Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 23 juli, 2009

Socialdemokraterna har – med hyfsad medieeffektivitet – JO-anmält Täby kommun för dess lagstridiga försäljning av en skola, skriver Dagens Nyheter. Socialdemokraternas åtgärd är endast en pr-kampanj, eftersom ingen (förutom väljarna) kan straffa en kommun som bryter mot kommunallagen, vilket Socialdemokraterna rimligen vet.

Det hela är över huvud taget något av en soppa. Försäljningen av skolan faller under lagen om offentlig upphandling och kommunallagen och kammarrätten har alltså nu förklarat att kommunens försäljning av skolan skett i strid med den senare lagen. Anledningen till det var att kommunen genom försäljningsbeslutet otillbörligt gynnat en enskild person. Ok, då var beslutet olagligt enligt kommunallagen.

Men vad följer av det? Enligt kommunallagen – ingenting. Inget svenskt parti har med verkligt allvar drivit frågan om hur man skall ge kommunallagen tänder, och därför är lagen tills vidare tandlös. Statsrättsligt är det hela rätt komplicerat, då kommunerna å ena sidan utgör en aspekt av staten, men de å andra sidan åtnjuter formellt (om än inte reellt) självstyre. Genom att kommunerna har demokratiskt valda församlingar, är de demokratiskt legitimerade, och riksdagen slår på så sätt inte nödvändigtvis kommunfullmäktige. Än mindre slår en domstol en demokratiskt vald församling. Alltså har de svenska politikerna stannat för att lita på att deras kolleger nog kommer att följa domstolsbeslut: gör inte kommunerna det, är tanken att väljarna skall rösta bort de felande.

Civilrättsligt – alltså vad gäller frågan om själva försäljningsavtalet – är det hela mera delikat. Genom kammarrättens beslut kan man konstatera att kommunen inte hade rätt att sluta det här avtalet. Det innebär dock knappast att kommunens företrädare inte varit behöriga att sluta avtalet, utan endast att kommunen inte fick sluta avtalet. Med andra ord har ett civilrättsligt bindande avtal antagligen kommit till stånd. Kammarrätten har ingen domsmakt på civilrättens område och kan inte förklara ett avtal ogiltigt: det gör allmän domstol, i förekommande fall med beaktande av kammarrättens utslag i frågan om den kommunala kompetensen.

Avtalet står alltså fast. Detta ha förvisso JO reagerat emot som ansett att det inte kan vara möjligt att civilrättsliga avtal skall utgöra en ursäkt för lagbrott från kommunens sida. Detta har JO fullkomligt rätt i, men det innebär inte heller att avtalet blir ogiltigt per automatik. Det det innebär är att kommunen kan ha en kommunalrättslig skyldighet att bryta mot det ingångna avtalet. Detta utgör då avtalsbrott och sanktioneras inom privaträtten med bland annat skadestånd som påföljd. Kommunen har med andra ord satt sig i en situation där den offentligrättsligt är tvungen att begå ett civilrättsligt avtalsbrott och betala för sitt avtalsbrott. Inte så uppseendeväckande, kanske.

Problemet är dock fortsatt att ingen kan tvinga kommunen att handla som lagen och JO påbjuder. JO har inga maktmedel andra än fördömande ord till sitt förfogande. Domstolarna kan inte skicka polisen och kronofogdemyndigheten på kommunen. Kommunens beteende är inte sanktionerad, helt enkelt.

Detta ger anledning till en mera principiell betraktelse. Ingen rättsordning överlever utan att de som förväntas följa reglerna i de flesta fall gör det frivilligt. Det är – vilket mången diktatur fått erfara – närmast omöjligt eller åtminstone väldigt dyrt att under en längre tid genomdriva rättsregler mot befolkningens vilja (vilket också är anledningen till att alla samhällen lever med  brottslighet – den går inte att få bort). Om man inte är beredd att betala den kostnad som är förenad med ett repressivt genomdrivande av reglerna, innebär det att rättsordningen står handfallen om folk inte i de flesta fall självmant följer reglerna. Rätten, juridiken, är ingen metafysisk makt som utan mänsklig inblandning bestraffar de onda och belönar de goda, utan den bygger på att folk inser att det i längden lönar sig att följa även obekväma regler, helt enkelt för att vi skall kunna leva efter regler, och inte efter den starkastes makt.

Täby kommun leker alltså med elden. Dess tydligen totala frånvaro av respekt för de regler som gäller för dess verksamhet innebär i förlängningen ett principiellt förnekande av lagens anspråk på att följas över huvud taget. T’äby kommunledning sätter sig alltså i samma sits som en bedragare eller en Hell’s Angels-medlem som väljer vilka regler som är värda att följa och vilka som inte är det. Täby kommun visar inte någon civilcourage, utan visar att rättsstatlighet inte ligger i dess intresse, vilken brist på intresse kommunen – faktiskt – har gemensam med kriminella.

Det är närmast lite underhållande att just det närmaste ett law and order-parti vi kommer i Sverige skall ha sådana kommunledningar. Den moderata partiledningen bör genast ingripa, och man kan också hoppas att väljarnas minne faktiskt sträcker sig till nästa val så att denna kommunledning röstas bort. Den arrogans som ligger i kommunens domstolstrots är dock upprörande.

Samtidigt är det lite sorgligt att just sossarna skall framställa sig som rättens försvarare. Socialdemokratin har under hela sin existens konsekvent vägrat att låta domstolar och rättsliga instanser få effektiv kontroll över politiska församlingar: partiet vägrar gå med på en författningsdomstol och Olof Palmes nedlåtande ord om Europadomstolen (”Petréns lekstuga”) ekar fortfarande i de socialdemokratiska leden. Sossarna skall inte låtsas vara renhåriga.

Den här episoden kanske kan visa att vi har för lite, inte för mycket juridifiering i Sverige.

Annonser

Read Full Post »