Dagens Nyheter skriver om en färsk rapport där det visas att banktjänstemän är osäkra på sin roll: skall de sälja bankens produkter, eller skall de vara ekonomiska rådgivare som hjälper kunden att bäst placera sina pengar? Svaret är väl att det allmänt samhälleligt och kanske också moraliskt skulle vara tacksamt om banktjänstemännen var det senare, men att den krassa ekonomiska realiteten är att de håller på med det förra.
Lagstiftningen utgör härvid ett något blandat ställningstagande. Lagen om finansiell rådgivning till konsumenter försöker att få bankerna till att bli något av mellanman i det att de i sin rådgivande verksamhet skall ta hänsyn till konsumentens bästa. Samtidigt finns i den offentligrättsliga regleringen ingen tydlig gräns mellan bankerna som del av det finansiella systemet (som hittar på och avsätter finansiella produkter) och bankerna som kontaktpunkter mellan allmänheten och samma finansiella marknad av vilken bankerna är en vital del. Det är- det visar erfarenheten av att försöka sära på delar av samma näringsverksamhet som står i potentiell konflikt med varandra – i stort sett omöjligt att få en del av ett bolag att ta en, och en annan del av samma bolag att ta en helt annan roll. Lagstiftningen försöker alltså vara ett incitament till att bankerna renodlar sina olika verksamheter, men går inte hela vägen – bankerna tillåts att både hitta på och att sälja produkter.
Den enda möjlighet som jag skulle se att få rätsida på det här skulle vara att förbjuda den som uppträder på marknaden med en egen produkt att också sälja denna produkt till i vart fall konsumenter. Så är det på fastighetsmarknaden: mäklare får inte själva yrkesmässigt sälja fastigheter. Jag påstår inte att denna reglering i alla delar fungerar, men den utgör åtminstone ett klart principiellt ställningstagande från lagstiftarens sida. På finansområdet låter sig lagstiftaren imponeras av branschen ogenomträngliga sätt och vågar inte löpa linan ut. Det som har hänt är regulatory capture, där de som sätter reglerna på marknaden helt enkelt utspelas av dem som utgör marknaden (vilket för övrigt också tycks vara The Economist’s syn).
Åtminstone en del av den nuvarande finansiella krisen utgörs av att bankerna – som tidigare tvingats att renodla sina roller som investmentbanker, respektive banker som vänder sig till allmänheten och som inte samtidigt fick vara försäkringsbolag – tillåtits att blanda dessa roller. Man har litat på att man genom en smart reglering skulle kunna tvinga bankerna till att ändå hålla isär rollerna i den dagliga verksamheten, men det är nog ganska blåögt (har det visat sig) att tro att där det finns ett starkt ekonomiskt intresse av att sammanblanda rollerna det skulle vara möjligt att med lagstiftning som är svår att övervaka tvinga aktörerna att hålla isär rollerna.
Jag vet inte verkligen vilka ekonomiska argument det finns för och emot sammanblandningen. Med tanke på att bankerna dock lever på andras pengar – lånar in andras pengar genom upplåning från allmänheten eller genom lån på de finansiella marknaderna och använder pengarna bland annat till till att bedriva finansiell spekulationsverksamhet – undrar jag om tredje mans intresse verkligen beaktats i tillräcklig mån. Man har till synes litat på att marknaderna är så effektiva att någon tung reglering inte behövs. Tesen om de effektiva marknaderna tycks dock vara klart vederlagd (se George Coopers utmärkta bok i ämnet; lite om hans sätt att argumentera kan man lära sig här) och problemet med informationsassymetrier har inte verkligen fått någon bra lösning i lagtext.
Såvida inte någon lyckas anföra mycket tungt vägande argument som inte bygger på spekulationer för att bankerna måste tillåtas sammanblanda sina olika verksamheter, stärker mig den här rapporten min uppfattning att vi bör skilja mellan finansiell rådgivningsverksamhet mot konsument, bankverksamhet mot konsument och en tillvaro som investeringsbank som vänder sig mot de finansiella marknaderna. Vi kommer aldrig att ha de förvaltningsmässiga resurserna i fråga om kunskap och pengar att säkerställa att de Chinese Walls som lagstiftningen idag kräver mellan olika delar av samma bank verkligen fungerar i den dagliga praktiken.
Ibland (mycket sällan) kan det vara den bästa liberalismen att inte ge full frihet: de finansiella marknaderna verkar vara ett sådant fall.
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 
Denna syn, att bankerna måste vara reglerade på (något intelligent) sätt, är också domare Posners. Han har en ny bok om krisen, och uttalar sig om bankerna i blogginlägg idag.
[…] Heidbrink skriver i sin blog om juridik och samhälle att allmänt samhälleligt och kanske också moraliskt skulle vara tacksamt om banktjänstemännen […]
Jakob: Ditt resonemang går ut på att det vore önskvärt om man kunde hålla isär skapande och tillhandahållande av finansiella produkter å ena sidan och försäljning av dessa å andra sidan. Du tycks, i likhet med många andra, tro att det råder en motsättning mellan rådgivning och försäljning.
Så är emellertid inte fallet. Att förenkla det komplexa samarbetet mellan bank och kund genom att skilja på rådgivningsmöten och försäljningsmöten leder inte framåt. All försäljning är rådgivning och all rådgivning är försäljning.
”All försäljning är rådgivning och all rådgivning är försäljning.”
Ett mycket märkligt resonemang. Det utgår dessutom från antagandet att det inte föreligger någon intressekonflikt. Vilket det uppenbarligen verkar göra.
Niclas: Intressant inlägg från Posners sida. Det är inte så där vansinnigt ofta som jag håller med honom, men här tycks han och jag ha samma uppfattning.
Jeje: Nej, riktigt så enkelt är det inte att skilja mellan rådgivning och försäljning. Den motsättning som råder uppstår i intressekonflikten, där (bevisligen, om du tittar på vad som hänt i amerikanska, men för all del även svenska banker det senaste decenniet) kunder som inte har förmåga att förstå riskexponeringen övertalas att investera i papper som banken råkar sälja och som ger god avkastning till mycket hög risk. Banken kan inte ställa upp lojalt på kundens sida – vilket lagstiftningen kräver – så länge den har ett ekonomiskt intresse av försäljningen. Det är här skon klämmer.
Att det är svårt, men möjligt, att skilja mellan rådgivning och försäljning visar fastighetsmäklarbranschen.
jheidbrink:
Problemen i USA har såvitt jag förstått handlat om att man med stöd av statliga åtgärder lånat ut pengar till folk som inte haft råd att betala när räntorna stigit. Det är alltså ett annat problem.
Jag håller mig till Sverige och till placeringssidan av bankverksamheten.
Under 80-talet blev det placeringshysteri. Tom kvällstidningarna skrev hur man snabbt kunde bli rik på aktier och andra värdepapper. Då sålde bankerna produkter i samma anda. ”Alla” skulle bli IT-miljonärer. Sen sprack bubblan. Många, både miljonärer och småsparare förlorade stora aktievärden.
Följden av detta blev att man införde Lagen om finansiell rådgivning. Den kräver att samtalet med kunden dokumenteras. Kunden får efter samtalet underteckna ett dokument som visar att kundens preferenser när det gäller risk/chans behandlats i samtalet och att föreslagna produkter motsvarar dessa preferenser.
Man har alltså infört en metod att kvalitetssäkra säljsamtalet. Att säkerställa att samtalet bygger på kundens behov och preferenser. Men det är fortfarande fråga om försäljning = ge råd om vilka produkter som motsvarar kundens behov. (Rådgivning = försäljning).
Bankerna tjänar emellertid inte mer på en produkt för att den har stor risk. När de sålde produkter med stor risk var det för att kunderna efterfrågade det. De senaste åren har de sålt mängder av produkter med låg risk, tex aktieindexobligationer. Det är produkter med garanterat värde. Man har haft chans till hög avkastning, den enda risken har varit att avkastningen blir lägre. Dessa produkter är också lönsamma för bankerna.
Att införa en separat försäljningsinstans på liknande sätt som fastighetsmäklare är orealistiskt. Vem ska betala mäklarens lön? Det skulle endast de som gör mycket stora investeringar ha råd med. Eller tänker du dig att bankerna ska betala lön till personer som säljer även konkurrenternas produkter?
Det enda verkliga problem som den redovisade rapporten tar upp är att vissa banktjänstemän påstås underlåta att dokumentera samtalen så som föreskrivs i lagen. Om det stämmer har Finansinspektionen en uppgift. Men nya lagar löser inte det problemet.
Jeje: Delar av din historieskrivning är jag inte riktigt med på, men detta påverkar inte debatten i sak.
Bankerna tjänar på att sälja sina egna, inte andras produkter, vilket innebär att banken kommer att ha en naturlig tendens mot sina egna produkter, alldeles oavsett om de är lämpade för kunden eller ej. Det var det som jag menade med mitt exempel, trots att du förstås har rätt i att hög exponering inte automatiskt ger mer pengar.
Jag är inte säker på huruvida det skulle vara bra eller dåligt att höja ribban för inträde på de finansiella marknaderna. Jag har själv som konsument erbjudits fondaktier med sikte på östeuropeiska eller emerging markets-bolag som jag lyckligtvis var för informerad för att köpa. Den som inte har råd, bör inte ge sig ut på en marknad som kräver mycket kunskap och ännu mer tur för att vara lönsam för den enskilde.
I den mån det behövs breda investeringsalternativ, är jag säker på att de finansiella bolagen till en billig peng skulle erbjuda hyggligt säkra och enkla produkter som utan större kostnad kan säljas via mäklare. I den mån som det dock rör sig om mera avancerad aktiespekulation, är jag inte med på att det är en nackdel om vissa konsumenter hålls ifrån marknaden. Det handlar ju inte om att stänga ute dem, utan om att genom att höja tröskeln säkerställa att de har funderat igenom det hela. Lite som underskriftskravet vid fastighetsköp, faktiskt. Mäklare skulle dessutom behöva vara fristående från bankerna, så att det inte rör sig om att bankerna skulle behöva betala lön till personer som säljer andras produkter.
Jag kan tänka mig att den svenska bankmarknaden är överreglerad (trots att jag i nuvarande kris allvarligt tvivlar på det), men jag talar inte nödvändigtvis om ytterligare regulering, utan om en omregulering. Bankerna sitter på för många funktioner i det finansiella nätet för att samhällsekonomin som sådan skulle må bra av det – vilket dagens situation åtminstone delvis illustrerar.
jheidbrink:
”Bankerna tjänar på att sälja sina egna, inte andras produkter, vilket innebär att banken kommer att ha en naturlig tendens mot sina egna produkter.”
Så långt är jag överens med dig.
”alldeles oavsett om de är lämpade för kunden eller ej.”
Här håller jag inte med dig. Varför skulle bankerna vara intresserade av att göra sina kunder missnöjda? Är det något speciellt hos banker, för du tror väl inte att alla tjänsteföretag struntar i om kunderna är nöjda eller missnöjda?
”Jag har själv som konsument erbjudits fondaktier med sikte på östeuropeiska eller emerging markets-bolag”
Följde banken då lagen om finansiell rådgivning? I så fall har du skrivit under ett dokument som visar sambandet mellan dina uttryckta preferenser och de erbjudna placeringsförslagen.
”Den som inte har råd, bör inte ge sig ut på en marknad som kräver mycket kunskap och ännu mer tur för att vara lönsam för den enskilde.”
Vem avgör vem som har råd? Jag vill inte att någon annan än jag ska avgöra vad jag har råd med.
”I den mån det behövs breda investeringsalternativ, är jag säker på att de finansiella bolagen till en billig peng skulle erbjuda hyggligt säkra och enkla produkter som utan större kostnad kan säljas via mäklare.”
Vad vinner man på att sälja breda investeringsalternativ via mäklare? Breda investeringsalternativ har ju låg risk.
Det finns redan fristående rådgivare för ”mer avancerad aktiespekulation”. Frågan är om de ska få ensamrätt, eller om jag ska ha rätt att köpa direkt från banken om jag föredrar det. Mäklare får provision på sin försäljning. På vilket sätt gynnar det konsumenten?
Vad menar du förresten med ”avancerad aktiespekulation”. Det mest avancerade är att köpa enskilda aktier. Då är risken störst. Det kan man nu köpa genom fristående nätmäklare. Alla aktiefonder minskar riskerna jämfört med motsvarande enskilda aktier.
Med förlov sagt, tycker jag det verkar som om du (för ovanlighetens skull) argumenterar inom ett område där du har alltför begränsade kunskaper för att föreslå så långtgående förändringar.
Intressant diskussion, som jag inte lägger mig, då jag som bankanställd, antagligen ändå anses partisk. 🙂
Jag vill bara påpeka att det är fullt möjligt att kombinera försäljning av produkter med lokal samhällsnytta, som är bra för alla kunder på längre sikt, som vi i sparbankerna gör. Läs exempelvis mer om om våra Mikrolån, där räntan är ”marknadsmässig”, men vi lånar ut utan några egentliga säkerheter:
http://www.roslagenssparbank.se/sst/inf/out/infOutWww1/0,,80225_m109_m44_763188,00.html
/Markus, webredaktör Roslagens Sparbank
Jeje: Min kunskapsnivå måhända är bristfällig, men det återstår ännu för dig att leda detta i bevis – hittills tycker jag endast att det som framkommit innebär att vi har olika syn på saken. Jag är ju heller inte ensam om att anse att den sammanslagning av olika funktioner inom det finansiella systemet som skett på senare år är olycklig. Dagens reglering fungerar inte enligt sådana framstående personer som Richard Posner och George Davis, med vilka The Economist instämmer. Även om jag skulle vara obildad, har jag bundsförvanter i min åsikt som säkerligen inte är det.
Det är ett misstag att förknippa investeringsbankens verksamhet med konsumentbankens verksamhet. Den spridning av riskerna med de dåliga fastighetslånen som skett är till icke ringa del en effekt av att samma bank stod bakom de dåliga lånen och emitteringen av påstått säkra obligationer hos bolag som poolade lånen. Jag påstår inte att krisen skulle ha förhindrats om regleringen varit en annan, men jag påstår att den kanske varit lindrigare.
Jag påstår inte heller att banker inte kan göra lokal nytta (även fast jag kan anse det vara betänkligt för kundkollektivet om enskilda kunder får låna utan säkerhet). Jag påstår att det finns en risk med att låta olika verksamheter förenas i samma bank, och att denna risk åtminstone delvis materialiserats. Detta är väl det enda i faktaväg som jag påstår, och Jeje, med förlov, du får ännu beslå mig med att ha missuppfattat något på den punkten innan jag ger mig.
Den fråga där vi skiljer oss är frågan om det lämpliga i att ha verksamheterna förenade. Jag tror inte det, du tror det: det är en åsikts-, ingen kunskapsfråga. Det är för övrigt inte heller så att jag vill utesluta någon från marknaden, utan jag vill säkerställa att den som ger sig ut på den finansiella marknaden vet vad hon håller på med. Det garanterar inte lagen om finansiell rådgivning, eftersom lagen är – vilket rapporten visar – mycket svår att övervaka. Så många kontrollanter finns inte att man skulle kunna säkerställa att varje samtal dokumenteras och skulle det visa sig att dokumentationen brister, behövs vidare en kund som mäktar med en process för att det skall löna sig för banken att ändra sina rutiner. Det finns ingen makt bakom orden i lagen.
Marknadsföring omfattas för övrigt inte av lagen om finansiell rådgivning. När kunden sedan väl kommer in och vill ha produkten, är hennes sinne knappast öppen får rådgivning i mera verklig bemärkelse.
Jag vidhåller: den lagstiftning vi har vilar helt på bankernas vilja och förmåga att följa den, då någon verklig sanktions mekanism inte finns. Rapporten antyder att åtminstone det senare (förmågan att följa lagstiftningen) inte finns. Alltså måste vi fundera på något annat, och jag anser tills vidare att mitt förslag inte är så icke-konstruktiv som du, Jeje, låter påskina.
Jag har själv arbetat som finansiell rådgivare, skapare av finansiella produkter samt rådgivare inom avancerad skatteplanering.
När det gäller frågan om intressekonflikter så är det inte så enkelt som att det är en konflikt mellan rådgivning och försäljning. I princip har alla en intressekonflikt kundens långsiktiga mål kontra konsulten och försäljarens kortsiktiga mål av debiterade timmar eller provision.
Sedan är det mycket svårt att ge god rådgivning i objektiv mening. Kunden är ofta mycket okunnig eller snarare ointresserad, har oftast grava förutfattade meningar om vad risk innebär dvs kan inte skilja på långsiktig och kortsiktig risk. Sedan kommer vi till den svåraste frågan. Hur väljer du ut de bästa produkterna och finansiella instrumenten? Här finns det lika många kockar som det finns soppor. Objektiv rådgivning är en illusion som skapats av lagstiftaren.
Jag har gett råd och även sålt till 85 åriga äldre damer, företagsledare både små och stora, samt till mycket stora institutioner.
Det jag lärde mig är att se till att kunden och du som rådgivare eller säljare har samma intresse. Min egen devis jag levde efter vilken gav både mig och mina kunder ett optimalt resultat var.
1. Gör det bästa för kunden
2. Glöm inte bort din ersättningsstruktur
3. Se till att din ersättning följer kunden, ju högre avkastning eller inbesparing kunden gör, vinstdelnings principen.
Detta tog bort intressekonflikten, det gav kunden den bästa lösningen utifrån det perspektiv och situation kunden befann sig i. Det fanns alltid de som hävdade att det bästa för kunden var att finna den mest optimala produkten med den lägsta kostnaden. Det är en villfarelse, vi lever i en verklig värld inte i en utopi.
Det finns ingen reglering som kan åstadkomma det senare, i USA som är ett av de mest hårt reglerade finansiella systemen i världen, har flest tillsyns byråkrater per capita, har det hårdaste regelverket när det gäller rådgivning och marknadsföring av finansiella tjänster klarade ju inte av finanskrisen och debaclet med bostadsbubblan.
Jag har läst Posner och sett Obama, de förespråkar ”smartare” tillsyn och reglering.
Och hur tror de att de ska kunna åstadkomma det?
Först vill jag be om ursäkt för att jag tydligen väckt upp känslor genom att skriva om eventuell kunskapsbrist. Låt oss hålla oss till de sakliga argumenten.
Kanske är det så att vi börjat tala förbi varandra. Jag återkommer till det i slutet på denna kommentar.
I ditt inlägg tog du fasta på artikeln i DN. Du skrev: ”Dagens Nyheter skriver om en färsk rapport där det visas att banktjänstemän är osäkra på sin roll: skall de sälja bankens produkter, eller skall de vara ekonomiska rådgivare som hjälper kunden att bäst placera sina pengar? (Här är det viktigt att notera att ”Bankens produkter” betyder de produkter som finns i bankens sortiment, oavsett var ”tillverkningen” sker. Den bank exempelvis som ”Makus LAGE Berglund” nämner här ovan säljer en hel del produkter som ”producerats” utanför Roslagens Sparbank).
Vidare skrev du: Lagen om finansiell rådgivning till konsumenter försöker att få bankerna till att bli något av mellanman i det att de i sin rådgivande verksamhet skall ta hänsyn till konsumentens bästa.
Detta handlar alltså om banktjänstemannens möte med kunden. Jag hävdar att det är oriktigt att påstå att bankerna i Sverige har en intressekonflikt mellan kundens bästa och bankens lönsamhet. Så resonerar en del socialister, men hur du kan resonera så förstår jag inte. Marknadsekonomin bygger ju på tanken att leverantören tjänar mer pengar ju mer nytta han gör för kunden. Jag hävdar alltså att bankerna gör enorma insatser för att säkerställa att medarbetarna är lyhörda för kundernas behov och preferenser. Du skriver att vi har olika åsikter, men du argumenterar inte mot detta.
Vad gäller jämförelsen med fastighetsmarknaden, så haltar den. Byggföretaget får ju sälja en nybyggd fastighet direkt till köparen. Det krävs inte att den som skapat produkten (byggnaden) låter någon annan sälja den.
Däremot skriver du att ”den sammanslagning av olika funktioner inom det finansiella systemet som skett på senare år är olycklig.” Det må så vara, men det är en helt annan sak än bankmannens sätt att möta den enskilda kunden.
Om bankmannen säljer produkter som skapats av bankens egna investmentbank-tjänstemän eller av samma funktion i ett annat bolag gör ju ingen skillnad för mötet med kunden. Bankmannen vill ju sälja oavsett vem som skapat produkten.
Vi kanske talar förbi varandra. Du kanske inte vill diskutera mötet mellan bankmannen och kunden, även om det hela började med en rapport om just detta.
jheidbrink: Alex kommentar är en god och representativ illustration av det jag försöker förmedla.
Jeje och jheidbrink:
Dilemmat med banktjänstemannen löses i mina ögon med att göra just det jag skrev. Att se till att kunden och banktjänstemannen har samma intressen.
1. Gör det bästa för kunden
2. Utifrån de förutsättningar som banktjänstemannen har, produktutbud och ersättning
3. Gör ersättningen till banken beroende av kundens resultat.
Det som är det grundläggande problemet, sannolikt hos svenska banker, i de organisationer jag arbetat i och med, är att de säger till sina anställda att de ska vara etiska och ge kunden de absolut bästa råden och i samma andetag säger de att det absolut viktigaste är lönsamhet för banken. Banken vill inte utåt sett framstå som girig, men personalen vet att de belönas och befordras enbart på grund av resultat, inte etik.
Det är mycket enkelt: Lev som du lär, anställda gör inte som du säger utan det du belönar eller inte bestraffar.
Alex och Jeje: Jag kan ha gjort mig skyldig till en sammanblandning av olika diskussioner, vilket inte klart framgick. Jag återgår till att diskutera mötet mellan bankmannen och kunden och tar Alex senaste kommentar som utgångspunkt.
I detta möte och i den situation såsom den beskrivs av Alex ligger en intressekonflikt som vi försöker att åtgärda bland annat genom lagen om finansiell rådgivning. Denna lag vilar enligt mitt sätt att se saken på samma grund som Alex avslutande uppmaning: lev som ni lär.
Nu är dock problemet att bankerna, om de skulle leva som de lär, bland annat skulle behöva avvisa kunder som skjutit in sig på lösningar som inte rimligen går att rekommendera. Här blir det i samma grad orimligt som Jeje antydde när frågan var huruvida bankerna skulle betala någon för att sälja andras produkter. Den bank som avvisar kunder kommer att få dåligt rykte, eftersom ingen individuell kund tror att just hon inte mäktar med de finansiella investeringar hon föresatt sig. Från bankens sida skulle man också behöva acceptera att vilken riskavert människa som helst tar upp rådgivningstid och sedan ändå inte köper något. Hur det skall gå ekonomi i en sådan modell, övergår mitt förstånd.
Ett förslag – och det är det förslag som jag hela tiden framfört – skulle kunna vara att dela på verksamheterna, så att ett gäng rådger och ett annat säljer. Det rådgivande gänget skulle få betalt för sin rådgivning, och säljbaserade ersättningssystem skulle förbjudas, samtidigt som rådgivarna ändå är de som i kundens uppdrag köper eller säljer. Det skulle ge rådgivarna ett incitament att ge kunden för mycket, snarare än för lite information. Det skulle också bygga en mycket konkret mur mellan bankernas kortfristiga och kundens långfristiga intresse. Det förefaller mig vara ett måhända drastiskt, men icke desto mindre hyggligt realistiskt förslag att åstadkomma den intresseidentitet som Alex talar om.
Det var det som jag hela tiden var ute efter, och jag ber om ursäkt för att ha förvillat debatten. Jeje, har du något annat konkret förslag till hur vi skall få bankens och kundens intresse att sammanfalla?
Lagen om finansiell rådgivning är i mina ögon en anka, den tillkom, om jag inte minns fel, som en följd av ett EU direktiv.
Det finns inga lagar eller förordningar som kan förändra kunskapsnivån hos kunderna. I rådgivning är kunskapsnivån och förståelsen av komplicerade resonemang både i tid och rum A och O. Du kan lagstifta om att rådgivaren ska ha en viss kunskapsnivå. Den metod som istället används för att styra kundens kunskapsnivå är i Sverige att säga att om kunden kan investera mer än 500.000 kr är denne per definition kunnig. I USA går samma gräns vid 20 miljoner kronor. Du får då investera i alternativa investeringar bl.a. Hedge fonder. Hedgefonder är per definition mycket säkrare investeringar, i USa förhindras småspararen att investera säkert, i Sverige är det lite bättre, men det är faster Agda och Bosse Bilmek som borde investera i dessa.
Så lagen USAs regler och lagen om finansiell rådgivning och lagen om investeringsfonder, EU direktiv produkter, har gjort det svårare för vanliga okunniga investerar att uppnå hög men relativt säker avkastning.
Jag anser istället att tillsyns myndigheter ska kontroller att de finansiella rådgivarna har höga ansvarsförsäkringar med hög självrisk. De ska även hålla efter rent kriminella verksamheter, typ Bernie Madoff, och rådgivare.
Sedan är det så att till syvende och sist handlar det om hur finansiella rådgivare och banker ersätts, därför är jag stark förespråkare för ”Hard Disclosure” regler, dvs alla konstnader, både i det korta och långa perspektivet ska redovisas samt även ersättnings strukturen mellan olika organisatioenr, bank, anställd, extern rådgivare.
Det är bättre med hög ansvarsförsäkring och Hard Disclosure än detaljerade regler om hur rådgivning ska gå till samt innehålla. Som kund är du intresserad av att kunna få dålig rådgivning ogjord, skadestånd, än att få ”god” rådgivning. Du vet ju inte om den var bra förrän 5-30 år senare.
Här är källan och dokumenten för DNs artikel från FI.
Oklar gräns mellan råd och försäljning (2009:8) Såväl bankkunder som bankrådgivare tycker att gränsen mellan rådgivning och försäljning är svår att dra. Det visar en undersökning som Kungliga Tekniska Högskolan och Finansinspektionen gjort.
I stora drag är bankkunder och rådgivare ense om hur rådgivningen fungerar. Enligt båda läger lever rådgivningen också upp till de krav som lagen ställer. Kunderna uttrycker ett stort förtroende för sin bank, sina rådgivare och de råd de får. Men i vissa delar går bilden isär.
Till exempel har kunderna inte den klara bild av risker med olika placeringar som rådgivarna tror att de förmedlat. Rådgivarna uppfattar också kunderna som mer beredda riskera att förlora en del av sitt sparkapital än vad de egentligen är.
Bankerna bör själva ta största ansvaret för att utveckla rådgivningen för att bättre tillfredställa såväl kunder som rådgivare.
Undersökningen bekräftar också en tidigare bild av att det finns osäkerhet om vad som faktiskt dokumenteras i rådgivningen, trots att det finns klara regler om detta. LÄS MER Bankers rådgivning och lagen (2009:8) : pdf 55 kB KTH:s rapport Bankrådgivningsrelationen och rådgivningslagen : pdf
jheidbrink:
Kunder som skjutit in sig på lösningar som inte rimligen går att rekommendera, låter inte som ett typiskt problem. Kanske menar du om kunden har orimliga förväntningar på avkastning kontra risk. Bankmannen kan ju emellertid inte sälja produkter som inte finns i sortimentet.
Du skriver ”mäktar med de finansiella investeringar hon föresatt sig.” Menar du krediter för finansiella investeringar? Då kommer vi in på kreditprövning, och det är ett särskilt kapitel som är föremål för omfattande såväl interna som externa regelverk.
Bankernas problem är inte att ”behöva acceptera att vilken riskavert människa som helst tar upp rådgivningstid och sedan ändå inte köper något”. De vill i stället få in fler kunder av alla riskprofiler eftersom de har produkter med alla risknivåer.
Att dela på verksamheterna, så att ett gäng rådger och ett annat säljer är inte realistiskt. Det går ju nämligen inte att sälja utan att analysera kundens behov och preferenser. När man gör det har man startat rådgivningen.
Redan nu mäts antal rådgivningar och antal sålda produkter för banktjänstemän med rådgivning/försäljning som yrkesroll. Däremot stimuleras inte hög risknivå eller högt pris. Provisionslön finns i princip inte ute på bankkontoren.
De som skulle vara beredda att betala per timme för rådgivning är ytterst få förmögna personer. Det finns sådana konsulter, men de arbetar på en liten exklusiv marknad.
Det stämmer inte att bankerna har ett kortfristigt intresse och kunden ett långfristigt. Kunders intresse varierar. Vissa tänker långsiktigt andra kortsiktigt. Bankerna har definitivt ett långsiktigt intresse. Ingen bankstyrelse accepterar en VD som inte ser till bankens långsiktiga framgång.
Jag menar att du försöker lösa ett problem som inte finns i högre grad än i andra brancher.
Däremot har du rätt i att finansiella aktörer som kunde tjäna enormt stora pengar genom att agera kortsiktigt har varit och kanske är ett problem. Men det är något helt annat än den verklighet som finns i vardagen ute på bankkontoren.
Jeje: Jag tror inte att vi kommer så mycket längre. Mitt sista inlägg i den här debatten går därför ut på att vi kanske pratar förbi varandra.
Jag vill se en risk hanterad som jag anser finns latent i bankernas verksamhet och som jag anser att rapporten visar inte hanteras snyggt i dagens läge, alldeles oavsett vilken incitamentsstruktur som bankerna må ha. Jag vill alltså förebygga på grundval av att jag ser brister i dagens reglering som inbjuder till missbruk av den som är så hågad.
Du tycks utgå från dagens läge, och där har du rätt såtillvida att jag inte kan bedöma bankväsendet inifrån på ett mera kvalificerat sätt. Däremot tycker jag inte att du verkligen dragit någon slutsats av rapporten ännu, utan din argumentation tycks gå ut på att allt är frid och fröjd – vilket ju rapporten visar att det inte är. Banktjänstemännen följer inte lagstiftningen och anger motstridiga instruktioner som anledning till detta. Hur vill du hantera detta?