Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 27 juli, 2009

Antalet kvinnor som säljer sex på gatan har ökat igen efter att ha fallit strax efter sexköpslagens införande, skriver Dagens Nyheter. Jag beklagar att det tydligen finns så många kvinnor som befinner sig i en situation där de inte ser någon annan utväg än att sälja sex, alternativt att det finns så många kvinnor som tvingas till sex. Min poäng här är dock en annan: straffrätten löser inga samhällsproblem, varken äkta eller förmenta sådana.

Den verklighetsbeskrivning på vilken sexköpslagen vilar är omstridd, och jag är själv inte säker på att den är sann (och märk väl att det inte innebär att jag anser att alla prostituerade mår bra: det jag påstår är att prostitution är ett yrke som vissa i ett trängt läge väljer för att det är ett yrke som även den mest outbildade personen kan utöva med potentiellt stor ekonomisk vinst). Här skall jag dock acceptera att denna verklighetsbeskrivning är sann och att även den ideologiska bakgrund som färgar av sig på lagen (den mångomtalade ”könsmaktsordningen”) är ett faktum. Jag angriper alltså inte sexköpslagen som sådan (i vart fall inte just idag).

Sexköpslagen var tänkt att avskräcka potentiella kunder genom att kriminalisera deras köp. Det funkade ett tag, men verkan har tydligen försvunnit. Jag är inte förvånad.

När en ny kriminalisering träder i kraft, tar alla de som har något att förlora på att pekas ut som kriminella ett steg bakåt och väntar hur saker och ting utvecklas. Visar det sig att den nya kriminaliseringen leder till ett stort antal fällande domar – eller kanske det till och med räcker med ett stort antal förundersökningar – och det inte finns någon form av personlig vinst som väger upp risken att bli lagförd, minskar det beteende som kriminaliseringen är avsedd att motverka även i ett längre perspektiv. I andra fall märker de potentiella gärningsmännen efter ett tag att kriminaliseringen mest är för syns skull och att risken att åka fast tenderar mot noll och återupptar sitt beteende. Eller så märker gärningsmännen att förlusten som går igen med att åka fast är lättare att bära än frånvaron av den vinst man kan göra när man håller på med den kriminaliserade verksamheten och lyckas hålla sig undan. Även i detta fall kommer det kriminaliserade beteendet snart vara tillbaka på sin ursprungliga nivå igen.

Detta är på flera sätt det som skett med sexköpslagen. Lagen som sådan är ord på papper och ändrar alltså inget. Man måste alltså ändra perspektiv och titta på risken för att åka fast och risken för att bli lagförd. Om vi börjar med risken för att åka fast, kan man snabbt konstatera att det inte hjälper att polisen notera ett bilregistreringsnummer för att få någon lagförd för brott mot sexköpslagen: det faktum att jag plockar upp en okänd person på gatan är ju inte kriminellt. Kanske jag bara skulle ge skjuts?

Alltså krävs i princip att man fångar kunderna med byxorna nere och pengarna i näven: i alla andra fall kan det misstänkta beteendet bortförklaras och en domstol inte fälla för brott, eftersom det finns rimliga tvivel kvar. Att påräkna den prostituerades hjälp i processen går inte: hon (i all regel, emellanåt även han) har ju ett ekonomiskt intresse av att inte ses tjalla på sina kunder. Bevisläget är alltså så taskigt att det skulle krävas rent enorma resurser för att övervaka sexköpslagens efterlevnad. Dessa resurser har av förståeliga skäl inte polisen, och jag har hittills eller inte hört någon förespråkare för sexköpslagen som skulle ha erbjudit polisen de resurser som krävs. Man tenderar till att förlita sig på lagens verkan som den står på pappret. Risken för att bli lagförd tenderar alltså även den mot noll.

Med andra ord förlitar man sig på lagens ”signalfunktion”. Någon sådan funktion måhända finns, men den minskar inte brottsligheten. Det krävs något mera.

Ett annat standardsvar blir då högre straffsatser: hårdare straff skall avskräcka flera. Hårdare straff kan kanske tänkas ha en viss påverkan (fast den som följt den här bloggen en tid vet att jag tvivlar på det), men denna påverkan är då straffets hårdhet multiplicerad med risken för att åka fast. Om risken för att åka fast är lika med noll, blir risken alltid och oavsett straffstatserna noll för brottslingen. Hårdare straff hjälper inte att minska brottsligheten annat än när risken för att åka fast är stor (som vid mord) eller straffsatserna är så astronomiska och drakoniska att även en liten risk att åka fast potentiellt är förödande för gärningsmannen.

Straffrätten används gärna som det enda medlet – inte ett led i, utan som det enda medlet – att lösa samhällsproblem. Förbjud ett förment skadligt beteende, så är saken klar. Detta är en myt, och därtill en farlig myt.

Samhällsproblem är i främsta rummet kulturella och ekonomiska problem. Straffrätten – överhöghetens påbud – förändrar inte kulturen och löser inte ekonomiska problem. Straffrätten kan lämpligen backa upp och förstärka andra åtgärder, men den kan inte ensam lösa ett problem. Detta är välkänt och inte särskilt uppseendeväckande.

Om denna insikt dock inte är ny, betyder detta att sexköpslagens förespråkare hela tiden måste ha vetat att den verkan lagen hade endast skulle bli tillfällig. Om de inte visste det, borde de ha vetat, vilket juridiskt uttryckt innebär att de varit vårdslösa i sina tvärsäkra uttalanden om sexköpslagens förträfflighet.

Att anföra straffrätten som ensam lösning på ett problem är med andra ord inget annat än hyckleri.

Annonser

Read Full Post »

Företrädare för tankesmedjan Timbro skriver idag på Dagens Nyheters debattsida (till vilken Svenska dagbladet hänvisar) om EU:s anmärkningsvärt stora propagandabudget. Tydligen är demokratin i stor fara, av tonläget i artikeln att döma.

Missförstå mig rätt: jag håller med Timbro om att det är minst sagt tveksamt när statliga (eller, som i EU:s fall, mellan- eller överstatliga) institutioner använder offentliga medel till att driva propaganda för den ena eller den andra linjen i en politisk debatt. Det är tveksamt eftersom det finns ett hierarkiskt förhållande mellan de som beslutar om skattemedlens användning och de som betalar skatten, där teoretiskt de senare, men faktiskt de förra är de som har makten. Att den faktiska makten försöker att driva den formella makten framför sig är inte precis som det var tänkt.

Visst. Ändå kan jag inte bli så där riktigt upprörd som Timbro tycks vara. Dels har detta säkerligen att göra med att jag är EU-vän och därför inte störs av att det skulle bedrivas någon propaganda (och det är det det rör sig om) som jag inte håller med om. Det är lättare att engagera sig när man inte håller med än när man gör det.

Dels är dock alla mänskliga organisationer mänskliga skapelser. Den ”naturliga” organisationen finns inte, utan alla grupper som motsvarar någon form av organisation har sina myter och legender som inte håller för närmare granskning. Eftersom dessa myter och legender inte håller för närmare granskning, måste det finnas en viss propaganda som håller dem vid liv, som förhindrar att folk frågar alltför svåra frågor.

Ta den svenska myten.  I den del den vilar på ”fornstora dar” förtiger den i sin rikssvenska variant den dåvarande finländska riksdelen. En grupp som inte längre de facto hör till gemenskapen tigs ihjäl när det gäller de historiska myterna. Visst, under bemärkelseåret i år fanns det några högstämda tal om den svensk-finländska gemenskapen, men i normalfallet bryr sig medelsvensson och hennes journalister, historielärare och politiker om Finland ungefär i samma utsträckning som hon bryr sig om Litauen, eller med andra ord i princip inte alls.

Lite närmare i tiden ligger myten om den svenska neutraliteten under Andra världskriget. Numera är det förvisso tämligen allmänt känt att det minst sagt är en vänlig tolkning av fakta att Sverige skulle ha förhållit sig neutralt mellan de krigförande staterna, men myten om att vår neutralitet lyckats hålla oss utanför de senaste tvåhundra årens krig lever och frodas under debatten efter varje utrikesförklaring.

Eller den svenska välfärdsstaten, som många svenskar intill ganska nyligen – ivrigt påhejade av politiska makthavare – ansåg vara den bästa i världen. Jag kan inte räkna de förvånade ansikten jag mött när jag berättar att jag under min ungdom minsann aldrig betalat för någon tandläkare, utan att försäkringskassan i Tyskland då betalade två besök under året, eller att vårdköer i det tyska försäkringssystemet i princip är okända. Den svenska socialstaten var och är bra (kanske också bäst) på vissa och inte så vass på andra områden. I den svenska gemensamma mytologin – som i förfärande stor utsträckning vilar på att behöva vara bäst på något – är dock den svenska välfärdsstaten av 1980-talssnitt förebilden för hela världen.

Dessa myter – myten om Sverige som dagens Rikssverige, myten om den svenska neutraliteten, myten om den svenska välfärdsstaten – stöds av statsmakterna och deras institutioner och de behövs för att hålla ihop den svenska butiken. För vad har en skåning och en norrbottning gemensamt annat än det faktum att de lever i samma politiska organisation? Den gemensamma nationalkänslan är en produkt av att vi lever i en gemensam politisk organisation, inte tvärtom.

Jag kan tänka mig några invändningar avseende mitt resonemang, bland annat det gemensamma språket. Det svenska språket är dock också det en konstprodukt skapad av statsmakterna för att få den gemensamma förvaltningen att fungera. Det faktum att vi talar något så när enhetligt är faktiskt något som växt fram under radions och TV:ns tid – dessförinnan talade folk dialekter. Utifrån dialekterna måste man dock snabbt konstatera att en skåning och en norrbottning inte har så mycket gemensamt vad gäller språket, om de nu över huvud taget förstår varandra.

Min poäng här är att alla politiska organisationer skapas i en växelverkan mellan överhöghetspropaganda och ”folkvilja” (whatever that is). Detta gäller även organisationer som vi idag tar för givna och som också skapades i denna växelverkan, såsom nationalstaten Sverige. Alltså är det faktiskt i viss utsträckning legitimt att också EU – som enligt demokratiskt förankrade internationella fördrag är en organisation som syftar till en statsbildning så småningom – bedriver propaganda för att fånga upp den (lilla) folkvilja som finns och befrämja den.

Timbro pekar alltså på ett äkta problem som förtjänar att diskuteras. Att hävda – vilket det implicit görs i artikeln – att myndigheterna och staten inte skall ha någon åsikt i olika frågor, är dock blåögt och i sig produkt av en viss politisk hållning (och alltså inte heller neutralt). Alla organisationer bygger på propaganda. Frågan är därför inte huruvida vi kan acceptera propaganda – det måste vi.

Frågan är hur mycket propaganda som vi skall acceptera.

Read Full Post »