Björn Gillberg och Staffan Michelson skriver på Dagens Nyheters debattsida om regeringens planer att minska möjligheterna för de berörda att på rättslig väg stoppa eller åtminstone sinka utbyggnaden av vatten- och vindkraft. Författarna är, vad gäller det rättsliga skyddet mot utbyggnad av vattenverksamhet, ute i god tid, nämligen just precis efter det att de utredningar som föreslår de ifrågavarande åtgärderna har lagts. (Utredningarna finns för övrigt här vad gäller Miljöprocessen och här vad gäller Vattenverksamhet.) Vad gäller utbyggnaden av vindkraft är det lite sent, med tanke på att de förändringar i plan- och bygglagen som föreslogs förra året (i denna utredning) i år antagits av riksdagen (propositionen finns här): här är skadan (om det nu är någon) så att säga redan skedd.
Jag kan inte fullt ut bedöma författarnas argumentation (även fast jag för närvarande håller på att läsa in mig på regleringen av elmarknaden och förutsättningarna för små producenter av solenergi och fjärrvärme). Jag har kanske lite svårt att förstå varifrån de fått att Sverige skall bli en storskalig exportör av energi. De verkar icke desto mindre ha ett antal viktiga poänger. Jag skall här – utan att nödvändigtvis verkligen företräda någon opposition – försöka att framställa det problem som författarna inte nämner, och som på engelska kallas för nimby – not in my back yard. Jag tycker nämligen att författarna är lite väl hårda i sin kritik av regeringen.
De flesta torde vid det här laget ha insett att vi har ett klimat- eller åtminstone ett energiproblem. De bränslen vi använder för energiutvinning är till övervägande delen inte förnybara, vilket betyder att vi förr eller senare kommer att stå utan sådana bränslen. Dessutom tycks de flesta vetenskapsmän numera vara eniga om att människan genom sin användning av fossila bränslen i icke betydelselös utsträckning bidrar till den pågående klimatförändringen (därmed inte sagt hur mycket: jag vill inte föra den debatten här och nu). Fossila bränslen är slutligen normalt lokaliserade i länder som politiskt inte är helt pålitliga och som vi därför mår bra av att inte behöva förlita oss alltför mycket på. Vi måste alltså av ekonomiska, miljömässiga och säkerhetspolitiska skäl hitta andra former av energi.
Visst, det här är i ett Sverige där åtminstone påstådd miljömedvetenhet kommit på modet knappast kontroversiellt. Problemet uppstår dock när vi skall använda oss av andra former av energi än fossila bränslen. Det finns inte alltför många vägar att gå. Vi kan drastiskt minska vårt energibehov, vi kan använda vind- eller vattenkraft. Därutöver finns några sätt att utvinna energi som ännu så länge är tämligen experimentella eller som av rent naturliga skäl inte kan användas i Sverige och som jag därför här ignorerar, nämligen geotermi, solkraft och vågkraft.
Att drastiskt minska vårt energibehov låter bra, men förefaller mig tämligen utopiskt. Det är lite lustigt att våra miljöaktivister tar flyget till Seattle, Cancún eller Genoa för att protestera mot världens makthavare, att de bär kläder som producerats, inte av svenskt lin, utan av material från tredje världen (som måsta skeppas hit) eller på konstgjord väg (vilket innebär relativt stor energianvändning) och att de kommunicerar med datorer och telefoner som samtliga slukar energi. I takt med digitaliseringen, där exempelvis den postbefordran som tidigare var beroende av fossila bränslen sker elektronisk, ökar, snarare än minskar, vårt behov av energi. Hjälp till fattiga i tredje världen innebär bland annat att vi måste köpa den fattiga världens produkter, vilket kräver energi för kommunikation och transport. Vårt energibehov kommer inte att minska, så att det alternativet inte är verkligen gångbart.
Återstår vind och vatten, och många trendmedvetna konsumenter köper numera på den avreglerade elmarknaden el från producenter som lovar användning av just dessa energislag. Dessutom måste vi alla köpa elcertifikat (åtminstone indirekt, via våra elhandelsbolag), och dessa certifikat är tänkta att stödja användningen av förnybara energislag. Certifikatsystemet anses till synes vara en framgång. Med andra ord finns både marknadsföringsmässiga och ekonomiska incitament, som stöds av politiken, att ha mer vind- och vattenkraft.
Vem varifrån? Många vill köpa vindkraft, men nästan alla klagar över förstörd utsikt när vindkraften skall byggas nära dem. Flyttar vindkraften ut till havs, sägs havets ekologi störas och djurlivet utsättas för risker. Vi vill alltså ha vindkraft, men inte vindkraftverk, i alla fall inte nära oss eller till havs eller i natursköna områden. Men var skall vi ha dem då?
Detsamma med vatten. Vattenkraft är jättebra ur miljösynpunkt när kraftverket väl är byggt. Byggandet av ett vattenkraftverk innebär dock numera närmast undantagslöst att man måste fördämma något vattendrag, och då är det sommarstugor och fiske och fritidsaktiviteter som står på spel. (Bortsett ifrån att stora vattenytor under vilka det finns förmultnande träd och andra växter i sig är miljöbovar.) Alltså gärna vattenkraft, men någon annanstans än just i det vatten där jag själv fiskar. Med var skall vi då ha vattenkraften?
Det går inte att få något utan att man betalar något pris för det. Vill vi ha datorer och kaffebryggare och TV-apparater och elbilar, måste vi ha el. Användningen av el kommer att öka i takt med att allt fler maskiner blir elapparater. En höjning av elpriset (som internationellt sett är skrattretande lågt i Sverige) kan kanske fördröja ökningen, men förhindras kommer den inte. Behöver vi mer el och vill undvika att använda mer fossila bränslen och helst minska vårt behov av fossila bränslen, måste befintliga vattendrag byggas ut än mer och lämpliga land- och havsområden byggas ut med vindkraftverk. Det finns ingen väg förbi detta.
Nu till mitt egentliga tema, nämligen de rättsliga garantierna mot utbyggnader. Nimby-effekten leder till att varje projekt att bygga ut vattendrag eller att bygga vindkraftverk, alldeles oavsett hur vettigt det må vara, fördröjs genom överklaganden, åtföljande processer, fler överklaganden och fler processer. Detta kostar: det kostar de anställdas tid, det kostar advokattimmar, det kostar domstolstimmar… I princip miljömässigt förnuftiga projekt fördröjs alltså och görs dyrare för att ingen vill ha det förnuftiga i sin närhet. Det är lite som med hemlösas härbärgen: det behövs fler, det är de flesta eniga om, men inte i mitt grannskap, tack! Alltid någon annanstans.
Energiprojekt som görs dyrare genom överklaganden kan bara bära en viss kostnad – förr eller senare blir de rättsliga processerna så dyra att projektet inte kan räknas hem längre, vilket medför att det läggs ned, vilket sin sin tur leder till att det inte blir mer miljöanpassad energi. Det finns två sätt att ändra på detta. Antingen ändrar vi alla inställning och använder våra rättsliga möjligheter endast när det verkligen är ett idiotprojekt som planeras, eller också tar man bort åtminstone några av de rättsliga garantierna, vilket alltså riksdagen nu gjort avseende vindkraftverk.
Att vänta på det förra kommer att ta så lång tid att vi inte kommer att få tillräckligt med miljöanpassad teknik innan Stockholm, Göteborg och Malmö står under vatten. Alltså är det senare den enda gångbara vägen. Detta är obehagligt, det håller jag med författarna om. Jag har dock svårt att se hur annars nimby-problemet skall kunna lösas.
Författarna pekar på många viktiga problem. Jag blir dock inte av med känslan att också deras bidrag til syvende og sidst bär ganska tydliga spår av nimby.
Är verkligen inte minskad energianvändning ett alternativ?
Jag tycker man ska passa sig för vad man ber om.
När landet skulle elektrifieras och vinsterna av det var enorma, som kylskåp, telefoner och tillverkningsindustri var det i mina ögon rätt att bygga dammar, exempelvis som Suorvadammen som gjorde slut på skälet till att Stora sjöfallets nationalpark heter som den gör och tre gånger tvingade släktingar till mig att flytta.
Men vill man idag bygga dammar av den klassen får man faan ha gjort sin energibesparingsläxa först.
Det här är Nimby, helt klart, men ska platsen jag växte upp och lever dränkas när man reglerar Kalixälven så får det ske efter att folk avstått från personbilsmotorer på över 75 hk, växthustomater, standby-apparater i hemmen och oisolerade vindar. När allt sådant är gjort, då kan farbror staten komma med expropieringsrätten, men inte förr!
Markus: Det här är en beaktansvärd kommentar, och jag håller med om ordningsföljden mellan åtgärderna. Jag tror bara inte att isolerade vindar, mindre bilar och så vidare kommer att hjälpa med än bara en kort stund – sedan är vi tillbaka på ruta ett igen.
Eller så bygger vi ett lagom stort toriumkraftverk under varje stor svensk stad, så kan vi bränna på hur mycket energi vi vill och exportera resten. Bensin tillverkar vi av förgasad biomassa, eller, om man har gratis energi, av koldioxid från atmosfären.
Mumfi: Det finns egentligen ingen anledning att vara sarkastisk – det hjälper oss knappast att hitta rätt sätt att lösa problemet. Eller är du förbehållslöst beredd att stänga av din dator, att sänka inomhustemperaturen, att inskränka din personliga mobilitet, att låta folk från mindre orter flytta till de större städerna för att de annars måste häcka i sin lilla ort hela livet…?
Det är relativt lätt att ropa efter besparingar av energi när man sitter mitt i en stad där man inte märker hur mycket energi man egentligen gör av med. Läser man historiska skildringar av hur livet var före bilens och industrialismens tidsålder, tror jag dock knappast att någon av oss är beredd att gå tillbaka dit. Då får man nog lov att vara lite mera konstruktiv.
Jag var inte sarkastisk. Toriumkraftverk är vad jag förstår i stort ofarliga, omvandlar våra långlivade atomsopor till kortlivade atomsopor, som bränsle, och kan tillverkas i liten skala såväl som stor.
Den kärnkraft vi en gång sa nej till i Sverige har en hel del nackdelar. Nästan alla nackdelar härrör sig från att processen framförallt är avsedd att ta fram bränsle till kärnvapen. Om man kör en annan slags verk vars syfte är att ta fram energi skulle de flesta nackdelarna försvinna.
När man en gång valde väg för kärnenergin trodde man att uranet var en begränsad resurs som riskerade att ta slut. Därför valde man en teknik som producerar mer radioaktivt material istället för en som förbränner radioaktivt material. Dessutom gav den teknik man valde som ”bieffekt” bränsle till kärnvapen. Detta blev så småningom huvuduppgiften när tekniken utvecklades.
Den teknik man valde bort har blivit aktuell igen först nyligen och vi behöver lägga mycket resurser för att utveckla den till kommersiell nivå, och vi kan tyvärr inte räkna med i stort obegränsade militära budgetar.
Ditt inlägg andas en övertygelse om att vi inte kommer att kunna lösa energiproblemen genom minskad energianvändning. Jag håller med!
Det finns en utbredd naivitet som innebär att ”folk” vill ha drastiska åtgärder för energibesparing samtidigt som de inte själva vill ta konsekvenserna.
Därtill kommer krav på förnybar el, bara det inte medför olägenheter för ”mig”.
mumfi
inte hundra procent saeker men vill minnas att vad du pratar om
ar tungvatten reaktorer, i sverige anvander vi latt vatten. resten av varden sa ar de tvanligare med tungt vatten.
skillnaden ar at tden ena producerar plutonium i stoerre maengd, de svenska goer det inte.
men du har raett i att ”tanke” foerbudet om att forska om kaernkraft har stoppat reaktorer typ torrium samt brid och pius/secure och det finns mycket skitsnack om fission i debatten.
http://blue-green-mess.blogspot.com/2007/02/mytavrttning-om-krnkraft.html
vidare saa kan jag rekommendera en soekning pa
fusion och hur laangt man har kommit daer. mycket av energi problemet och de beslut som vi nu stressar igenom kan mycket vael vara beslut just innan gryningen kommer saa att saega.
Foer den som aer intresserad sa kan jag varm rekommendera detta programm som saendes paa BBC foer naegra maanader sedan
synd att inte sverige har lika coola fysik professorer som kan beraetta om var tekniken aer paa vaeg.
BBC Can We Make a Star on earth?
/Dan
PS finns ganska mycket intressant material om iter ocksaa paa naetet
samt grafer pa energi output som man har lyckats aastadkomma fraan fission samt under hur laang tid samt vad som aer graensen foer kontinuerlig produktion, orkar inte leta up de laenkarna tyvaer
Påminner mig om när föreningen ”Stoppa E4 väst” uppstod i Uppsala och även fick mandat i kommunfullmäktige. Har för mig att det också promt skapades en ”Stoppa E4 öst”, som dock inte var lika tongivande då väst-lösningen var den förespråkades av vägverket och kommunen och därmed inte behövde så mycket draghjälp.
Människor är sig själva närmast. Det är ju snudd på banalt, i all sin självklarhet. Jfr gärna Ylva Johanssons motstånd mot de sk pigavdragen; man ska ta hand om sig egen skit, ingen ska behöva krypa för någon. Spännande uppfattning för en människa som har en heltidsanställd hemhjälp. En variant på Nimby?