I dagens Svenska dagbladet finns en debattartikel av Socialdemokraternas Ylva Johansson avseende barnläkarfallet. Denna artikel, tillsammans med den debatt som jag de senaste dagarna fört med många olika kommentatorer här på bloggen, har fått mig att misstänka att olika grupper i den här debatten faktiskt talar förbi varandra (tack, Kalle M och IVA-läkaren att ni inte gav er). Så här tror jag att det är.
Det har funnits företrädare i debatten som åtminstone tidigare givit mig intryck att kräva att åklagaren över huvud taget inte skall blanda sig i frågan om huruvida brott begåtts, eftersom åklagaren minnsann inte begriper vårdens värld och värderingar (Hugo Lagercrantz tidiga inlägg i debatten föreföll mig vara av det slaget). Detta reagerar jag emot, och det mycket skarpt, eftersom denna form av krav – att jurister minnsann skall hålla sig utanför ”verkligheten” – är ofta förekommande att det är skrämmande. Poängen med att ha ett rättsväsende är att detta skall granska alla samhällsmedborgares efterlevnad av lagen, inklusive sådana yrken som måhända inte är helt enkla för utomstående att förstå.
Det jag nu börjar förstå är att vi antagligen till stor del talar om olika saker. Johanssons artikel är ett exempel. Hon tycks tala om det generella förhållningssättet som vården har i livets slutskede; jag talar om det individuella fallet (vilket jag för övrigt också tror att socialministern gjorde). Hon kräver att det är HSAN och SOS som skall fastlägga riktlinjer för hur terminalvården skall gå till, jag kräver att – oavsett alla riktlinjer – åklagaren måste ha rätt att ingripa mot en läkare som kan misstänkas för att ha begått brott. Perspektiven är inte nödvändigtvis ömsesidigt uteslutande, men det är faktiskt inte förrän idag att jag förstår det.
Det som tycks vara ett implicit antagande hos de som kräver att beslutanderätten över rutinerna i terminalvården skall ligga hos HSAN och SOS, är att detta skulle garantera att läkare inte råkar ut för straffrättslig granskning, eller åtminstone att läkaren vid varje given tidpunkt vet vad hon skall göra. Jag tror att inte att det stämmer och att det kommer att fungera så.
Frågan i barnläkarfallet är ju tydligen – vad som går att sluta sig till av medierapporteringen – huruvida barnläkaren hållit sig till rutinerna, att nämligen ge palliativ vård (i motsats till att avsiktligen förkorta flickans liv). Rutiner och regler förhindrar inte prövningar av huruvida någon hållit sig till dem. Det centrala är alltså nu huruvida det är HSAN och SOS eller åklagaren som skall få makten att granska huruvida en läkare i ett visst givet fall hållit sig till rutinerna. Enligt min mening måste det vara åklagaren, eftersom ett brott mot rutinerna som lett till skada för någon annan antagligen innebär ett brott mot strafflag, och det är – och enligt mening måste vara – åklagaren och domstolarna som bedömer huruvida ett sådant straffrättsligt brott föreligger. Allt annat skulle innebära ett särsystem för vården som jag anser principiellt vara förkastligt.
Man skulle kunna tänka sig en sammanläkning av HSAN:s och SOS och åklagarens verksamhet på så sätt att åklagaren får bli aktiv först när HSAN och SOS bestämt att ett brott mot rutinerna föreligger. I praktiken skulle detta innebära att HSAN och SOS bestämmer över när det finns en brottsmisstanke och när det inte gör det: HSAN och SOS skulle gentemot åklagaren få vetorätt. Det skulle då också innebära att det inte längre är brottsbalkens bestämmelser, utan bestämmelserna i de rutiner som fastställts av HSAN och SOS som avgör huruvida misstanke om brott föreligger eller ej (för annars får ju inte åklagaren bli aktiv).
Detta skulle jag inte anse vara lika principiellt förkastligt, men det är fortfarande mycket tveksamt. Enligt regeringsformen skall strafflag fastställas av riksdagen. Om myndigheter fastställer rutiner som avgör när strafflag blir tillämplig, har i praktiken myndigheterna fastställt strafflagens tillämpningsområde. Jag anser även detta vara rättsstatligt mycket, mycket tveksamt.
Jag kan alltså inte acceptera att HSAN och SOS skulle få rätt att avgöra huruvida något regelbrott föreligger innan åklagaren blir aktiv. Däremot har jag inget emot att HSAN och SOS fastställer rutinerna för terminalvården, alltså anger riktlinjer för hur en läkare bör agera i en patients livs slutskede.
Där måste påpekas att ingen – såvitt jag vet – sagt något annat: ingen har sagt att det skulle vara åklagaren eller domstolarna som fastställer reglerna för terminalvården. Däremot är det domstolarnas sak att med bindande verkan uttala sig om huruvida reglerna i allmänhet passar ihop med brottsbalken och att uttala sig om huruvida en läkare i ett enskilt fall – alldeles oavsett om hon följt vårdens rutiner eller inte – gjort sig straffbar.
Jag tror alltså att det i prinicp bara finns två positioner, nämligen antingen att beslutet avseende huruvida ett visst beteende i vården är straffbart eller inte ligger hos HSAN och SOS , eller att beslutet ligger hos domstolarna. Någon förmedlande position kan jag inte se, eftersom alla förmedlande positioner i praktiken tycks leda till en av de renodlade grundpositionerna.
I valet mellan dessa två positioner anser jag som sagt att den första – att beslutet också avseende straffbarheten skall ligga hos HSAN och SOS – är farlig och principiellt förkastlig, eftersom den enligt min mening skulle innebära att läkare och annan vårdpersonal inte längre faller under straffrätten, utan endast under förvaltningsrätten på vårdens område. Det är denna effekt som jag tidigare – retoriskt överdrivet – kallat för straffrättslig immunitet (för vilket jag fått utstå befogad kritik): jag vet inte vad man bör kalla den för, men jag är i vilket fall som helst inte beredd att acceptera ett sådant system.
Återstår det system som vi har idag. Hur detta system fungerar – om det är bra eller dåligt, om det är effektivt eller inte – vill jag ännu en gång påminna om att vi inte vet. Åklagaren har ännu så länge inte ens påstått att barnläkaren begått något brott, utan endast att barnläkaren är misstänkt i sådan grad att det finns anledning att närmare se på fallet. Det är först när åtal väcks att barnläkaren officiellt påstås ha begått ett brott, men då måste ännu en domstol uttala sig innan barnläkaren kan anses ha eller inte ha begått något brott. Det är för tidigt att ändra regler och rutiner om vilka vi inte ens vet om någon ifrågasätter dem.
Jag tror alltså att Johansson är för tidigt ute med sina synpunkter, och jag är heller inte säker på huruvida hon är klar över alla implikationer av hennes krav.
jhedbrink: Det är generöst av dig att säga att vi talar om olika saker och att delvis backa från din ursprungliga ståndpunkt.
Av vilken anledning talar Johansson om de generella frågorna just nu? Jo naturligtvis för att hon inte vill missa tillfället att kritisera regeringen. Det är ju hennes huvuduppgift som oppositionspolitiker. Hon tar tillfället att rida på den våg av opinion som känner större medlidande med den misstänkta läkaren än med målsägaren, barnets föräldrar.
Nej vi bör hålla kvar debatten vid det aktuella fallet tills vi vet utgången och kan läsa förundersökningen och en eventuell dom.
Först därefter finns underlag att bedöma om lagar eller riktlinjer ska ändras.
Precis som du tidigare framhållit måste alla ta ansvar för sitt handlande inför samma rättsregler. När en flygtekniker gör fel genom försumlighet och ett flygplan störtar ska han/hon ställas till ansvar. Detsamma ska naturligtvis gälla läkare. Inom flyget har man utvecklat omfattande säkerhetsrutiner för att minska risken för olyckor. Detsamma bör naturligtvis gälla sjukvården. Vi har t.ex. kunnat läsa om att det inte är särskilt allvarligt att det inte står något om tiopental i journalen, eftersom läkarna av tidsbrist ofta nedprioroterar journalarbetet. Tänk om man skulle göra på liknande sätt inom flyget!
Jag bevistade nyligen en avslutningsceremoni för nyutexaminerade läkare. I ett av föredragen talade en av deras professorer om att studenterna i sin kommande läkargärning ska vara förberedda på att de kommer att begå fel och att patienter kommer att dö pga läkares misstag. Inom flyget är förhållningssättet att aldrig acceptera att någon dör i en flygolycka. Noll fel!
Läkare arbetar ibland först 8 timmar och därefter övertid ytterligare lika länge. Övertiden tar de sedan ut i kompensationsledighet vilket gör att de kan ha långa sammanhängande ledighetsperioder eller tjäna extra som hyrläkare. Tänk om piloter skulle göra likadant!
Jag har själv medverkat i ett stort organisationsprojekt i ett av Sveriges största sjukhus. Jag såg där en arbetsmiljö präglad av stora motsättningar mellan yrkeskategorier (USK,SSK,LÄK) oc, massiv kritik mot arbetsgivaren. De som var mest kritiska mot arbetsgivaren var läkarna. De var tom bittra över förlorade privilegier.
Det finns således många fundamentala fel i vårdapparaten. Fel som leder till brister i säkerhetstänkande. Visserligen dör inte läkaren vid misstag såsom är fallet för piloten om planet störtar, men varför ska vi patienter/passagerare behöva ta större risker i vården än i flyget?
Det som nu kanske kommer att hända är att en läkare blir åtalad och fälld för ett lagbrott. Även om läkaren rent moraliskt kan skylla på systembrister så kan det hända att rätten kommer fram till att hon begått en straffbar gärning. Man kan naturligtvis i så fall ha medlidande med henne. Men det är kanske det pris som måste betalas för att få alla inblandade i sjukvården att inse att ”skärpning” behövs för patienternas skull.
Poängen med att ett fall skulle ”silas” genom en sakkunnig myndighet innan en åklagare eventuellt kopplas in, är ju att man vill försäkra sig om att fallet bedöms av personer som förstår vad det handlar om. Det känns inte heller särskilt rättsäkert om en åklagare utan medicinsk utbildning fritt får anhålla personer på sin magkänsla – nu talar jag inte om det här specifika fallet, utan i största allmänhet – eller dra slutsatser utifrån dokument som åklagaren inte har kompetens att tolka.
Men jag förstår mycket väl din invändning! Inte desto mindre säger _min_ magkänsla att okunniga personer inte skall kunna applicera rätt godtyckliga regler på vilka områden som helst. Och Riksdagen – yep; här sticker även politikerföraktet upp sitt fula tryne – består ju av relativt obildade personer vars drivkraft är en ideologi, som ofta inte har något med verkligheten att göra.
Dina farhågor verkar präglas av övertygelsen att SOS och HSAN (eller valfri ”sil”) skulle _skydda_ vårdpersonal i första hand och snarast motarbeta rättsväsendet.
Anaïs: Ska detta bara gälla vid misstanke om brott inom sjukvården? Tror du att åklagaren förstår andra verksamheter bättre? Exempel miljöbrott, flyget, brobygge etc.
Ja; åklagare bör egentligen bara kunna åtala jurister… 😉
Allvarligt talat så inser jag som sagt svårigheterna. Men det medicinska verksamhetsområdet är speciellt eftersom folk dör inom det, helt naturligt, vilket är unikt. Överallt annars tillhör döden undantagen och är alltid resultat av att något gått fel eller att någon begått ett brott. Detta sker naturligtvis även inom vården – och det skall underkastas rättsväsendets bedömning på lika villkor. Men här försigår även ett oundvikligt, naturligt döende som faktiskt tillhör människans villkor, hur obehagligt det än är. Och rättsväsendet kanske inte alltid har kompetens för att skilja det ena från det andra.
Jeje i många av dessa fall har vi specialiserade åklagare, så jo där begriper åklagarna bättre. Åklagarna samarbetar vidare med tillsynsmyndigheterna, som självklart inte tar över rättsamhällets exklusiva roll däremot leverear de underlag genom sina utredningar. Så kunde det funkat här också men tjurrusningen med mordanklagelse och häkning har kortslutitit detta. Nu befinner sig åklagarna i en sitution dev förmodligen inte bemästrar.
Per: Du missförstår en sak som jag försökt förklara, så jag måste försöka vara tydligare.
Åklagaren har inte kommit med någon mordanklagelse. Det gör inte åklagaren under förundersökningen. Under förundersökningen påstår åklagaren att det finns något konstigt som ger misstanke om att kanske ett brott har begåtts, och att åklagaren därför måste titta närmare på saken. Det är endast det som åklagaren juridiskt påstått hittills. Jag har förståelse för att det kanske inte blev så klart för den större allmänheten, men det är så det är: åklagaren undersöker om hon bör påstå att barnläkaren mördat. Här har du alltså fel i din beskrivning.
Sedan vet vi ju inte – och det är en av mina huvudpoänger i hela den här debatten – vilket annat material förutom förundersökningen som åklagaren haft tillgång till. Du säger att hon inte samarbetat med tillsynsmyndigheterna, och det kanske hon inte har gjort. Men jag vet inte: varken HSAN eller SOS har, såvitt jag vet, sagt att åklagaren inte skulle ha bett om hjälp med att tolka situationen, och dessutom kan åklagaren ha tagit hjälp av än fler medicinska experter. Eftersom förundersökningen dock är hemlig förutom det lilla som åklagaren valt att släppa, vet vi inte det. Där uttalar du alltså en anklagelse som du inte (ännu) har stöd för.
Det kan, och det vill jag betona, hända att du har rätt, men det måste fakta visa. Hittills har vi inte tillgång till fakta, utan bara till spekulationer, och alltså kan vi inte påstå att åklagaren gjort fel, precis lika lite som åklagaren kan påstå att barnläkaren gjort fel.
Och ett sådant påstående har åklagaren – som sagt – inte gjort.
Jo jag uttryckte mig nog litet väl polemiskt när jag skrev det där med tjurrusning. Därmed sabbade jag kanske min huvudpoäng. Som var att lagen visserligen gäller alla. Men att speciella versamheter kräver speciell kompetens för att bedömmas, ibland samlad i särskilda myndigheter. I mån av behov kan åklagaren samarbeta eller ta över ärenden från dem. I princip kan hon ju ha gjort det som du påpekar men det verkar inte så.
Sedan skulle det så klart kunna finnas en del att fundera över om socialstyrelsen tidigare dragit en gräns gentemot det förbjudna och en domstol nu skulle dra en annan och det i ett åtal mot en enskild läkare skulle dra en annan.
Jag tror vi skulle hamna i en ohållbarsituation. I princip jämförbar med den som Irland hamnade i när man försökte häkta en 14årig flicka som ville göra abort.
Jag diskuterar nu så klart bara ett scenario. Det finns ju en annan pjäs också den med vansinnesöverdosen. DEn väcker dock å andra sidan andra frågor.
Jag tror att det nuvarande systemet i grund och botten är välfungerande. Det vi ser i det här fallet är ett lågvattenmärke.
För mig är det självklart att brottsliga handlingar skall handläggas av domstol. Dett oavsett inom vilken verksamhet de än inträffat. (Hur är det föressten med militären i det här landet? Militära domstolar inrättas antagilgen bara i krig, eller?)
Det som ganska klart utkristalliseras i det här fallet är behovet av att de åklagare som skall handlägga fall med brottsmisstanke inom sjukvården bör vara välinformerade och utbildade i just dessa frågor.
Min känsla är att om åklagaren haft en bättre insyn i sjkuvårdsfrågor redan från början så hade detta fall handlagts annorlunda.
Sjukvården utgör ju idag en stor tjänstesektor i samhället. Antalet rapporter om felbehandlingar ökar och det är ett bra tecken på en ökande transparens!
Detta kan bara ske i system som är rättssäkert både för sjukvårdens kunder och ansvarig personal. I dessa fall behövs genuin juridisk och medicinsk kompetens.
Känslomässigt och för icke-jurister framstår ett anhållande eller allra helst en häktning grundad på misstanke om mord som just en mordanklagelse. Att uttala en misstanke om brott är att anklaga någon för brott – i den allmänna uppfattningen; så fungerar det nämligen i vardagslivet.
(Och kvällstidningarna visar knappast intresse för juridiska spetsfundigheter.)
@jeje
I mång av dina inlägg finns inslag av misstroendevotum mot läkarkåren som grupp. Det känns sårande att du i så svepande ordalag uttalar dig om en hel yrkeskår. Läkare är individer precis som lastbilschaufförer, personalvetare och IT-konsulter.
En mer direkt fråga till dig jeje. I just det här fallet finns ju ett annat anmärkningsvärd misstag, som också var den ursprungliga orsaken till polisanmälan. Det rör en sköterska som givit ett koncentrerat läkemedel utan spädning. Det rör sig om en överdosering med en faktor 100.
Den överdosering medför en kraftigt ökad risk för hjärnblödning. Något som flickan också drabbats av och som sannorlikt gravt påverkat prognosen.
Fallet har handlags av HSAN och söterskan har fått påföljd enl där gällande praxis.
1) Är detta korrekt handlagt enl din uppfattning.
2) Hade det gjort någon skillnad om det var en läkare som gjort misstaget?
Niclas: Här fångar du mig på ett område där jag faktiskt saknar kunskap – jag vet inte om militära domstolar ens finns i beredskapslagstiftningen. De finns i vart fall inte i fredstid.
Anaïs: Jag tror att du har rätt att detta må vara en ”spetsfundighet” som kvällstidningarna och allmänheten inte orkar hålla reda på, men jag har fantastiskt svårt att förstå hur det annars skulle gå till när man som åklagare anser sig behöva tillgripa tvångsmedel under en förundersökning. Hur skall man göra för att allmänheten skall kunna begripa att man nu förvisso tagit läkaren i förvar en stund för att förhindra att hon påverkar vittnen, men att därmed inte är sagt att hon påstås ha gjort sig skyldig till ett bevisligt brott?
Niclas: Jag riktar inget misstroendevotum mot läkarkåren som grupp. Däremot utgår jag från att det finns enstaka ”rötägg” där som inom andra yrkeskårer. Därför har jag svårt att förstå varför så många kommentarer på ett tvärsäkert sätt utgår från att detta är ett justiriemord. Hur det är med den saken i detta fallet vet jag inte. Inte ännu.
Däremot vet jag att sjukvårdshuvudmännen, landstingen, har stora ledarskapsproblem inom sjukvården. Dessa problem kan skapa säkerhetsbrister. När sådana brister uppdagas inom t.ex. kärnkraftsverk blir det enormt starka reaktioner.
Så till din fråga om sjuksköterskan.
1. Jag vet inte om hon har begott ett straffrättsligt brott. Jag vet inte heller om HSAN polisanmält henne. Självklart borde åklagaren utreda detta om det finns misstanke om brott.
2. Det gör ingen skillnad om det är en läkare eller en sjuksköterska som misstänks för ett brott.
Anais: Intressant synpunkt. Alla yrkesgrupper som inte har döende som en vardaglig företeelse skall hanteras direkt av rättsväsendet. Därför ska läkare först “silas” genom en sakkunnig myndighet. Är det så du menar?
Den juridiska motsatsparet ”skyldig” – ”oskyldig” är känslomässigt svårbegripligt. Man kan inte dömas i domstol till ”skyldig på sätt och vis” eller ”en liten aning skyldig, trots allt”. Det kanske är just det man är – men juridiskt är man i så fall ”oskyldig”.
Barnläkaren betraktas alltså som ”oskyldig” av rättssystemet, till dess motsatsen har bevisats. Men det är lätt att känslomässigt uppleva att man, i och med att man misstänks, också anklagas för något. Kan man anklagas är man klandervärd på något sätt. En misstanke finns det fog för; alltså är man redan halvt om halvt skyldig. Föreställ dig anklagelsen om incest. Även en person som befinns oskyldig är _i alla fall_ på något sätt besudlad av själva anklagelsen (eller anhållandet, eller misstanken). Människor fungerar så, bevisligen, även om inte det juridiska systemet gör det. Så vad gör man åt det? Ja; upprepar i oändlighet, som tv-serien ”Cops”‘; everyone is innocent until proven guilty in a court of law…
Rättsväsendet har alltså ”besudlat” barnläkaren med sin misstanke – därav känslostormen.
Niclas, du skrev: ”I mång av dina inlägg finns inslag av misstroendevotum mot läkarkåren som grupp. Det känns sårande att du i så svepande ordalag uttalar dig om en hel yrkeskår.”
Jag beklagar om jag har uttryckt mig så att du kännt dig sårad. Nu har jag gått tillbaka för att finna vad jag skrivit som innebär misstroendevotum mot en hel yrkeskår. Men jag hittade inget sådant. Snälla hjälp mig att hitta citat som sårat dig.
@Jeje; det unika med läkare är att folk kan dö i deras händer utan att de gjort något fel. Detta gäller inte t ex piloter. Därför bör det utrönas hur det förhåller sig, innan en åklagare tar vid: Ja.
Anaïs: Förvisso, men här tycker jag faktiskt trots allt att det är allmänhetens förhållningssätt det är fel på. ”Det finns en misstanke, alltså finns det skuld”, är väl över hövan naïvt och anti-intellektuellt? En misstanke består just i att man inte vet, men tycker sig ha anledning att anta – ett bevis och ett okvalificerat påstående är något helt annat.
För mig framstår den här förväxlingen mellan misstanke och anklagelse som juridikens motsvarighet till förväxlingen mellan korrelation och kausalitet. Att säga att åklagaren påstått att barnläkaren är skyldig endast för att åklagaren hyser en misstanke är som att säga att det var vännerna som fick en att sluddra efter en alltför lång natt på krogen tillsammans med dem.
Anaïs: Kan inte folk dö utan att piloten gjort något fel? Inte ens om piloten utan egen förskyllan skulle hamna i ett oväder, fatta ett felaktigt beslut och sätta planet i en bergsvägg? Är inte det en ursäktlig felbedömning av samma slag som en läkare kan göra?
Till Polisen i Grönköping
Polisanmälan angående misstänkt olaga frihetsberövande.
Det har kommit till min kännedom att kammaråklagaren i Grönköping på felaktiga grunder anhållit och häktat en barnläkare för dråp.
Anhållandet saknar grund och bindande bevis. Åklagaren har medvetet underlåtit att inhämta gängse uppysningar från relevanta sakkunniga. Vissa brev har uppenbarligen och uppsåtligen inte diareförts.
Det är därför frågan om ett aktivt handlande i avsikt att få brottsoffret frihetsberövat.
Brottet har ett straffvärde överstigande två års fängelse och det föreligger kollusionsfara. Kammaråklagaren bör därför även begäras häktad.
Motivbilden är oklar, men man kan misstänka att det är genuserlaterat. Barnläkarrollen är intimt förknippat med genuset kvinna och åklagarollen är förknippat med genuset man. Man kan således misstänka att det helt enkelt är frågan om mäns våld mot kvinnor.
Man kan vidare misstänka att det finns en hotbild mot åklagaren och att hon därför skyddas av beväpnade vakter. Gripandet bör därför ske med hjälp av nationella skyddsstyrkan, om nödvändigt med assistans av amfibiekårens kustjägarförband.
Att det misstänkta brottet är begånget i åklagarens tjänsteutövning saknar betydelse. Brottsbalkens straffansvar skall, i vart fall i Grönköping, ha företräde till sista kommatecknet.
Åklagare skall icke ha någon gräddfil i Grönköping.
Grönköping den 14 mars 2009
Ironisk vän: Lite oklart vilket syfte din ironiska kommentar har, men en åklagare som inte sköter sitt jobb och kan misstänkas för brott skall utredas precis som alla andra. ”Falsk tillvitelse” skulle, i likhet med ”olaga frihetsrövande” kunna komma i fråga. Båda brotten är uppsåtliga och därför är bevisläget synnerligen svårt, men det är inte uteslutet att en åklagare gör sig skyldig till dessa brott.
Din anmälan till Grönköpings polismyndighet skulle alltså förhoppningsvis inte väcka skratt, utan leda till en förundersökning om den under rätt omständighet inkom till en faktiskt existerande polismyndighet.
Anaïs: Ok. Gäller det alla läkare? Ortopeder, plastikkirurger, ögonläkare, allmänläkare på vårdcentraler, företagsläkare? Eller gäller det bara narkosläkare och intensivvårdsläkare?
I en kommentar skrev du: ”En misstanke finns det fog för; alltså är man redan halvt om halvt skyldig. Föreställ dig anklagelsen om incest. Även en person som befinns oskyldig är _i alla fall_ på något sätt besudlad av själva anklagelsen (eller anhållandet, eller misstanken).”
Jag har en god vän som i samband med skillsmässa och vårdnadstvist blev anklagad av barnens mamma för incest med deras 4 årige son. En förunderökning inleddes. Han fick genomgå ett stort antal förhör. Fruktansvärt!
Så småningom kom åklagaren fram till att anklagelserna föreföll grundlösa och det blev aldrig rättegång. Det han fick genomgå önskar jag ingen! Men jag klandrar inte rättsväsendet för att de utsatte honom för detta. Vad annars sullle de göra?
Jag har jobbat mycket med jurister och har satt mig in i hur de tänker och kan förstå vad som förssiggår i deras hjärnor.
I det här fallet har åklagaren fått in en ANMÄLAN från någon som trots en annan ANMÄLAN till Socialstyrelsen inte fått gehör. Åklagaren misstänker då en KONSPIRATION inom läkarkåren och begär rättsobduktion. Åklagaren får då tillbaks en STYRKT HANDLING som säger att blodkoncentrationen av ett narkotiskt preparat är 1000 gånger den dödliga dosen. EFtersom det är tusen gånger mer är det frågan om en gigantisk överdosering, som STYRKER att det är frågan om en avsiktligt dödande. Avsiktligt dödande är enligt brottsbalken mord eller dråp. Det finns således FOG FÖR TVÅNGSÅTGÄRDER på grund av KOLLUSIONSFARA. Polishämtning, anhållande och häktning. Sedan får den JURIDISKA PROCESSEN verka. Den juridiska processen söker dock inte SANNINGEN, den ger den tilltalade en RÄTTVIS RÄTTEGÅNG.
Men en vanlig förståndig människa tänker efter om anmälaren kanske i sin sin sorg över ett förlorat barn anmäler till höger och vänster som en del av sitt sorgearbete.
En vanlig förståndig människa kanske tycker att 1000 gånger för hög dos i själva verket ger anledning till kritisk granskning av mätresultatet.
En vanlig förståndig människa kanske jämför med alkoholhalt i blodet vid berusning. Om någon dricker en helflaksa Koskenkorva blir han redlöst berusad och får över en promille alkohol i blodet. Dricker han upp tusen gånger mer, ett helt badkar fyllt med Koskenkorva, får han med samma resonemang 100 procent alkohol i blodet.
En vanlig förståndig människa håller det a priori för osannolikt att en läkare, som innehar ett yrke som kräver särskild certifiering och lämplighetsprövning, som är ostraffad och har klanderfri tjänstgöring under decennier i sin tjänsteutövning gör sig skyldig till ett så onödigt brott, genomfört på ett så klumpigt sätt.
En vanlig förståndig människa begriper att om en åklagare handlar så enkelspårigt få denne hela världens läkarexpertis samlad på den anklagades sida.
En vanlig förståndig människa inser att detta är något mycket komplext och kräver noggranna överväganden innan denne hittills oförvitlige läkare i sin yrkesutövning anklagas för ett av brottsbalkens svåraste brott.
En vanlig förståndig människa förstår att man ger sig inte på en enskild medborgare för att man tycker det vore intressant att få ett juridiskt prejudikat.
Ironisk vän: Jag skulle ha velat höra ramaskriet när de vanliga förståndiga människorna fått reda på att åklagaren med hänvisning till att läkaren minnsann är certifierad och lämplighetsprövad hade sagt till dem:
”Vet ni vad? Ni anmäler till höger och vänster, och det ni berättar känns inte bra. En sådan fin människa som vår certifierade och lämplighetsprövade läkare skulle omöjligen göra så, i synnerhet som det utlåtande från rättsmedicin – som jag i och för sig inte är lämpad att bedöma – av andra experter sägs vara orimlig.”
Jag hade velat höra dig ösa galla över juristkåren då…
Jeje jag svarar för Anais och hoppas att han ursäktar. Ja det gäller alla läkare och även sjuksystrar. Det är mycket inom vården som anmäls och mycket som bör anmälas för den delen, många fel som begås människor som skadas.
Nollhypotesen är alltid att det handlar om misstag och olyckshändelser som hör hemma hos HSAN, medans motsvarigheten, vad det nu skulle vara, ute i det övriga samhället rutinmässigt skulle utredas av polis. Det kan ju förefalla orättvist. Men fundera ett litet tag på alternativet. En amerikansk utveckling med skenande kostnader och ett evigt processsande.
Eller fundera på risken att råka skada någon ute i samhället jämfört med att arbeta på en anestesiavdelning där man under ett yrkesliv gör tusentals injiceringar. Chansen att göra bort sig åtminstånde en gång är rejält stor. Skall det då rutinmässigt prövas som dråp eller vållande i domstol, neeh.
Sedan kan det precis som Jakob påpekar vara så att det i det här fallet finns det skäl att köra det som en brottsutredning. Men det skulle med tanke på vad som kommit ut och med tanke på vad åklagarna låtit undslippa sig förvåna mig oerhört.
Enl ditt resonemang ska man aldrig utreda misstankar om brott om dessa verkar osannolika eller förvånande. Jämför med min gode vän som blev anmäld för incest av sin fd fru.
En vanlig förståndig människa tror inte att en sympatisk tvåbarnspappa som innehar ett yrke som kräver särskild certifiering och lämplighetsprövning, som är ostraffad och har klanderfri tjänstgöring under decennier i sin tjänsteutövning gör sig skyldig till ett så onödigt brott, som att ha utövat sex med sin 4-årige son.
En vanlig sund människa förstår därför att när en kvinna som är mitt i en vårdnadstvist anmäler barnets pappa för incest så ska man utgå från att hon gör detta för att hon är bitter på sin fd man och i sin sin sorg över skilsmässan anmäler till höger och vänster som en del av sitt sorgearbete.
Ändå startades en förundersökning. Vad annars skulle man ha gjort?
Eller kanske bör inga förundersökningar göras mot skötsamma ostraffade läkare som anklagas av sina fd hustrur för incest.
Nej vi får nog alla finna oss i att vi kan bli anmälda för brott.
Jejje etersom du öht inte verkar ha läst mitt inlägg så finns ingen anledning för mig att förklara mig närmae. Det är ingen skyldighet för någon att läsa just mina inlägg. Men om du vill skriva svar till mig måste du. Läs om läs rätt det är allt jag har att säga!
jheidbrink: Jo när jag läser Ditt inlägg tänker jag på talesättet att enligt polisen kan befolkningen uttämmande indelas i två kategorier: 1. Ertappade brottslingar 2. Ännu icke ertappade brottslingar.
Du hör tydligen inte till dem som sätter det sunda förnuftet i högsätet.
Men det kanske rättsväsendet borde göra: http://ingrid-carlqvist.blogspot.com/ och http://ingrid-carlqvist.blogspot.com/
Hur många var det nu som justitiekanslern bedömde satt oskyldigt dömda?
Per: Jag har varit ifrån datorn en stund. Mitt senaste svar var till ”Ironisk vän av ordning”. Återkommer strax.
Okay! Jag ber om ursäkt!
Jag blir mer och mer osäker på hur jag ska tänka kring detta fall. Om magkänslan är rätt (det behöver den inte vara) och barnläkaren har följt praxis och att denna praxis dessutom befinner sig på rätt sida av lagen. Vem (om någon) bär då störst skuld för att vi hamnat där vi hamnat?
Är det rätssläkaren som isåfall uttalat sig ganska bestämt om dödsorsaken ev. utan att kontrollera att mätningarna är korrekta, genomsöka literaturen (den minimala) kring metabolismen hos döda prematurer som före dödstillfället legat sövda under en längre period och fått palliativ smärtlindring? Eller är det åklagaren som litar på de uttalanden om dödsorsak hon har framför sig?
Det blir återigen en hypotetisk fråga och många av oss har eftersökt en ökad dialog mellan åklagarväsendet och de medicinska experterna före själva häktningen. Kanske har denna förekommit och rimligtvis bör den väl isåfall ha stärkt åklagarens misstankar eftersom förundersökningen inte lagts ned.
Är det inte rimligt att anta att rättsläkaren i ännu högre grad än åklagaren borde kunna tillgodogöra sig den sakkunskap som krävs för att tolka dessa koncentrationer. Hon är ju experten?
Det har varit en intressant diskussion men jag blir mer och mer beklämd över hur familjen känner som tvingats bevittna detta fyrverkeri.
Jeje
Sunt förnuft säger att man inte skall generalisera på det sätt Du gör.
Att det skall vara så svårt med sunt förnuft.
I mitt tidigare inlägg slant jag på tangenterna. Jag refererar även til detta: http://www.dn.se/nyheter/sverige/aklagare-vill-fria-valdtaktsdomd-1.820319
Per: I min diskussion med ”Anais” som du tydligen ”tog över” skrev han:
@Jeje; det unika med läkare är att folk kan dö i deras händer utan att de gjort något fel. Detta gäller inte t ex piloter. Därför bör det utrönas hur det förhåller sig, innan en åklagare tar vid: Ja.
Jag undrade då om det gäller alla läkare. Ortopeder, plastikkirurger, ögonläkare, allmänläkare på vårdcentraler, företagsläkare? Eller gäller det bara narkosläkare och intensivvårdsläkare?
För mig förefaller det orimligt att t.ex. en ögonläkare ska sörbehandlas pga större närhet till döende människor än kärnkraftsingenjörer eller flygplanstekniker och piloter.
Anais resonemang (som du verkar stödja) leder till omöjliga avgränsningar och skulle utsätta oss för godtyckliga gränsdragningar baserade på subjektiva överväganden. Att påstå att all vårdpersonal oavsett yrkesroll och arbetsplats rent generellt har en särställning som gör att rättsapparaten ska särbehandla dem är orimligt.
Jag som arbetar i privat verksamhet kan ta mig friheten att göra många subjektiva överväganden i mitt arbete baserade på mitt sunda förnuft.
Offentliganställda myndighetsutövare däremot som tilldelats befogenhet att i sitt arbete utöva myndighetens makt över medborgare måste ha stöd i lagar och förordningar i allt de gör. Därigenom eliminerar vi det godtycke som skulle uppstå om sk vanligt sunt förnuft fick råda över deras göranden.
Därför är det ibland mänskligt att bli irriterad över åtgärder från åklagare, skattemyndigheter, socialarbetere, byggnadslovshandläggare m.fl. när man baserat på eget sunt förnuft tycker att de gör fel. Så länge de följer gällande regelverk gör de rätt. Så enkelt är det med myndigheternas agerande.
De klagomål som läkare och andra debattörer riktat mot åklagaren i det här fallet har såvitt jag kunnat se uteslutande baserats på debattörernas subjektiva värderingar.
Ska man kritisera åklagaren så ska kritiken alltså grundas på att hon brutit mot lagar och förordningar. Något sådant har jag inte sätt, ännu.
Ironisk vän: Tyvärr har det som anses utgöra ”sunt förnuft” en olycklig tendens att alltid sammanfalla med talarens åsikt, och är därför en minst sagt ombytlig standard. Det är just insikten om att ”sunt förnuft” inte fungerar (för att alla har olika åsikter om vad det skall vara) som givit oss juridiken och dess måhända bristfälliga funktionssätt.
Om världen vore ett paradis och alla förnuftiga, skulle vi klara oss utan jurister. Så länge dock lammet inte sover bredvid lejonet, behöver vi regler som inte kan anpassas efter ”sunt förnuft” och alltså jurister som efter bästa, men kanske bristfälliga, förmåga förvaltar dessa regler.
Allt annat blir än mer pöbeljustis än du tycker det blivit i det här fallet.
Ett litet påpekande: Anaïs är ett kvinnligt namn…
Nej du har helt fel. Den avgränsning om det är rätt ord som jag talar för är redan genomförd! På samma sätt som den är genomförd för exempelvis poliser, i vissa lägen!
Den har frångåtts i detta fall. Av skäl som kommer att behöva redovisas,givet att det inte sköter sig själv genom en högst hypotetisk dom! Av det vi set hittils kmmer åklagarna inte att klara detta.
Ironisk vän av ordning: Du och jag verkar ha olika ”sunt förnuft”. Jag vet i varje fall inte vilken generalisering du påstår att jag gjort. Eller tog dina argument slut?
Betr sunt förnuft, läs gärna det jag skrev nyss om detta.
per: Nu får du nog uttrycka dig lite tydligare. Vad menar du med att avgränsningen redan är genomförd?
För övrigt verkar du vara säker på hur det kommer att gå med detta. Det är inte jag.
Jejn HSAN är i dag den myndighet sdom utreder misstag i vården. Även sådana med fatal utgång. Utanför vården ser det annorlunda ut. Eller hur även för läkare.
Per: HSAN har sin motsvarighet på många andra områden. Exempelvis inom kärnkraft, flyg, sprängmedel, miljö, sjöfart, brokonstruktion etc. Men inom alla dessa områden har rättsapparaten rätt att ingripa självständigt. Så även inom sjukvården.
Javisst, och vad som jag skrev har fått dig att tro jag inte skulle fatta det eller för det andra skulle hävda att det borde vara annorlunda.
Men återigen sådant måste kunna motiveras. Då räcker det inte med den brottsrubricering de själva satt på det. Har du hört ordet cirkelbevisning.
Ironisk vän av ordning: Vad vill du påstå med stöd av DN-artikeln? Det jag finner att fallet illustrerar är:
1. Flickans advokat hävdar att pappan är skyldig och vi andra vet inte.
2. Vi alla får acceptera att vi kan bli anmälda och åtalade även om vi är oskyldiga.
3. Om pappan slutligen blir frikänd visar det att rättsapparaten hellre friar än fäller.
Per: Du skrev ”HSAN är i dag den myndighet som utreder misstag i vården. Även sådana med fatal utgång. Utanför vården ser det annorlunda ut.”
Därför påpekade jag att HSAN har sin motsvarighet på många andra områden.
Med andra ord har du inte skrivit något argument som talar för att en åklagare inte ska kunna utreda misstanke om brott inom sjukvården på samma sätt som det kan göras inom andra verksamheter.
För övrigt verkar det som om du anser dig veta saker som inte jag vet när du påstår att ”sådant måste kunna motiveras. Då räcker det inte med den brottsrubricering de själva satt på det”.
Det blir intressant att läsa förundersökningen när den blir offentlig. Först då har vi förutsättningar att avgöra om åklagaren handlat i enlighet med gällande lagar och förordningar.
Jeje det här börjar bli lätt löjligt. Vill du debattera med mig måste du läsa vad jag faktisk skrivit. Du kan inte hitta på egna versioner och sedan argumentera mot dem. Jag får nog upprepa mig ”läs om läs rätt”.
Nej jag vet inget som du inte vet. Eller åtminstånde vet jag inte något som du inte kunnat ta reda på. Däremot så anser jag att man skall kunna diskuterar det vi redan vet! Åklagarsidan har redan gjort ett par notabla tabbar och märkliga utspel. Dessa får och bör debatteras. Utan hänsyn till eventuella ess hon har i ärmen.
@Heidbrink; Tack för att du identifierade mig som kvinna ;). Je suis une femme – Anaïs är ett franskt kvinnonamn.
Naturligtvis är förväxlingen mellan misstanke och anklagelse naivt, anti-intellektuell och primitivt. Men upprördheten i debatten tror jag beror på att detta sker – och det kan hända den bäste, som inte självklart tänker som en jurist. Jag tror inställningen delades även av rättsväsendet under Medeltiden. Och så blev det litet felformulerat med piloter; Det kan alltså inte betraktas som naturligt att människor dör under pilotens yrkesutövning, om inte _något_ går fel. Visserligen bör heller inte ett besök hos logopeden leda till dödsfall.
Jag inser att min far, som _både_ är pilot och läkare (med läskig specialistkompetens) haft närmast obegränsat med tillfällen att ta livet av folk.
Jeje och Per: Jag tror att det är läge för er båda att varva ner lite. Ni pratar om två olika saker, tror jag: jeje pratar om HSAN:s uppgifter idag och deras förhållande till åklagarens befogenheter, Per talar om förändringar i dagens system med hänvisning till de tabber som åklagaren enligt honom gjort sig skyldig till. Jag vet att Jeje inte delar uppfattning att åklagaren över huvud taget gjort någon tabbe ännu (vi hade själva en ganske upprörd debatt om detta igår).
Jag själv står mellan er: jag delar Pers bedömning att tabbar gjorts, men jag inskränker denna bedömning till att gälla mediehanteringen. Jag skulle instämma med Jeje att det är för tidigt att uttala sig om materiella tabbar.
Jag tvivlar på att vi kommer längre än så i det här läget – eller?
Anaïs: Jag är lite osäker på hur noga jag måste läsa dig. Om du säger att det är onaturligt att folk dör UNDER pilotens yrkesutövning kan jag hålla med dig. Däremot vill jag verkligen hoppas att det inte är naturligt att folk dör PÅ GRUND AV läkares yrkesutövning. Hos piloter kan man nog säga att när någon dör på grund av deras yrkesutövning, något gått fel, och detsamma får vi väl hoppas angående läkare. Därmed sitter piloter och läkare (och antagligen alla andra) i samma sits, och åklagarens mandat är i samtliga fall detsamma.
jheidbrink: Tack för att du med visar prov på juristskompetens genom att strukturera upp debatten.
Bara ett påpekande: Jag är inte upprörd. Det var jag inte igår heller. Däremot stimulerad av den intellektuella gymnastik som man får genom att ”möta” personer som drar andra slutsatser än jag själv.
Jeje: Feltolkning från min sida – pardon!
Nej, jag valde noga ordet ”under”! Det är onaturligt med dödsfall _under_ pilotens yrkesutövning om inte något går fel (flygkrascher beror oftast inte heller på piloters brottslighet) – men om patienter dör _på grund_ av läkaren; så har naturligtvis ett misstag – eller i värsta fall ett brott begåtts.
Däremot kan människor även dö under läkarens yrkesutövning på grund av helt naturliga orsaker…
Anaïs: …vilket i och för sig också gäller piloter (folk lär ha dött på flygplan) även om det kanske inte är lika vanligt förekommande. Jag är fortsatt inte övertygad om att det finns någon kvalitativ skillnad mellan läkarens och pilotens verksamhet. Misstag görs hela tiden (vilket ju inom flygverksamheten också regelbundet leder till utredningar liknande den som inom vården förekommer inom HSAN), men när det finns anledning att misstänka att något mera än ett misstag skett, blir det åklagaren som kopplas in.
Så är det inom flyget, så är det inom sjöfarten, så är det inom yrkestrafiken — varför skall det inte vara så även inom vården? På inget område har de förvaltningsrättsliga myndigheterna (alltså motsvarande HSAN med mera) något veto, varför skulle de då få någon särskild roll inom vården? För att det handlar om liv och död? Gör inte flyg-, sjö- och vägtrafiksäkerheten också det, och dessutom om stora miljövärden?
Nej, inget har hittills framkommit som skulle övertyga mig om att vården är så speciell att den från juridisk synpunkt måste särbehandlas.
Om vi specifikt (och litet tillspetsat kanske) talar om min fars områden; brännskador, skottskador och fältsjukvård i krig – där har de personer som underkastas hans yrkesutövning en osedvanligt hög dödlighet. Vårdapparaten är full av människor som av naturliga skäl har högre dödlighet än ett tvärsnitt av befolkningen. På sjukhus är det inte onaturligt att dö – det behöver inte vara pga ett misstag eller ett brott.
Men strunt samma 😉 Jag försöker inte övertyga dig, egentligen.
Det här fallet har rört upp så många olika subdebatter och känslor i en mängd frågor. En viktig fråga är var misstag och felbehandlingar i hälso och sjukvården ska hanteras.
Frågor som rör Mord och Dråp skall ju givetvis handläggas i domstol. Det är nog alla överens om.
Gränsdragning när det gäller annan tillfogad skada verkar svårare att sätta fingret på.
Åklagaren verkar ju här i vilket fall lämna visst besked genom att lämna den urspungliga anmälan som gällde feldosering av läkemedel och eventuellt orsakande av hjärnblödning oåtgärdad.
Detta är bra för det skickar en tydlig signal om att den typen av förvisso mycket alvarliga misstag skall handläggas av HSAN/SOS.
Många har gjort jämförelser med flyget och flygsäkerhet. Det är också det föredömme som vården idag använder för att hantera avvikelser.
Intressant gällande just detta är att flyget helt har avpersonifierat sina avvikelseärenden. Man har där helt valt att gå ifrån ”blame and shame” och tittar på flöden och säkerhetsrutiner. Detta har ökat antalet inrapporterade avvikelser markant och samtidigt lett till en minskning av alvarliga incidenter.
Hälso och sjukvården utförs av personer så när det går fel finns det alltid någon som får svarte petter. Tittar man emellertid på vad som skulle kunna förhindra misstag framgent så är det relaterat till riktlinjer och säkerhetssytem.
Som klargörande vardagsexempel:
Två ampuller av samma läkemedel med olika styrka kan vara till förvirring lika och stå i bokstavsorning brevid varandra i skåpet. Någon kommer då förr eller senare att ta fel och i värsta fall ta livet av en patient. Är felet enbart personbundet? Är det mord/dråp/vållande? Ska ärendet till Domstol?
Niclas: Jag är inte säker på det, men det verkar som här finns ytterligare ett missförstånd. Din avslutande fråga går inte att svara på, eftersom juridiken inte levererar så stela regler att man kan avgöra ett hypotetiskt fall helt tvärsäkert.
I den av dig beskrivna situationen är finns det många frågor som jag redan nu kan komma på, och än fler skulle behöva besvaras i en verklig situation. Utgångspunkten är att allt som är oavsiktligt inte kan vara mord eller dråp, eftersom dessa brott kräver uppsåt och alltså avsikt att döda. (Vad som utgör uppsåt är en hel vetenskap för sig.) Alltså rör det sig maximalt om vållande till annans död.
Vid vållande är det viktiga att den som klandras måste inte bara ha begått ett misstag, utan måste på ett klandervärt sätt ha underlåtit att försöka säkerställa att inget misstag begås. För att ta ett tämligen orealistiskt exempel: någon som har ensam tillgång till medikamentskåpet och alltså är den enda som fyller på skåpet märker vid påfyllandet att två preparat är förvillande lika och står nära invid varandra och borde – eftersom hon är ansvarig för båda dessa patienter – gjort reflexionen att den patient som får ett felaktigt preparat med största sannolikhet kommer att dö. Om den medikamentförvaltande personen då inte försöker att kanske genom ett rött tejp särskilja flaskorna, att ställa dem så att de inte står brevid varandra eller i det ögonblick som hon hämtar ut flaskan står med en tidning i handen och läser om kronprinsessans förlovning, kan man tala om ett oursäktligt misstag och det hela bör granskas av åklagaren.
Detta innebär att jag inte är främmande för att låta fler incidenter i sjukvården granskas av åklagaren, eftersom det inte rör sig om att förändra rutinerna för palliativ- eller terminalvården, utan det rör sig om att säkerställa att också vårdpersonal utövar den aktsamhet man kan kräva av dem. I vissa fall kommer man då också – äntligen – att behöva säga hårda ord om (viss) sjukvårds organisation. När läkare jobbar flera skift efter varandra, när en läkare på nattpasset förväntas ha hand om flera avdelningar utan att någon uppbackning finns och så vidare, kommer det att bli svårt att fälla någon enskild läkare för vållandebrott som sker under sådana omständigheter, men vårdslösheten är åtminstone teoretiskt också tänkas ligga i försummad organisation i vetskap om att folk antagligen kommer att dö.
Precis som på flygsäkerhetsområdet tror jag alltså att organisationsfrågor måste uppmärksammas – och det tycks enligt vad man får höra i den allmänna debatten HSAN vara dålig på – men att det krävs en ytterligare uppbackning genom det straffrättsliga förfarandet i bakgrunden, som kan ingripa när något alltför ovanligt skett.
En helt annan fråga som nått ytan i svallet av barnläkarfallet är den om Eutanasi. I den debatten är läkre ganska tysta. En av anledningarna till detta är att man vet vem som skulle få uppgiften att administrerar eutanasin. Väldigt få är intresserade av den arbetsuppgiften.
Vem vill sitta på en vårdcentral och få kravet på sig från anhöriga att skriva ut något riktigt gift till farmor för att nu är hon så dement och verkar inte ha någon livskvalitet? (Tro mig det kommer att hända)
Antingen skulla man få en ordning där eutanasi ingick som rutin i vissa läkares arbetsuppdrag. Det är tex svårt att idag bli gynekolog och vägra utföra aborter.
Alternativt skulle man få specifika eutanasikliniker. Med insikt i vården finns det hos mig en påtaglig risk för att den verksamheten kommer att snedrekrytera mindre lämpliga läkare pga impopularitet.
Någon slags institutionaliserad eutanasi har jag väldigt svårt att förställa mig någonsin skulle bli aktuell. Idén är alltför stötande. Och ”farmors”-exemplet är helt uteslutet, så länge samhället inte helt brutit samman som resultat av t ex ett kärnvapenkrig.
@jheidbrink frågan var inte av slaget att den har ett facit men det tror jag att du förstod. Kärnan i mitt resonemang är att de flesta misstagen i vården utförs av vanliga välfungerande medarbetare och faktiskt hade kunnat förhindras genom bättre fungerande rutiner.
Det är också tydligt visat att i repressiva system miskar benägenheten att rapportera missförhållanden. Så sett till sjukvårdens interna säkerhetsarbete så är det inte säkert att HSAN och domstolar ökar säkerheten för patienterna.
Därmed inte sagt att vi ska avskaffa HSAN och domstolarna och låta sjukvården leva sitt eget liv. Bara ett konstaterande att detta inte är helt enkla frågor.
Niclas: Som du säkert märkt håller jag med jheidbrink om att det behövs ett självständigt straffrättsligt förfarande och att sjukvården inte ska särbehandlas i detta.
Samtidigt tycker jag att du har en viktig poäng när du poängterar sjukvårdsorganisationens betydelse för bättre säkerhet i vården.
Du skriver att inom sjukvården finns alltid någon som får svarte petter. I mina professionella kontakter med sjukvården som organisationskonsult har jag bevittnat läkares och framför allt sjuksköterskors frustration över att ”sjukhuset”, dvs sjukhusledning och klinikchefer duckar för säkerhetsansvaret.
Utan att förringa den press läkarna upplever ska jag här exemplifiera detta ur sjuksköterskornas perspektiv. (Jag är medveren att jag nu kommer att uttrycka mig i generaliserande termer. Naturligtvis finns lysande undantag).
Sjuksköterskorna känner ett tungt ansvar och ständig press att inte göra fel, samtidigt som de saknar aktivt stöd. De tyngs också av att behöva tillbringa hela sin arbetstid nära patienterna samtidigt som läkarna ”bara kommer när man kallar och då ofta blir sura för att man stör”.
Sjuksköterskorna upplever också ett tryck från undersköterskor som inte vill ge sjuksköterskorna motsvarande privilegier, dvs utrymme för att i lugn och ro arbeta med förebyggande säkerhetsarbete mm.
Dessa problem har huvudmän och högre chefer inte lyckats lösa trots att de varit kända sedan decennier. Kanske behöver ett antal personer bli utsatta för rättsliga påföljder innan huvudmännen tar sitt ansvar för de grundläggande lednings- och organisatoriska problemen.
Tänk om det nu aktuella fallet med den misstänkta barnläkaren fick sjukvårdspolitikerna, landstingsledningen och sjukhusledningen att rannsaka sitt eget samvete och ompröva sitt eget agerande i stället för att klandra åklagaren!
Som det nu är har vi anledning att känna mycket större förtroende för flygets organisation än för sjukvårdens. Ändå finns det antagligen fler personer som är flygrädda än som är ”sjukvårdsrädda”. Det beror nog tyvärr på att brister inom sjukvården organisation inte har blivit tillräckligt uppmärksammade.
jheidbrink:
Ikväll sänder TV4 ett ”Kalla Fakta” om vårdskador. På TV4s hemsida kan man läsa bl a följande:
Socialstyrelsen har utforskat omfattningen av patientskador i vården. Av deras rapport ”Vårdskador inom somatisk slutenvård” framgår att ”var femte minut, dygnet runt, året runt, skadas en person i den svenska vården – i onödan”. totalt 20,9% av patienterna skadas i vården. Av dessa skador beror 41% på sådana misstag som hade kunnat undvikas. Av dessa som skadas av undvikliga skäl (dvs oacceptabla, inte oundvilkiga) dör 3000 personer per år.
Det framgår också att man har sett det som oundvikligt att en del patienter skadas pga komplikationer. (En uppfattning som för övrigt har varit mycket vanlig i kommentarer till den här bloggen).
Man har dock underlåtit att skilja ut de skador som INTE beror på komplikationer utan på sådana fel som borde kunnat undvikas. Allt detta enl Socialstyrelsen.
Socialstyrelsens representant som citeras i artikeln framhåller att det inte går omkring en massa odugliga sjukvårdsarbetare som hela tiden gör fel, utan att de oftast är offer för ett dåligt system. Idag har vårdgivarna inte tillräckligt bra koll på läget, enligt Socialstyrelsen.
Undersökningen genomfördes under 2007. Vän av ordning undrar naturligtvis vem som kan berätta om alla intensiva åtgärder som sedan dess dragits igång för att etablera ett säkerhetstänkande inom vården som är i klass med flyget eller kärnkraftsverken. Eller får vi i vanlig ordning nöja oss med svepande formuleringar som bara gör oss än mer övertygade om att det är oerhört mycket farligare att vara patient än att flyga?
Är detta något som stimulerar en klok jurist till ett nytt blog-inlägg?
http://www.tv4.se/1.892091/2009/03/13/var_tredje_timme_dor_nagon_av_misstag_i_sjukvarden
j
Exakt varför skulle detta fall leda till denna typ av omprövning menar du. Om vi tar anklagelsen på allvar, vilket jag inte gör. Är det i så fall någon som tror man mördar barn p.g.a. dåliga rutiner.
Per: Jag håller med dig om att inget konkret hittills påvisat att fallet med den misstänkta narkosläkaren föranleder en omprövning av säkerhetstänkandet i sjukvården.
Kanske har detta fall däremot bidragit till att göra oss alla uppmärksamma om de grundläggande säkerhetsproblemen.
Socialstyrelsens rapport talar för att de ansvariga (inte de enskilda vårdarbetarna) borde ta sitt ansvar för säkerheten i högre grad än de hittills gjort.
Jag hoppas du noterar att jag absolut inte vill klandra de enskilda vårdarbetarna utan jag kritiserar de politiker och chefer som tagit på sig ansvaret att leda sjukvårdsinstitutionerna. De har det yttersta ansvaret för att öka säkerheten.
Håller du med mig om de två sista styckena?
jheidbrink: Kan juridiken (t.ex. fler polisanmälningar) leda till att inte bara enstaka vårdarbetare utan framför allt chefer och ansvariga politiker blir föremål för förundersökningar och åtal tror du? (När ett industriföretag förorsakar allvarlig arbetsskada eller miljöbrott åtalar man ju ibland chefen). Eller är detta i praktiken omöjligt?
Tillsynsmyndigheten har ju uppenbarligen inte lyckats göra något radikalt åt den bristande patientsäkerheten.
Exempel som illustrerar problemen:
1. Chefläkare: ”Hierarkier på sjukhus orsakar vårdskador”
http://www.tv4.se/1.892226/2009/03/13/cheflakare_hierarkier_pa_sjukhus_orsakar_vardskador
2. Socialstyrelsen: ”Inte effektivt med varningar”
Socialtyrelsen vill se ärenden som verksamhetsproblem – inte individproblem
http://www.tv4.se/1.892222/2009/03/13/socialstyrelsen_inte_effektivt_med_varningar
3. Få blir av med leget
http://www.tv4.se/1.892137/2009/03/13/fa_blir_av_med_leget
Jeje och Per: Jag tror nog att vi kommit till vägs ända med vår diskussion, men jag vill bara slå ett slag för det individuella ansvaret. Organisationsbrister är i många fall att skylla för fel som görs, men det ligger en fara i att ständigt betona organisationen i så måtto att den som finner sig i en organisation också måste tänka själv.
Vi har i Sverige en tendens att vilja täcka allt med rutiner och regler – detta är alltid ryggmärgsreflexen när någon organisation eller någon individ i en organisation klandras för något – och detta är i viss mån gott. Den effekt som den frekventa förekomsten av rutiner och regler dock tycks ha är att individer slutar att tänka själva och att ta eget ansvar. Visst står mycket illa till i både vården och andra verksamheter, men att det tycks ha blivit en giltig ursäktsgrund att det inte fanns några regler och rutiner tycker jag är högst beklagligt: när regler och rutiner saknas, måste man agera på egen risk och under användning av det egna omdömet.
Därmed inte sagt att jag är emot regler och rutiner (jag vore väl en dålig jurist annars), men jag anser att det är viktigt att det finns ett yttersta ansvar för individen att i förekommande fall ha mod att följa sitt eget omdöme.
jheidbrink: Jag skriver nu min sista kommentar i den här tråden.
Dina senaste kommentarer är jag helt med på och jag tycker också att:
1. Det individuella ansvaret aldrig får döljas genom att man skyller på organisationsbrister.
2. Vi i Sverige alltför ofta skyller på rutiner och regler när
någon individ i en organisation klandras för något.
3. Brist på regler är aldrig en giltig ursäkt för klandervärt handlande.
4. Det finns ett yttersta ansvar för individen att i förekommande fall ha mod att följa sitt eget omdöme.
MEN, du missar kärnan i det jag velat kyfta fram, nämligen:
Brister i agerande och underlåtenhet att göra det som ankommer på personer i ledande positioner måste också granskas.
Du har tidigare nämnt ett hypotetiskt exempel med en sjuksköterska som agerar försumligt om hon inte vidtar åtgärder för att förhindra förväxling av mediciner. På motsvarande sätt påstår jag att ett antal högre tjänstemän och landstingspolitiker agerar försumligt om de inte vidtar konkreta åtgärder för att skapa ett väl fungerande arbetsklimat och för att eliminera konkreta säkerhetsrisker i verksamheten.
Min fråga till dig är om detta är problem som juridiken kan hantera, eller om det är något som hör hemma i någon annan blog med fokus på ledarskapsfrågor.
Jeje: Jag tror att det väl hör till båda bloggarna. Jag försöker att skriva mina inlägg i anslutning till medierapportering, och just nu ges inget tillfälle att säga något (halvt-)klokt om detta. Jag tror absolut att ledare för en organisations också (borde) ha ett straffrättsligt ansvar, i parallell faktiskt med det ansvar som politiska ledare har enligt folkrätten för folkmord och annat.
Jag skall hålla frågeställningen i bakhuvudet.
Ok. Jag kommer med stort intresse att fortsätta läsa dina inlägg.
[…] extremt i synnerhet i ljuset av alla de kommentarer som jag under de senaste veckorna fått när barnläkarmålet (målet om den läkare som är föremål för en förundersökning avseende dråp) diskuterades. […]