Dilsa Demirbag-Sten skriver idag i en mycket originell debattartikel i Dagens Nyheter om frågan avseende föreskrifter om klädsel i bland annat vuxenskolor. I mycket håller jag med henne: blasfemilagar är en yttranderättsfrihetlig styggelse, och den kollektiva identiteten som varierande högljudda grupper (islamisterna är inte ensamma på den punkten) torgför under kränkthetsflaggan är, också den, oroväckande. Jag sympatiserar alltså med Demirbag-Stens huvudsakliga poäng.
På ett ställe far dock retoriken iväg med henne, och det är när hon jämför ett förbud mot burka eller niqab i skolan med förbud mot bikini i moskén. Det senare är nämligen ingen yttrandefrihetsfråga.
De mänskliga rättigheterna – i synnerhet de i första generation, alltså de som har sitt första konkreta uttryck i den franska nationalförsamlingens förklaring efter den stora franska revolutionen – utgör i huvudsak rättigheter som utgör ett försvar mot statens övermakt. Numera diskuteras det i och för sig flitigt att mänskliga rättigheter också skulle ha horisontella verkningar mellan enskilda medborgare, men denna diskussion är långt ifrån avslutad. Vi kan alltså här utgå ifrån att de mänskliga rättigheterna i första generation – vilka omfattar yttrandefriheten – utgör försvarsrättigheter mot staten.
Av detta följer att det är en kvalitativ skillnad mellan en skola och ett religiöst tempel eller en privat arbetsplats. Yttrandefriheten såsom försvarsrättighet mot det allmänna gäller på det allmännas, inte det privatas område. Med andra ord är det yttrandefrihetsrättsligt obetänkligt att tillåta privata organisationer såsom religiösa samfund att vara inskränkta. Privata organisationer får kräva att de anställda (åtminstone på arbetstid) bara skall ge uttryck för den mening som organisationen officiellt företräder. Privata organisationer får kräva att medlemmarna har viss klädsel på sig. Privata organisationer får utestänga vissa grupper (traditionella kandidater är romer, judar, homosexuella, kvinnor) från sin verksamhet. Detta är inskränkt och otrevligt, men yttrandefrihetsrättsligt faktiskt helt ok. De privata organisationerna gör nämligen i all sin inskränkthet just bruk av yttrandefriheten – de yttrar sig på ett inskränkt sätt.
Annat är det med det allmänna. Det allmänna – som utgör alla medborgare i kollektiv – är alltid starkare än vilken enskild person som helst. Det är detta kollektiv, det är det allmänna, staten, som har att respektera yttrandefriheten. Det innebär att det allmänna inte får lägga hinder i vägen för enskilda att yttra sig, såvida detta inte är oundgängligen nödvändigt. För att polisen skall vara åsiktsneutral, krävs att ingen polis ger uttryck för en politisk mening i sitt jobb: polisen företräder det allmänna. För att det allmänna skall vara åsiktsneutral krävs att det allmänna inte tar ställning över huvud taget till religiösa frågor, vare sig för ateismen (som jag själv företräder) eller för kristendomen eller för islam eller någon annan: det allmänna skall vara neutralt i religiösa frågor.
Med andra ord är det yttrandefrihetsrättsligt betänkligt när en skola föreskriver att någon viss grupp – nämligen just vissa strömningar inom islam – inte får ge uttryck för sin religiösa uppfattning genom symboler (niqab eller burka), medan andra får göra detta (genom att bära kors runt halsen eller kippa på huvudet). Det är däremot obetänkligt att en kyrka eller en moské är stängd för kvinnor i bikini. Demirbag-Stens jämförelse haltar och bevisar inte det den skall bevisa.
Det är synd att jag på detta sätt skjuter ner en ganska rolig och fin retorisk poäng, men en retorisk poäng utan substans är tyvärr bara en förespegling. För att Demirbag-Stens argumentation skall vara hållbar i sin helhet, måste vi bortse från hennes jämförelse mellan burka i skolan och bikini i moskén.
Men om vi då tar jämförelsen att en nyreligiös grupp av militanta anarkafeminister kräver att de skall få studera och arbeta i en sk ”Inversburka” så har vi alla fall en fråga att fundera över.
Varje grupps rätt att få uttrycka sina känslomässiga preferenser möter till slut en gräns där vi alla tvingas inse det ohållbara.
”Inversburka” förklaras bäst genom att länka till följande bild:
Jag vill inte provocera utan enbart tillföra en komplex dimension.
Dessutom inte så orimlig i dagens debatt där olika typer av feministiska undergrupper har börjat använda den nakna kvinnokroppen som ett sk ”kampverktyg”. Gruppen ”Bara Bröst” är en mjukisvariant av detta.
Usch vad illa skrivet! Fasansfullt dåligt.
Anders: Ur rättslig synvinkel utgör nakenhet på offentliga platser förargelseväckande beteende. Jag är inte säker på att vi egentligen borde ha det straffstadgandet, åtminstone inte såvida inte någon påtvingar sin nakenhet på andra (alltså onanerar eller trycker upp tuttarna i ansiktet på folk). Om folk vill gå nakna på offentliga platser utan att tränga sig på någon annan, ser jag inte problemet. Om det hela dessutom – som i ditt exempel – skulle få en yttrandefrihetsrättslig dimension, är jag helt övertygad om att vi bör dessa personer låta hållas.
För mig går gränsen först när man antingen utlöser en konkret fara (såsom att ropa ”elden är lös” i en fullsatt teater) eller när man fysiskt tvingar sig på andra. Om nakenheten som sådan skulle vara ett problem, skulle vi nämligen behöva förbjuda alla porrtidningar och en hel del reklam, vilket jag absolut inte är beredd att göra.
Pelle: Menar du debattartikeln eller mitt inlägg. Om du menar det senare, skulle jag vilja be dig att konkretiserar din föga upplysande kommentar.
Jakob
Ser du inte problemet?
Det gör jag!
Kollektiv konsensus och samverkan mellan individer och grupper kräver inordning och anpassning.
Annars uppkommer som ett brev på posten:
Anarki.
Förargelseveckande beteende är ett verktyg för att undvika just detta.
Men jag är då långt mer säker än dig att inordning och anpassning är ett nödvändigt verktyg för att bygga långsiktigt funktionella kulturer.
Det finns vare sig ”naturliga rättigheter” eller ”naturliga plikter”.
Det finns bara sådant som är mer eller mindre funktionellt.
Den andra föreställningen är en utopi.
Anders: I grunden är vi eniga, det som skiljer oss åt är frågan huruvida just straffrätten eller förvaltningsrättsliga förbud är ett lämpligt medel att säkerställa allas inordnande i leden i de här avseendena. Jag håller med John Stuart Mill om att det allmänna inte har rätt att genomdriva någon grupps partikulära moralföreställningar. Precis lika lite som det finns något allmänt intresse av att genom lagstiftning tvingar alla i kyrkan på söndagar, precis lika lite finns något allmänt intresse av att skydda folk från att se nakna andra personer.
I övrigt är den av dig obesvarade frågan vad vi i så fall gör med alla avbildningar av nakna kroppar på offentliga platser. Skall vi åter, såsom tidigare, spärra in folk som sprider ”osedliga skrifter”? Det tycks helt ligga i linje med din argumentation.
Mänskliga rättigheter har förvisso ingen reell existens, men det betyder inte att en moralisk diskurs är överflödig. Din moralitet avser uppenbarligen ”funktionalitet”. Funktioner finns dock bara som led i att uppnå ett syfte, och ditt syfte kan inte vara något annat än ett moraliskt axiom. Om du begår det naturalistiska misstaget att sluta dig från förmenta insikter om människans sanna väsen till att detta sanna väsen också är det som bör stödjas, är redan det ett moraliskt ställningstagande: man kan lika gärna tycka att människans sanna väsen – som rovdjur, nämligen – inte bör få uttryck.
Som den naturvetartyp jag är så vet jag att gråskalan är ett evigt dilemma.
Men någonstans i gråskalan måste man sätta ner foten. Denna punkt är bevisligen förhandlingsbar och utsatt för ständig konkurrens.
Det är ju detta vi håller på med.
Jag kan inte se att vi har något annat verktyg än juridik och beivran för att sätta ned foten och skapa en kollektiv kultur.
Exakt var foten skall sättas ned vill jag i första hand låtas styras av logik och vetenskap i kombination med pragmatism.
Personligen tycker jag att det skall vara förbjudet att annonsera med sexuella anspelningar i det offentliga rummet.
Inne i en butik är då inte ett offentligt rum. Däremot en skola och ett sjukhus.
Butiken kan man välja bort.
I botten ligger en tvärsäker insikt om att ”den lagom reglerade sexualiteten” är en av de mest centrala komponenterna bakom västvärldens välfärdssamhälle.
Burka är inte en lagom reglering i den ena riktningen.
Inversburka är inte lagom i den andra riktningen.
Kulturell reglering av sexualitet är således den primära frågan vad gäller kulturers funktionalitet.
Om man med funktionalitet menar förmågan att bygga välstånd.
Bonobon använder sexet till det mesta. Men så bor den fortfarande utdöende i träden.
Anders: Det går mig helt förbi på vilket sätt den reglerade, icke-reglerade eller överreglerade sexualiteten bidrar eller icke bidrar till välfärden, men det har ju inget med den här bloggens inriktning att göra, så vi släpper det. Jag tror att våra poänger på ömse sidor framgått.
jheidbrink: Som stark anhängare av mänskliga och demokratiska rättigheter sympatiserar jag helt med ditt inlägg. Inlägget blir särskilt intressant när spetsar till det genom att skriva att ”det är yttrandefrihetsrättsligt betänkligt” när en skola föreskriver att vissa strömningar inom islam inte får ge uttryck för sin religiösa uppfattning genom niqab eller burka.
Ja instämmer emellertid i att det då måste vara lika felaktigt att förbjuda ”Inversburka”, dvs att vara helnaken på offentliga platser, såvida det inte innefattar förargelseväckande beteende med t.ex. sexuella aktiviteter elller sexuella anspelningar.
Dessutom ifrågasätter jag om du har rätt i att nakenhet i sig på offentliga platser ur rättslig synvinkel utgör förargelseväckande beteende. En naken kropp kan knappast vara förargelseväckande. Det måste vara beteendet hos den nakna kroppen som är avgörande. Du skriver att ”Om folk vill gå nakna på offentliga platser utan att tränga sig på någon annan, ser jag inte problemet.”
Jag vill alltså påstå att detta redan är tillåtet. Men det är du som är jurist, inte jag…
Det finns en ideologi som omfattar ett antal miljoner människor i Europa för vilka nakenhet och sexualitet inte måste hänga ihop. De beskriver kortfattat sin ideologi så här:
”Naturismen är en livsstil i harmoni med naturen. Den utmärks av praktiserandet av gemensam nakenhet och har till ändamål att uppmuntra självkänsla, respekt för andra och för omgivningen.”
Här finns mer om detta: http://www.naturistnet.org//main.php?page_id=456&doc_id=132
Dilsa Demirbag-Sten blir kränkt av att se muslimska kvinnor i niqab. Därför vill Dilsa införa sina egna blasfemilagar.
I mina ögon framstår Alia Khalifa som betydligt mer liberal än vad Dilsa Demirbag-Sten någonsin kommer att bli.
Jakob
Evolutionsläran talar om för oss att de dominanta kraftfälten är naturlig och sexuell selektion. (dvs livet vad det i grunden handlar om fast vi inte ser det så)
Det finns ett uttryck bland de som är intresserade i detta ämne som säger följande:
”Naturlig selektion belönar förmågan att klättra över staketet på dess lägsta punkt medan sexuell selektion förmåga förmågan att klättra över på den högsta punkten”
Således hur vi reglerar den sexuella selektionen påverkar med vilka metoder vi agerar för att uppnå sexuell selektion.
Vissa metoder bygger städer och fartyg. Andra metoder leder till stillestånd och nollsummespel vad gäller kreativa drivkrafter.
Kan du se några skillnader på jordklotets kulturer?
Ungefär detta var vad jag åsyftade.
Anders: Du är förfärligt nära socialdarwinismen här, om du inbillar dig att evolutionen skulle ha något som helst mål och om du menar att vi på något sätt kan medvetet styra evolutionen. I så fall rekommenderar jag (en kanske förnyad) läsning av Darwins Om arternas uppkomst i original. En reglering av sexualbeteendet genom lagstiftning har just ingenting med evolutionen att göra.
Jakob
Nu är det du som missuppfattar mig.
Jag menar naturligtvis inte att vi kan styra eller skall styra evolutionen, men med hjälp av kunskaper om underliggande processer så kan vi minska risken för ”dåliga val”.
I annat fall så förstår jag inte syftet med vetenskap och politik.
Eller menar du att det på något sätt skulle vara mer hedersamt att famla i mörkret.
Jag förtydligar.
Med kunskapen skall vi inte ha avsikten styra evolutionen på biologisk nivå utan istället försöka minimera destruktiva effekter av redan evolverade egenskaper.
Det är inte SocialDarwinism.
Däremot kan vi väl försöka styra förutsättningarna för fortsatt evolution genom att tex bry oss om klimat- och fredsfrågor.
Det kan väl inte heller vara SocialDarwinism.
Jag håller med Jakob att det är tveksamt om den svenska staten med nuvarande yttrandefrihetslagstiftning kan gå in i offentliga miljöer och införa förbud för religiösa symboler.
Däremot är jag för den franska Laiciate och den turkiska lagstiftningen när det gäller religion. Enligt den franska och turkiska konstitutionen är religionen enbart en privatsak, tillämpas i hemmet, bland vänner eller i kyrkan, mosken. I samhället finns det inga religiösa symboler och samhället ger inte religiösa organisationer delegation i civil eller familjerättsliga frågor.
Däremot anser jag att ett förbud för religiösa symboler kan upprätthållas även i Sverige för barn. Enligt min uppfattning innebär den av Sverige underskrivna FNs Barnkonventionen och de svenska grundlagens religionsfrihets paragraf att barn har rätt att inte tvingas att bära religiösa symboler innan de själva kan ta ställning i frågan. I Sverige har detta i olika familjerättsliga mål ansetts komma runt 12-15 års åldern.
Sedan är det ju så att Sverige har infört dessa förkättrade poststrukturella antidiskrimineringslagar. Det innebär att privat föreningar och organisationer i princip är förbjudna att stoppa religiösa symboler.
Jag anser att DO och den lagstiftning som DO bygger på bör omedelbart avskaffas. De hör inte hemma i en liberal västerländsk demokrati. För mig är det en gradskillnad mellan positiv och negativ diskriminering, inte en artskillnad. Det går inte att rätta till ett missförhållande genom att skapa ett nytt missförhållande.