I en tröttsamt formulerad debattartikel på Svenska dagbladets Brännpunkt – när kommer de politiska partierna äntligen att förändra sin förutsägbara och tråkiga 1800-talsretorik? – lyfter socialdemokraterna Marita Ulvskog och Sven-Erik Österberg fram en viktig poäng. Jag är förvisso inte enig med dem i de slutsatser som de drar, men författarna lyckas peka på ett allvarligt och faktiskt inte helt lättlöst problem.
Frågan som diskuteras i artikeln är den såkallade Lavaldomen och dess konsekvenser. Det har i samband med den tidigare arbetskonflikten vid ett bygge i Vaxholm visat sig att i länder där ingen lagstadgad minimilön finns, den fria rörligheten inom EU innebär att utländska arbetstagare enligt EG-rätten får jobba i enlighet med sina utländska kollektivavtal. Lettiska byggnadsarbetare som jobbar i Sverige får alltså – eftersom Sverige saknar lagstadgad minimilön – jobba enligt lettiska kollektivavtal, det vill säga för en lägre lön än sina svenska kolleger. Frågan är hur man skall hantera detta.
Innan jag går in på den poäng som jag tycker att Ulvskog och Österberg har, vill jag peka på de tvivelaktigheter som författarna gör sig skyldiga till. Författarna skriver att en konsekvens av Lavaldomen är att ”oseriösa företag [får] utrymme att konkurrera med låga löner och farlig arbetsmiljö”. Med förlov sagt, är detta bullshit. Arbetsmiljölagen är inte kollektivavtalsberoende och omfattas således inte av Lavaldomen; att ett företag använder sina utländska arbetare och betalar de enligt den tariff som gäller enligt det utländska kollektivavtalet, är inte oseriöst. Ulvskog och Österberg spelar det nationalistiska kortet, där allt som är svenskt är bra, och allt som är utländskt är dåligt. Så mycket för vänsterns solidaritet och internationalism: dessa upphör vid den svenska territorialvattensgränsen och innebär alltså i verkligheten en xenofobi och provinsialism som inte gör det förvånande att många ur socialdemokraternas väljargrupper byter till SD.
Icke desto mindre har författarna en poäng i något annat de säger. De pekar nämligen på att protektionistiska strömningar kommer att få medvind om svenska byggnadsarbetare går arbetslösa, samtidigt som byggen i Sverige befolkas av utländska byggnadsarbetare som jobbar för lägre löner. Detta är med stor sannolikhet sant, och det blundas alltför ofta för från EU-förespråkarnas sida.
Nu är i och för sig den formen av solidaritet som innebär att man låter en svagare part (och det är de flesta östeuropeiska företagen och arbetarna tills vidare) utnyttja sin enda strukturella fördel (lägre löner) mycket mera äkta än den formen av ”solidaritet” som börjar och slutar med en summa pengar i bidrag. Äkta solidaritet kostar en uppoffring. Om vi vill hjälpa de som inte har det lika gott ställt som vi att komma upp sig, måste vi vara beredda att det kommer att svida hos oss. I så måtto är Lavaldomen riktig, då den innebär en intra-europeisk solidaritet av genuint snitt.
Detta är dock ett strukturellt argument. Artikelförfattarna idag framför ett individuellt betonat argument. Hur kan vi förvänta oss att den svenska byggnadsarbetare som inte får jobb när hon kräver svenska löner skall inse det storhjärtade i att hon går arbetslös medan en lettisk kollega får jobb i Sverige? Märk väl att letten inte är oseriös: hon kan tänkas tjäna mycket, mycket bra – med lettiska mått mätt. En svensk byggnadsarbetare kan dock inte leva på sin invanda nivå ens med en mycket bra lettisk lön. Med andra ord kommer letterna att utkonkurrera svenskarna.
Detta är delvis meningen, då det ligger en ekonomisk fördel för oss alla (inte bara för företagen, vilket artikelförfattarna i sin förvrängning av argumentationen påstår) i att den som kan sköta jobbet billigast också får göra det (bland annat detta ligger nämligen bakom de billiga TV-apparater och andra prylar som de senaste 20 åren fått svenska konsumenter att skutta av köpglädje). EU är åtminstone delvis ett projekt som handlar om att utnyttja komparativa fördelar, där den som lättast kan använda resurser för att framställa en viss nyttighet också skall få göra det, även om det går på bekostnad av andra. Det är det som är det välgörande med konkurrensen.
Men hur förklarar vi det för den svenska byggnadsarbetaren? Faktum är att jag inte vet. Vi sitter i en rävsax: kör vi socialdemokraternas linje, är vi de facto osolidariska, och östeuropéerna har all rätt att kalla oss för hycklare som ser till att våra banker får jobba i Baltikum, men som samtidigt skyddar sin arbetsmarknad för balterna. Kör vi EU-vännernas linje, riskerar vi en backlash, där de grupper som förlorar på den aktiva solidariteten gör det rationella valet att opponera sig mot denna aktiva solidaritet och välja protektionism och nationalism. Det håller redan på att ske.
Juridiskt finns olika möjligheter att komma åt det här, men ingen av dem är bra. En minimilön i lag skulle innebära att vi inskränker arbetsmarknadsparternas dispositionsfrihet, och vidare att branscher som inte kan bära denna minimilön skulle få det svårt. Ingen bra idé, alltså, även om många länder har minimilöner. Vi kan göra som socialdemokraterna och kräva att den som jobbar i Sverige skall ha ett svenskt kollektivavtal. Det innebär dock att vi valt den protektionistiska vägen, och att vi som samhällsmedborgare också måste acceptera att det som skattebetalaren skulle kunna få för en viss summa kostar mer – det är en form av statsstöd till näringslivet som konsumenterna betalar ovanpå sina skatter. Inte heller precis de vises sten. Vi skulle kunna intensifiera våra ansträngningar att skola om folk som blivit arbetslösa, så att den arbetslösa byggnadsarbetaren får hjälp att söka jobb i en annan bransch. Givet de ekonomiska konjunkturerna och vidare det strukturella problemet att flytta potentiellt stora delar av arbetskraften till ett annat geografiskt och ekonomiskt område, verkar inte heller det vara någon framkomlig väg.
Som sagt, jag vet inte hur vi skall lösa det här. Jag är mån om den aktiva solidaritetshandling som ligger i att öppna vår arbetsmarknad för arbetare från andra länder. Så länge dessa enligt sitt eget lands måttstock betalas väl, så länge de verkligen bor i det egna landet och alltså inte behöver försöka få det gå runt i Sverige med en rumänsk lön, tycker jag att vi bör ge dem chansen att jobba upp sig. Jag är med andra ord för den politik som ligger bakom EU:s regler på området.
Samtidigt måste vi hantera den besvikelse och det missnöje som högst befogat uppstår hos de enskilda som vi offrar på den allmänna ekonomiska välfärdens altare. Det är här skon klämmer, som artikelförfattarna idag mycket riktigt påpekar.
Fast utan att erbjuda något bra sätt att få skon att passa bättre.
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 
Bra skrivet! Du visar medaljens båda sidor. Något många politiker (och andra) borde ta efter.
Jag har svårt att se problemetiken. Vad är det som är problemet, att svenska byggnadsarbetare har löner som ör för höga? Att utländska byggnadsarbetare har lägre löner och därmed dumpar lönerna?
Här i USA kan vi se samma debatt när det gäller bilarbetarna i Detroit som är fackligt organiserade via UAW, det amerikanska bilarbetarfacket. De har läner och förmåner som är 2-3 ggr så höga som de oorganiserade bilarbetarna i södra USA, de som bygger Toyota mm.
Vi ser nu vad som händer när fackföreningar syntetiskt håller upp lönenivån som inte motsvaras av en produktivitetsökning.
Bilindustrin i USA, Detroit, är nu konkursmässig. Chrysler är i konkurs och GM är i slutet av denna månad i samma sits, Ford verkar klara sig. Bilindustrin i södra USA blomstrar.
Min åsikt i denna fråga är att se till att svenska byggnadsarbetare och den svenska kollektivavtalsrätten moderniseras. Det innebär att Sverige bör återgå till Saltsjöbadsmodellen, dvs ingen arbetsrättslagstiftnign som är tvingande dvs MBL, LAS mm, ska avskaffas och Sverige ska återgå till den situation som fanns innan det galna kvartsseklet som startades av Olof Palme. Då fackföreningsrörelen fick lagstiftningshjälp att åstadkomma vad de inte kunde avtals, förhandlinsgvägen.
Alex: Trots att jag på det principiella planet håller med dig, hjälper ju inte detta när EG-domstolen nu underkänt kollektivavtalens bindande kraft för utländska arbetstagare. Det är lätt att säga att svenska byggnadsarbetare skall nöja sig med mindre lön – i synnerhet när man inte själv är svensk byggnadsarbetare – men det är ju bland annat just dessa bilarbetare som politiskt skall bära upp den processen som tenderar till att minska deras löner, alltså måste man förklara hur och varför dels det solidaritetsoffer som de förväntas göra är tillfälligt (lönerna i Lettland kommer i sinom tid att stiga, vilket undanröjer problemet), dels de själva vinner på EU:s existens. Där kommer återigen det strukturella argumentet att möta det individuella, vilket gör det politiskt svårt att argumentera för strukturen.
jheidbrink, jag säger inte att svenska byggnadsarbetare ska nöja sig med lägre lön per definition, de ska acceptera den lön som de kan förhandla sig fram på marknaden. De ska inte förvänta sig att Sverige med politiska medel, lagstiftnings vägen ska syntetiskt upprätthålla högre lön.
Om det nu är så att lettiska byggarbetare är mer produktiva så måste svenska byggarbetare omskola sig. Det svenska solidariska samhället har byggt på att icke lönsamma, icke produktiva industrier ska läggas ner, deras arbetskraft omskolas till andra arbeten med höger lön pga. av högre specialisering och högre kompetens.
Att den enskilde individen är förlorare är inget jag anser ska ha betydelse i debatten, i synnerhet inte som Sverige i ett internationellt perspektiv har oerhört generösa omställningsvillkor och arbetslöshetsersättningar samt satsar enorma summor på vidare och fortbildning. Det är ingen rättighet att vara byggnadsarbetare, lika lite som det var en rättighet att vara varvs-. pappersbruks- eller gruvarbetare. De var tvungna att ställa om och vidareutbilda sig.
jhiedbrink, eller menar du att risken för att svenska byggnadsarbetare ska rösta på Sverigedemokraterna gör att vi måste ta speciell hänsyn till risken för en nationalistisk, populistisk backlash?
Den kommer oavsett vilka politiska beslut som fattas! Sverigedemokraternas väljarbas är just svenska byggnadsarbetare och deras gelikar.
Alex: Du förstår inte problemet. En lettisk byggnadsarbetare är inte nödvändigtvis mera produktiv, utan – sett i svenska relativa termer – billigare att anställa när hon jobbar enligt svenskt kollektivavtal. Det finns alltså inget som den svenska byggnadsarbetaren skulle kunna förhandla sig till: så länge Sverige inte har minimilöner, jobbar utländska arbetare i enlighet med sina utländska avtal. Dessa avtal är oåtkomliga för de svenska byggnadsarbetarna.
Den backlash som jag befarar, eller som redan är på väg, förstärks av att just arbetsrätten – som är den heligaste av alla svenska heliga kor – nu är något i gungning, så vi i Sverige kommer att på något sätt behöva förändra vårt system. Socialdemokraternas och vänsterns lite smått nationalistiska tongångar främjar denna backlash. I synnerhet Socialdemokraterna är dock normalt i slutändan för ansvarsfulla för att löpa linan ut, och det leder till att de inte riktigt levererar fullt den trångsynta ankdamspopulism som deras retorik utlovar. När väljarna sedan har valet mellan de som bara snackar populistiskt och de som levererar äkta vara, är det så klart den äkta varan som föredras.
Ulvskog och Österberg pekar alltså på en mekanism som i den svenska debatten normalt inte talas om. Deras recept på avhjälpande av problemet hjälper dock i slutändan bara Sverigedemokraterna.