Sensationalism, inte någon verklig nyhet

Solna tingsrätt har enligt Dagens Nyheter förelagt internetleverantören Ephone att bevara uppgifter om ip-nummer till dess ett mål om utelämnande enligt IPRED-lagen av numren till bokförlag  avgjorts. Föreläggandet har förenats med ett hot om vite på 500 000 kr. för det fall att Ephone ändå skulle radera uppgifterna.

Wow! Vilken icke-nyhet!

Det finns inom processrätten något som i juridisk fackterminologi kallas för interimistiska tvångsåtgärder. Poängen med dessa åtgärder är att motverka det förhållande att det i vissa lägen när A kräver något av B kan finnas en närmast oemotståndlig frestelse för B att före processens slut förstöra det som A kräver eller att på något annat sätt se till att göra sig immun mot påföljder ifall målet skulle gå B emot. Om jag exempelvis kräver 50 000 kr. av någon annan, kan det ju finnas skäl för den jag stämmer att flytta sina pengar utanför Sverige för att säkerställa att jag, även om jag vinner, inte får se en spänn av de pengar jag har rätt till. Som motmedel kan jag då begära såkallad kvarstad, det vill säga att kronofogden redan innan målet är avgjort tar 50 000 kr. av motparten och håller dem till dess målet är avgjort. Förlorar jag målet, får jag normalt också betala ränta på det belopp som kronofogden hållit på för min räkning.

En annan variant av samma tema – och det är den varianten som är tillämplig nu – är att domstolen ålägger en  part att inte förändra sakernas faktiska tillstånd till dess målet är avgjort. För att sätta makt bakom orden och för att skapa en viss rättssäkerhet förenas sådana förelägganden normalt med vite. Med andra ord anger domstolen hur mycket det kostar att bryta mot föreläggandet. För att föreläggandet skall bita, måste det förstås föreläggas vite med ett sådant belopp att det inte lönar sig för den som skall följa föreläggandet att ignorera det. I förevarande fall tyckte domstolen tydligen att 500 000 kr. var en lämplig summa. Med tanke på de värden som förlagen påstår det gäller är summan knappast upprörande hög.

Det skall kanske påpekas också att vitet, i det fall Ephone skulle bryta mot föreläggandet och ändå radera de begärda uppgifterna, inte tillfaller förlagen. Vitet skall i så fall betalas till staten. Bokförlagen har alltså ingen egen vinning av att domstolen förelagt vite. Skulle Ephone förstöra ip-numren och förlagen ha synpunkter på detta, får förlagen i förekommande fall föra en skadeståndstalan mot Ephone och bevisa att de haft en ekonomisk skada av att Ephone förstört uppgifterna. Detta är dock i så fall en annan process och förs inte heller under IPRED-lagen.

Det här är som sagt en icke-nyhet, i synnerhet eftersom Ephone hela tiden sagt att bolaget kommer att bevara uppgifterna och ge dem till förlagen i det fall att domstolarna skulle finna att Ephone är förpliktat att göra det. Vitesföreläggandet skall bara säkerställa att Ephone inte ändrar sig under processens gång och är absolut inte uppseendeväckande.

Annons

Read Full Post »

Kanske dags för en utredning?

Rektorn för Kungliga konsthögskolan har enligt Dagens Nyheter själv anmält skolan till Högskoleverket. Bakgrunden finns den här gången i de svartbyggen som en student vid skolan ställt upp i Stockholmstrakten. Det hela sammanhänger så klart med den senaste tidens debatt om konstnärers lagbrott och konstskolornas ansvar för dessa.

Jag har själv redan sagt vad jag tycker i sakfrågan. Med tanke på den upprördhet och de diskussioner som nu förekommer på ömse sidor av debatten anser jag dock att det kanske börjar bli dags för en gedigen och oberoende utredning av frågan vilket ansvar som skolorna skall anses ha. Att konstnären själv får stå för sina duster med rättsväsendet, kan det enligt min mening inte råda någon tvekan om, och det är för mig heller inte tänkbart att skapa någon form av undantag från straffrätten för den som anser sig eller påstås vara konstnär. Frågan handlar för mig uteslutande om skolornas ansvar. Det bör nu klarläggas huruvida skolorna har något sådant ansvar: den här osäkerheten skadar både skolorna och juridiken.

I yttrandefrihetens och det akademiska oberoendets namn anser jag att skolorna inte bör få något självständigt ansvar för sina studenters lagbrott. Det straffrättsliga och skadeståndsrättsliga ansvaret är och bör förbli individuellt, och den fackmässiga bedömningen av olika verk bör inte påverkas av normsystem som, liksom juridikens, inte avser konstnärliga bedömningar.

Stöder en professor med råd eller dåd aktivt en brottslig handling, och har professorn det uppsåt som krävs för att kunna hållas ansvarig för sin medverkan, är också detta en individualiserad bedömning. Skolan är inte och bör inte vara ansvarig för individers snedsteg.

Som sagt: konst är konst och juridik är juridik. Vi vinner just ingenting på att sammanblanda dessa två frågor.

Read Full Post »

Det var dumt sagt

Folkpartisterna Birgitta Rydberg och Christer G Wennerholm replikerar idag på Svenska dagbladets Brännpunkt på gårdagens artikel på samma sida av professor Gertrud Sandkvist (som jag kommenterade här). Politikernas budskap sammanfattas redan i rubriken: brott är inte konst.

Struntprat på alla de sätt. Visst kan brott vara konst: jag måste motvilligt hysa en stor beundran för det skickliga skådespelari som en bedragare måste hålla på med (denna beundran exploateras bland annat av filmindustrin, exempelvis i klassikern The Sting, på svenska Blåsningen). En skicklig förfalskare har klart konstnärliga talanger. Till och med efter 11 september kunde den kommenterande militära eliten inte dölja sin professionella beundran för de som planerat och genomfört attentatet.

Beundran eller estetisk attraktion betyder dock inte att man behöver bejaka gärningen. Jag kan småle åt mig själv när jag ser vittnesmålen om vissa brottslingars gärningar och inte desto mindre döma dem till straff. De här två sakerna har inget med varandra att göra. Konstens estetiska dimension har inget med den straffrättsliga bedömningen av densamma att göra. Rydberg och Wennerholm sammanblandar två diskurser som mår gott av att hållas isär.

Författarna kommer dessutom med ett intressant implicit påstående som de måhända kan utveckla. Om de nu kan säga att brott inte kan vara konst, måste de ju ha någon form av definition på vad konst är, eller åtminstone vad konst inte är. Det är mer än mig veterligen den samlade västerländska filosofin kunnat åstadkomma under de senaste 2 500 åren. Ett sådant intellektuellt genombrott skulle förtjäna en vetenskaplig artikel.

Konst är konst och bedöms huvudsakligen av de som är intresserade av konsten. Juridik är juridik och bedöms av jurister. Ett konstverk kan ha hög kvalitet och bejublas av konstvärlden, men samtidigt innebära lagbrott och fördömas av den juridiska världen. Detta är inget nytt (konsthistorien är full av konstnärers krockar med rättsväsendet), inget uppseendeväckande och inget moraliskt förkastligt.

Konsthögskolorna har ingen kompetens och inget uppdrag att bedöma de möjliga juridiska implikationerna av sina studenters handlande. Det innebär att konstnärer och konststudenter även i framtiden måste göra sina egna bedömningar: innebär ett verk lagbrott, är det enda som man enligt min mening moraliskt kan kräva att konstnären är rakryggad nog att ta sitt straff utan att dilla om konstens frihet. Konstnärer står inte över lagen.

Huruvida sedan ett påstått konstverk är bra eller dåligt, om det är smakfullt eller fult, är upp till betraktaren att avgöra. Konst är det som betraktaren förklarar vara konst.

Bevare oss från politker som definierar vad konst är.

Read Full Post »

Missförstånd vad jäv innebär

Håkan Boström skriver idag på Dagens Nyheters opinionssida om turerna kring domaren i Pirate Bay-rättegången. Boströms mycket simpla budskap förefaller vara att domaren i målet tillämpat lagstiftningen, och att anklagelserna om jäv i själva verket är motiverade av ett missnöje med utgången i målet.

Må så vara. Enligt min mening gör dock Boström det lite väl lätt för sig. Det är en missuppfattning att den dömande verksamheten helt enkelt skulle bestå i att applicera lagtext på beteenden, vilket Boström tycks förutsätta. Den dömande verksamheten är inte uttömd i och med att man fastställer de i målet förekommande fakta och sedan stoppar in målet (subsumera fakta) under tillämplig lagtext. Om det skulle vara så enkelt, skulle vi inte behöva domare som är skolade i juridik, utan endast sådana som är skolade i fastställande av fakta.

Språkets inherenta tvetydighet innebär att det vid alla juridiska tillämpningar kan förekomma olika meningar, eller åtminstone olika hållbara argumentationsmönster. Detta utvisas redan av det enkla faktum att vi är måna om att i varje process ha två parter och en oberoende domare: parterna argumenterar var för sin lösning av de juridiska frågorna, och domarens uppgift är (förutom att auktoritativt fastställa vad som har hänt) att avgöra vilken argumentation som är den mest övertygande.

Att en domare bestämmer sig för att någon argumentation är mera övertygande än den andra, innebär dock inte att den andra argumentationen är helt uppåt väggarna fel. Det innebär bara att domaren ansett en argumentation i det konkreta fallet vara starkare än den andra. Det innebär i sin tur att man kan vara av en annan uppfattning än domaren. Det innebär också att man potentiellt kan tjafsa i all oändlighet om varje mål (vilket också görs – på något sätt skall vi forskare i juridik också tjäna våra pengar). Detta i sin tur är anledningen till dels att vi har en högsta instans som slutligen avgör vilken argumentation som skall anses väga tyngst (vilket krävs av förutsebarhets- och rättssäkerhetsskäl), dels att den högsta instansen kan ändra sig och i nästa mål nyansera sig eller ändra praxis. Det finns inga juridiskt korrekta svar, utan endast juridiska svar som för närvarande är förhärskande eller gällande.

Mitt budskap är att varje domare har valmöjligheter i varje mål, och att någon objektivitet i strikt bemärkelse inte finns inom juridiken. Domaren kan bestämma sig för vad som skall anses ha bevisats i målet. Hon kan i viss mån och med beaktande av lagstiftningens ordalydelse bestämma sig för vilka rättsregler som skall anses vara tillämpliga i målet. Hon kan bestämma sig huruvida de bevisade omständigheterna passar in under rättsreglernas ordalydelse. De juridiskt korrekta svaren utgör en korridor, där det finns helt klart felaktiga svar, men där de rätta svaren kan ligga lite var som helst inom den tillåtna korridoren.

Detta är anledningen till att 4 kap. 13 § 10 p. rättegångsbalken utformats så här:

En domare är jävig att handlägga mål […] om eljest [annat än i de tidigare uppräknade fallen] särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet.

Frågan i Pirate Bay-målet är huruvida domarens medlemskap i åtminstone en förening (SFIR) utgör någon jävsgrund. Enligt egen uppgift är SFIR inte bara någon diskussionsklubb, utan har till syfte att främja själva immaterialrätten (till skillnad från att främja kunskaperna om densamma), och har i sina remissvar i lagstiftningsärenden givit klara besked om att de straffrättsliga instrumenten till immaterialrättens skydd skall stärkas. Eftersom domaren inte bara utgör vilken medlem som helst i SFIR, utan dessutom är styrelseledamot, kan man på enligt min mening mycket goda grunder säga att hans medlemskap i SFIR är en omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. Det är svårt att komma ifrån känslan att domaren genom sitt medlemskap i SFIR visat att han inom ramen för det juridiskt möjliga är böjd att ta till det för en fildelare hårdaste alternativet. Detta utgör en sådan misstanke som enligt ordalydelsen i jävsbestämmelsen innebär att domaren inte får handlägga målet.

Boström har rätt i att P3:s fynd inte precis är något scoop – vi har vetat om domarens medlemskap i SFIR sedan några veckor. SFIR:s (och även SFU:s) medlemskap i internationella organisationer som tycks ha samma linje som SFIR har i Sverige förstärker dock de frågor som man måste ställa till domaren.

Och det just precis eftersom domarämbetet handlar om så mycket mer än ”bara” lagtillämpning.

*****

Uppdatering: Nu har också professor Claes Sandgren givit sig in i debatten. På Svenska dagbladets Brännpunkt säger han att han anser anklagelserna om jäv vara långsökta. Detta säger han dock inte som sin personliga mening, utan stödd på en dom i Regeringsrätten, där en tjänsteman på Skatteverket som tillfälligt tjänstgjorde som domare inte ansågs jävig i ett mål där hennes ordinarie arbetsgivare var part.

Jag känner inte till domen och har idag inte heller tid att leta efter den. Jag har dock ingen anledning att tvivla på Sandgrens professionella bedömning. (Kanske är jag dock jävig: Sandgren var medbedömare av min avhandling före disputation och avgav ett mycket smickrande utlåtande.) Jag har dock svårt att tro att jag skulle kunna acceptera Regeringsrättens dom såsom den framställs av Sandgren som riktig och i längden hållbar.

Dömande verksamhet är känslig, och det är – för att använda ett gammalt engelskt sätt att uttrycka saken – viktigt inte bara att ”justice is done, but that it is seen to be done”. Jag har ingen anledning att tvivla på Pirate Bay-domarens kvalifikationer, och det är inte heller det som är frågan här. Frågan är framför allt huruvida hans uppdrag som styrelseledamot i en förening som mycket starkt – om än på ett abstrakt plan – givit uttryck för att upphovsrätten inte bara bör bevaras, utan förstärkas genom straffrättsligt skydd, gör honom jävig.

Jäv betyder inte att han är partisk. Jäv betyder att det finns anledning att tro att någon omständighet föreligger som kan antas vara av sådan art att förtroendet för opartisk behandling av målet rubbas. För mig hade det varit en sak om domaren hade varit ordinarie medlem i SFIR – det hade för mig fallit under kravet på att domare skall hålla sig à jour med rättsutvecklingen. Som styrelseledamot är han dock på ett helt annat sätt involverad i föreningens ställningstaganden.

En tillfälligt förordnad domare skall inte döma i mål mot sin ordinarie arbetsgivare och en styrelseledamot i en intresseförening som tagit ställning i en mycket infekterad fråga skall inte döma avseende frågor som direkt och märkbart påverkar föreningens intresseområde. Detta minskar enligt min mening förtroendet för att domaren verkligen kan hålla det avstånd från målet som krävs för en opartisk behandling. Detta är alltså enligt min mening jävsgrundande.

Oavsett vad Regeringsrätten säger.

Read Full Post »

Konstlärare är inga poliser – men står heller inte över lagen

På Svenska dagbladets Brännpunkt skriver idag professor Gertrud Sandqvist om frågan huruvida ett verk som innebär lagbrott eller är oetiskt skall kunna godkännas som examensarbete på en konsthögskola. Hon själv besvarar närmast självklart frågan jakande: allt annat vore enligt hennes mening censur. Det är lätt att hålla med henne.

Artikeln har sin uppenbara bakgrund i den senaste tidens stormar runt Konstfack i Stockholm, där först en examenselev brände knappa skatteresurser på att leka psykiskt sjuk (jag är tendentiös här, men jag anser – oavsett verkets kvalitet – att eleven betett sig mycket oetiskt, om än kanske inte olagligt), en annan elev misstänkts för grov skadegörelse av en tunnelbanevagn (förundersökningen lades ner då någon gärningsman inte med säkerhet kunde identifieras) och Konstfack självt stoppat ett verk från att visas på vårsalongen, då verket bedömdes innebära upphovsrättsintrång. Alla dessa historier aktualiserar ganska komplicerade juridiska bedömningar i varje enskilt fall: Sandqvists försök att lyfta frågan till en mera allmän debatt är välkommet.

Jag har själv tidigare skrivit att jag anser att Konstfack mycket olyckligt gjort sig skyldig till censur avseende det verk som stoppades av skolan, och jag håller fast vid det även fast jag förstår Konstfacks ledning i just det fallet. Redan på det allmänna planet är jag alltså enig med Sandqvist. Det finns dock ytterligare aspekter på det hela.

Konstlärare har inte bara inte till uppgift att idka censur, de är inte heller lämpade för det, och de får åtminstone inte heller träffa det slutliga avgörandet huruvida ett verk är olagligt eller inte – det gör domstolarna. Risken att läraren skulle bedöma saken på fel sätt är uppenbar, och det faktiskt även om man tar hjälp av en jurist. Just när det rör de grannlaga bedömningarna i yttrandefrihetens ytterkant, måste frågan om lagbrott avgöras av en kompetent juridisk instans – annars riskerar inte bara konstlärarna, utan vi alla att hamna i en besvärlig sits. Det är som sagt lätt att vara enig med Sandqvist.

Delvis tycker jag dock att Sandqvist inte verkligen tar i den riktigt heta potatisen. Åtminstone när det gällde Anna Odells lurande av psykvården förekom i den offentliga debatten röster som mer eller mindre påstod att juridiken skulle hålla sig utanför bedömningarna även om Odells beteende skulle innebära lagbrott. Detta är en helt annan femma, och där skulle det vara bra om någon framstående konstnär eller konstlärare skulle klart kunna ta ställning för juridiken också.

Många konstnärer tycks närmast se det som ett självständigt värde att provocera och att lägga sig i utkanten av det tillåtna och det etiskt eller socialt acceptabla. I princip har jag inget att invända emot det: yttrandefriheten är ju just till för att skydda det som provocerar.Även yttrandefriheten har dock i lag stadgade gränser. Vi får inte förolämpa. Vi får inte begå upphovsrättsintrång. Vi får inte hetsa mot folkgrupper. Och så vidare. Den konstnär som överskrider gränsen för det tillåtna har ingen frisedel, utan får betala priset för sin provokation. Det kan inte accepteras att den som betecknar sig som konstnär i kraft av detta anses stå över eller utanför lagen, utan hon får vackert acceptera påföljderna för sina handlingar. Har hon – som i Odells fall – rådfrågat en jurist, och denna jurist har gjort en felaktig bedömning av det rättsliga läget, har konstnären kanske ett problem med sin rådgivare, men vi har knappast som samhälle något problem med att bestraffa konstnären.

Konstlärare är inga poliser. Examenskraven för konsthögskolorna kan och bör inte orientera sig mot vad som vid varje givet tillfälle är tillåtet eller påbjudet: som någon har sagt skulle det vara som att de vetenskapligt orienterade högskolorna skulle granska forskningsresultat utifrån deras förenlighet med lagstiftningen. Däremot måste den som bryter mot lagen stå sitt kast. Om Odell eller någon annan elev på en konsthögskola begår ett lagbrott som led i sitt examensarbete, är det ingen ursäkt att examensarbetet utgör officiellt sanktionerad konst.

Den fråga som Sandqvist besvarar är faktiskt endast en liten delfråga i sammanhanget.

Read Full Post »

Det var ju det som var meningen

Avgifterna till a-kassan kommer att behöva höjas hos flera fackförbund, skriver Svenska dagbladet under åberopande av radions Eko. Det var just precis det som var meningen när a-kassan gjordes om: den skulle likna en vanlig försäkring.

När det gäller vanliga försäkringar, betalar den som löper hög risk att ett försäkringsfall inträffar mer än den som inte har lika stor risk. Den som bor i ett område där många inbrott begås, betalar mer för sin hemförsäkring än den som bor i ett område där inbrott är sällsynta. Tanken var att detta också skulle gälla a-kassan: den som löper stor risk att bli arbetslös betalar mer i försäkring än den som inte lever med samma risk. Det innebär att a-kassan blir konjunkturkänslig: blir det kris i en bransch och blir många arbetslösa, måste den som ännu har ett jobb inom den branschen betala mera för att skydda sig mot risken att stå utan inkomst.

På ett sätt är detta en solidaritetshandling på samma sätt som i ett försäkringsbolag. Eftersom arbetslöshetsersättningen delvis betalas av de pengar som medlemmarna i försäkringen betalar in, betalar den som ännu har ett jobb i en krisbransch pengar för att de före detta kollegerna skall ha en inkomst, nämligen arbetslöshetsersättningen. Det var så a-kassan var organiserad innan det statliga ersättningssystemet kom till.

Solidariteten härvidlag ligger dock bara på medlemmerna i den relevanta a-kassan. Man kan göra kretsen av de som betalar för de arbetslösa större genom att finansiera a-kassan via skattsedeln. Det innebär då att alla som betalar skatt (perverst nog också de som endast får a-kassa) genom denna skatt finansierar de arbetslösas arbetslöshetsersättning. Kretsen av betalande blir alltså större, genom att även de som inte arbetar i en krisbransch betalar för arbetslösa i krisdrabbade branscher. Genom att kretsen betalande blir större, blir också den andel av kostnaden för alla arbetslösa som den enskilda måste bära absolut sett mindre.

När kretsen är begränsad (alltså när a-kassan åtminstone till en del fungerar som en riktig försäkring), blir däremot bördan tyngre på de som har jobb. Ett exempel visar detta: om vi har 500 skattebetalare och 50 av dem blir arbetslösa, betalar var och en av de som betalar skatt (50/450) c:a 0,11 procent av kostnaden. Skulle de 50 arbetslösa dock tillhöra en bransch som i hela den skattebetalande befolkningen sysselsätter 100 personer, skulle de 50 inom branschen som ännu har jobb behöva betala (50/50) 2 procent av varje arbetslös persons ersättning. Det blir alltså tyngre att bära för de som ännu har jobb.

Nu är systemet inte renodlat, och den absolut övervägande delen av a-kassan betalas av skattebetalaren. Frågan är dock vad den förhöjda ersättningen för den begränsade krets inom varje bransch som har jobb egentligen var tänkt att innebära.

Man kan tänka sig att det ligger ett preventivt syfte i försäkringslösningen, alltså att högre premier när det går snett skulle leda till att försäkringstagarna är mera försiktiga med att utsätta sig för risker. Eftersom det dock inte ligger i arbetstagarens makt att förhindra ekonomiska kristider, kan en sådan riskminskning endast ske genom att man byter bransch. Det verkar knappast rimligt.

Ett annat skäl kan vara ett pedagogiskt skäl, att nämligen få befolkningen att inse att ersättningssystemen kostar pengar. När ekonomin är något så när lugn, kan det finnas anledning att hålla på med den sortens pedagogik. I kristider är det dock något cyniskt att uppfostra befolkningen på det här sättet. Då skulle det nog vara bättre med föreskrifter om att också den del av lönen som arbetstagaren aldrig ser (nämligen arbetsgivaravgifter och andra statliga pålagor som för arbetsgivaren utgör en lönekostnad) skall uppföras på lönebeskedet. A-kassan verkar vara fel område att visa att även skattemedel är varje medborgares egna pengar.

Ytterligare ett skäl skulle kunna vara att avlasta skattebetalaren i allmänhet. Dels är dock kostnadsminskningen för staten ganska liten genom den här försäkringslösningen, dels utgör denna lösning i praktiken en extraskatt på de lyckligt lottade som ännu har jobb i en krisbransch. Denna extraskatt kan man undkomma genom att gå ur a-kassan, men det innebär att kostnaden kommer tillbaka till skattebetalaren genom socialbidraget när de som inte är medlem i försäkringen blir arbetslösa.

Reformen av a-kassan var nog inte särskilt genomtänkt. Om vi skall ha en generell välfärdsstat, måste det allmänna (det vill säga vi alla såsom skattebetalare) vara beredda att bära kostnaden för den. Det innebär dock också att vi bör finansiera a-kassan genom skattsedeln helt och hållet, vilket i sin tur innebär att de a-kassor som finns borde läggas ner och staten ta över ansvaret för – och makten över – arbetslöshetsförsäkringen.

De konstigheter som vi nu lever med är resultat av den historiska hybrid vi lever med. Kanske är det dags att ifrågasätta den, inte bara från statligt, utan faktiskt också från fackligt håll.

Read Full Post »

Inställda rättegångar – problem på flera sätt

Riksrevisionen har uppmärksammat att många rättegångar i brottmål ställs in eftersom den tilltalade inte dyker upp, skriver Dagens Nyheter. Som huvudsaklig anledning identifieras i artikeln problemet med delgivning: den som är instämd i en process måste delges för att processen skall kunna föras. Det innebär att den tilltalade måste ha fått en underrättelse om att process kommer att hållas någon viss dag på någon viss plats, annars kan processen inte äga rum.

Den som vet hur gången i brottmål är och har tillräckligt mycket cynisk fantasi, ser genast problemet. En brottmålsprocess kommer ju inte ur tomma intet, utan dessförinnan har en förundersökning ägt rum och åklagaren fattat beslut om att väcka åtal. Detta innebär i sin tur att den misstänkta vet vad som är i görningen: det krävs inte mycket fantasi för att gissa sig till huruvida åtal kommer att väckas, och dessutom underrättas man ju också om att åtal kommer att väckas (vilket dock – till undvikande av missförstånd – inte innebär att man samtidigt underrättas om var och när själva processen kommer att äga rum).

När det alltså gått så långt och tillräckligt mycket står på spel, gäller det för den intresserade att hålla sig undan delgivning: man går under jorden, helt enkelt. Detta är kanske svårt för den normalt oklanderliga medborgare som varit vårdslös i trafiken och har sin första holmgång med rättvisan. Den som är van – organiserade kriminella – har dock ofta inte mycket som binder henne till just en bostad eller en vistelseort, och sådana personer kan lyckas ganska väl med att hålla sig undan. Det kostar en hel del polisresurser att få tag på någon för att delge henne.

Att förhindra delgivning är alltså en uppenbar möjlighet att förhala eller till och med omöjliggöra en process. Det är förstås inte något vidare bra. Å andra sidan är delgivning en rättssäkerhetsgaranti.

Ett för många totalitära eller annars diktatoriska rättssystem utmärkande drag är att det där finns möjlighet att döma folk utan att de ens vet att en process väntar. Genom att inte berätta för de tilltalade att en process väntar, fråntar man dem möjligheten att närvara och därigenom rätten att försvara sig. Oavsett alla andra krav som man måste kunna ställa på en process – att båda parter skall höras, att domstolen skall vara opartisk, att parterna skall ha insyn i det material på grundval av vilket domstolen kommer att döma, att processen inte är alltför utdragen – är det mest fundamentala rättssäkerhetskravet att man vet att man över huvud taget förväntas försvara sig i domstol. Kravet på delgivning är alltså absolut ingen teknikalitet som man kan fibbla med hur som helst, utan det utgör ett mycket viktigt element (kanske det viktigaste elementet) i en rättvis rättegång.

Nu är rättssäkerhet och ”rättvisa” inte de enda krav som man rimligen kan ställa på en rättegång. I engelsk rätt har man snyggt sammanfattat kraven på en rättegång i The overriding objective som inleder punkten 1 i  Civil Procedure Rules:

1) These Rules are a new procedural code with the overriding objective of enabling the court to deal with cases justly.

(2) Dealing with a case justly includes, so far as is practicable –

(a) ensuring that the parties are on an equal footing;(b) saving expense;

(c) dealing with the case in ways which are proportionate –

(i) to the amount of money involved;

(ii) to the importance of the case;

(iii) to the complexity of the issues; and

(iv) to the financial position of each party;

(d) ensuring that it is dealt with expeditiously and fairly; and

(e) allotting to it an appropriate share of the court’s resources, while taking into account the need to allot resources to other cases.

Nu gäller Civil Procedure Rules som namnet antyder civilprocesser, men i huvudsak bör detta övergripande mål för processer också kunna gälla brottmål. Det innebär att vi inte ens i straffrätten kan investera hur mycket medel som helst för att rättvist döma någon: någonstans går en praktikabilitets- och rimlighetsgräns. Om det nu visar sig att alltför många tilltalade i brottmål systematiskt saboterar systemet, måste kanske systemet anpassas på ett sådant sätt att detta missbruk kan förhindras. Jag är alltså inte motståndare till en översyn i princip.

Samtidigt har jag svårt att förstå hur man skall kunna avskaffa eller ens i någon nämnvärd grad urholka just kravet på delgivning. Hur vi än vrider och vänder på det, måste vi – om vi vill kunna påstå att våra domstolsprocesser åtminstone på pappret är rättvisa – säkerställa att den tilltalade bevisligen åtminstone vet var och när förhandlingen kommer att äga rum. Det måste vara värt pengarna.

Jag ser därför med spänning emot mina kollegers kreativitet på den här punkten. Jag är dock inte säker på att just delgivningsproblemet går att lösa på något annat sätt än att investera mer pengar i delgivningsprocessen, kanske till och med genom att skapa en egen delgivningsmyndighet som inte gör annat än att jaga folk som håller sig undan delgivning och därmed rättvisan.

Read Full Post »