Take Up the White Man’s Burden, eller försvar av de svaga?

Enligt Dagens Nyheter är för närvarande barnamord en het fråga i Brasilien. Tydligen finns vissa indikationer på att ursprungsbefolkningsgrupper i Amazonas har seder som innebär barnamord. Jag kan förstås inte bedöma huruvida de rapporter som nämns i Dagens Nyheter är äkta eller om de utgör propagande, men mina (mycket basala) antropologiska kunskaper säger mig att det åtminstone inte är uteslutet att rapporterna avspeglar verkliga förhållanden.

Ur vårt kulturella perspektiv är detta förstås förfärligt. Hur kan man döda ett barn bara för att det haft oturen att ha en tvilling? Självklart måste vi inskrida, försvara de värnlösa, lära dessa människor det irrationella och viddriga i sitt beteende…

Problemet är bara att vi historiskt sett redan reagerat på detta sätt en gång. Det var åtminstone en del av kolonialismens projekt att lyfta efterblivna kulturer ur sitt mörker och att föra dem till det västerländska ljuset. Denna hållning uttrycktes tydligt i Rudyard Kiplings dikt ”Take Up the White Man’s Burden”. Efter andra världskriget reagerade vi kraftigt mot den arrogans som ligger i detta sätt att se saken och försökte backa: alla kulturer är lika mycket värda och måste respekteras. Från en hierarkisk uppfattning där vi själva låg i topp gick vi alltså till en kulturrelativistisk uppfattning, där allt var lika mycket värt.

Denna kulturrelativism har nu lett till vissa ideologiska problem. Dels yttrar de sig i folkrätten. Om alla beteenden och kulturer är lika mycket värda, innebär det att vi inte har någon rätt att lägga oss i Kinas behandling av sina minoriteter och dissidenter – det är ju ett kinesiskt problem, och vem är vi att förklara vårt sätt att göra saker och ting till bättre än det kinesiska sättet? Vi har heller ingen rätt att lägga oss i omskärelse (kvinnig såväl som manlig, för övrigt, för att ingendera är särskilt människovänlig). Vi har ingen rätt att uttala oss om vad andra gör över huvud taget – åtminstone om man drar kulturrelativsmen till sin logiska spets.

Dels yttrar sig kulturrelativismens problem inom ett lands gränser när detta land har minoriteter som har en annan kultur än majoritetsbefolkningen. Brasilien är ett bra exempel, men även Sverige med dess problem med hedersmord och olika religioners ställningstaganden gentemot yttrandefriheten. Man kan förstås säga att lagen gäller lika för alla, men då får man inte blunda för att lagen förstås har en värdegrund, och att denna värdegrund i demokratier som Sverige och Brasilien förstås avspeglar majoritetens, inte minoritetens, värderingar. Lagen är, sett i detta perspektiv, ett sätt för majoriteten att förtrycka minoriteten.

Många som vill få kulturrelativismen och ingripanden att gå ihop ideologiskt, tar sin räddning i de mänskliga rättigheterna. Dessa är ju just ”mänskliga” och påstås gälla ovanför tid och rum och utan avseende på den kulturella kontexten. Det är knappast riktigt. De såkallade mänskliga rättigheterna har uppstått i den specifikt västerländska kontexten, och till yttermera visso som reaktion på det mycket västerländska andra världskriget. De såkallade mänskliga rättigheterna är en västerländsk kulturyttring som inte utan vidare gäller för andra kulturer.

”Men det finns ju många i andra kulturer som håller med om de mänskliga rättigheterna, så då måste de ju ha allmän giltighet”, någon kanske vill invända. Det tror jag inte heller. Ingen kultur är ju helt enhetlig (tänk bara på olika synsätt inom den västerländska kulturen avseende exempelvis familjens roll och ställning) och man kan alltid hitta någon som håller med en. Faktum är dock att de västerländska mänskliga rättigheterna har svårt att fungara när det inte är staten, utan klanen eller familjen som är den samhällsbärande enheten. Det blir svårt med yttrandefrihet om denna inskränks av ett klanöverhuvud.

Är alltså den enda utvägen den totala kulturrelativismen, så att vi måste acceptera att indianstammar dödar sina nyfödda barn? Det tror jag bestämt inte.

Jag ser ingen inre motsättning i att säga så här. Min kultur och mina synpunkter är inte sanna – de är lika sanna eller osanna som en nazists eller en fundamentalistisk judes. Problemet är dock att ingen har någon sanning över huvud taget, vilket innebär att vi alla måste välja, eftersom vi varken som individer eller som samhällen kan överleva utan gemensamma värdemässiga rättesnören. Vi måste välja, och det innebär att vi måste ta våra risker. Jag skall försöka så gott jag kan att vara en hederlig och juste människa enligt de normer som ligger mig närmast om hjärtat – de normer som jag är uppvuxen med – och skulle jag missta mig i något jag gör, får jag väl leva med att mina samtida eller efterkommande dömer mig, på samma sätt som jag dömer de som jag anser vara ojusta eller efterblivna i sina kulturella inställningar. Någon garanti för att jag gör rätt finns inte.

Jag ger samma rätt till alla andra. Den kulturella diskursen liknar alltså enligt mitt sätt att se saken mycket fundamentalt den politiska diskursen och har på samma sätt bäring på frågan om lagstiftningen och dess tillämpning.

Med andra ord är också den kulturella diskursen en maktfråga. För närvarande har i världen min kultur makten, och det innebär att vi anser oss behöva ingripa när barn dödas. Vi har förvisso en obekväm känsla vid detta, eftersom vi också anser det ligga ett värde i att alla får leva enligt sin egen kultur, men det finns kulturyttringar som inte kan accepteras.

Det innebär att vi inte är rasister när vi genomdriver våra värderingar. Vi tar våra chanser och försöker så gott vi kan – någon sanning finns ju ändå inte. Vi bör inte vara nonchalanta och vi bör fundera på exakt vilken avvägning vi gör mellan olika värden i olika fall, men i slutändan kan vi inte annat än att göra som vi själva tror är bäst – även om det krockar med andras kulturella föreställningar.

Vi har alltså rätt att ingripa i olika länders styrelseskick. Vi har rätt att ha åsikter om omskärelse. Vi har rätt att lagföra indianer som dödar sina barn. Eller så har vi inte rätt att göra så, men det kan inte vi och inte andra veta – vilket innebär att vi måste utgå ifrån att vi har rätt att göra så.

Alla andra gör ju också det.

Annonser