Regeringen tänker tillåta antagningsprov till profilklasser i teoretiska ämnen, skriver både Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. Sådana antagningsprov är redan idag tillåtna för idrotts- och estetiska ämnen, och skillnaden blir alltså nu att alla ämnen – och därmed alla elever – behandlas lika (fast estetiska ämnen skall tydligen få börja med antagningsprov något tidigare än teoretiska ämnen). Lärarfacket är positivt, liksom även skolor och elever, medan socialdemokraterna är negativa.
Jag är själv mycket positiv, då jag anser att den som har talang mår bra av att få läsa tillsammans med andra som till motivation och förmåga liknar personen själv. Jag hade den stora förmånen att ett år i mitt liv få läsa vid universitetet i Oxford, och även om jag insåg att jag inte riktigt har den förmåga som krävs för att kunna göra mycket mer än att hänga med i de diskussioner som mera talangfulla studenter för (jag spelar i översta ligans nedersta del, är kanske en bra beskrivning), mådde jag aldrig så bra som där. För en gångs skull fanns jag bland folk som var lika nördiga som jag, och där jag inte alltid behövde vakta min tunga för att inte trycka ner någon som kanske inte hängde med i resonemanget. Man kunde förutsätta att alla hängde med, eller att de annars skulle ställa intelligenta frågor. Jag önskade att alla som har en talang åt något visst håll fick uppleva samma sak som jag, och det helst utan att behöva flytta till ett land med en mera vidsynt utbildningspolitik.
Jag kan dock ha förståelse för att någon annan kanske inte är fullt lika positiv. Jag kan förstå att någon anser att det finns en risk att de talangfulla inte har förankring bland dem som kanske inte är lika begåvade, att det här finns en social komponent som kanske leder till att medelklassen reproducerar sig själv och samtidigt isolerar sig. Jag anser förvisso inte att riskerna på det systematiska planet inte på långt när överväger vinsterna på det individuella planet, men jag är beredd att acceptera att kritikerna har en valid poäng.
Den kritik som socialdemokraternas Marie Granlund framför har jag dock ingen som helst förståelse för. Hon säger
Jag ser matte, svenska och engelska som en medborgerlig rättighet. Det är ämnen som alla behöver.
Är det någon som bestridit detta? Det handlar inte om att ställa in undervisningen i matte, svenska och engelska för de elever som inte går profilklasser, lika lite som den elev som inte är på ett fotbollsgymnasium slipper skolidrotten. Granlund låter påskina att det skulle finnas ett val mellan att antingen rymmas i en profilklass eller att inte få någon undervisning alls. Det är dock ingen som ställt någon inför det valet: det handlar om att antingen ha matte, svenska och engelska på normalnivå, eller att kvala in i en profilklass där anspråken är högre än normalt. Granlunds kritik är ingen kritik, utan att rejält bomskott.
Också Vänsterns Lars Ohly har tidigare när debatten varit uppe (senast när det gällde de profilklasser som redan finns) sagt att han anser att det finns en skillnad mellan idrott och estetiska ämnen å den ena och teoretiska ämnen å den andra sidan, för att alla behöver teoretiska ämnen. Det förefaller vara samma kritik som nu Granlund framför, och det är helt enkelt inte någon verklig kritik. Om det gällde att för de icke särskilt talangfulla avskaffa de ämnen där det finns profilklasser, skulle motsatsförhållandet som målas upp från vänsterns sida vara äkta: som det är nu, handlar det enligt min mening närmast om ett skenargument.
Jag tror att det i grunden finns individuella argument för profilklasser i alla ämnen och systematiska argument emot sådana klasser, i synnerhet kanske inom den teoretiska sfären. Argumenten emot är starkast när det rör sig om att hela skolor – i motsats till vissa ämnen på normala skolor – skall bli elitskolor: skulle detta föreslås, skulle jag inte nödvändigtvis veta var jag står, eftersom jag tycker att det är viktigt att även eliten (howsoever defined) har förankring i det samhälle där vi alla lever. Nu rör dock frågan profilklasser, där den som är särskild begåvad i historia kan få en speciell utbildning avseende det ämnet och får sitta med alla andra normalbegåvade i matematikklassen.
Vänsterns kritik är knappast träffande. Hoppas därför att den reform av skolorganisationen som nu föreslås blir långlivad.
I de begåvade barnens intresse.
Svar till jheidbrink!
Det finns bara en kommentar: Äntligen en furnuftig tanke om skolan och utbildning.
[…] Faran av att vara för duktig i skolan,Elit, elit,En skola för alla,Knappast träffande kritik,Snälla, tänk efter först!,Måste alla vara lika?,Politik,Ingen brydde sig om Jan,Bra att duktiga […]
Men även eliten måste kunna stava .
Mamma i Småland: Vänligen utveckla…
Ödmjuk beskrivning av dig själv, det där med översta ligans nedersta del. Själv spelar jag i Salt&Pepparligan som fanns i den mycket ökända förorten där jag växte upp. Man skär upp sår i folk och sedan strör man salt och peppar i såret. Det är begåvat gjort och vi utvecklade vår talang väl.
Tintin: Det är svårt att välja rätt ord när man fått vara på ett erkänt elituniversitet där man stormtrivdes, men också insåg att man inte riktigt är med bland de stora. Min förklaring var tänkt att vara ödmjuk och jag beklagar om den landat tvärtom hos dig.
Annars tycker jag nog att du är lite överflödigt aggressiv. Vem i hela friden har sagt att det inte finns talang i förorten? Tvärtom finns alltför många medelklassnorungar som av gammal vana tar sig vidare till universiteten, trots att de egentligen endast kvalificerar till ett jobb som inte kräver intellektuell talang. Det här behöver inte vara en reform där de välbeställda ser om sitt eget hus: jag har kanske ännu mera medlidande med en högbegåvad unge som sitter i en förortsklass där man endast accepterar ”riktiga jobb” inom industrin än med dennas kamrat som på en skola i ett medelklassområde får dras med alla som inte verkligen hänger med.
Den som verkligen är bra på något – och nu talar jag om laglig verksamhet – vill normalt utveckla sin talang. Måste man anpassa sig till den som inte hänger med, har man ingen chans att själv bli bättre på det man tycker om att göra. Det leder till en enorm frustration: denna frustration har jag upplevt själv och är kanske därför benägen att tycka att den föreslagna reformen är bra.
Jag har som sagt förståelse för motsatt ståndpunkt, men då måste de som företräder denna ståndpunkt också acceptera anklagelsen att de offrar begåvade barns nyfikenhet och emotionella välfärd i en abstrakt samhällsstrukturs intresse.
Förlåt, det var ett humorblink till det första inlägget (förnuftig heter det väl?).
Jag tycker att ordet elit har en onödigt distanserad klang. Tankarna går till en maktstark grupp som som flyter ovanpå övriga samhället. Även en elit ska väl delta i samhället, bidra till dess utveckling och följa samma lagar och regler som oss andra?
Att använda ord som profil, talang och särskild inriktning kanske kan avdramatisera?
Jag raljerade bara lite kring uttrycket ”liga, vilket i ditt inlägg väl knyter an till begreppet ”elit” vilket jag stör mig på i allmänhet och i den här skoldiskussionen i synnerhet. Därför reagerade jag på din formulering. Jag är inte så där jättearg faktiskt:-)
Jag var inte med i Salt & Pepparligan heller, men jag var rädd för dem. Troligen var ryktena om ligan större än dess faktiska existens.
Mamma i Småland och Tintin: Jag kan kanske hålla med om att det politiskt skulle bli enklare om man kallade reformen för något som inte innehåller ledet ”elit”. Samtidigt har jag dock svårt att acceptera att man gott kan tala om ”skådespelareliten”, men att samtidigt ordet ”matematisk elit” skall vara bannlyst.
Det finns i allt som människor gör sådana som är jättebra på det och sådana som är mindre bra eller usla på det. Det gäller allt från fotboll via musik till historiskt resonerande och lingvistiska komparationer. De som är bra har som grupp särskilda behov, på samma sätt som de som är svaga som grupp betraktat har särskilda behov. Varför inte kalla de som är starka för ”elit”? Jag kan – men det har säkert med min egenskap som invandrare att göra – inte förstå hur ett ord som helt enkelt betecknar den grupp som är bra på något kan bli så himla infekterat.
Jag gick själv i en s.k. profilklass på högstadiet och trivdes väldigt bra. Visserligen var det fråga om en idrottsklass, men situationen är ändå liknande den som diskuteras här.
Möjligheten att få gå i en klass med likasinnade hjälpte mig i min utveckling både som idrottare och elev. Omgivningen skapade utmaningar som jag ville ha, men aldrig kunnat få i en ”vanlig klass”. Eleverna i idrottsklassen hade näst bäst betyg på skolan, bäst betyg hade eleverna i den engelska profilklassen. Trots det har jag svårt att kalla oss ”elitklasser”. Skillnaden i förhållande till de vanliga klasserna var inte särskilt stor.
Det man skall ha klart för sig är att det finns ett väldigt stort intresse för s.k. profilklasser, de finns praktiskt taget i varje kommun. Det är alltså inte gräddan av gräddan som kommer in. Varje skola har ett begränsat upptagningsområde. Och även om antalet sökande är väldigt många så överstiger nyttan för eleverna som kommer in obehaget för de som får ett negativt besked.
En annan viktig sak att poängtera är de antal timmar som läggs i profilämnet. När jag gick på högstadiet (1998-2001) hade jag idrott på de timmar som övriga eleverna hade ”Elevens val”, dvs 2-3 timmar i veckan då de själva valde vilka ämnen de skulle läsa (jag hade alltså gjort mitt val redan på förhand). En elev som valde idrott på de timmarna hade ämnet lika ofta som jag. Att gå i en profilklass innebär alltså inte att man kompromissar med den utbildning som man som elev har rätt till eller de kunskapskrav man måste uppnå. Om jag går i en matteklass måste jag ändå nå upp till kraven för godkänt i svenska om jag vill kunna söka till de vanliga programmen på gymnasiet. Att påstå att elever som går i profilklasser riskerar att få en sämre utbildning är alltså ett dåligt argument.
Nu är ju frågan uppe för uttagning till profilklasser även i teoretiska ämnen. Personligen förstår jag inte varför sådana profilklasser inte skall få startas när man accepterar idrottsklasser och musikklasser. Elever med specialkunskaper i teoretiska ämnen bör få samma möjlighet att utveckla sig inom sitt område.
Jag har ingenting emot profilklasser även i teoretiska ämnen men tror att man måste vara vaksam på hur man utformar dessa och i vilken mån man ska ha en dynamisk in- och utslussning i klasserna över tid. OM antagningstester redan i Åk 6 avgör huruvida man får en skolgång som är avancerad nog att ge tillgång till motsvarande elitsatsning på gymnasiet och, i förlängning, vid högskolan så finns risken att man inte plockar upp sent vaknade intressen/talanger. Under skoltiden måste man få flera chanser att kvala in och talangen måste bedömas utifrån den träning man fått.
Nivån på dagens grundskola och gymnasium är så låg att alla som får rätt stöd klarar detta. Problemet är att ett stort antal elever inte ens försöker, kanske för att de tror sig inte klara de teoretiska ämnena.(möjligtvis baserat på studietradition i hemmet)
Jag ser helst en individuellt utformad undervisning där läraren stöttar varje elev på den nivå den befinner sig istället för att ha ett och samma lagom långsamma tempo i undervisning. Elitsatsning utan statiska profilklasser känns mera tilltalande men kanske är detta svårt att få till?
Påståendet att man måste flytta från Sverige för att få intellektuella utmaningar är befängt. Det finns yrken och miljöer där de mest extrema talangerna slår i sitt eget intellektuella tak. Känner man sig oövervinnlig på den plats man befinner sig är det dags att söka nya utmaningar.
Kalle: Ok, jag accepterar kängan för min retoriska överdrift.
Du pekar på många viktiga punkter, i synnerhet på problemet att profilsatsningen leder till att vissa elever får ett försprång som senare inte kan hämtas in av andra. Jag har inget bra förslag på hur det skall lösas.
Helt individualiserad undervisning är en bra tanke, men mycket svår att genomföra i praktiken. Även här förutsätts nog att den grupp som läraren har att göra med är något så när homogen till sin intellektuella förmåga, eftersom du annars lika gärna kan lösa upp skolan och ha enskild undervisning. Samtidigt krävs att klasserna blir mycket mindre än vad de är idag, eftersom det är en omöjlighet (eller nära därtill) att förbereda individuella undervisning för så många fler. Det kommer alltså att kosta pengar, och jag skulle nog tro att inte ens alliansregeringen skulle vara beredd att skjuta till de pengar som krävs. Att deras partivänner i kommunerna inte är det – eller inte har de pengar som krävs – är nog också ett faktum att beakta.
Det som skiljer är synen på mänsklig utveckling.
Socialdemokraterna och vänsterpartiet anser att intellektuell förmåga är en fråga om tur, du föddes i rätt familj och fick rätt uppfostran. Alltså har du bara haft tur. Du ska inte ha några extra förmåner, inte nog med det du ska handikappas så att din av slumpen medfödda förmåga inte ger dig ett bättre slutresultat en de som inte hade denna medfödda talang. Alla ska ha samma slutresultat.
Den liberala synen är att ge alla samma grundförutsättningar och både stödja de som har svårigheter men även de som har goda förmågor. Alla behöver inte få samma slutresultat.
Kritiken som uppstår är densamma, hur kan vi välja och sortera.
Synen på människan inom vänstern och inom liberalismen kommer nog aldrig att ändras. Så det är nu bra att Alliansregeringen tar av sig handskarna och kör hårt, den svenska liberalismen har varit alldeles för undfallande och låtit sig helt styras av vänsterns paradigm.
Läs denna mycket tänkvärda artikel om striden i USA om deras högskoleprov, SAT. Samma skilje linjer:
The SAT and Its Enemies: Fear and loathing in college admissions. by Andrew Ferguson