Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 3 juli, 2009

Den kritikstorm som Högsta domstolen har att vänta sig nu kommer att vara alla stormars moder. Dagens Nyheter och Svenska dagbladet rapporterar att domstolen idag avkunnat två domar med i stora delar likalydande motiveringar, i vilka två män friades från åtal för våldtäkt eftersom bevisningen i stort sett bara bestod av målägandens (offrets) berättelse utan att någon övertygande stödbevisning fanns. Från juridiskt perspektiv är dessa domar – modiga domar, får man väl säga – helt riktiga, trots de mycket tråkiga konsekvenser som kan antas följa av dem.

Konsekvenserna behöver jag inte beskriva i närmare detalj: det kommer andra att göra åt mig. Det kommer att bli svårare att få en fällande dom för våldtäkt, eftersom dessa mål i mycket stor omfattning utmärks av att det påstådda offrets ord står mot den tilltalades, och eftersom åklagare faktiskt begår tjänstefel om de väcker åtal i fall där de inte är rimligt övertygade om att de kan få en fällande dom. Med andra ord kommer vi att få se färre åtal för våldtäkt och färre fällande domar, vilket kanske från en synvinkel är att beklaga.

Från en annan synvinkel är det dock att välkomna. ”Hellre må tio skyldiga gå fria, än en oskyldig bli dömd”, lyder en gammal juridisk sentens som ännu har full giltighet. Det är faktiskt – trots alla vidrigheter som begås vidhåller jag det – värre att bli dömd för ett fruktansvärt brott som man inte har begått än att se den man vet med sig vara gärningsman gå fri. Det är inte viktigare att få alla gärningsmän straffade än att säkerställa att ingen oskyldig döms: det är tvärtom, alla genusteorier och all könsmaktsordning till trots.

Den som läser Högsta domstolens domar ser att fällande domar som enbart grundas på målägandens ord inte utesluts. Det krävs dock – och det är enligt min mening absolut rimligt att kräva – att den stödbevisning som kan tas fram också bör tas fram. Det innebär i främsta rummet att polisen och åklagaren måste göra ett bättre jobb: i det ena målet fanns tydligen två knivar som skulle ha stämt överens med den beskrivna gärningen i den tilltalades lägenhet. Den ena testades och befanns inte visa spår av DNA från vare sig den tilltalade eller offret (och kan alltså inte rimligen ha använts vid gärningen), medan den andra inte ens testades. Den friande domen går på sjabbigt polisarbetes konto.

Det kan hända att det är fruktansvärt synd om målsäganden som nu får se sin plågoande gå fri, men utgångspunkten för en rättsstatlig straffrätt – låt oss aldrig glömma det – är att det är den tilltalades skuld som skall bevisas bortom allt rimligt tvivel. Finns det minsta tvivel om den tilltalades skuld skall domen vara friande. Det är bra att Högsta domstolen återigen betonar detta, eftersom vi var i färd med att glömma bort det.

Det finns dock en annan aspekt av dessa friande domar, och den är mera obehaglig. Domen ställer stora krav på offret, på dess förmåga att snabbt vända sig till polisen och att snabbt säkra bevisning om det hon påstår har hänt. Det är mycket krävt och i många fall säkerligen bortom offrets förmåga. Högsta domstolens domar riskerar att inte ge offret utrymme för att hämta sig från en personlig katastrof och förnedring och kräver en sinnesnärvaro av offret som säkert många våldtäktsoffer inte förmår uppbåda.

Det är fruktansvärt. Men vad är alternativet? Är alternativet att vi på lösa boliner eller på inte helt vattentäta grunder låser in folk för våldtäkt? Att vi förstör deras sociala liv och deras framtid? Skall vi inte vara helt förbaskat bombsäkra på vad vi gör när vi kommer med officiella uttalanden om skuld avseende sådana här brott?

Jag anser att vi bör vara det, och jag är beredd att offra individer på denna princips altare. I en situation där ingen av de tänkbara lösningarna är bra, väljer jag den lösning som för mig framstår som den minst katastrofala lösningen, nämligen att hellre låta gå fri än att fälla. Jag måste erkänna att jag gläds åt att min åsikt delas av Högsta domstolen.

Domstolen kom idag med två modiga och riktiga domar. Jag hoppas att justitieråden redan har stålsatt sig för den kritik som nu kommer att skölja över dem, och jag hoppas att våra politiker har förnuft nog att låta Högsta domstolens domar stå kvar och inte sänker beviskraven genom lagstiftning.

En våldtäktsman som går fri är en katastrof för offret. En oskyldig som låses in för en våldtäkt hon inte begått är en katastrof för samhället. Det senare förefaller mig vara en större katastrofen.

*****

Uppdatering: Idag skriver också Svenska dagbladets Claes Arvidsson – mycket kortare – samma sak som jag säger här. Det är gott att inte vara ensam (vilket för övrigt också åtskilliga av kommentatorerna här nedan visat.

Uppdatering 2: Nu har också Mårten Schultz yttrat sig i frågan – föga förvånande i det här fallet har han och jag samma åsikt i denna fråga.

Annonser

Read Full Post »