En svår sits i förhandlingarna

Företrädare för näringslivet publicerar idag på Dagens Nyheters debattsida en lista med krav på förändringar av kollektivavtalen i de kommande avtalsrörelserna. Ur ett företags- och i förlängningen samhällsekonomiskt perspektiv förefaller kraven vara relativt rimliga, även om de är rätt så obekväma för arbetstagarna. Det kanske mest obekväma krav är kravet på flexibiliteten i arbetslivet, där näringslivet kräver att det skall kunna jobbas mer när mycket jobb finns och mindre när arbetet tryter. Det innebär, översatt till den individuella nivån, att man under vissa perioder förväntas jobba mer än sina 40 timmar i veckan och hantera detta inom familjelivet och ens sociala åtaganden och att man andra perioder skall behöva hitta på någon sysselsättning hemma. Kravet är kanske inte orimligt, men det är mycket obekvämt och därför antagligen svårt att få igenom.

Til syvende og sidst är det här en fråga för arbetsmarknadens parter att komma överens om. Näringslivet tycks inte ropa efter lagstiftning, utan just efter förändringar i kollektivavtalen, och sådana förändringar är det upp till näringslivet och fackföreningarna att komma överens om. Det hela är alltså en förhandlingsfråga, och måste bedömas ur ett förhandlingsteoretiskt perspektiv.

I detta perspektiv ser näringslivets utsikter att få framgång trots den pågående krisen inte särskilt goda ut. Det är förvisso närmast självklart att just i den artikel som publicerats idag inga löften ges om motprestationer från näringslivet – trots att man knappast kan förvänta sig eftergifter från arbetstagarparten om inte arbetsgivarna är beredda att bjuda till någonstans – men ser man sig omkring, tycks det inte finnas mycket som näringslivet är berett att ge.

Trots Lundby-Wedin-skandalen och den insikt om att fackföreningsföreträdare är av samma skrot och korn som deras motparter i företagen som denna skandal bör ha lett till även hos den mest vänstersinnade av medborgare, kan man konstatera att lönesänkningar inte precis verkar vara näringslivets melodi. Regeringens något klumpiga försök att strypa det misslyckade bonussystemet åtminstone i statligt ägda företag visar att näringslivstopparna inte är beredda att själva minska sin lön i paritet med det som förväntas av arbetstagarna. Några anställningsgarantier kan förstås inget företag ge, eftersom det är att be om konkurs när konjunkturerna är dåliga. En utbyggnad av trygghetssystemen skulle kosta samma summa eller mer än som kan sparas genom frysta eller sänkta löner och skulle alltså innebära ett tagande med den ena handen av det som den andra handen gav.

Den enda verkliga möjligheten för näringslivet att förbättra förhandlingsklimatet och öka chanserna för näringslivet att få igenom sina krav, är att näringslivstopparna bjuder till på lönesidan. Nu är det förvisso helt sant att direktörernas löner normalt utgör en relativt sett mindre summa än totalsumman av alla löner (inklusive arbetsgivaravgifter med mera) som ett företag måste bära, fast man i de mest eklatanta fallen av löne- och bonusskandalerna kan undra om inte några anställda hade kunnat hållas kvar i företaget om företagsledarna tagit mindre betalt. I normala fall utgör alltså en sänkning av direktörslönerna ingen verklig fördel för företaget.

Icke desto mindre finns här en viktig symbolfunktion som näringslivet med konstant blindhet förbiser. Om jag ber någon att dra åt svångremmen, kommer denna person med intill visshet gränsande säkerhet att vara mera beredd att göra så om jag tydligt och verkligt och offentligt gör samma sak. Inte att de mest välbetalda direktörerna behöver dra åt något särskilt: jag tvivlar på att det innebär någon verklig minskning av levnadsstandarden om man går från 4 till 3,5 miljoner kronor om året. Ändå är det förhandlingspsykologiskt viktigt att förhållandet mellan arbetstagarnas och direktörernas löner behåller ungefär samma proportioner, att inte direktörslönerna fortsätter stiga medan arbetstagarnas löner minskar och lönespridningen därigenom ökar.

Missta mig inte: jag tror att vi med intill visshet gränsande sannolikhet har för lite lönespridning i Sverige. Det ligger något märkligt i att någon som under långa år studerat och dragit på sig studieskulder tjänar lika mycket som en person som under samma tid arbetat och alltså tjänat pengar. Den som studerat hamnar jämförelsevis på minus, vilket antagligen är en av anledningarna till snedrekryteringen till högskolorna: när inte ekonomin lockar, är det en kulturell fråga huruvida högskolestudier lockar eller inte. På samma sätt betalas helt okvalificerade jobb antagligen något för bra i Sverige, eftersom de i kombination med stor anställningstrygghet för den som lyckats ta sig in på arbetsmarknaden innebär en kostnad för företagen som det tar några år att väga upp med en motsvarande produktivitet från arbetstagarens sida. Jag anser alltså att vi har ett problem med lönestrukturen i Sverige.

Däremot tror jag inte på att höga löner måste höjas ytterligare för att vi skal ha kompetenta företagsledare. Dels kan företagsledarnas kompetens i många fall ifrågasättas, dels är en företagsledare – så viktig hon är – inte ensamt ansvarig för företagets framgångar: annars skulle det räcka med enmansbolag för att bli riktigt, riktigt framgångsrik och rik i Sverige, vilket det helt klart inte gör. Slutligen dels är den svenska företagsledareliten till övervägande delen svensk, trots att det internationellt betalas högre direktörslöner: de svenska direktörerna verkar inte ha någon större internationell arbetsmarknad, vilket innebär att vi inte behöver jämföra direktörslönerna internationellt för att hålla kvar de direktörer vi har.

Näringslivet och näringslivstopparna anser sig ofta vara en elit, och det är de kanske också på så sätt att åtminstone de som själva äger och driver företag är mera riskbenägna och mera påhittiga än vi vanliga anställda. När det gäller anställda direktörer är detta mera tveksamt, men jag vill kanske medge att åtminstone några av dem är folk med förmågan att bedöma en marknad och att hålla kontakter på ett bättre sätt än vi andra.

En elit måste dock vara mer än så, alldeles oavsett hur man definierar elit (och för mig är en överlägset skicklig rörmokare en rörmokarelit, så att jag inte lägger något klassperspektiv i det hela). En elit har privilegier, dels för att den är starkare än andra på sitt område, dels för att andra inser det och ser upp till eliten. Privilegier utan förpliktelser är dock inte ett tecken på någon elit, utan ett tecken på adel. Näringslivet för i alltför många sammanhang en argumentation som påminner om adelns argumentation på 1800-talet, och tar alltför sällan sitt ansvar som de som leder andra. (Detsamma gäller förresten närmast oavkortat också för politiken.)

Även när näringslivet alltså – som idag – har argument som enligt min mening är förnuftiga och borde få framgång, sitter näringslivet i en svår sits som det självt med eftertryck och ett lustfyllt grymtande placerat sig i. Det är dags också för näringslivet att bjuda till.

Då blir det mycket svårare för fackföreningarna att insistera på sina motsvarande privilegier.

Annons