARFÖR.DÅ KAN ETT FALL GRANSKAS RETROSPEKTIVT. SÄRSKILT AKUTOLYCKOR SKULLE VARA INTRESSANT ATT SE OM DET FINNS SKILLNADER Redan idag säger skötereskor att de kan se hur besluten för patienterna blir beroende på vem som är jour.
Kalle M:
Det jag menar med mitt ”just därför” är att flera kommentarer antyder att det finns läkare som tror att aktiv dödshjälp är tillåtet om patienten ändå kommer att dö inom kort tid. Om det visar sig att i detta fall har en läkare handlat just på det sättet, så kommer detta att bli ett viktigt uppvaknande.
jheidbrink: Diskussionen om palliativ vård och dess eventuella påskyndande av döden versus lagrummet har vi berört tidigare. Jag står fast vid att en sådan diskussion kan göras utan att exemplifiera i åtal mot en enkild läkare som handlar enligt denna praxis. Även om jag inte tror Flyborgs inställning att ge medalj till de som påskyndar döden är särskillt representativ, så räcker det att några har det synsättet för att palliativ praxis behöver granskas, eller om du så vill, att läkarkåren behöver ”vakna”.
Men det är väl inte det aktuellt åtal berör? Jag tror att vi är många som känner att det är mycket osannolikt att barnläkaren, i barmhärtighetssyfte, aktivt dräpt den döende flickan timmarna innan hon skulle avlida naturligt p.g.a irreversibel hjärnskada och avslutade livsuppehållande åtgärder. Det är så osannolikt att många av oss önskar att de fakta som påstås stödja denna händelsekedja granskas ett varv till. Är det inte mera troligt att de extrema nivåerna av tiopental och morfin som uppmätts är ett resultat av reditribution från fett (eller någon annan mekanism) i det intervall som förlöpt mellan död och analys? Att vetenskapen på området är så svag är ett oroande faktum när det ska användas i en reduktionistisk argumentation om påstådda handlingar.
Fallet är komplext och har många spännande bottnar. Att försvarsadvokaten är åklagarens samvete och tvärtom är en ny och viktig personlig insikt.
SF skriver: ”Det som oroar är att man beslutar vilka som man anser har kvalificerat sig för vård, utan att man ngn stans redogör för hur man kommit fram till beslutet att just den ska inte ges chansen. Ingenstans rapporeteras det till ngn enhet.”
Detta är naturligtvis upprörande och kanske anledningen till att många uppfattar att läkarnas har en oacceptabelt stor makt över liv och död.
Jeje. Som tur är har SF fel. Man skriver ett behandlingsbeslut som finns tydligt dokumenterat i journalen. I detta framgår vilka åtgärder som begränsingen avser. Kan gälla HLR, IVA vård medan man i vissa fall kanske beslutat att fortsatta med antibiotika eller palliativa cellgifter. Det framgår också i vilken utsträckning beslutet är förankrat hos anhöriga och vem som är ansvarig överläkare. Observera att en behandlingsbegränsning har ett utgångsdatum och hela tiden kan revideras om patientens tillstånd förändras, till det bättre eller till det sämre.
Var sig vi som människor vill det eller inte är det ingen har makt över liv och död.
Kalle M:
Du känner att det är osannolikt att hon ”aktivt dräpt den döende flickan”. Det kan så vara, men om hon gjort det ska hon väl ändå dömas.
Ofta säger man om personer som anklagas för allvarliga brott att den personen kan omöjligt ha gjort det. Vi får vänta och se om detta är ett exempel på att det osannolika har hänt.
Jeje: Jag håller med att hon bör dömas om hon avsiktligt dödat flickan med aldrig så goda intentioner. Jag är stark motståndare till Eutanasi och det är ju dessutom olagligt. Jag försöker bara förmedla att upprördheten inte handlar om att ”läkarna” vill ha ståndssamhället tillbaka. Känslan av att sanningssökandet sviktar är bara obehaglig. Men jag förstår nu att det är i sin ordning.
Kalle, då verkar vi överens om detta.
Kalle M; Jag vet inget om dig eller dina erfarenheter. Jag kan bara tala utifrån dels fall jag personligen mött samt sådana jag genom att människor tagit kontakt med mig, berättat samt också fått ta del av journalen.
Ja, det finns en handling som man kan kryssa i avseende behandlingsbegränsingar. Där anges vilka beränsningar som gäller, dvs man kanske fortsätter ge smärtstillnde och insulin, även om man inte vill ge dialys och hjärtlungräddning, för man vet att patienten kommer ändå att dö inom en vecka.Om inte till följd av sin sjukdom så som direkt följd av den uteblivna vården.
Vad jag efterlyser är att man anger VARFÖR, på vilken grund, man anser att vidare vård inte längre är meningsfull. Det gör inte på ngr formulär. Alltså det viktigaste lämnar man utan motivering. Vem som helt kan uttala sig om att ”han kommer ändå inte leva mer än 24 tim”- men sen när anhöriga vägrar acceptera det o vården fortsätter och han blir istället helt frisk! varför ska man inte lära av ett sänt fall. Borde det inte få flera att fundera över hur ofta vi avbryter vård där patienten skulle tillfrisknat om han fått chansen. Vi slår oss för bröste och ingen kan bevisa att han skulle överlevt- mer än där vården ”tvingats” (av olika skäl kan ju anhöriga ibland vara påstridiga) fortsätta mot vår inrådan.
Jakob: Menar du så här:
1. Om en läkare har begått ett brott kan hon inte försvara sig med att hänvisa till SoS råd. Är det ett brott enl svensk lag så är det straffbart oavsett vad SoS skrivit.
2. För att kunna dömas till mord eller dråp krävs ett uppsåt att döda (eller likgiltighetsuppsåt).
3. I praktiken (enl PV) struntar domstolarna emellertid oftast i att bedöma uppsåtet.
Ungefär så.
Tillägg; Ofta är behandlingsbegränsingarna på papper även om det är datajournal. Ofta inte alltid. När anhöriga tjafsat och läkaren till slut går med på att vården ska fortsätta rivs pappret, så det går inte retrospektivt att återfinna i journalen. I patientens pärm brukar det förvaras.
Jag skulle se en man i egenskap av konsult inför hemgång När han kom in hafe man på akuten beslutat om behandlingsbegränsing i form av ingen HLR, dvs inga återupplivningsförsök om han får hjärtstillestånd. Man hade antagit att han fått en stor stroke Inna man uindersökt honom. Sedan fanns ingen stroke, men han hade höga halt sömnmedicn i blodet. Man trodde då han förskt ta sitt liv. Han hade inga anhöriga, och var pensionerad med behov av hemhjälp. Ganska tråkigt och menignslöst liv alltså… eller?
Ingen HLR låg kvar. Han hade inte alls förskt ta sitt liv utan tagit sömnmedicin, inte somnat men blivt förvirrad och glömt att han tagit sin sömnmedicin och igen tagit mer, tills intox.
Behandlingsbegränsingen låg kvar trots att han skulle skrivas ut. När jag undrade påpekade sköterskan att man glömt den kvar- och rev den. Alltså finns det inget dokumetnerat idag att man satte begränsing på honom, innan man visste vad för fel det var, och lät den liga kvar.
Ytterligare en som rev begränsingen framför ögonen på anhörig kan träda fram och ”vittna” om ni inte tror mig. Jag förstpr att det kan vara hårda ord,det där med sanning är inte alltid lätt.
SF: Det är mer komplext än jag tycker du ger uttryck för. Många svårt sjuka är oerhört rädda för att sluta sina dagar uppkopplade till respiratorer på en intensivvårdsavdelning. Det finns säkert fall som de du beskriver och dom bör vi väl lära av. Men ofta är det nog precis tvärtom, att vi fortsätter med intensiva vårdinsatser alldeles för länge i rädslan för att konfrontera oss själva, patienten och de anhöriga med att situationen är hopplös.
Denna diskussion är dock en annan än den jag tror Jacob försöker föra här.
Ad.
Behandlingsbegränsningen innehåller en paragraf om ”grund för beslutet”: 1) Patientens självbestämmande eller 2) patientens dåliga prognos, följt av en ruta med fritext där motivering skrivs.
Summan av era kommentarer här är i vilket fall (som jag uppfattar det) att det finns ett icke ovidkommande antal fall där läkare relativt godtyckligt bestämmer om en patient ska få leva eller dö.
Jakob du har iofs sig rätt i att en domstolen skulle kunna ignorera socialstyrelsen råd. Men är det inte ganska teoretiskt. Det vore jämförbart med att en polis skulle fällas för dråp trots eller t.o.m. p.g.a. att han uttryckligen har följt instruktionerna för tjänstevapnents brukande. Det lär inte hända.
Sedan vore det återigen intressant att veta på vad du grundar att socialstyrelsens råd skulle vara nära gränsen för det straffbara. Trots allt så tycker ju de jurister som faktiskt varit insatta i detta tvärtom. Det verkar ju även vara lagstiftarens intentioner.
Per: Det rör sig om enkel hierarki: lag står över myndighetsråd. Brottsbalken förbjuder varje – och jag menar varje – förkortning av en människas liv. Det slår Socialstyrelsens råd.
Jag är inte lika säker som du att en domstol skulle utan omsvep acceptera Socialstyrelsens råd. Råden kommer som sagt att spela sin roll i uppsåtsbedömningen (i den mån en sådan sker på rätt sätt), men annars tror jag nog att domstolarna på det här området skulle ha väldigt svårt att rättfärdiga på ett juridiskt godtagbart sätt hur Socialstyrelsen kan få ändra brottsbalkens bestämmelser på en ganska viktig punkt.
Jacob: Menar du verkligen att domstolen kan strunta i om läkarens avsikt är att lindra smärta eller att förkorta liv? Jag kan förstå att domstolen exempelvis kan avstå från att värdera om en ”buse” som misshandlat någon till döds avsåg att döda eller bara att skrämmas. Men en läkares avsikt vid vård av en dödssjuk patient kan man väl knappast bortse från?!
Domstolen går i princip aldrig emot expertgruppen. Ngn gång har det hänt att domstol dömt mot en rättspsykiatrisk utredning men jag undrar om det hänt att man överlämnat till rätspsykiatrisk vård utan att det föreslagits. max1% av allen kan få annan påföljd om vård enl LRV med särskild utskrivningsprövning föreslagits i RPU. Smärre justeringar kan ske men beror då ofta på nya uppgifter m.m.
Att domstolen skulle gå emot SoSs experter om de är eniga, är väl ändå osannolikt. SoS är vår högsta medicinska oberoende myndighet. Kommer den tilltalade med egna uppgifter kan de bortförklaras med partsinlaga. Är det inte så?
Tingsrätten torde väl inte våga döma på annat sätt. Om fällande dom kanske det blir annorlunda i HR.
Jurister, ni måsteväl ändå se till situationen, uppsåtet måste väl bedömas, och hur ska det gå till i ett sånt här fall?
Jeje: Jag säger att de etiska råden kan, men behöver inte, spela roll i uppsåtsbedömningen. Skulle det här handla om att förkorta barnets liv för att få den oundvikliga döden ”överstökad” så snabbt som möjligt, hjälper inga etiska råd i världen. Skulle det här handla om att ta till kraftigt i överkant för att garantera att man inte behöver komma tillbaka till just denna patient – exempelvis eftersom man har mycket att göra – hjälper inga etiska råd. Sedan kan – observera, kan – det hända att domstolen går med på att en läkare skall lindra smärta och dämpa ångest, och att en läkare har en bedömningsmarginal, men inte (vilket framgår av de etiska råden) att man skall missta sig uppåt i doseringen, snarare än nedåt. Jag kan visst föreställa mig att en domstol på denna punkt inte skulle acceptera råden.
Jacob: Tack för klarläggandet. I det aktuella fallet påstår väl emellertid åklagaren att det handlar om något värre än bedömningsmarginaler i doseringen. Här handlar det väl om (enligt åtalet) uppsåt att förkorta barnets liv och inte endast att dämpa smärta och ångest?
”Läkaren har den 20 september 2008 på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna uppsåtligen berövat barnet, född den 2008, livet genom förgiftning. Läkaren har därvid injicerat narkosmedlet tiopental i barnet.”
Jeje: Jo, i det aktuella målet handlar det om någonting annat. Jag tror dock att läkarkåren i princip trodde att den var immun mot utredning, eftersom Socialstyrelsen ju sagt att man skall dosera frikostigt. Det var ett bryskt uppvaknande, helt enkelt.
Jacob: Bra, då är vi tillbaka vid min fundering i kommentar #4466. Programledaren frågade flera gånger vad en fällande dom får för konsekvenser för vården. Vore det då inte korrekt att förklara att just det här fallet inte bör få några konsekvenser för vården, såvitt inte vården avsiktligen dödar patienter.
Jeje: Det går förstås inte att säga i nuläget vilka konsekvenser en dom i det här målet får, men det beror mycket på hur försvaret lägger upp sin talan och vad domstolen säger allmänt. Saker som domstolen säger, men som inte är direkt relevant för målet, är förvisso inte bindande för någon över huvud taget, men de ger en indikation på hur rättsväsendet generellt ser på frågan. Det finns alltså fortsatt sprängstoff i det här målet.
Vi vet ju alla att vid en ev men osannolik fälande dom i TR är det bara en hållplats till HR, och HD. Det är då det kan bli intressant.
Jacob
Lite of topic eftersom detta ska vara en juridik blogg, men om vi tar det specifika fallet som du säger förmodligen kommer att generera sprängstoff.
håller fullständigt med!
Om man utvecklar de senaste månadernas diskussion om vad man kan göra i palativt syfte så finns det en liten inkonsekvens? osannolikhet? i argumentationen man har hört från vissa jurister…
argumenationen går något i still med att ”jurister inte skapar lagarna utan bara tolkar dom”, lagen säger? att man inte kan förkorta ett liv (likgiltighets uppsåt?)
således är det som läkarna har gjort fel i förhållande till lagen, och läkarna måste anpassa sig.
lagen speglar politikerna och folkets vilja.
oftast hänvisas sedan till politikerna om man vill ändra lagarna…..
här blir det lite intressant, dena typ av lag används aldrig? eller mycket sällan i sverige, och kännedomen om dess omfång är förmodligen inte den bästa. Sannolikheten att politkern verkligen har fått den lag som speglar samhället värderingar är kanske inte helt klart.
om vi nu tittar på läkarna och deras riktlinjer.
Dessa måste ju också komma ursprungligen från politikerna, dvs samma källa?
eller ska man fatta det som att visa tror att läkarna har lyckats ta kontrollen över detta från folk och politiker?
Vidare, i motsats till lagarna, används dessa dagligen, offentligt, bland folks…. så någon glidning i syfte eller hur de speglar samhället önskningar ter sig som ganska svår att skapa utan att det direkt skulle lyftas fram i tidningar samt bli politiskt slagträ.
Dvs vad vissa tycks påstår implicit, är att högerhanden inte vet vad vänsterhanden gör (kanske inte så ovanligt i politiken) och att lösningen att anpassa läkarna till lagen Detta tycks mig dock som inte riktigt den mest korrekta lösningen.
kortsiktigt innan en lagändring antar jag att man kanske måste följa den lag vi har….men sedan?
bara…en fundering….
antar att det kanske är naturlig att man argumentar från den värld man lever i….och att den är rätt
-Dan
Tack för en bra debattartikel. Den var pedagogisk, orädd och känns mycket ärlig. Trots att jag är väldigt arg på det jag betraktar som arrogans, ointresse för mänskliga konsekvenser och blind regeldyrkan från juristhåll så uppskattar jag det du skriver.
Kanske är det bra att diskussionen kommit lite utanför barnläkarfallet. Det finns en hel del absurditeter i lagens bokstav som bör få komma upp till ytan och inte döljas i juridikens stundom ljusskygga värld.
Jag håller dock inte alls med dig om att det är någon demokratisk process inblandad och definitivt ingen majoritetsmening.
Den frågan har aldrig varit uppe för diskussion utanför juristernas värld. Det har aldrig funnits en situation då min röst påverkat den regeln i någon riktning. Nej, det är inte demokrati som skapat den här situationen. Precis som det mesta i vårt rättsystem så är detta skapat av jurister helt utanför demokratisk inblick. Politiker? Jo, som alltid är det de som har det slutliga ansvaret men sanningen är att de flesta politiker vet ingenting. De litar på råd från experterna – jurister. Jag tvivlar starkt på att det finns lagar som inte påverkats av juristernas kloka råd.
Majoritetsmening? Mot aktiv dödshjälp, javisst. Samtidigt är det nog så att om du ställer de flesta människor i valet mellan att torteras till döds eller förkorta livet med maximalt fem minuter i dess absoluta slutskede så är svaret inte lika självklart. Kvävningsdöden är bland det värsta, mest utdragna och ångestfyllda man kan tänka sig men en patient som lämnas ifred att dö på det sättet kan få leva flera minuter längre än en som får smärtstillande, ångestdämpande eller i vissa fall till och med hålls sovande.
Ni hårddrar lagen mot dödshjälp till dess absurda gräns när det går så långt att man riskerar att förbjuda adekvat smärtstillning. Där finns ingen tydlig majoritetsmening, det är en juristkonstruktion.
Du skriver att juristernas lagar bör gå före läkaretiken, socialstyrelsen och den beprövade vetenskapen. Gott så, men har du beaktat konsekvenserna av detta?
Då är det plötsligt ert ansvar att tillhandahålla tydliga riktlinjer att gå efter. Då duger det inte att säga ”det är farligt nära det straffbara området”. Det duger inte heller att säga ”det finns inget i det här fallet som säger att smärtstillning är olagligt”. Det krävs ett tydligt svar, allra helst ”Det är lagligt att smärtstilla.”
Det är nämligen riktiga människor som jobbar i de här situationerna. De har familj, vänner och karriär. För de flesta är det inte ett acceptabelt alternativ att ”kanske” bryta mot lagen och riskera att dömas för mord. Har man barn hemma är det definitivt inte möjligt att ställa upp som försökskanin i juristernas maskineri. Man kan inte arbeta i den osäkerheten och veta att häktningsgalna åklagare kan komma rusande med polis i varje ögonblick samtidigt som det är omöjligt för dig att veta om du bryter lagen eller inte.
Skulle du själv ställa upp på att arbeta under de omständigheterna?
Ni jurister måste faktiskt göra det tydligt var ni står. Är det lagligt eller inte att smärtlindra? Får man opererera, trots att det alltid innebär en viss risk? Ska man ge antibiotika till alla patienter? Ska man hålla en patient i respirator så länge det alls är möjligt eller ska man fundera på att avbryta behandligen när bot inte längre är möjlig? Allt ovan riskerar att förkorta livet, läkaren är väl medveten om detta men gör det ändå.
Svåra frågor, eller hur? Nu när ni jurister etablerat er dominans i sjukvården så är det upp till er att svara på de frågorna och tusentals andra. Idag, inte om några år. Verksamheten kan inte stanna upp medan ni hinner ikapp. Då dör människor.
Det krävs klockrena svar på varje fråga, ja eller nej.
Lagen är fullständigt värdelös på gränsen till ondskefull om den är så otydlig att det blir omöjligt att veta om man bryter den eller inte. Då är den faktiskt inget annat än en klubba som kan svingas av hämndlystna åklagare mot mål de inte gillar. Ansvaret är juristens och personligen tycker jag nog att det även borde vara juristen som sitter vid den smärtfyllde, döende patientens sida och förklarar varför man inte hjälper honom trots att man kan.
Det går bortom smärtlindring också. Opererar man en 80-åring så innebär det en risk för att livet förkortas högst påtagligt och betydligt mer än de maximalt fem minuter barnläkarfallet handlar om. Man är medveten om risken men gör det ibland ändå, om man bedömer att nyttan är större än risken. Ibland har man fel. Medicinskt, medmänskligt, etiskt och moraliskt är det rätt. Juridiskt verkar det vara livsfarligt.
Strunt i åldern förresten, det innebär alltid en risk när man opererar. Ni är på god väg att lyckas göra något så enkelt och nödvändigt som blindtarms-operationer omöjliga för juridikens skull.
Detta ska vi inte sticka under stol med utan istället omedelbart ta tag i. Att göra sjukvård förbjudet för juridikens skull är oacceptabelt, om det kan jag lova dig att det finns en ”majoritetsmening”.
Dan: Att lagen skulle spegla ”folkets” (vem är det?) eller politikernas vilja, stämmer inte. Ingen riksdag i världen tar ställning till alla lagar som finns när den träder till, utan accepterar gamla lagar. Avtalslagen är exempelvis från 1915 – knappast något som återspeglar nuvarande (eller ens nödvändigtvis dåvarande) ”folkets” vilja. Vidare kan inte riksdagen jämt ta hand om allt, utan många regler stiftas av myndigheter, av regeringen och så vidare.
Varför kan man inte då ta ”folkets” vilja som ledstång? Jo, för att det är så förbenat svårt att reda ut ”folkets” vilja, och eftersom ”folkets” vilja skiftar hela tiden. För att ta ett annat exempel, hur skulle du känna om du betalar din skatt idag och tror att du gör rätt för dig, men nästa år, när det är dags för taxering, har ”folket” kommit fram till att du är en rik jävel och bör beskattas med 30 procent extra? Vad skall vi ta då, den nu gällande lagen eller den lagen som gäller vid taxering? Vad händer då om du tar det hela till domstol och ”folkets” vilja under tiden skiftar igen, denna gång till att du är en utblottad stackare och skall ha 40 procent av den inbetalade skatten tillbaka?
Juridik har enligt min mening – andra uppfattningar finns – ganska lite med ”rättvisa” (igen: vad det nu är för något) att göra, utan innebär en samordning mellan folk som inte kan komma överens om regler varje gång de möts. Vi är så många att vi måste ha regler som gäller så lika som möjligt för alla som är i samma situation. Eftersom reglerna måste vara förutsebara, kan då reglerna inte vara alltför flexibla, annars finns en risk för att domstolar som inte vet om varandra (eller också när de vet om varandra, men inte håller med om varandras domar) dömer olika i samma typ av fall, vilket onekligen också är ”orättvist”. Det är fortfarande svårt till omöjligt att garantera att domstolarna dömer lika i samma typ av fall, men släpper vi på reglerna fasthet, är det helt kört med det försöket.
Vad slutligen gäller uppsåtsbegreppet, har du en poäng: det är skapat av jurister. Men även här är det i slutändan lagstiftaren som är rätt adressat för rop på förändringar. Dels skulle man kunna berätta i lagstiftningen (eller för den delen förarbetena) exakt vad man menar med ”uppsåt” (ett begrepp som förekommer i brottsbalken) och då skulle ”juristerna” inte längre kunna fibbla med begreppet. Dels är det stora problemet i just den nu aktuella typen av mål att brottsbalken inte gör undantag för vården i sitt förbud att förkorta en människas liv: du får inte dräpa, punkt. Då finns inget förhandlingsutrymme. Man skulle kunna skapa en hänvisning från brottsbalken till hälso- och sjukvårdslagen och där definiera att läkarna för frikostigt ge mediciner till döende människor. Inga tekniska problem, men det måste politiken göra, det gör inte ”juristerna”.
Problemet med ett sådant undantag i brottsbalken skulle vara att vi ganska oundvikligt skulle få se fall av aktiv dödshjälp, då det är enormt svårt att exakt ange vilken människa som är döende. Det innebär att vi då skulle se missbruk av den nya lagen, vilket garanterat genast skulle leda till rop på att lagen måste ändras igen. Det är alltså lite politiskt självmord att skapa klara undantag för vården, och därför tror jag inte att vi inom en snar framtid kommer att se en förändring av vårdens rättsliga läge.
Och det innebär att vården jobbar farligt nära det straffbara området i de här frågorna.
Du slår huvudet på spiken med ovan resonemang
och pekar ut rimliga förklaringar till varför det ser ut som det gör. Vidare, precis som jag beskyllde jurister/poilitiker att argumentera från den värld de lever i så gjorde jag mig precis skyldig till samma sak upptäckte jag.
Har pratat för mycket med min fru om common law systemet i relation till det svenska och det skiljer sig kanske lite på denna punkt (folkförankring, updaterings frekvens etc).
Inte helt med på att det är en hållbar situation dock.
därav postningen om vad som måste ändras.
Men som du påpekar, som finns stora? risker med att
öppna? lagen lite så att sjukvården mer säkert kan göra sitt jobb.
Jag tror att man kan ganska säkert säga att detta område inte kommer att bli lättare att kontrollera ju mer framsteg läkarevetenskapen gör… så vi kanske redan ska börja fundera på hur vi ska lösa detta.
har själv funderat på om man inte skulle kunna reglera detta område med någon form av ”three strikes your out”
dvs vad vi? vill stoppa är fabriksmässig avlivning av folk.
så enstaka situationer där en läkare har varit nära gränsen för aktiv dödshjälp kan hända och ska inte straffas av lagen. men om det upprepas så tyder det på att läkaren har en situation, syn eller beteende som inte accepteras av lagen……
-Dan
Läkare får döda, om uppsåtet är att bota. Det gäller kirurgi, ordination av cellgifter etc. när resultatet av operationen/behandlingen inte har önskad effekt utan patienten istället avlider som en direkt följd av läkarens handlande. Är detta inte ett existerande undantag i brottsbalken?
Kalle M
Ta en titt hos Flashback och sök på barmhärtighetsmord, läkare, bananchoklad samt likgiltighetsupsåt
man kan tro att detta skulle vara enkelt…..
-Dan
Återigen Jakob och med risk för att vara tjatig. Jag tror att du misstolkar läget när du envisas med att se detta som en konflikt mellan en juridik som entydigt ser det hela på ett sätt och en läkaretik å den andra.
Saken är ju den att såväl socialstyrelsen som regeringskansliets värderingar i frågan handlar om juridiska bedömningar gjorda av högt kvalificerade jurister som faktiskt är insatta i frågan.
Jag har mycket svårt att tro på att dessa inom området specialiserade jurister skulle ha glasklart fel. På sin höjd skulle det vara en tolkningsfråga och då lär domstolarna gå deras väg också.
Det är det ena. Det andra är att man faktiskt inte kan formulera problemet som att ”du får inte döda punkt”. Situationen ser inte ut så. Låt oss titta på två möjliga exempel.
För det första en terminal cancerpatient. För att överhuvudtaget härda ut så får hon nu smärtstillande medel. Dessa medel har nu faktiskt den effekten att de dämpar kroppsfunktionerna. När hon dör så kommer den primära dödsorsaken att vara cancern. Samtidigt så är det ett faktum att döden mycket sannolikt kan ha påskyndays av medicinerna.
Menar du nu att lagen kräver att man skall ta bort smärtstillarna för att helt undvika risken att dödskampen förkortas med någon minut eller så. Detta till priset att hennes död kommer att bli en tortyr vi inte kan föreställa oss.
Eller tänk scenariot med att en patient tas ur en respirator. Jo jag förstår skillnaden mellan passiv och aktiv. Men problemet stannar inte där. Dessa patienter har ju olika narkosmedel i kroppen. Nu är det så att sådana medel kan ge andningsstillestånd. Narkospersonal måste ombesörja att de kan andas. Det gör man ju inte när respiratorn tagits bort.
När patienten nu slutar att andas kommer det att vara narkosmedlen(den aktiva åtgärden) eller uttagandet ur respirator(den passiva) som ombesörjt detta. Bör de ta bort medlen och kolla att patienten är vaken innan de tar bort respiratorn…
För mig som person handlar det mycket om vad man gör öppet och i hemlighet.
1. När respiratorn kopplas bort, och man säger till anhöriga att han fick hjärtstillestånd och dog, vilket ju kan stämma i sig efter lite anoxi.
2 Eller om man förklarar att patienten är väl undersökt och vi kommit fram till och gör nu så..
3. eller att man säger att vi beslutat detta för vi anser inte han kommer ha ett tillräckligt bra liv..
Är 1+2+3 alla OK? Han kommer då av sin sjukdom på alla 3 sätten.
Är alla lagliga?
Alla 3 förekommer tror jag vi är många som kan intyga, fast få berättar om det. Kanske skriver ngr om det även inför sig själva.
Vad säger lagen? Grundsjukdomen är viktig, men hur väl utrett måste det vara, och livskvaliteten vem ska bedöma den och kan en syrebristpåverkad pat göra en rimlig bed,om han själv säger att han vill dö? Vid vilken statisktisk överlevnads% ska vara OK att ta pat ur repiratorn, 30%, 50%?