Socialstyrelsen slår nu fast att det döda spädbarnet i barnläkarfallet verkligen fått en hög dos narkosläkemedel, även om det fortfarande kvarstår frågetecken bland annat avseende den mängd blod som ligger till grund för blodanalysen, skriver både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Utlåtandet finns här. Jag håller helt med barnläkarens advokat om att detta utlåtande närmast inte betyder någonting, annat än att det var riktigt att inleda förundersökningen.
Förundersökningen är inget väckande av åtal (vilket många trodde när målet var färskt i våras, såsom framgår av kommentarerna till det här inlägget och vilket några kanske ännu har för sig). Förundersökningen innebär att åklagaren fått misstanke om att ett brott begåtts och tittar närmare på bevismaterialet i syfte att fastställa huruvida ett brott verkligen begåtts och huruvida åklagaren i förekommande fall kan tänkas lyckas att inför domstol bevisa att någon viss person begått just det ifrågavarande brottet. Under förundersökningen tar alltså åklagaren ställning till huruvida skäl föreligger att väcka åtal. Den som är föremål för en förundersökning – liksom för övrigt den som ännu inte är dömd genom en dom som inte längre kan överklagas, alltså en såkallad lagakraftvunnen dom – förmodas vara oskyldig (den såkallade oskuldspresumtionen). Barnläkaren i det här fallet är alltså misstänkt för att ha begått ett brott, men anses ännu så länge vara oskyldig i alla avseenden (vilket inte häktningsbeslutet tidigare i år ändrar någonting på).
Utlåtandet nu innebär, såvitt jag kan bedöma, att det har fastslagits att grund att misstänka brott föreligger. Däremot framgår av utlåtandet inte att något brott verkligen begåtts eller ens vem som skulle ha injicerat det ifrågavarande narkosläkemedlet. Åklagaren kan alltså med stöd av det här utlåtandet såsom det ser ut, och utan hänsyn tagen till annan bevisning som må ha kommit fram under förundersökningen och som ännu är hemlig, endast påstå att något konstigt har hänt – och det är allt. I utlåtandet anges inte vem som skulle ha injicerat medlet, vilket innebär att utlåtandet saknar bevisvärde vad angår barnläkarens skuld.
Som framgår av artiklarna i Svenska dagbladet och Dagens Nyheter förnekar barnläkaren att hon skulle ha givit läkemedlet. Även om hon skulle kunna överbevisas om att hon har gjort det, kvarstår ännu problemet att brottsrubriceringen under förundersökningen avser ett uppsåtligt brott, att åklagaren alltså måste bevisa att barnläkaren givit läkemedlet i syfte att påskynda döden, inte i syfte att lindra det döende barnets smärta och ångest. Mellan förundersökning och åtal kan förvisso brottsrubriceringen ändras (från dråp – som kräver uppsåt – till vållande till annans död, som endast kräver vårdslöshet), men som det ser ut nu finns här ännu åtskilliga hinder för åklagaren att ta sig över innan han kan väcka åtal.
Som jag sade tidigare: det är för tidigt att dra slutsatser om någonting innan vi vet huruvida åtal över huvud taget kommer att väckas och innan vi har tillgång till en offentlig förundersökning som ger oss insyn i bevisläget. Det här utlåtandet från Socialstyrelsen bekräftar egentligen endast det vi redan visste.
Nämligen att det var korrekt att inleda en förundersökning för att titta närmare på det här märkliga dödsfallet.
[…] Media: Dagen1, Dagen2, SvD, DN. Bloggkommentarer: Mårten Schultz och Jakob Heidbrink. […]
Det stämmer att hon är misstänkt och inte dömd. Tyvärr innebär bara själva misstanken att hon sedan i våras inte får utföra sitt arbete. Hon är avstängd från sin tjänst, visserligen med bibehållen lön. Dömd är hon inte, men straff har hon ändå fått.
Jonas B: Ditt påpekande avser nog mera det arbets- än det straffrättsliga perspektivet på det hela. Jag kan nog förstå arbetsgivaren om denna inte vill ha en läkare i sin tjänst som är misstänkt för dråp. Har du något förslag på hur man skulle kunna undvika den negativa effekt som en befogad förundersökning har på den misstänkta personen? Jag har svårt att se någon rimlig lösning.
I detta fall- misstänk inte en person för mord/dråp som är lika sannolik mördare som all annan sjukvårdspersonal och anhöriga som varit i närheten av den lilla flickan. Detta bygger naturligtvis på att allt som talar för att läkaren är skyldig har kommit ut i media. Med tanke på hur åklagare uttalat sig kan vi nog räkna med det.
Jonas: Nu gör du precis det som jag försökt varna för ända sedan detta fall kom upp i media – du uttalar dig om den materiella bedömningen av fallet innan du har alla fakta på handen. En åklagare har för övrigt endast i mycket begränsad omfattning rätt att ”inte misstänka” någon. När halten narkosläkemedel i barnets blod är så anmärkningsvärt hög som den tydligen varit här, och misstanke är om ett brott mot livet, kan ingen åklagare i Sverige rycka på axlarna, tycka att sjukvården nog vet vad den håller på med och lägga akten i arkivet. Misstankarna måste utredas.
Och tur är väl det. Eller tycker du att det skall stå i åklagarens makt att endast inleda en förundersökning i de fall då hon tycker det är smakfullt att göra så?
Kan man inte inte utföra en förundersökning utan en misstänkt? Det torde begränsa möjligheten att genomföra förundersökningar mer än en smakfullhetsgräns.
Men jag tycker det blir fel att skriva om att vara misstänkt, rent juridiskt, utan att nämna hur mycket kan betyda socialt. Ett exempel gripet ur luften är den manliga förskoleläraren som misstänks för sexuella övergrepp mot barn och där anklagelserna sedemera anses helt ogrundade. Det jag vill säga är att misstänka någon är ett mycket starkt vapen som inte ska missbrukas.
Jonas: Straffrätten är individcentrerad, vilket innebär att det inte räcker med att fastställa att ett brott begåtts, utan straffrätten ingriper endast när man också vet vem som begått brottet. En förundersökning är alltså bortkastade pengar om inte åklagaren, samtidigt som hon fastställer att ett brott verkligen begåtts, också försöker fastställa vem som begått brottet.
Vad gäller terminologin undrar jag vad du vill sätta i ”den misstänktes” ställe. När misstankarna förtätas mot någon så att åklagaren tror att den som begått brottet med viss sannolikhet är någon viss person, måste denna person få veta att så är fallet, för att bland annat kunna skaffa sig adekvat juridiskt bistånd. När man säger till någon: ”Jag har anledning att tro att du begått ett brott”, innebär det enligt vanlig svenska att man säger till personen: ”Du är misstänkt”.
Vad annars skall man säga? Visst, det är illa att misstänkas för ett brott, och det har fruktansvärda sociala följder, men det är priset vi betalar för ett fungerande straffrättsväsende.
Men Jakob vi vet ju faktiskt inte om det var befogat att inleda förundersökning om mord och fokusera den på just läkaren. Därmed vet vi inte heller om det var befogat att frångå de rutiner man normalt följer när det handlar om brottsmisstankar inom ramen för sjukvård. Det vi vet och vetat hela tiden är att det var befogat var ju att undersöka det hela.
Annars ett sätt att minimera skadan för en eventuellt oskyldigt misstänkt är ju att inte bara säga ja och amen till det åklagaren påstår och påstår i pressen. I stället bör man agera mot åklagare som man agerar mot alla andra makthavare, ifrågasätta och när det finns fog för det kritisera. Sådan kritik kan ju ibland vara obefogad. Men jag menar att det är det pris makthavare fårt betala.
Utan att veta vad som faktiskt hänt och oavsett vad som faktiskt hänt. Jag anser att det finns en lång rad tveksamheter och även rena fel i åklagarens agerande. De måste få lyftas fram.
Per: Huruvida det fanns tveksamheter och rena fel vet jag faktiskt inte – jag kan bara konstatera att det kom in en anmälan om ett spädbarn som med föräldrarnas samtycke hade dött, men under former som var uppseendeväckande. Jag kan inte se annat än att åklagaren var tvungen att reagera. Huruvida polisen (märk väl: polisen, inte åklagaren) gjorde rätt eller fel när den grep läkaren på arbetsplatsen, undandrar sig faktiskt min kunskap, men jag har svårt att se hur annars man skulle ha gjort, när grunden för arresteringen var risken för att de eventuellt skyldiga skulle prata ihop sig. Det enda som jag också reagerat emot var den tidigare åklagarens selektiva släppande av förundersökningssekretessen: det var dumt gjort.
Visst skall man reagera mot åklagare som mot alla andra makthavare. I mina ögon har dock makthavare precis som alla andra rätt att ställa till svars för det som de faktiskt gjort, inte för det som olika personer tolkar in i pressens i sin tur selektiva rapportering om fallet. Kan någon genom protokoll och partsutsagor jämfört med de tillgängliga handlingsalternativen visa att åklagaren handlat i strid med sin tjänsteplikt eller i onödan skjutit över det som tjänsteplikten kräver, kan jag ta till mig den argumentationen. Att såga åklagaren eller åklagarämbetet på grund av ganska bristfällig tidningsrapportering går dock för långt.
Jag har under hela den här debatten, vare sig under våren eller nu, aldrig uteslutit att åklagaren kan ha klantat till sig. Jag anser dock att mycket talar däremot, nämligen dels den utredning som i våras gjordes avseende huruvida åklagarens förundersökning skulle föras vidare, dels Socialstyrelsens rapport nu. De som kritiserat åklagaren har i inget för mig känt fall kunnat komma med konkreta uppgifter om hur och på vilket sätt åklagaren skulle ha haft andra möjligheter som skulle ha varit förenliga med hennes tjänsteskyldighet att utreda brott.
Även om de sker i den mångomhuldade sjukvården.
Visst men å andra sidan så är det så att det som står i pressen nästan undantagslöst speglar polisen och åklagarens syn. Så även i detta fall. Det som skedde var sedan att upplysningarna ifrågasattes. Att då framställa det som man sågar åklagarämbetet på grundval av pressens ”britsfälliga rapportering” är en märklig kommentar.
Annars kan man ju även applicera det på vad som helst. Är det okay att ”såga” bankledningar eller politiker på grundval av rapportering i pressen. Eller gäller denna immunitet bara rättsväsendet.
Dessutom är det litet väl enkelt att slå ifrån sig med att pressens raportering varit bristfällig. Bör man inte åtminstonde påvisa i vilket avseende den varit bristfällig. Eller gäller det axiomatisk när just rättsväsendet kritiserats.
Vad gäller de fel och märkligheter jag menar har begåtts. De har diskuterats på annat håll och vi behöverkanske inte gå igenom dem igen(jag gör det gärna om någon undrar vad jag menar) . Det är möljilgt att åklagarna kan förklara en del av dem eller så kan de det inte. Men om vi inte lyfter dem så kommer de säkerligen aldrig att förklaras. Vidare är det ju självklart att de bör diskuteras innan prövning. Den läxan bär vi med oss från ett större antal justiemord.
Per: Nu bör vi kanske båda lugna oss lite. Nej, rättsväsendet är inte undantagen från kritik – tvärtom, jag välkomnar alla kritiska frågor som leder till att juridiken avmystifieras. Det gäller dock också sjukvården: i mycket av den debatt som förts har jag känslan av att det är sjukvården som skall stå utanför det straffrättsliga ansvarssystemet som gäller för oss alla andra.
Vad jag menade med ”tidningarnas bristfälliga rapportering” – och uttryckte klumpigt – är att tidningsartiklar av nödvändighet måste vara selektiva samt att tidningarna måste sälja. Tidningsartiklar är sällan eller aldrig skrivna från åklagarens eller rättsväsendets perspektiv, utan lever på att vara kritiska även när det inte finns fog för det. Därmed – igen – inte sagt att åklagaren i barnläkarfallet inte klantat sig, utan endast att tidningsrapporteringen inte ger mycket mera grund än att man kan ställa en fråga.
Sedan är det också en fråga om hur man ställer en fråga. I barnläkarmålet var exempelvis hr dr Lagerkvist mycket snar med att i mycket hårda ord fördöma åklagaren, utan att egentligen ha på fötter. Vad åklagaren fått utstå av orättfärdig kritik är mer än man rimligen kan begära ens av en makthavare. Igen, jag påstår inte att hon inte begått misstag, bara att alltför många alltför snart var helt övertygade om att den stackars barnläkaren utsatts för ett justitiemord. Det får vi väl se ännu, och i inget fall kan jag få en förundersökning till ett justitiemord.
Att det skulle ha begåtts ett stort antal justitiemord är väl en fråga om vad man anser vara ett rimligt antal. I rättsväsendet ligger risken för misstag, den kommer inte att komma ifrån. Justitiemord skulle jag endast tala om när den relevanta juridiska makthavaren mot bättre vetande utsatt en person för juridiska påföljder för något som den utsatta personen inte begått. Allt annat är beklagliga misstag som man måste lära av och som måste föranleda självrannsakan, men de är inte justitiemord.
Slutligen är det lite lustigt att jag vid ett annat inlägg här på bloggen just har en diskussion om preventiv tvångsvård för mödrar som anses genom missbruk utsätta sitt ofödda barn för risker. Är det ett justitiemord att låsa in en mor som sedermera visar sig inte ha haft ett sådant gravt missbruk? I så fall är din argumentativa hjälp uppskattad.
Kapten Nemos blog har intressant läsning i form av JK och JO anmälningar i det här fallet. Det jag slås av är att många, både då och nu, antar att åklagarens misstankar är ett resultat av vanligt förekommande vård i livets slutskede och inte aktiv dödshjälp.
Åklagaren kan fortfarande med gott fog kritiseras för sitt agerande i inledningen av förundersökningen, dock inte för att en förundersökning inleddes.
Däremot framstår det som helt galet att åklagaren drog igång med en häkning trots att vi här verkligen rör oss i juridikens skymningslandskap. Med tiden insåg nog åklagare detta själv eftersom läkaren släpptes ur häktet trots att brottsmisstanken var sådan att obligatorisk häktningsgrund gällde.
Det är helt otroligt att en person som kallar sig för jurist uttalar sig om något han/hon inte har full insyn i.
Allt vi lärt oss och det vi pysslar med går ut på att ta reda på samtliga fakta, utvärdera källorna och sedan göra en sammanvägd bedömning.
Att en så kallad jurist dessutom negligerar att det är DOMSTOLEN som häktar gör inte saken bättre.
Även inom ramen för den obligatoriska häkningen finns utrymme för bedömningar och hänsynstagande till proportionalitetsprincipen. Även det är något som en ”jurist” borde känna till.
Ingen som inte har full insyn i ärendet och dess gång kan uttala sig om åklagaren eller för den sakens skull läkaren gjort fel.
Vänta med konklusioner tills alla fakta är tillgängliga.
Therese: Av din ton och dina argument att döma antar jag att du menar närmast föregående kommentator, inte mig? Om du skulle mena mig, vet jag nämligen inte riktigt vad i det jag sagt som du kritiserar.
”En person som kallar sig jurist”, dvs hela mitt inlägg adresseras till det inlägg som skrivits av ”Juristen”.
Ursäkta om det kunde missförstås. Jag var och är förbannad och har svårt att uttrycka mig. Att en jurist inte förstår hur man hanterar och bedömer uppgifter innan man dömer eller fördömer någon gör mig dessutom livrädd.
Therese gör mig nyfiken även om hennes inlägg inte riktade sig till mig.
Vem är det som missat att det är domstolen som häktar och på vilket sätt menar du att detta välkända faktum skulle påverka bedömningen av åklagaren.
Att man kan göra undantag från obligatorisk häktning är också allmänt bekant. Det brukar man ju också göra jätteofta när det handlar om misstanke för dråp? Nääh inte riktigt.
Slutligen borde Therese lära sig se skillnad mellan en offentlig debatt och officiella bedömningar.
Therese: Ett litet tipps är att du börjar dina inlägg med en liten indikation på vem du vänder dig till. Andra här är också upprörda, så det är i sig helt ok så länge den grundläggande respekten bevaras.
Du menar att i den offentliga debatten platsar inte konklusioner som bygger på saklig grund?
sorry – förra meddelandet var till Per.
Jag menar att i den offentliga debatten deltar offentligheten. Vi har rätt att både kritisera ifrågasätta och framfölrallt ställa frågor utifrån det vi faktiskt vet. Även om det med viss nödvändighet måste vara ett mindre vetande än det som de makthavare som granskas besitter.
Det i sin tur medför att den offentliga debatten ibland kommer att hamna fel. Det alternativ som du, som det verkar, förespråkar är dock värre. Det skulle i praktiken innebära att ingen makhavare skulle kunna granskas eller ifrågasättas någonsin någonstans.
I det här fallet är det ju även så att en del uppenbara absurditeter redan avslöjats av sakligt oinsatta men förnuftigt resonerande människor.
Vi kan ju ta påståenden om överdosen som exempel. Nog är det stor skillnad mellan 1000 och 20 gånger.
@Erik
”Kapten Nemos blog har intressant läsning i form av JK och JO anmälningar i det här fallet. Det jag slås av är att många, både då och nu, antar att åklagarens misstankar är ett resultat av vanligt förekommande vård i livets slutskede och inte aktiv dödshjälp”.
Om man har stängt av en respirator (till någon som ej spontanandas), så avlider patienten självfallet med eller utan pentotalinjektion. Det framstår därför som en smula svårförståeligt att den event. injektionen utreds (gavs den? vem gav den? osv) men inte avstängningen av respiratorn.
Själva avstängningen av respiratorn betraktas tydligen inte som något som otillbörligt förorsakar döden – trots att patienten dör, när respiratorn stängs av.
@jheidbrink
jheidbrink skriver: ”åklagaren alltså måste bevisa att barnläkaren givit läkemedlet i syfte att påskynda döden” – i så fall är det ett brott (har jag fattat rätt?)
Att respiratorn stängts av i syfte att påskynda döden, det är däremot helt OK.
Kan du eller någon annan kasta lite ljus över, varför det kan vara ett brott att ge en injektion (om intentionen är att påskynda döden) efter att man vidtagit en annan åtgärd, som helt säkert påskyndar döden?
Anders: Att stänga av respiratorn är, juridiskt sett, inte att påskynda döden, utan att avbryta en behandling som håller döden borta. Man låter naturen gå sin gilla gång. Att injicera ett preparat för att hjälpa naturen på traven är att påskynda döden. Distinktionen är hårfin, men jag hoppas du och andra förstår den: det ena är att låta bli att ingripa, det andra är att ingripa. Det är ingripandet som är belagt med straff.
För att detta ingripande dock skall vara straffbart enligt stadgandet om dråp, måste den handlande i bredaste bemärkelse (uppsåtsläran är svår) haft avsikt att göra just detta, att påskynda döden. Var barnläkarens syfte att lindra ångest och smärta och injicerade hon en dos som hon efter bästa kunskap hade skäl att anta skulle inte göra med än att medföra de vanliga biverkningarna, saknas uppsåt och det kan inte vara dråp i så fall. I så fall kan hon ha klantat sig, och då är brottet vållande till annans död, som är belagt med ett lindrigare straff.
Jag hoppas det blev klart: det är inte alltid lätt att förklara det som blivit självklart för en själv. Jag kan försöka att utveckla ytterligare, om du tycker att jag uttryckt mig dunkelt.
@jheidbrink
”Att stänga av respiratorn är, juridiskt sett, inte att påskynda döden, utan att avbryta en behandling som håller döden borta. Man låter naturen gå sin gilla gång. Att injicera ett preparat för att hjälpa naturen på traven är att påskynda döden. Distinktionen är hårfin, men jag hoppas du och andra förstår den: det ena är att låta bli att ingripa, det andra är att ingripa. Det är ingripandet som är belagt med straff.”
Stort tack för den förklaringen! Mycket intressant! Här skulle jag tro, att den juridiska konstruktionen kolliderar med verkligheten – som sjukvårdspersonalen ser det.
Jag misstänker starkt, att sjukvårdpersonalen betraktar en avstängning av respiratorn som ett ingripande (och inte som en brist på ingripande). Allt är s.a.s. riggat för det. Beslutet är svårt och tas inte sällan efter uppslitande diskussioner och som regel med stor vånda hos såväl anhöriga som personal.
”För att detta ingripande dock skall vara straffbart enligt stadgandet om dråp, måste den handlande i bredaste bemärkelse (uppsåtsläran är svår) haft avsikt att göra just detta, att påskynda döden. Var barnläkarens syfte att lindra ångest och smärta och injicerade hon en dos som hon efter bästa kunskap hade skäl att anta skulle inte göra med än att medföra de vanliga biverkningarna, saknas uppsåt och det kan inte vara dråp i så fall. I så fall kan hon ha klantat sig, och då är brottet vållande till annans död, som är belagt med ett lindrigare straff.”
HUR är det möjligt att bevisa vilket uppsåt barn-anestesiologen hade?
Om hon hade syftet att lindra dödsprocessen och därvidlag ansåg, att dosen ej var särskilt signifikant, då barnet hursomhelt var döende (eftersom respiratorn stängts av) – hur skulle det bedömas, tror du?
Anders: Jo, att vårdpersonal och jurister har olika uppfattningar om det straffrättsligt relevanta i olika handlingar har jag förstått i diskussionerna i anledning av barnläkarmålet. Vad gäller uppsåt, är denna bevisning alltid bara indirekt. Vi jurister är medvetna att vi inte kan titta in i folks skalle, men i många – de flesta fall – där uppsåt anses bevisat, finns ingen annan rimlig förklaring än att handlandet var avsiktligt. I barnläkarmålet är just denna fråga synnerligen svår – eller ser åtminstone ut att vara det. Därav också mina påpekanden om de tekniska detaljerna och svårigheterna avseende brottsrubriceringen dråp ovan i inlägget.
Jacob ganska tidigt sa skriver du
”…..var risken för att de eventuellt skyldiga skulle prata ihop sig.”
skyldiga=plural
sa med andra ord sa kan det finnas fler skyldiga.
Mojligt att pressen har ocksa har varit bristfallig, men hitintills sa har jag bara forstatt det som att lakaren ar avstangd, inga andra…..
borde inte alla som kan vara skyldiga stangas av?
dvs
borde inte samtliga(pa avdelningen inblandade) i detta stadium av utredningen vara misstankta, detta for att man inte vet annu vidare skulle ju detta vara mer ”humant” dvs hjalpa lakaren pa sa satt att hon inte skulle vara sa utsatt samt utpekad? (nackdelen ar att fler skulle ga och ora sig lite)
utredningen borde ju inte ha skadats av att inte sa snabbt ha fokuserat pa lakaren. visserligen kanske det finnas bevis som vi inte kanner till men en aklagare ar vall inte tvingad att sa fort som mojligt gissa sig till vem som ar skyldig?
/Dan
Dan: Jo, det är riktigt, och det är ett moment i utredningen som överraskat mig. Jag har här på bloggen också upplysts att inte ens i de extrema situationer som det här är tal om är läkaren som ger injektionen, utan att det är sjuksköterskorna. Samtidigt är läkaren den som måste ha förskrivit dosen, och hon har ett ansvar för det. Varför inga misstankar riktats mot sjuksköterskorna, vet jag inte, och jag kommer att vänta med att uttala mig om den frågan till dess det klarnar vad som egentligen hänt under förundersökningen.
@jheidbrink
”Att stänga av respiratorn är, juridiskt sett, inte att påskynda döden, utan att avbryta en behandling som håller döden borta. Man låter naturen gå sin gilla gång. ..att låta bli att ingripa”
En par frågor:
Om man har en anhörig hemma som vårdas (t.ex. nattetid) i respirator och man slår av denna – är det ej ett brott även om vederbörande avlider?
Kan en vårdpersonal tassa runt på sjukhuset och slå av respiratorerna, utan att (i Sverige) riskera åtal för mord eller dråp?
Anders: Nu kommer du in på gränsområden som jag inte riktigt kan bedöma. Vad gäller de anhöriga, skulle jag med stor sannolikhet förmoda att denna form av avbruten behandling inte är straffbar – det finns i svensk rätt ingen straffrättsligt sanktionerad plikt att hjälpa andra, inte ens de egna anhöriga.
Vad gäller sjukvårdspersonalen, är det en annan femma. Dessa personer har en tjänsteplikt att uppehålla livsbevarande behandling och har därför ett arbetsrättsligt problem om de tassar runt och stänger av respiratorerna. Jag har dock svårt att se hur de rent straffrättsligt skulle bli ansvariga för brott mot livet. Däremot kanske det finns andra brott som jag nu förbiser. Mord eller dråp skulle jag dock gissa är uteslutna i dessa situationer.
Nu behöver ju inte en patient i respirator vara döende. Däremot så dör han eller kommer till skada om den slås av. Så jo förnuftsmässigt borde väl den som slår av en respirator av annat skäl än att man på vederbörligt sätt tagit ett beslut om att en meningslös behandling nu skall avbrytas göra sig skyldig till mord/mordförsök eller grov misshandel.
Per: Som sagt, det här är något utanför mitt verkliga kompetensområde. Uppsåtet är viktigt, men du kan inte döda om döden inträffar av sig själv. För att ta ett av de vanliga exemplen från straffrättsundervisningen döms den som ger gift till en person som innan giftet kan verka avlider av en orelaterad hjärtattack inte för mord (jag vill minnas att det var försök till mord i så fall). Den som avbryter en livsuppehållande behandling frammanar inte döden utan slutar att hålla döden stången. Det är, juridiskt och filosofiskt sett, två olika saker.
Ja visst om den behandlande läkaren avbryter behandlingen så är det så. Det är då som sig bör jämställt med att inte alls påbörja en behandling. Vilket man inte skall göra om det ändå är hopplöst. Man låter då bli att hålla döden stången.
Men vad är det om en tredje part skulle gå in på ett sjukhus och sliter bort slangarna för en patient (som kanske annars skulle överlevt). Ja det handlar väl inte om att avbryta en behandling och sluta hålla döden stången. För han utför ingen behandling. Skulle det vara straffritt jag tillåter mig att tvivla.
jacob
foeljande aer inte direkt naagot som jag raeknar med att du har ett svar paa eller vill uttala dig om, men det bygger vidare paa pers fraagestaellningar och visar kanske paa problemen som juridiken kommer att staellas foer inom en kanske inte allt foer avlaegsen framtid(om det inte raedan aer haer…..).
behandling som beskrives ovan har ett par element som goer att den tycks enkel att foerstaa
Den aer taemligen tidsbegraensad samt kroppen/patienten faar stoed for de livsuppehaallande funktionerna fraan utrustning extern fraan kroppen. detta goer att vi tycker att vi filosofiskt vet var graenserna boerjar samt slutar.
men laat oss blanda och ge lite, och blanda in behandling som
mer eller mindre aer konstant foer att uppehaalla livet samt utrustningen inte laengra befinner sig paa utsidan och/eller inte aer utoever kroppens normala organ.
dvs idag har vi moejlighet att koppla in en pacemaker dvs
en delvis livsuppehaallande supportutrustning. vi kan ersaetta ett hjaerta med ett konstgjort. dvs snart kommer eventuellt livsuppehaallande behandling att ske inom kroppen.
jmf med konstgjord lunga som idag endast finns som en extern enhet vad haender naer tekniken kan ersatta en lunga eller baada i kroppen?
eller en insulinpump?
aassaa boerjar vi staenga av eller foerhindra att dessa i kroppen, langsiktiga ”behandlingar” fungerar?
mord? ja/nej? varfor inte?
Naer kroppen inte laengre aer den som vi foeddes med utan vi mha medicinskteknik kan ersaetta stora delar av den. Kan vi fortfarande staenga av saker utan att det aer mord? om delarna inte laengre sitter ihop paa ett normalt vis har det betydelse? dvs om andningsfunktionen skoets av en enhet som staar paa ett bord?
spelar medvetandet in?
/Dan
Jakob:
Några funderingar i anledning av diskussionen ovan angående avstängning av respirator. (Jag ska omedelbart bekänna att kunskapen om straffrätt endast är på grundnivå och att jag inte kan någonting om ”läkarjuridik”, jag kan inte heller någonting om vård)
Rent spontant är min uppfattning så här: Att avstå från att sätta in en viss åtgärd (exempelvis respirator) från första början kan inte betraktas som något mer än passivitet. En person kan normalt sett inte heller i rättslig mening beröva någon annan livet (och därmed fällas till ansvar för t.ex. mord om övriga förutsättningar för ansvar är uppfyllda) endast genom passivitet.
Om en respirator av någon anledning har kopplats in framstår det dock som att det måste krävas ett aktivt handlande för att stänga av den. Om någon har berövats livet genom att dennes respirator har stängts av måste således ansvar för mord/dråp kunna komma i fråga för gärningsmannen.
En läkare måste således i rättslig mening kunna beröva någon livet genom att stänga av dennes respirator. Om läkaren har gjort detta uppsåtligen ska läkaren då rimligen fällas till ansvar för mord/dråp om det inte finns någon grund för ansvarsfrihet.
Mot denna bakgrund undrar jag:
1. Anser du att det finns någon ansvarsfrihetsgrund (social adekvans?) för läkare som har stängt av någons respirator och drvid har följt praxis bland läkare el dyl, dvs. agerat ”korrekt” i någon mening?
2. I annat fall: Anser du att ett brott överhuvudtaget inte har begåtts om en läkare fattat ett på medicinska grunder rimligt beslut att stänga av någons respirator? I så fall beror detta på att läkaren inte handlat aktivt, utan endast passivt, eller finns det någon annan rättslig norm som reglerar situationen?
Hoppas jag inte har missförstått dig alltför mycket. Tack för en bra blogg för övrigt!
Antingen ska vi i linje med Jacobs resonemang vänta med att ha åsikter om såväl åklagarens som narkosläkarens agerande tills vi har tillgång till förundersökningen.
Eller så ska vi i linje med bl a Pers resonemang kritisera åklagarens agerande därför att makthavare måste få kritiseras och att deras agerande måste få ifrågasättas i den offentliga debatten, även när vi inte har alla fakta i fallet.
Jag vill emellertid hävda att även läkare är makthavare. De har en enorm makt, och jag förstår inte varför så många blir upprörda över att läkare ifrågasätts och kritiseras.
Exakt vem blir upprörd över att läkare ifrågasätts och kritisera. När och i vilket samanhang blir de upprörda. Det måste vara ena enormt auktoritetstroende människor i vilket fall.
Dan och Martin: Ni är inne på samma spår med era frågor. Nu är jag ingen straffrättare, så den slutliga expertisen får ni inte här, men jag tror ändå att jag allmänt kan svara på frågan om kausaliteten här (vilket det handlar om).
För att någon skall kunna dömas till ett brott måste det finnas en kausalitet (ett orsak-verkan-förhållande) mellan handlingen och effekten, brottet. I de flesta fall är detta inget större praktiskt problem (om än ett i det närmaste olösligt teoretiskt problem). Det svåra uppstår när, som i fallet med avstängning av respiratorn, flera saker samverkar.
Grundregeln är att det är den yttre handlingen som skall ha lett till brottet. Den brottsliga effekten skall alltså inte ha uppstått av sig själv, utan skall ha föranletts av en viss identifierbar gärning. Den som håller på att dö av syrebrist, är på väg mot döden. Att inte ingripa är ingen brottslig handling i Sverige. Detsamma gäller om döden inträffar oberoende av den misstänkta yttre handlingen, såsom i mitt giftexempel ovan.
När man stänger av en respirator, kan man se detta från två olika perspektiv. Man kan dels se avstängningen av respiratorn som den avgörande handlingen som lett till döden. Här uppstår dock det teoretiska problemet att avstängningen ensam inte leder till döden: det krävs ett visst hälsotillstånd för att så skall kunna ske. Utan hälsotillståndet, utan sjukdomen, inträder inte döden. Med andra ord är inte avstängningen av respiratorn den avgörande handlingen för dödens inträdande, utan fler faktorer krävs. Det gör det svårt att säga till någon: ”Du, och endast du, har dödat.”
Jämför man detta med ett pistolskott eller ett välmåttat slag med basebollträet mot huvudet, ser man skillnaden. Det är handlingen att skjuta eller slå som ensam leder till döden: inget ytterligare krävs. Här finns alla skäl att säga till gärningsmannen: ”Du, och endast du, har dödat”.
Att stänga av en respirator för en patient som behöver den är alltså inte nödvändigtvis den handling som ensam leder till döden, och då blir det svårt med att döma till mord. Exakt hur den svenska straffrätten förhåller sig till denna gränssituation, vet jag inte, men utifrån mina allmänna kunskaper som jurist om den svenska straffrätten håller jag det inte för givet att respiratorsavstängning är straffbelagt med mord eller dråp.
På det stora hela taget leder de tekniska framstegen till återkommande problem för juridiken. Juridiken är i de allra flesta fall reaktiv, då tekniska utvecklingar och deras moralisk-etiska implikationer sällan med säkerhet kan förutses. Den teoretiska juridiken försöker då att hjälpa till ställningstagandena i varje enskilt fall genom att ange vissa fundamentala principer utifrån vilka man kan resonera sig fram till ett argumentativt hållbart resultat. Det finns i dessa fall sällan eller aldrig någon på förhand given lösning, utan det hela blir en avvägning i det enskilda fallet där olika personer legitimt kan ha olika åsikter om vilken den rätta utgången skall vara.
Med andra ord kan vi mycket väl komma dit att stål, elektronik och andra människogjorda anordningar anses vara en sådan del av kroppen att påverkan på dessa system likställs med angrepp på själva människokroppen. Som jag uppfattat både den juridiska och den allmänetiska diskussionen, är vi dock ännu inte där. En pacemaker är något främmande föremål i kroppen, en protes hör inte till människan. Alltså kan ett angrepp på en pacemaker eller en protes egentligen inte vara ett angrepp på människokroppen, i vart fall inte ett sådant direkt angrepp att det utan vidare faller under den existerande straffrätten.
Min utläggning här blir väldigt filosofisk och kanske svårförståelig i sina detaljer. Det är dock den basposition som man som jurist måste gå tillbaka till när utvecklingen inom teknik och samhälle ställer en inför helt nya problem. Det som juristerna då nämligen försöker göra är att bedöma den nya situationen efter samma grundläggande principer efter vilka man bedömt tidigare situationer, så att allas likhet inför lagen bevaras i största möjliga utsträckning. Skulle man uppfinna en helt ny rättsregel för varje nytt fall, skulle man snart befinna sig i en situation där snarlika fall skulle behandlas väldigt olika.
Gick det här att förstå?
jodaa
bra svar, och jag vantade mig inte mer. Detta ar en intressant hjaerngympa som vi kommer att bli tvingade att utfoera i framtiden.
Som du sager, man faar gaa tillbaka till grundsattser och fundamenta som t.ex. att i slutaendan saa ska vi alla bli bemoetta med ”lika behandling” infoerlagen.
och foerhoppningsvis saa kan man fortfarande finna mekanismer foer att identifiera mens-rea och actus reus
/Dan
@jheidbrink
”Jämför man detta med ett pistolskott eller ett välmåttat slag med basebollträet mot huvudet, ser man skillnaden. Det är handlingen att skjuta eller slå som ensam leder till döden: inget ytterligare krävs. Här finns alla skäl att säga till gärningsmannen: ”Du, och endast du, har dödat”.”
Hur ser juridiken på ett övergrepp mot en äldre, skör individ, vilken avlider pga ett våld, som en yngre person med starkare skelett och/eller allmänt mer vital konstitution förmodligen skulle ha överlevt?
Det framstår som stötande, om juridiken skulle betrakta ett sådant dödande som mindre straffrättsligt klandervärt – men din formulering ovan verkar inte utesluta den möjligheten.
@Therese: Oj vad arg du verkar, men din ilska är både ogrundad och missriktad. Jag skall försöka klargöra vad jag menade i mitt förra inlägg eftersom jag tydligen genom min otydlighet väckte både din ilska och ditt förakt.
1. Jag är väl medveten om att det formellt är domstolen som beslutar om en häktning. Men det är åklagaren som tog beslutet att anhålla läkaren och att lämna in häktningsframställan. Det var detta jag åsyftade med min kritik.
2. Åklagaren har en skyldighet att förhålla sig objektiv. Med detta menas att åklagaren skall ta fram fakta som både talar till den misstänktes nackdel men också fördel. Åklagaren utgick från att en överdos om 1000 gånger normaldosen hade injicerats. Som många sakkunniga läkare har påtalat är detta en fysiologisk omöjlighet, särskilt på ett så litet barn som det nu handlade om. Åklagaren brydde sig dock inte om att kolla fakta och fattade därför sina beslut på felaktiga grunder samt vilseledde hon samtidigt domstolen vid häktningsförhandlingen.
3. Om du någonsin har agerat som ombud eller åklagare vid en häktningsförhandling så borde du känna till följande; Särskilt vid den första häktningsförhandlingen så är det så att åklagaren sitter med samtliga tillgängliga fakta. Domstolen och försvararen har i bästa fall fått tillslängda sig ett häktnings-PM 5-10 minuter före förhandlingen. I princip måste därför domstolen lita till åklagarens uppgifter och försvararen har inte haft någon möjlighet att kontrollera uppgifternas hållbarhet. Häktningsbeslutet fattas därför i allmänhet utifrån åklagarens uppgifter. När åklagaren som i detta fall för fram felaktiga sakuppgifter som uppenbarligen inte har kontrollerats så är det därför särskilt allvarligt.
4. Förvisso gäller proportionalitetsprincipen även vid allvarligare brott. Men dråpmisstanken hade haft någon egentlig substans skulle det ingrepp häktningen innebar för den enskilde ha vägt lätt i förhållande till häktningens syfte. Som Per redan har påpekat torde det vara ytterst ovanligt och kanske närmast unikt att den som står under misstanke för dråp släpps fri på ett åklagarbeslut. Eller har du grund för en annan uppfattning?
5. Jag kritiserar inte åklagaren för att ha inlett en förundersökning, därmed gör jag inte heller anspråk på att ha någon särskild insyn i ärendet. Men efter alla år i rättssalarna vågar jag dock påstå att detta ärende rör sig i juridikens skymningsland. Om du fortfarande inte förstår vad jag menar kan du börja med att läsa vad Jareborg skriver om samtycke och social adekvans. Du kan också läsa det inlägg jag har skrivit i detta ämne på min blogg redan för flera månader sedan:
http://juristensfunderingar.blogspot.com/2009/03/lakarvetenskap-vs-juridik-del-2.html
6. Jheidebrink har på ett bra sätt redovisat att det kan finnas skillnader mellan juridik och medicinsk vetenskap i det nu aktuella fallet. Även denna insikt borde ha verkat återhållande på åklagaren. Jag delar dock inte Jheidebrinks distinktioner mellan att avsluta en behandling och att injicera.
I det nu aktuella fallet framstår det som att samtliga berörda kände till att flickan inte skulle överleva utan respiratorn. Beslutet att stänga respiratorn och verkställandet av beslutet innebar ett aktivt handlande som ofelbart skulle leda till att flickan avled. Den efterföljande injiceringen hade ingen egentlig betydelse för denna effekt, förutom att effekten inträdde tidigare och att flickan slapp att lida i onödan [detta har jag inga säkra belägg för utan uppgifterna bygger på vad läkare har uppgivit]. Vad utgör då själva brottet och vad är straffritt? Jag vet inte, sannolikt inte åklagaren heller. Rättsläget är högst oklart. Ändå körde åklagaren på som en ångvält. För detta förtjänar åklagaren kritik även att du, Therese, må ogilla det.
7. Har jag glömt något så får du ursäkta mig. Men detta är trots allt inte min blogg så jag kan inte breda ut mig hur mycket som helst.
– Slutligen önskar jag dig lycka till med de fortsatta juridikstudierna.