Obduktionsprotokollet i barnläkarfallet har alltså släppts. Vad protokollet innebär för den straffrättsliga bedömningen, är ännu klart, eftersom den medicinska expertisen verkar vara något oenig i tolkningen av resultaten. Icke desto mindre protesterar barnläkarens advokat, Björn Hurtig, och anser att
[å]klagarnas agerande är oerhört egendomligt. Det värsta jag upplevt som advokat. De förefaller handla i panik och vill bara skydda sig själva. Ett PR-trick. Sekretessen är till för att skydda det lilla barnet och föräldrarna men det struntar åklagarna nu uppenbarligen.
Hans uttalande är självt lite märkligt, eftersom förundersökningssekretessen släpptes i samförstånd med föräldrarnas advokat Peter Althin. De som Hurtig alltså påstår sig vilja skydda, vill inte bli skyddade, och därmed torde väl åtminstone den kritken mot åklagaren falla bort. Hurtig borde kanske också tänka först och raljera sedan, precis som han kräver av bland annat åklagaren.
Samtidigt har polisen – som nu äntligen tycks ha identifierats också av journalisterna som den part som var ansvarig för de former under vilka gripandet skedde – nu bestämt avvisat att arresteringen skulle ha skett på något uppseendeväckande sätt, eller åtminstone att man hade kunnat hantera situation på något annat sätt. Ingen förutom de som faktiskt var med då läkaren greps, kan alltså uttala sig om formerna för gripandet, eftersom i nuläget ord står mot ord. Skall vi tillämpa den i rättsstater vanliga oskuldpresumtionen – och det skall vi väl? – måste vi alltså tills vidare utgår ifrån att kritiken mot arresteringens former bottnar i barnläkarens förståeliga upprördhet, inte i att arresteringen faktiskt skulle ha gått till på något anmärkningsvärt sätt.
Vi har allstå en obduktionsrapport vars betydelse ännu inte är fullt klarlagt, men som tycks vara angriplig. Frågan är om detta på något sätt påverkar – eller borde påverka – vår bedömning av fallet.
Jag tror faktiskt inte det. En åklagare som får en sådan obduktionsrapport på sitt bord måste börja utreda saken. Det är ingen utredning som Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd skall sköta, eller Socialstyrelsen, eftersom dessa institutioner förvisso har den medicinska, men inte den juridiska kompetensen. När det är fråga om huruvida något kommit i konflikt med lagstiftningen, är det i vårt samhälle åklagaren som måste bestämma huruvida misstankarna är så konkreta att åtal kan väckas, och – förutsatt att åtal väcks, vilket jag vill påminna om inte ännu har skett – domstolarna som måste avgöra om ett lagbrott förekommit. Den medicinska kunskapen är här hjälpvetenskap: den måste förklara för juristerna hur den medicinska verkligheten skall tolkas. Vilka slutsatser som juridiskt sett skall dras av denna tolkning, är det som sagt inte läkarna, inte Socialstyrelsen, inte någon annan än rättsväsendet som har rätt att avgöra.
I detta perspektiv var det enligt min mening fullt riktigt att åklagaren inledde en förundersökning. Uppenbarligen var också misstankarna konkreta nog för att få en tingsrätt att gå med på en häktning av barnläkaren. Huruvida denna häktning i sig var nödvändig eller inte, vet vi ännu inte – eftersom förundersökningen i denna del är hemlig – men vid misstankar om mord eller dråp sker häktning närmast automatiskt, vilket med tanke på de värden som står till bedömning kanske inte är särskilt uppseendeväckande.
Förutsatt att rapporteringen om obduktionsprotokollets innehåll är korrekt, kan jag alltså inte förstå annat än att det var rätt beslut att inleda förundersökning. Huruvida själva förundersökningen skötts på rätt sätt, framgår absolut inte av obduktionsprotokollet och är alltså inte känt ännu: det är för tidigt att kritisera åklagaren på denna punkt. Med andra ord är vi inte mycket klokare idag än vi var igår innan obduktionsprotokollet släpptes. Det enda som vi kanske nu kan enas omkring är att obduktionsprotokollet är formulerat på ett sådant sätt att en samvetsgrann åklagare tittar närmare på fallet när hon får ett sådant protokoll på sitt bord.
Det är inte särskilt ofta som jag håller med vår socialminister Göran Hägglund, men i just det här fallet har han fullkomligt rätt i sin debattartikel i Svenska dagbladet idag: huruvida vi behöver nya riktlinjer och huruvida vi måste förändra lagstiftningen på området, vet vi först när en domstol uttalat sig om saken, företrädesvis i en lagakraftvunnen dom som inte längre kan överklagas. Om vi gör något som helst före denna tidpunkt, riskerar vi att ha handlat i onödan och att eventuellt att ha gjort situationen onödigt komplicerad. Om jag förstått kommentarerna från läkarhåll rätt, är det just en sådan komplicering som man inom yrket befarar. Låt oss alltså ligga lågt till dess vi vet hur rätten ser på sjukhusens praxis.
Idag ser det juridiskt sett tämligen oomstritt ut på följande sätt. Det är inget brott att avbryta en livsuppehållande behandling. Det är inget brott att medicinera en döende person i ångestdämpande och smärtlindrande syfte. Det är dock utan tvivel ett brott att avsiktligen förkorta en människas liv, om det så är med fem minuter. Det problem som här måhända kan uppstå är att man tydligen inom terminalvården rutinmässigt medicinerar för högt hellre än för lågt, för att vara säker på att en döende människa inte behöver lida. Det är uppenbarligen också känt att medicinerna har potentiellt dödande bieffekter, och det kan således tänkas, men det är inte – jag upprepar: inte – glasklart, att detta räcker för att fälla en läkare i denna situation för ett uppsåtligt brott. Det är heller inte nödvändigtvis gjutet att läkaren under alla omständigheter kan fällas för ett vårdslöshetsbrott.
Det som för mig abstrakt och utan att jag vill föregripa bedömningen just i det här fallet framstår som centralt är att man även i terminalvården kan kräva att läkaren faktiskt använder sig av sitt omdöme och inte slentrianmässigt doserar i doser som är maximalt höga, alltså utan att ens ha funderat på hur mycket som krävs i ångestdämpande och smärtstillande syfte. Man kan alltså kräva att läkaren inte rutinmässigt skuter på sparvar under användning av kanoner, utan att läkaren även i denna situation gör en rimlig och medicinskt försvarbar bedömning av relationen mellan målet och medlen. Att detta – i motsats vad företrädare för läkaryrket med stor tvärsäkerhet uttalat – inte alltid utan tvivel görs, framgår av denna berättelse som är nog så omskakande. Huruvida läkaren i det här aktuella fallet gjort detta eller inte, vet inte jag, vet ingen annan än läkaren själv.
Jag vill också påminna om att det för fällande dom krävs att uppsåtet eller slarvet bevisats av åklagaren bortom allt rimligt tvivel. Detta utgör en hög ribba och skall utgöra en hög ribba. I princip kan barnläkaren luta sig tillbaka och låta åklagaren sprattla: om obduktionsprotokollet verkligen är så tveksamt som det påstås från visst medicinskt håll, torde protokollet inte räcka som bevisning för att läkaren haft uppsåt att döda eller ens dödat av vårdslöshet.
Igen: rättsväsendet har ännu inte sagt sitt, utan åklagaren tittar ännu på fallet och försöker att komma fram till huruvida hon inför domstol törs påstå att ett brott begåtts, vilket innebär att hon bedömer huruvida hon kan bevisa att brott begåtts. Åklagaren har inte tagit ställning ännu och skall inte beskyllas för att ha lastat barnläkaren med ett mord. Åklagaren har endast sagt att ganska konkreta misstankar finns.
Slutligen noterar jag med glädje att Niclas Berggren redan igår på sin blogg och Torbjörn Tännsjo i Dagens Nyheter börjat ta i den debatt som jag efterlyste i måndags. Jag hoppas att vi kan få en sansad debatt om ämnet och om hans förslag. Jag själv har inte tänkt färdigt ännu, utan håller inne med ett ställningstagande till dess jag funderat mer.
Hela det här fallet har fått mig att fundera över att det idag verkar finnas en ryggmärgsreflex hos väldigt många att tro det värsta om vårt juridiska system. Det är nästan som att många verkar tycka att polis, åklagare och domstolar agerar utifrån illvilja eller åtminstone grov inkompetens.
Ta bara det att återkommande argument hörs säga att det borde vara ”experterna” som skulle utreda det hela, som att hela undersökningen, när den hamnar under rättsväsendets paraply, kommer att utföras av en ensam närpolis.
Erik: Jo, den känslan har jag sedan länge, och den förstärks av debatten i det här fallet. Jag konstaterar också att kunskaperna om hur det juridiska systemet fungerar är synnerligen bristfälliga hos väldigt många – och det har vi faktiskt inga andra än juristerna själva och i viss mån skolan att skylla för.
Min yrkeskår borde vara mycket, mycket bättre på att förklara vad den håller på med. Det finns en alltför utbredd inställning att allmänheten inte kan förväntas förstå och därför bör hålla käft när de upphöjda juristerna verkar. På det sättet skiljer vi oss faktiskt som kår betraktat inte särskilt mycket från läkarna. Notan för vår upphöjda arrogans får vi varje gång de juridiska reglerna – som i de allra flesta fall vilar på åtminstone beaktansvärda moraliska resonemang – i ett enskilt fall leder till resultat som inte omedelbart är begripliga.
Det är alltså inte bara den ganska förvånande nedlåtande ryggmärgsreflexen hos allmänheten som det är fel på, utan i samma utsträckning även den juridiska yrkeskårens bristfälliga pedagogik.
En som jag känner sade till mig på dag 1 när den här cirkusen drog igång:
* Det finns förmodligen inga veteskapliga studier av koncentrationer i så pass små avlidna barn. Vilket betyder att:
* Obducenten/rättsläkaren har uttalat sig i ett område där de inte har aktuell kunskup av daglig praxis och där ingen kan tolka analysena gjorda på barnet. De har helt enkelt extrapolerat och skarvat grovt. Vilket betyder att:
* Åklagaren har ett par rapporter med luft. På dessa har man beslutat att:
* Riva upp livet för en oskylig läkare genom att gripa henne på jobbet och anklaga henne för mord. Beroende på persontyp kanske hon aldrig kan återgå till jobbet fullt ut.
* Eftersom det rör sig om en läkare så kommer pressen och delar av allmänheten att kasta sig som hyenor över fallet.
Till dags dato ser jag att hon har haft helt rätt i sin initiala analys.
Alltså, om rapporterna är tydliga så har obducenten/rättsläkaren begått tjänstefel. Om rapporterna beskriver svårigheter med tolkning så har åklagaren rusat iväg i blindo och gjort sig förtjänt av sina JO-anmälningar.
Som så vackert skrevs av Ingvar Ericson på
> I en artikel ”Elevated morphine concentrations determined during infant death investigations: artifacts of withdrawal of care.” av Watterson J, Peaire A, Hinman J. i J Forensic Sci 2008; 53: 1001-4, som onekligen känns rätt relevant i sammanhanget, har man enligt uppgift konstaterat att man vid analys av halten morfin hos neonataler och små barn som obducerats efter avslutad, palliativ, behandling på intensivvårdsavdelning funnit skillnader mellan förväntad och uppmätt koncentration på upp till 1 500 ggr. Plats igen för egna reflektioner.
D.v.s här har begåtts grova fel i förundersökningen.
Vidare är det olustigt att läsa att polisen säger att det gick lugnt till vid gripandet. Allt är ju relativt, är de vana att gripa narkomaner och ungdomsbrottslingar så förstår man att polisen tyckte det var rena semestern. Att gripa en person på jobbet är ju självklart djupt integritetskränkande.
Detta förändrar ingenting i sak. Åklagaren har dragit felaktiga slutsatser baserat delvis på egen okunskap och delvis pga en mycket tveksam bedömning från läkaren som utförde obduktionen. Till och med Rättsmedicinalverkets egna experter har ju kritiserat de slutsatser som dragits. Inget nytt har tillkommit utan vi har snarare fått bekräftat de uppgifter som redan läckt ut och som redan sågats av den medicinska expertisen.
Frihetsberövandet framstår således som helt rättsvidrigt då det fortfarande inte finns någon som helst rimlighet att misstänka den aktuella läkaren för att ha dödat den lilla flickan.
Micke och Mattias: Jag hänger inte riktigt med i ert resonemang. Att åklagaren reagerat på ett material som sedan visar sig ha varit felaktigt i sak, är väl inget som är särskilt i det här fallet. Varje förundersökning som leder till slutsatsen att brott inte begåtts präglas av detta. Åklagaren skall utreda en misstanke – ni kan väl inte rimligen påstå att det aldrig någonsin skulle ha funnits en tillstymmelse till misstanke i fallet? Måhända bör åklagaren komma fram till att misstankarna varit ogrundade, men det förutsätter ju en utredning. Huruvida utredningen skötts på rätt sätt, vet vi ännu inte och det får JO i sin tur utreda. Även här kan det sedan visa sig att kritiken mot åklagaren är obefogad, och då skulle hon sitta i samma båt som läkaren.
Skall man utreda en misstanke, måste man inleda en förundersökning. Hur annars skall man kunna ta ställning till huruvida någon grund finns för misstanken eller ej? Vi vet heller inte om obduktionsprotokollet var det enda som åklagaren grundade sina misstankar på. Alltså – igen – är det för tidigt att såga åklagaren för annat än usel mediehantering.
Vad gäller frihetsberövandet var det med eftertryck inte rättsvidrigt, utan tvärtom sanktionerat enligt alla den rättsliga konstens regler. Gripandet skedde där läkaren fanns: man hade tidigare sökt henne i hemmet och inte anträffat henne. Om det nu skulle visa sig att barnläkaren dödat, skulle hon väl inte få gå fri till dess hon behagar infinna sig någonstans där ett gripande kan ske utan vittnen? När någon skall gripas, skall det ske omgående, och det oavsett om det rör sig om en narkoman eller en läkare. Någon större hänsyn till olika former av känslighet kan och bör enligt min mening inte tas.
Inget nytt har framkommit, som Mattias skriver, och som jag också sagt i inlägget ovan. Med andra ord skall vi (ännu) inte ta heder och ära av en åklagare som kanske inte gjort mer eller annat än att sköta sitt jobb. Skulle det senare visa sig att hon hanterat ärendet oförsvarligt felaktigt, kan vi såga henne då.
Rättsmedinska utlåtandet finns [på Dagens medicins hemsida. Jag har fått påpekande om att den länk som tidigare fanns i denna kommentar inte skyddade flickans namn och har därför tagit bort länken.]
Självklart är väl att åklagaren skalkl inleda en förundersökning och hör sig för med medicinsk och farmakologisk expertis varför koncentrationerna är så höga. Ty att som åklagare och advokat Ahltin säga att dos=koncentration stämmer ju inte. 1000 gånger så hög dos skulle innebära att man, utan att föräldrarna eller annan personal märke det, bytte ut flickans blod mot en mix av Pentotal och morfin. Har man frågat föräldrarna om de såg någon komma in i rummet med 30-40 st Penthotalsprutor?
Robert: Svaret på din avslutande fråga är att vi inte vet, eftersom förundersökningen i denna del ännu är sekretessbelagd.
Jag kritiserar inte att ärendet utreds utan hur det har utretts. Jag kritiserar inte heller hur gripandet gick till utan att hon överhuvudtaget greps. Det finns, om man tänker efter lite, ingen rimlig grund att anta att en läkare som handlägger ett fall som föräldrarna redan anmält till HSAN skall med berått mod avsluta ett liv istället för att vänta några timmar tills hon hade avlidit i vilket fall som helst. Och dessutom utföra detta dåd på ett så uppenbart sätt att det utan tvivel skulle upptäckas. Det är dels högst oklart om något brott överhuvudtaget begåtts och om så ändå är fallet är väl läkaren den sista som bör misstänkas. Det är bara för orimligt.
Vi får ändå anta att åklagarsidan tror att man verkligen har något att luta sig emot i form av obduktionsprotokollet med tanke på att det är det man hela tiden har valt att läcka delar av till media. Hade det funnits någon annan stark bevisning hade vi säkerligen fått det läckt till oss också med tanke på hur man handlagt fallet hittills.
Poängen är det som alla läkare är livrädda för – att bli granskade av någon som saknar relevanta kunskaper. Häxprocess kan man kalla det för.
De läkare som sitter på de rätta kunskaperna kan förmodligen lätt se på fallet att det bara är luft och rycker ut för att hjälpa och stödja sin kollega innan drevet har förtärt bytet helt.
Som jag såg att någon hade skrivt: Det är som att man har hittat en bild från en hastighetskamera som visar en bil som kör förbi i 10000 km i timmen. På det har hela rättsmaskineriet dragit igång och häktat någon. De som är insatta ser det absurda. Alla andra ser bara siffran.
Micke: Det (o)lustiga i sammanhanget är att hela kritikerkören sågar åklagaren utan att vara insatt i de juridiska spelreglerna. Med andra ord får jurister i så fall i samma utsträckning som läkare vara livrädda att granskas av någon som saknar relevanta kunskaper. Häxprocess kan man kalla det för.
Att andra läkare ”förmodligen” kan se det ena eller det andra, är just inget annat än ett förmodande. Vi vet inte vilken annan expertis (om någon) förutan obduktionsprotokollet åklagaren anlitade, eftersom förundersökningen i sin helhet ännu inte är offentlig. Du slår ihjäl åklagarens anseende på grund av förmodanden som förvisso så småningom kan visa sig vara riktiga, men som i dagsläge inte utgör annat än spekulationer.
Det som finns på dagensmedicin.se är INTE obduktionsprotokollet! Det är endast ett utlåtande avgivet av rättsläkaren, med stöd av obduktionen!
Så länge vi inte har själva protokollet vet vi inte varför rättsläkaren grundar bedömingen att hjärnskadan inte dödade barnet. Vi kan inte heller bedöma om rättsläkaren har haft tillgång till fullständiga journaler.
Även om man accepterar detta tveksamma utlåtande ger detta på intet stöd för mord eller dråp! Fortfarande är något tidigarelagd död pga sedering fullt möjligt och rimligt.
1000 gånger högre koncentration i blod betyder INTE 1000 gånger högre dos! Detta missförstånd tycks vara ursäkten för åklagarens agerande.
Jag hoppas att protokollet också är offentligt! Om inte måste vi utgå från att åklagaren endast släpper uppgifter som kan urskulda hennes agerande och gör allt för att hindra en offentlig granskning!
Mattias och Dr X: Här har vi något som vi kan ha samma uppfattning om. Som jag skrev igår (”Nu är det dags att kritisera åklagaren”) är mediehanteringen – vari ingår det selektiva upphävandet av förundersökningssekretessen – under all kritik och leder närmast med självklarhet till sammansvärjningsteorier. Åklagarna skulle ha kunnat hålla helt tätt, då hade vi inte kunnat göra annat än vänta. Nu har de valt att prata, men ger oss inte hela sanningen. Därigenom skadar de både sig själva och hela rättsväsendet. I den delen är verkligen åklagarnas agerande under all kritik.
Huruvida åklagaren i övrigt haft stöd för sitt agerande under förundersökningen, vet vi inte. Alltså kan vi inte kritisera henne för det ännu.
jheidbrink: Igår var jag besviken på dig! Innan dess har din hållning varit saklig återhållsam och klok, men igår skrev du (förhastat?) bl.a:
”Att i detta läge gå ut och släppa valda delar av förundersökningen i hopp om att tysta debatten är så omdömeslöst att jag baxnar. Lejnefors borde ha hänvisat till den tidpunkt då förundersökningen blir offentlig eller ha släppt helt och hållet på förundersökningssekretessen. Selektiv informationshantering i en upprörd situation är det värsta hon kunde göra.”
Idag har du återgått till den sansade tonen och kritiserar i stället advokat Hurtig:
”Hans uttalande är självt lite märkligt, eftersom förundersökningssekretessen släpptes i samförstånd med föräldrarnas advokat Peter Althin. De som Hurtig alltså påstår sig vilja skydda, vill inte bli skyddade, och därmed torde väl åtminstone den kritken mot åklagaren falla bort. Hurtig borde kanske också tänka först och raljera sedan, precis som han kräver av bland annat åklagaren.”
Nu håller jag med dig igen! Du sammanfattar dessutom läget föredömligt:
”Det är inget brott att avbryta en livsuppehållande behandling. Det är inget brott att medicinera en döende person i ångestdämpande och smärtlindrande syfte. Det är dock utan tvivel ett brott att avsiktligen förkorta en människas liv, om det så är med fem minuter.”
De som protesterat mot åklagarens åtgärder har uteslutit att den misstänkta läkaren haft motiv att avsluta barnets liv mer radikalt än genom att stänga av respiratorn. De tycks bortse från det faktum att sjukvården handlat barnet fel flera gånger, vilket började redan innan barnet var fött och att föräldrarna hade anledning att vara mycket kritiska mot sjukvårdens upprepade felgrepp. Eftersom den medicinska personalen uppenbarligen väldigt gärna sluter sig samman mot utifrån kommande kritik är det faktiskt tänkbart att relationen med föräldrarna var emotionellt laddad för läkaren och att läkaren hade känslostyrda motiv att avsluta fallet snabbt. Jag påstår inte att det är så, men jag vill med detta bara visa att åklagaren inte kan utgå från att läkaren är utan skuld.
Eftersom du verkar tillhöra och ha förståelse för den juridiska delen av det hela så är det intressant att du bara verkar se kritikerkören på den ena sidan. Jag har sett folk skriva ”mördarläkaren” på vissa sidor. En del skriver att ”äntligen åker en läkare dit”.
Jag skulle ha önskat en bättre förundersökning – både för åklagarens och läkarens skull. Skvallerpressen och jantestyrda delar av befolkning älskar när jurister och läkare går under.
Micke: Du har rätt i din kritik av mig. Mitt perspektiv föranleds av att jag faktiskt knappt haft tid att titta på vad andra skriver och säger, eftersom jag nu i snart en veckas tid varit fullt upptagen med att försvara rättsväsendet mot kvalificerade och mindre kvalificerade angrepp. Mitt perspektiv har alltså förvrängts och det borde jag ha varit medveten om.
Jeje: Skönt att åter ha din respekt. Jag vidhåller dock att den selektivitet med vilken åklagarna släpper delar av förundersökningen är så omdömeslös att jag baxnar. Det här rör sig om grundläggande mediehantering, och då detta inte är det första fallet där selektiv informationshantering leder till upprörda känslor som kanske skulle kunna sparas undrar jag om åklagarna har någon känsla för hur man undviker alltför upprörda debatter. Det är var och är enormt oskickligt gjort.
Vad är kritiken mot hurtig? Han ville ju att sekretessen skulle hävas och kritiserade att åklagaren höll på sekretessen för att skydda sig själv och sin undersökning.
Profanum: Titta på citatet – Hurtig åberopar sekretesshänsyn till förmån för någon som han inte företräder och som har sagt att hon inte är intresserad av sekretessen. Det är inte Hurtigs sak. Dessutom har jag hittills inte sett att Hurtig skulle ha efterfrågat att sekretessen släpps, utan endast att Althin gjort det – men där kan jag ha brustit i uppmärksamheten.
Micke: Om ditt inlägg var riktat till mig vill jag framhålla att jag är varken jurist eller läkare. Du skriver att du skulle önskat en bättre förundersökning. Bättre än vad? Du har ju inte sett förundersökningen ännu.
Jag följer den här bloggdebatten därför att den leds av en person som försöker dämpa de överdrivna känslostormarna. Har du något tips om annan debattplats som försöker dämpa dem som skriver ”mördarläkaren”?
jheidbrink: Akta dig så din kritik mot att åklagarna släpper delar av förundersökningen just leder till mer upprörda känslor. Du vet faktiskt inte varför man gjorde det, förutom att föräldrarnas advokat begärt det.
KORRIGERING
jheidbrink: Akta dig så ATT INTE din kritik mot att åklagarna släpper delar av förundersökningen just leder till mer upprörda känslor. Du vet faktiskt inte varför man gjorde det, förutom att föräldrarnas advokat begärt det.
Jeje: I det här fallet anser jag faktiskt att åklagarna måste göra en bredare bedömning. Det selektiva lyftandet av sekretessen – nämligen genom uttalanden av förundersökningsledaren – började ju faktiskt redan tidigare än igår och var och är i sig anledning till mycket av den upprörda debatten. Jag anser att åklagarna förtjänar kritik för just denna, men också (hittills i vart fall) endast denna, aspekt av sin hantering av målet. Det finns en anledning till varför förundersökningar i princip är hemliga.
Om inte åklagarna har någon medieträning eller någon ansvarig pressekreterare, bör de så snart som möjligt få det, precis som för övrigt domstolarna och andra aktörer i det offentliga rummet.
Den fråga jag känner är obesvarad är om åklagaren sökt stöd av den medicinska hjälpvetenskapen i tolkningen av obduktionsprotokollet? Kanske sekretessbelagt. Men då frågar jag: borde hon söka stöd i tolkningen av obduktionsprotokollet? Eller ännu mildare: finns det någonsin skäl för en åklagare att söka stöd av extern expertis (medicinsk eller annan) före han/hon fattar beslut om häktning?
Om inte så har hon handlat enligt praxis för hur en åklagare ska hantera dylika misstankar och det finns kanske inte så mycket att invända mot. Även om det i just detta fall upplevs som felaktigt.
Kalle: Jag vet inte – precis lika lite som någon annan – i vad om (om över huvud taget) åklagaren fått hjälp av expertis med att tolka obduktionsprotokollet. Jag utgår ifrån att åklagare (som måste hantera frågor som de inte är utbildade att begripa) rutinmässigt söker stöd och hjälp i att tolka icke-juridiska uttalanden: om jag skulle konfronteras med exempelvis tekniska beskrivningar av någon maskin som påstås vara behäftad med fel, skulle jag självklart söka hjälp med att tolka beskrivningen.
Vad åklagaren i just detta fall gjort eller inte gjort, vet jag dock inte.
Förstår jag dig rätt då att du utgår ifrån att hon har sökt stöd för att förstå protokollet och att om hon inte gjort det riskerar att istället ha gjort en förhastad begäran om häktning? Jag tror att det är detta som är kärnan i kritiken hos många som anser att förundersökningen kunde ha gått annorlunda till.
@jheidbrink, ”Den medicinska kunskapen är här hjälpvetenskap: den måste förklara för juristerna hur den medicinska verkligheten skall tolkas. ”
Ja, och en berättigad fråga är huruvida åklagaren, eller domstolen för den delen, skulle inhämtat mer tolkning innan man tog beslut om häktning.
”…den medicinska expertisen verkar vara något oenig…”
Tvärtom, i DN-artikeln du hänvisar till verkar expertisen vara förvånansvärt eniga om att det inte går att dra några slutsatser från obduktionsprotokollet. Därmed inte sagt att det säkert går att hitta experter som kan stödja ett eventuellt åtal. Jag hoppas bara att det inte utvecklar sig till en prestigestrid.
Du får ursäkta, men jag upprepar mig själv:
Det finns alltså en studie som sägs säga att när man mäter morfinkoncentration på små barn i samband med obduktion så kan det visa 1500ggr för stort värde. Har har vi vidare en brottsrubricering som bygger på ett värde som är 1000ggr för högt. Om man lägger ihop dessa så har kanske flickan i fallet faktiskt t.o.m har fått en lägre dos än normalt i praktiken.
jheidbrink, om vi antar att detta är sant och åklagaren har full kännedom om det i dagsläget, hur kommer fallet då att utvecklas? Jag är inte insatt i juridik, utan undrar vilka möjligheter det finns att avbryta processen. Hur långt måste det gå?
Kalle, Alexander och Micke: Jag vägrar även fortsatt att spekulera i vad åklagaren kan ha gjort eller inte gjort. Jag vet inte. Jag har ingen aning. Jag vill inte uttala mig om hypotetiska antaganden.
Vad gäller ”processens” slut, så är det här alltså en förundersökning. En beslut om inledande av en förundersökning innebär att åklagaren får tillgång till rättegångsbalkens tvångsmedel för att fastställa huruvida misstanken om att ett brott kan ha begåtts har fog för sig. Åklagaren får alltså möjlighet att göra husrannsakningar, att göra beslag, att häkta och att kroppsvisitera med mera. Allt detta sker i syfte att kunna få tag på bevisföremål och att tvinga misstänkta och vittnen att kooperera med åklagaren. Förundersökningens eget syfte är att fastställa huruvida det finns fog för de initiala misstankarna och huruvida dessa misstankar kan förtätas i sådan grad att åklagaren tror sig bortom allt rimligt tvivel inför tredje part – nämligen domstolen – kunna bevisa att brott har begåtts.
Om åklagaren i slutet av förundersökningen tittar på hela materialet och kommer fram till att antingen misstankarna visat sig vara obefogade eller att misstankarna förvisso bestyrkts men inte kan bevisas bortom allt rimligt tvivel, läggs förundersökningen ner. Inget mera händer. Visar det sig att förundersökningen borde ha lagts ner tidigare eller att användningen av tvångsmedel var obefogad, kan den som utsatts för ingrepp i sin personliga sfär från myndigheternas sida få skadestånd. Detta sista gäller dock bara om det kan visas att åklagaren begått något fel, varvid en viss bedömningsmarginal tas hänsyn till.
Kommer åklagaren fram till att hon tror att bevisningen räcker för en fällande dom, väcker hon åtal. Det är först då domstolen kommer in i bilden och den egentliga rättsprocessen börjar. Nu är det alltså upp till åklagaren att bortom allt rimligt tvivel visa för domstolen att just den tilltalade gjort sig skyldig till just den handling som hon anklagas för. Det räcker inte att den tilltalade på annat sätt gjort sig skyldig till något tvivelaktigt eller att den tilltalade på annat sätt betett sig moraliskt klandervärt: åklagaren skall bevisa varje led i sina påståenden.
Skulle domstolen anse att åklagaren förvisso kunnat visa att det föreligger befogade misstankar, men inte kunnat undanröja allt rimligt tvivel, skall domstolen fria den tilltalade, även om domstolen skulle vara aldrig så övertygad om att den tilltalade ”nog” gjort det som åklagaren påstår. Kan åklagaren inte uppfylla sin bevisbörda, skall den tilltalade gå fri, för då räcker inte bevisningen.
Skulle domstolen anse att det inte finns några rimliga tvivel att den tilltalade begått den handling som åklagaren påstår, skall domstolen fälla. I de lägre instanserna (tingsrätt och hovrätt) innebär det att ett preliminärt beslut ges att den dömda personen skall utsättas för påföljder. Domen verkställs dock inte förrän en viss frist gått ut, och inom denna frist kan både den tilltalade och åklagaren begära att en högre instans skall bedöma fallet igen. Både den tilltalade och åklagaren kan alltså överklaga.
Ett överklagande måste motiveras: det är alltså inte hur som helst som man kan överklaga, utan det gäller vissa villkor. Bland annat måste den överklagande parten berätta för den högre instansen på vilket sätt som den lägre instansen skall anses ha gjort fel.
Skulle tidsfristen gå ut utan att någon överklagar, verkställs domen. Detsamma gäller om någon av parterna förvisso överklagar, men den högre instansen finner att det inte framkommit någon grund för att ens tvivla på huruvida den lägre instansen gjort fel och därför vägrar att befatta sig med målet, verkställs domen också.
Skulle den högre instansen dock bedöma att det finns skäl att titta på fallet en gång till, verkställs den lägre instansens dom inte, utan man väntar tills den högre instansen sagt sitt. Den sista instansen man kan vända sig till är i förekommande fall Högsta domstolen. När Högsta domstolen sagt sitt, är det slut med överklagandena och domen verkställs.
I barnläkarmålet är vi alltså ännu så länge inne i det allra första stadiet av rättsprocessen, det vill säga det stadiet då åklagaren tittar på materialet och försöker bedöma huruvida några konkreta misstankar över huvud taget finns och – om svaret på den frågan är jakande – huruvida hon kommer att kunna uppfylla sin bevisbörda i domstol. Åklagaren har alltså ännu så länge inte ens påstått att barnläkaren begått ett brott, utan endast att det finns misstankar mot barnläkaren som behöver utredas.
Det är därför hela debatten för jurister framstår som så skev. Åklagaren har ännu så länge inte lagt barnläkaren något till last över huvud taget.
Jag tror att denna våg av vrede mot rättsväsendet till viss del bottnar i det faktum att juridik, rättsmedvetande, moral och logik inte nödvändigtvis sammanfaller. Juridiken kan t o m befinna sig på kollisionskurs med samtliga dessa storheter, och det är ofta de fallen som kommer till allmänhetens kännedom. Det aktuella fallet visar tecken på att kunna tillhöra den kategorin – och gör det definitivt i vissa av sina aspekter:
Detta barn var döende. Respiratorn stängdes av i samförstånd. Praxis är att ge den döende läkemedel. Det hela är en fruktansvärd tragedi, som på _detta_ stadium inte längre gick att undvika. Att misstänka en inblandad läkare för mord (en oerhörd anklagelse) känns helt enkelt inte rimligt, rent filosofiskt.
Dessutom kan man även filosofiskt konstatera följande: Tre veckor tidigare kan ett barn dödas aktivt av en läkare – av vilket skäl än socialstyrelsen anser giltigt. Detta är juridiskt oklanderligt. Men det sammanhänger inte logiskt, oavsett vad man sedan tycker om det, utan är ett exempel på moralisk godtycklighet.
Om jurister då arrogant försvarar den juridiska uppfattningen – utan att ens erkänna att det kan finnas en diskrepans mellan juridik och andra viktiga värden – ökar det naturligtvis allmänhetens misstro.
jheidbrink: Jag tänker inte fortsätta att störa debatten med en metadebatt om huruvida åklagaren behöver medietränas, men jag tycker fortfarande att din formulering, ”Att i detta läge gå ut och släppa valda delar av förundersökningen i hopp om att tysta debatten är så omdömeslöst att jag baxnar”, att detta är ett brott mot din i övrigt sansade debatt-ton.
Vad gäller Tännsjös debattinlägg i DN skriver du att du ” håller inne med ett ställningstagande till dess jag funderat mer”. Jag vill då göra dig uppmärksam på att Tännsjö har mycket radikala åsikter vad gäller aktiv dödshjälp. Exempelvis kan man på Wikipedia läsa bl.a. förljande om honom:
”Tännsjös ställningstagande för utilitarism innebär att han anser att ingen handling är god eller i dålig i sig själv, utan måste bedömas efter konsekvenserna. Detta leder ibland till upprörda känslor när Tännsjö problematiserar fasta handlingsregler som många tar för givna.
Ett exempel är att Tännsjö avvisar den absoluta principen att det alltid är fel att döda. Istället är det enligt honom nödvändigt att analysera konsekvenserna av att döda i varje enskilt fall. Det leder honom till slutsatsen att det i de allra flesta fall är dåligt att döda, men att det även finns undantag: Tännsjö stöder exempelvis rätt till aktiv dödshjälp vid vissa sjukdomar för personer som tydligt gett uttryck för en vilja att få dö.”
Jag tror att den debatt vi nu deltar i rent principiellt handlar om synen på aktiv dödshjälp. I ena ytteränden av debatten har vi Tännsjö som är för aktiv dödshjälp och i andra änden de som alltid ser mänskligt liv som okränkbart och som därför är emot att en gravid kvinna själv får välja att avsluta fostrets liv genom abort. Den debatten är mycket svår!
Uppenbarligen tycker många, men inte alla läkare, att en patient som ändå troligen kommer att dö snart (inom några timmar) kan få dödas aktivt om det sker för att lindra patientens lidande. Men idag gäller som du skrivit:
”Det är inget brott att avbryta en livsuppehållande behandling. Det är inget brott att medicinera en döende person i ångestdämpande och smärtlindrande syfte. Det är dock utan tvivel ett brott att avsiktligen förkorta en människas liv, om det så är med fem minuter.”
Anaïs: Där slår du huvudet på en mycket viktig spik.
Det finns, tror jag, en föga förvånande föreställning om att jurister värnar den allmänna moralen. Det gör vi inte. Vi värnar lagen och dess inneboende moral. Lagens moral är – och måste vara – långt mindre situationskänslig än den individuella moralen är. Det innebär att juridiska bedömningar, som vilar på en viss form av institutionaliserad moral som följer sina egna utvecklingslinjer, inte alltid ens kan återspegla ens juristens magkänsla och personliga moral.
Vi jurister har tränats i att leva med denna diskrepans. Den är fullkomligt ofrånkomlig i vårt yrke (det finns en mängd historiska exempel på försök att anpassa ”folkmoralen” och den juridiska moralen till varandra, med rätt skräckinjagande resultat). Man kan inte kräva av allmänheten att den alltid skall förstå denna diskrepans, och då har vi jurister en (som jag fått uppleva de senaste dagarna) mycket tung förklaringsbörda.
Jag har idag – se andra kommentaren ovan – redan sagt mitt om juristers bristande pedagogiska förmåga och vill inte upprepa det här. Du har dock som sagt rätt i det du säger.
Jeje: Vi får ”agree to disagree” om bedömningen av åklagarens mediehantering. Jag förstår dina synpunkter, men kan inte dela dem.
Vad gäller den större debatten om liv och död vet jag som sagt inte var jag står. Jag kan dock bara konstatera att vi åtminstone inte är konsekventa i våra ställningstaganden (vilket jag försökte utveckla i måndagens inlägg). Detta ”hattande” – om uttrycket tillåts – gör det svårt för oss att inom den institutionella juridiska moralen ta ställning till fall som det nu aktuella. Alltså behöver vi en principiell debatt.
Tännsjös inställning är härvid beaktansvärd, varmed jag inte vill säga att jag delar den. Det är dock mycket svårt att få ihop de ställningstaganden avseende abort å den ena och aktiv dödshjälp å den andra sidan som jag uppfattar att fleratalet svenskar gör utan att bedöma dödandet utifrån sina konsekvenser. Tännsjö pekar alltså – alldeles oavsett vilka andra brister hans resonemang kanske har – på en möjlig lösning på problemet att få in våra moraliska ställningstaganden i frågor om liv och död under en sammanhållen princip.
jheidbrink: Jag håller med dig om att det är svårt att försvara fri abort samtidigt som man förkastar ”läkarassisterat självmord” (aktiv dödshjälp). Kanske är det så att människor känslomässigt värderar ett liv olika beroende på hur människolikt kroppen/fostret ser ut.
Som det är nu får vi avsluta ett liv om vi med fortervattenprov konstaterar att barnet kommer att bli funktionshindrat, ja tom om orsaken är att det är fel kön. Bara vi avslutar livet tillräckligt tidigt. Men vi får inte avliva ett nyfött barn oavsett graden av medfödd hjärnskada. Jag vill varna för en utveckling som leder till att vi tar oss friheten att avsluta ett liv pga att föräldrarna tycker det blir alltför betungande att vara förälder till ett gravt handikappat barn. Så fort vi överger principen att det alltid är fel att döda en människa, så ger vi oss in på farlig mark. Vilka människor ska få leva? Ska vi kanske införa även dödsstraff mot de allra vidrigaste brotten? Konsekvenserna ska vara avgörande tycker Tännsjö. Vilka konsekvenser? Konsekvenser för vem?
Jeje: Det är berättigade frågor du ställer, men konsekvensen av ditt resonemang tycks bli ett förbud av abort över huvud taget (undantaget kanske fall då moderns liv står mot fostrets). Det vill jag nog inte acceptera.
I det ögonblick som vi accepterar aborter, har vi dock relativerad livet. Liv är inte lika med liv, utan liv efter 22:a veckan är mera värt än liv före 22:a veckan. Varför just denna skiljelinje? Före 18:e veckan frågar vi inte ens efter bevekelsegrunderna, utan vi tillåter utsläckande av liv. Det är godtyckligt och därför föga tilltalande.
Det finns också de som aktivt och medvetet ber om att få dö. Dessa människor lämnar vi hittills åt sig själva, och försöker de ta livet av sig, gör vi allt för att förhindra det. Är det inte åtminstone en giltig fråga med vilken rätt vi gör det? Är det inte lika illa att döma någon till döden (vilket du säger i ditt andra stycke) och att döma någon till livet?
Jag kan hålla med om att det kanske är farligt att låta föräldrarna bestämma över barnens liv, bland annat för att det knappast kan vara Tännsjös mening att föräldrarna skall ha rätt att döda en fullt frisk 17,5-åring. Återigen: gränsdragningen är godtycklig. Om vi dock exempelvis gör aborter beroende av vissa indikationer (såsom gravt handikapp), måste väl detta rimligtvis gälla allt liv om har dessa indikationer, alltså även vuxet liv, och då hamnar vi i eutanasisituationen (som jag inte vill ha).
Debatten är svår. För mig är det dock helt utan tvivel så att jag som abortbejakare finner det omöjligt att på principiella moraliska grunder vara emot dödshjälp.
Anaïs sammanfattar bra. Mycket bra.
Jag vill tillägga den mycket olyckliga spekulationen om motivet – barmhärtighet. Det är ett stigmatiserat uttryck.
Jag kan inte formulera varför men när jag hörde om barmhärtighetsmotivet första gången så associerade jag med Krister van der Kwast och seriemördarmotivet hos Thomas Quick. Med det vill jag bara säga att Brandts spekulation över motivet var mycket olyckligt.
Jag har en fråga till Jakob. Om förundersökningen läggs ner. Hävs sekretessen då? Går det då att i efterhand utreda om det var klokt att häkta läkaren eller inte?
Jag ifrågasätter inte längre att en förundersökning inleddes efter att ha läst obduktionsprotokollet (finns länkat på dagens medicin). Däremot ifrågasätter jag fortfarande beslutet att häkta läkaren. Om jag får spekulera, om man inhämtat mer medicinsk kunskap så hade fallet kunnat avskrivas utan åtgärd (OBS min spekulation).
Jag har ännu en fråga, antag att fallet lagts ner p.g.a. ett andra medicinskt uttalande som skingrade alla tankar om brott. Antag att likadant fall dykt upp med ett likadant obduktionsprotokoll. Kan då nästa åklagare se hur man gjorde i förra fallet?
Mina frågor ber dig inte spekulera i detta fall utan jag är bara nyfiken på informationsprocessen.
jheidbrink: Jag vill inte heller förbjuda aborter. Men jag vill belysa frågans svårighetsgrad. Nu har vi en objektiv gräns mellan det liv som är okränkbart och det liv som får avslutas, nämligen 22a veckan. Det jag vill varna för är att ersätta denna objektiva gräns med en subjektiv, som Tännsjö förespråkar.
Alexander: När ett ärende är avslutat – och det är en förundersökning när den läggs ner – är det i princip offentligt. Det kan finnas vissa enskilda detaljer som rör privatpersoners privata omständigheter som fortfarande kan vara hemliga enligt sekretesslagen, men i så fall är förundersökningen i princip offentlig, och varje undantag från offentligheten måste motiveras särskilt. Fram till dess att förundersökningen är avslutad, gäller det omvända: allt är i princip hemligt.
Vad gäller prejudikatverkan kan man säga att någon formell sådan prejudikatsverkan inte finns, men att enligt 1 kap. 9 § regeringsformen offentliga myndigheter är hållna att bedöma lika fall lika och att göra de distinktioner som olika fall kräver. Det utvecklas alltså en praxis hos åklagarmyndigheten som bör frångås endast när det finns tungt vägande skäl. Med andra ord finns en viss prejudikatsverkan, om än ingen formell sådan.
Vad gäller häktningsbeslutet finns olika hänsyn att ta. Å ena sidan är häktning i så allvarliga fall som mord eller dråp ett tvångsmedel som närmast automatiskt kan tillgripas, eftersom det allmänt antas att en misstänkt kan vara benägen att fly eller att påverka vittnen. Å andra sidan får inte häktning ske rutinmässigt. Det finns alltså frågor att ställa till åklagaren när förundersökningen är avslutad, nämligen om en häktningsframställning verkligen var nödvändig. Vilka olika synpunkter det fanns i den frågan, får vi dock se först när vi har tillgång till materialet från förundersökningen.
Jeje: Jo, det kan ligga en fara i att göra bedömningar från fall till fall. Å andra sidan ligger det en fara i att ha stela regler, vilket ju bland annat barnläkarfallet visar. Jag tror inte att dagens lösning nödvändigtvis är den bästa, men innan vi ändrar på rättsläget, skall vi vara helt övertygade om att sakernas tillstånd förbättras genom en ändring, vilket i sin tur kräver en ingående debatt.
jheidbrink: Om vi tittar när rapporterna från laboratoriet och rättmedicin är daterade (2008-10-15 respektive 2009-02-04) och åklagarens anledning till att begära läkaren häktad är att förhör med undersköterskan ej hållits, är detta en rimlig tidsapekt inom rättsväsendet? Läkaren anhölls 4/3 och begärdes häktad 5/3.
jheidbrink: Nu blir jag förvånad. Du skriver: ”….fara i att ha stela regler, vilket ju bland annat barnläkarfallet visar.”
Hur vet du att barnläkarfallet visar det? Det är ju en av dina viktigaste poänger att barnläkarfallet ännu inte visar något.
Men oavsett vad barnläkarfallet kommer att visa så säger jag: Hellre stela regler än subjektiva kriterier för vad som är befogat dödande.
Som sagt; innan vi ändrar på rättsläget, skall vi vara helt övertygade om att sakernas tillstånd förbättras genom en ändring. Det tror inte jag att det gör.
Som jag uppfattar hurtig så ville han att man skulle släppa obduktionsprotokollet och pratar om just det, att sekretessen är till för familjen och barnet varför åklagaren inte ska kunna hänvisa till den när de inte är intresserade av den.
Mycket få studier tycks finns som berör ämnet morfin, thiopental och dödsorsaken hos såm barn som varit under vård med livsuppehållande åtgärder men där man beslutat avbryta dessa åtgärder. En undersökning, ”Elevated Morphine Concentrations Determined During Infant Death Investigations: Artifacts of Withdrawal of Care” publicerad i juli 2008 i Journal of Forensic Science av tre rättsmedicinare i Kanada finns emellertid och den känns väldigt relevant.
Jag har artikeln men vill med hänsyn till (upphovsrätt?) inte lägga upp den för allmän nedladdning på nätet. Om någon är intresserad av att läsa den (den är begriplig även för en icke-medicinare) så erbjuder jag mig att maila en kopia i pdf-format. Ni är i så fall välkomna att kontakta mig på e-mail:
Jag vet inte verför men min e-postadress försvann tydligen i posten oav. Omigen alltså: ingvar_ericson@mac.com, om någon vill ta delav artikeln.
”Jag tror faktiskt inte det. En åklagare som får en sådan obduktionsrapport på sitt bord måste börja utreda saken. Det är ingen utredning som Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd skall sköta, eller Socialstyrelsen, eftersom dessa institutioner förvisso har den medicinska, men inte den juridiska kompetensen”
I den utredningen borde det ju rimligen ingå ett antal telefonsamtal till personer med kunskap i ämnet innan man bestämmer sig för att häkta en person. I annat fall kan det ju bli lätt pinsamt då man häktar någon utan att ha den nödvändiga kunskap som behövs för att utröna om det begått något brott eller inte.
”Det som för mig abstrakt och utan att jag vill föregripa bedömningen just i det här fallet framstår som centralt är att man även i terminalvården kan kräva att läkaren faktiskt använder sig av sitt omdöme och inte slentrianmässigt doserar i doser som är maximalt höga, alltså utan att ens ha funderat på hur mycket som krävs i ångestdämpande och smärtstillande syfte. Man kan alltså kräva att läkaren inte rutinmässigt skuter på sparvar under användning av kanoner, utan att läkaren även i denna situation gör en rimlig och medicinskt försvarbar bedömning av relationen mellan målet och medlen”
När man anväder en medicin för ett specifikt syfte så måste den förstås alltid doseras med tanke på effekt och bieffekter där hänsyn tas till den aktuella patientens situation. I fallet med ovan nämnda opiat och barbiturat så får man effekt i form av ångestlindring samt smärtstillande och bieffekt i form av andningsdepression.
Då förväntad livslängd på patienten är ett antal timmar och man absolut vill se till att patienten ifråga ej lider, samt att bedömningen försvåras av att patienten själv har svårt att meddela ett eventuellt sådant lidande så förefaller det ju självklart att man bör dosera i det högre intervallet då bieffekten i den aktuella situationen ej ter sig relevant.
Jeje: En felformulering föreligger: som diskussionen om barnläkarfallet visar. Jag ber om ursäkt för min lapsus.
Jakob: Vi vet inte hur läget såg ut i fallet, då ingen av oss var närvarande när barnläkaren gav medicinen och då ingen av oss sett journalen. Om medicinering i den högre intervallen varit rimlig eller ej, vet vi därför inte. När det nu finns den gräns som framgår av svensk rätt, kan man kräva att även en läkare dels är medveten om gränsen, dels hanterar den enligt rimliga standarder, det vill säga efter moget övervägande. Läkarna – inte ens sådana i terminalvården – står inte över lagen.
Alla andra: I övrigt vill jag ännu en gång påpeka att vi inte vet vem åklagaren kontaktat i syfte att förstå obduktionsprotokollet, att vi inte vet varför hon betett sig som hon gjort och på vilka mera konkreta grunder som misstanke mot barnläkaren uppstått. Utgå inte ifrån att obduktionsprotokollet är det enda som belastar eller inte belastar barnläkaren: det kan hända att det är så, men det behöver inte vara så.
jheidbrink: Även solen kan tydligen ha (små) fläckar.
Det gläder mig att du fortsätter med en objektiv linje. Ditt inlägg kl 3.51 em borde leda till att läsarna håller tillbaka sina ivriga spekulationer och tvärsäkra åsikter, hoppas jag.
Jag kommer med glädje och stort intresse att fortsätta följa din blog.
Varför är det inte mord att stänga av respiratorn då? Var finns det lagliga stödet för det? Det är ju en aktiv handling, jag förutsätter att man inte konstruerat dem så att de stänger av sig själv.
Om jag går in på ett sjukhus och stänger av en respirator så att någon dör har jag nog begått mord lika väl som om jag skulle injicera en överdos morfin.
Om läkarna i (samråd med föräldrarna) beslutar sig för att upphöra med en livsuppehållande åtgärd så har de inte dödat. De har endast upphört att hålla levande. Det sker ofta att man upphör att ge gamla sjuka personer dropp varigenom de småningom torkar ut och dör. Det leder inte till åtal.
Om du går in på en sjuksal och stänger av respiratorn så har du vidtagit en aktiv handling för att avliva en person.
Däremot, om du kommer till en olycksplats och ingriper genom att hålla en person levande genom hjärtmassage, så kan du inte straffas om du efter en stund upphör med att ge hjärtmassage.
(Rätta mig gärna om jag har fel).
Om man vill spekulera lite_ Om åklagaren väcker åtal kommer komer det här att bli som i filmen med Tom Cruise. Hon måste bevisa att läkaren gjorde det och att läkaren gjorde det avsiktligt i andra ord Did you order code red, yes… I annat fall är det alla som förlorar_
Åklagaren då läkaren inte blir fälld
Läkaren då misstankarna kommer att finnas kvar
Familjen då de inte kommer att få några riktiga svar
Vården som har redan fölorat en hel del
Patienterna mm
Om man vill blanda polisen och juridiken i vården hur ska man då göra i dessa fall där läkare gör ett misstag under en operation eller om de ställer fel diagnos_ Det händer ibland. Ska då polisen ingrippa, gå in i sjukhus och häkta dessa läkare_För de har också mördat någon även oavsiktligt. Och hur ska man göra i dessa fall där mistankar finns om att en läkare har oavsiktligt skadat eller dödat någon patient utan att detta kan direkt påvisas. För det är allmänt inte rätt att skada eller döda någon. Polisen måste utreda. Är det så ni vill ha det. Då blir det ingen läkare kvar…Åklagaren har gjort ett stort misstag att agera utan att leta HSAN eller SOS utreda fallet först. Skulle det finnas en mördare läkare som har för avsikt att döda barn i ett sådant stort sjukhus blir han upptäckt och anmäld av vårdpersonalen direkt. Lagar och regler måste användas med förnuft.
Jeje: Tack för hjälpen.
F: Till mitt inlägg igår finns en kommentar (den för närvarande senaste) av en kommentator som heter Karin och vars barn dog/dödades i samband med förlossningen. Där ser du ett argument för att endast HAN och SOS kanske inte räcker som påföljdsutdelande myndigheter.
Dessutom är det väl rätt så märkligt om av hela samhället endast läkarna inte skall falla under åklagarens och domstolarnas bedömning. Skall vi ha specialdomstolar för läkare? För kärnkraftingenjörer, vars verksamhet inte heller är helt begriplig för utomstående? För ekonomer? För jurister?
Jag kan inte inse varför läkare av alla yrkeskårer skulle behandlas särskilt: de får böja sig för förundersökningar precis som alla andra. Dessutom måste det finnas en misstanke om brott för att en åklagare skall inleda förundersökning. Om ett misstag begåtts, måste något mera till för att åklagaren skall behöva misstänka att det är något mer allvarligt i spelet än bara ett ärligt misstag. Det scenario som du målar upp är alltså i stora delar orealistiskt.
Hej,
Du skriver: Skall vi ha specialdomstolar för läkare? För kärnkraftingenjörer, vars verksamhet inte heller är helt begriplig för utomstående? För ekonomer? För jurister?
Jag kan inte inse varför läkare av alla yrkeskårer skulle behandlas…
Jag har aldrig sagt att det ska finnas specialdomstolar för läkare då deras verksamhet är obegriplig. Men ekonomer, jurister och alla andra träffar inte 10 sjuka människor per dag som kan antingen bli bättre eller sämre eller dö, och det finns många gråzoner inom det medicinska. Man gör bedömningar allstå flera gånger på basis av svaga studier och procenter. Och alla patienter svarar individuellt på samma terapi, kan ha unika symtom som en del av en sjukdom. Risken att man gör en fel bedömning och allt går snett är ganska stor. Och det blir hundratals bedömningar varje dag och några av de kan vara fel och skada patienterna eller leda till döden. Det är alltså inte pga av att inte jurister förstår medicin utan pga av att det som karakteriserar vården är att vid de flesta fall kan man både skada och bota patienterna och dessutom är reglerna för vad man ska göra för varje patient inte fastställda. Ekonomr och kärnkraftingenjörer har tydliga regler om hur de ska undvika skada någon. Det är därför läkarna bör bli först granskade av HSAN och SOS så att man kan förstå hur det hela gick till och om det är en mördare kan de anmäla läkaren till polisen. Annars kommer läkarna att jobba i tingsrätten istället för sjukvården.
Du skriver också att Om ett misstag begåtts, måste något mera till för att åklagaren skall behöva misstänka att det är något mer allvarligt i spelet än bara ett ärligt misstag.
Om jag rensar mitt vapen och dödar någon oavsiktligt, alltså av tt ärligt misstag eller oaktsamhet blir jag inte fälld då_ Varför ska inte läkare som skadar patienterna av ett misstag inte bli fällda på samma sätt. Scenariot är inte orealistiskt, det blir bara om du drar gränsen till avsiktligt dödande för läkarna alltså att de blir juridiskt behandlade på ett annat sätt än allmänheten. Scenariot är praxis i USA.
Om man vill att det ska bli så i sverige också då får man vara beredd att betala en massa skattepengar till jurister.
Jag vet inte vad som är rätt eller fel men man kan inte ha ett system som kanske fungerar och sedan en åklagare som agerar annorlunda. Om det blir så att polisen ska utreda då ska de göra det i samtliga fall. Annars undrar man varför det blev som det blev i det här fallet.
F: Om de medicinska rutinerna skulle visa sig inte överensstämma med lagens krav, är det – fram till dess lagen i förekommande fall ändras – de medicinska rutinerna som det är fel på. Så enkelt är det. Det gäller för alla i samhället: anpassa dig till lagen, annars så… Det gäller på samma sätt för läkare.
Jag tror vidare att du överskattar tydligheten i instruktioner för jurister, ingenjörer och ekonomer. En ingenjör på kemiområdet som hittar ett fantastiskt bekämpningsmedel visar sig några år senare ha allvarligt skadat hundratusentals människor till liv och lem – DDT var ett sådant fall. Ekonomer som gjort beräkningar efter alla konstens regler för hur riskabelt ett visst finansiellt instrument är visas nu i efterhand ha gjort tvivelaktiga antaganden och är föraktade och försmådda i hela världen – en icke oväsentlig del av rådande finanskris är ett exempel på detta. Jurister som bemödat sig om att efter bästa förmåga sköta sitt jobb halstras offentligen – Joy Rahman-fallet, styckmordsfallet och barnläkarmålet är exempel på detta.
Andra yrkesgrupper – ingenjörer undantagna – må inte regelbundet ha fysiskt liv i handen, men de bestämmer över livs sociala villkor, över social stigmatisering, över arbetsplatser, över besparingars värde och annat. Läkaryrket är inte speciellt, och jag blir faktiskt rätt skrämd av de kommentarer (det börjar bli ett gäng nu) som jag fått under den senaste veckan som vill stoppa läkarna i ett särskilt fack. Det finns enligt min mening inget som skulle rättfärdiga detta.
Om du slutligen rensar ditt vapen under användning av normala och adekvata försiktighetsåtgärder och något ändå går snett, kan det hända dig att då råkar ut för en förundersökning huruvida du verkligen varit försiktig, men du blir inte fälld – inte ens till vållande till annans död. Ingen behöver stå till svars för uppriktiga misstag, men däremot för slarv och oförsiktighet. Läkarna är – igen – inte speciella i detta sammanhang, snarare är det enligt min mening så att läkaryrkets speciella sociala status medför ett speciellt ansvar. En läkare får inte slarva, precis lika lite som en kärnkraftsingenjör får slarva. Sker det ändå, skall läkaren – precis som alla andra – få sitt straff för att inte ha tagit sitt yrke på allvar och för att därigenom ha åsamkat skada.
Läkare är – eller borde åtminstone – precis som alla andra och deras göranden och låtanden skall bedömas enligt samma PRINCIPER som de som gäller för alla andra. Det betyder att principernas tillämpning i det enskilda fallet förstås skall ta hänsyn till huruvida det rör sig om en busschaufför, en kärnkraftsingenjör, en läkare eller varför inte en åklagare, men att principen i grunden skall vara densamma. Slarvar du på ett oursäktligt sätt, blir du straffad, sköter du dig, kan du få begå misstag som är beklagliga, men som inte renderar straff.
Och huruvida ett förlåtligt eller oförlåtligt misstag begått avgörs i ett rättssamhälle av oberoende domstolar på talan av åklagaren.
Med allt detta menar du att ingen läkare eller ganska få har handlat fel och varit slarviga i sverige de senaste åren. För det är nästan ingen som har straffats eller häktats av polisen. Man kan då kolla i HSAn och SOS. Där finns det ganska många fall där man har skadat en patient på grund av slarv eller okunnighet. Ska alla de läkare sitta i fängelse. Menar du att man ska ändra det nuvarande systemet mot det som finns i USA_ Det är då bara att säga detta tydligt alltså att det systemet som finns nu är olagligt och måste ändras. Det skulle jag acceptera men inte en åklagarens agerande i ett system som fungerar annorlunda så att bara en särskild läkare blir fälld. Är det inte lite orättvist_
F: Jag skulle uppskatta om vi kan lämna USA utanför spelet, eftersom jag starkt misstänker att varken du eller jag egentligen verkligen vet hur situationen i USA ser ut. Vi pratar om Sverige, och det är svårt nog utan att vi blandar in Den Stora Satan.
Jag menar inte att ingen läkare eller ganska få gjort fel. Jag vet inte. Det gör ingen. Det vi vet är att anmälningar till HSAN eller SOS normalt inte föranleder åtgärd. Jag kan inte bedöma huruvida det här förekommer någon form av yrkesjäv – det påstås med jämna mellanrum utan att detta verkligen leds i bevis – eller om det verkligen är så att det som du betecknar som ”många fall där man har skadat en patiet på grund av slarv eller okunnighet” just inte är sådana fall, utan fall där man i en pressad situation gjort en beklaglig felbedömning som man inte kan lastas för.
En företeelse som dock stör mig i hela systemet är dels att åtminstone vissa företrädare för vården uppenbarligen tror att det är HSAN och SOS som ensamt har tillsynen. Dessa myndigheter har tillsynen över legitimationen, inte över brottsligheten. Brott är något annat än sådant slarv som kan leda till att legitimationen ifrågasätts. Brott är starkare. I de flesta fall verkar det som att antingen åklagaren inte får kännedom om de förhållanden som lett till en anmälan till HSAN eller SOS, eller att åklagaren inte anser att det finns någon misstanke om att mer än straffrättsligt sett ett ursäktligt misstag begåtts, eller att åklagaren anser bevisläget som så hopplöst att det inte ens är värt att inleda en förundersökning. Med tanke på de breda möjligheter som samvetslösa personer åtminstone teoretiskt har att strunta i att journalföra sina handlingar (och därmed misstag) vill jag inte utesluta att en stor del av förklaringen till den företeelse du pekar på ligger just i det hopplösa bevisläget.
När det nu i denna situation för en gångs skull verkar finnas ett bevisläge som åtminstone föranleder att en förundersökning inleds – och märk väl att ingen, absolut ingen, ännu påstått att barnläkaren begått något brott (se mina kommentarer ovan om hur rättsprocessen fungerar) – skriker en stor del av vårdsverige i ett tonläge att jag kan förstå den åklagare som i gränsfall hellre låter bli att utreda.
Vissa företrädare för läkarkåren försöker åstadkomma läkarkårens straffrättsliga immunitet, inget mer och inget mindre. Det är nog ändå rätt så upprörande.
Jakob, ärligen talat vad har du för täckning för att på
påstå att vissa läkare vill åstadkomma läkarkårens straffrättsliga immunitet. Du brukar resonera intelligent, men detta var ju närmast något sorts omvänt rättshaveri!
Det är formerna för denna utredning, åklagarens tavlor samt ett möjligen felaktigt men fullt legetimt ifrågasättande om detta inte hör hemma hos HSAN det handlat om.
Per: Nej, när det gäller misstankar om BROTT är det inte legitimt att ifrågasätta huruvida detta hör hemma hos HSAN. HSAN är inget brottsutredande organ. HSAN har ingen kompetens i frågan. Om HSAN skulle omvandlas till att vara ett brottsutredande organ – något ingen av debattörerna mig veterligen föreslagit – skulle HSAN utgöra en specialdomstol som dessutom skulle ha åklagande funktion: skillnaden mellan åtal och åtalsbedömningen skulle alltså upphävas. Läkarna – eller, beroende på hur detta skulle konstrueras, vårdyrkena – skulle dessutom vara den enda yrkesgruppen i Sverige vars brott inte faller under åklagarens och domstolarnas jurisdiktion, utan under sina kollegers.
Jag vill nog fortsatt påstå att implikationen av detta är att läkarna skall beviljas straffrättslig immunitet.
Ett diplomatiskt svar.
Du skriver :just inte är sådana fall, utan fall där man i en pressad situation gjort en beklaglig felbedömning som man inte kan lastas för. Är det inte så att enligt dig och lagen ska alla de här fallen utredas av polisen och åklagaren, så får de bedöma om felbedömningen är beklagligt_För det är om hälsa, liv och död det handlar om.
Du beskriver situationen såsom det är nu, som vi alla mer eller mindre vet hur det fungerar. Men när du säger att läkare inte ska vara en speciell grupp inför rätten, tycker du att det systemet som gäller nu är fel, olagligt eller tycker du att det fungerar bra_ Om det är fel och olagligt då tycker jag att det är fel och olagligt att bara en läkare ska drabbas. Om det ska fungera såsom du beskriver och läkarna ska inte vara en speciell grupp borde myndigheterna upplysa patienterna att om de blir skadade inom vården ska de vända sig i första hand till polisen och inte till HSAN. Man kan inte ha HSAn för de flesta och polisen för en läkare. Alla får gå till HSAN och sedan till åklagaren eller alla får gå till oklagaren. Eller så får patienten bestämma hur det blir och då får man ta bort informationen som finns att om man blir skadad inom vården ska man vända sig till HSAn eller lägga till att man kan gå till polisen också. För att ge fel information till patienterna är också olagligt.
F: Det ligger en del i det du säger. Frågan är vad patienten vill åstadkomma. Gäller frågan straff – alltså ett ont som tillfogas den felande läkaren till varnagel för andra – är det helt rätt att HSAN inte är rätt forum, och att allmänheten kanske skulle behöva upplysas om att HSAN inte utreder brott, utan att det är åklagaren som gör det.
Vill man däremot att läkaren skall förlora sin legitimation och därmed möjligheten att utöva sitt yrke, är det HSAN man skall vända sig till. HSAN kan nämligen ifrågasätta legitimationen även när inget brott begåtts. Om brott begåtts bör HSAN också informeras, då det inte är åklagaren eller brottmålsdomstolen som kan frånta läkaren sin legitimation.
Lämpligen gör man alltså både-och. Som Karin skriver på http://www.danderyds.com leder dock i vissa fall inte ens detta till patientens mål. Till saken hör då kanske också att Karin är jurist och nog kan antas ha vänt sig till rätt myndighet i rätt former.
Det är egentligen en sak det handlar om. Fungerar systemet med HSAN och polisen bra eller dåligt. Först ska man ta ställning till det och sedan kan man gå vidare och säga åklagaren har agerat rätt eller åklagaren har agerat fel…
F: Kanske skall först och främst vänta på till dess vi verkligen vet vad åklagaren egentligen gjort i det här fallet innan vi tar ställning till hennes agerande. Utan tillgång till förundersökningsmaterialet spekulerar vi bara vilt på grundval av delvis tämligen opålitliga medieuppgifter.
Sedan har du förstås helt rätt i att vi måste ta ställning till om HSAN fungerar och hur HSAN och åklagaren skall förhålla sig till varandra. Jag noterar att åtminstone vissa högljudda delar av vårdsverige redan tycks ha bestämt sig för att en åklagare skall ge fan i att granska sjukvården, och att det bara är HSAN som får göra det.
Jag tycker däremot som sagt att först ska man ta ställning till HSAN och åklagarsystemet och utifrån det kan man ta ställning redan nu till åklagarens agerande. Utfallet är ointressant för hennes agerande. Bara en individ_läkare ska inte drabbas på grund av att hela systemt är dåligt och olagligt.
F: Systemet är i vart fall inte olagligt, utan just det rättsliga systemet. Den individuella läkaren har redan drabbats, alldeles oavsett om hon nu är skyldig till något brott eller inte. Om hon dock är skyldig och åklagaren gjort ett fullgott jobb, finns inte ens någon anledning att fundera på huruvida HSAN skulle vara ett lämpligare forum, i all synnerhet eftersom detta – såsom jag skrev i svaret till Per – skulle innebära en specialordning för läkarna som skulle innebära en form av straffrättslig immunitet.
Varför har inte åklagaren agerat mot sjuksköterskan som har gett saltlösningen. Är det inte vållande till annans död. Vill ålagaren inte utredda hur det hela gick till. Är det inte polisens jobb om man har skadat oavsiktligt_ Är det där gränserna går för vårdpersonalen till skillnad från allmänheten.
F: Jag vet inte. Vet du? Var du där? Vet du vad som går att bevisa och vad som inte går att bevisa? Vet du hur fullständig journalen är?
Det är inte ens lönt att spekulera om – ännu. Det hela kommer i ett annat läge när vi har fakta på handen, och då kanske det finns anledning att ställa alla de frågor som du nu ställer.
Oavsett hur det blir i detta fall så finns det en specialordning för läkarna i det nuvarande systemet. Ja eller nej_ Kan du svara på detta
Om ja vad är reglerna för denna specialordning
Om nej blir jag mycket förånad att åklagare inte vill utredda andra fall där vållande till död kan gälla pga misstag, slarv eller okunnighet
Jag vet inte nät och var och vad som har hänt med sjuksköterskan. Det som jag vet är att om det inte fanns en specialordning för vårdpersnalen skulle en åklagare åtalat sjukskäterskan också, eller är det inte så. Det är ett brott, måste utredas, varför agerar inte någon åklagare. Ska andra utreda detta
Tänkte inte tillföra några åsikter i diskussionen utan informera om att HSANs roll och vilka påföljder som kan utdömmas sannolikt kommer att ändras relativt snart. För några månader lades patientsäkerhetsutredningen fram. Läs mer:
http://www.regeringen.se/sb/d/10057/a/117764
http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4lso-_och_sjukv%C3%A5rdens_ansvarsn%C3%A4mnd
Läkarna har en viss ångest för HSAN också. Om man läser mellan raderna i en del fall så finns där en hoper nämndemän utan detaljkunskaper och någon inkallad expert. Experten brukan sedan beskiva hur fallet skulle ha sköts av främsta expertis varefter läkaren prickas. Vilka möjligheter som fanns vid det aktuella tillfället och den kunskap en normal läkare besitter brukar inte vara argument som biter.
Det är en sådan enorm massa fakta att hålla reda på och en så pass dynamisk situation med alla olika patienter och kollegor att ingen kan göra 100% rätt hela tiden. Fler lagar och regler gör inte att det blir mera rätt, möjligtvis blir det fler lagbrott.
De enda som kan avgöra om ett fel är grovt eller ringa är folk inom vården med rätt kunskaper. Det räcker inte att bara tillhöra vården.
Jag vet inte om det finns någon bra lösning för hur vården ska kunna granskas.
F: Det finns ingen ”specialordning” för vårdpersonal.
Det händer i stort sett varje dag att personer misstänkta för allvarliga brott blir häktade. En stor del av dessa fall leder till rättegång. I övriga fall visar utredningen att brott inte kan styrkas.
Det kan hända var och en av oss att vi har oturen att bli misstänkta och arresterade trots att vi är oskyldiga. I samtliga fall när man inte blir åtalad eller fälld har den som blivit häktad anledning att bli arg och besviken. Men så fungerar det i en rättsstat.
F, ”Varför har inte åklagaren agerat mot sjuksköterskan som har gett saltlösningen.”
Ett vanligt fel hos förtidigt födda är just hjärnblödningar. Det går aldrig att föra i bevis att det var just saltlösningen som orsakade det. Precis som att det inte går att föra i bevis att en tjej har fått en blodpropp av p-piller. Man kan tala om tidmässiga samband och riskökningar, men man kan aldrig veta 100% säkert.
Jeje,
Du säger Det händer i stort sett varje dag att personer misstänkta för allvarliga brott blir häktade. En stor del av dessa fall leder till rättegång. I övriga fall visar utredningen att brott inte kan styrkas.
Hur kan du säga detta_ Vet du hur många andra läkare har blivit häktade förutom i det nuvarande fallet_ Om det inte fanns specialordning skulle det finnas tusen fall per år som måste granskas av polisen och åklagare.
Jag tycker att det finns specialordning och tycker att det är bra och Micke har delvis gett en bra förklaring till detta.
Men jag kan inte acceptera att folk säger att läkarna inte ska vara speciella inför rättsystemet och sedan tycker att det nuvarande systemet är som det ska vara. Jag tycker att detta är helt absurd.
Micke: Vem ska bestämma om sjuksköterskan ska bli häktad eller inte om inte polisen. Ni tycker att det inte ska finnas specialordning. Ska då läkarna och HSAN avgöra om sjuksköterskan har skadat barnet_VArför inte polisen
F: Självklart är de flesta som blir häktade inte läkare. Men läkare precis som alla andra måste acceptera att de kan bli misstänkta för brott.
Det är inte vad läkarna ska acceptera eller inte. Det är hur systemet idag fungerar. Är det så att läkarna blir granskade av HSAN tycker jag att det är mycket märkligt att bara ett enskilt fall blir utrett av polisen. Skulle det gälla alla läkare och fall skulle det vara ok. Men varför ska bara en skärskild läkare drabbas. Därför är åklagarens agerande högst mistänksamt och vårdpersonalen reagerar.
F: Det kanske är som du skriver att fler borde bli åtalade. Jag vet inte hur ofta det händer. Men det betyder inte att det är fel att utreda det här fallet.
DEt är inte fel att utredda fallet men inte av polisen i första hand utan av HSAN, sedan kan HSAN anmäla fallet till polisen…Som systemet fungerar nu alltså.
Det är inte så det fungerar nu. ALLA kan polisanmäla en läkare. Både HSAN, patienter, anhöriga, kollegor etc.
F: Det är inte så det fungerar nu. ALLA kan polisanmäla en läkare. Både HSAN, patienter, anhöriga, kollegor etc.
Varför gör de inte det då
F: Bra fråga! Vad tror du? Jag vet inte.
För de får en annan information av myndigheterna alltså staten… Blir du skadad i vården skicka en anmälan till HSAN. Det står ingenstans gå till polisen
De som ger den informationen kanske tror att vårdpersonal aldrig gör något brottsligt i vården. eller de kanske utgår från att alla vet att men kan anmäla brott hos polisen. Jag vet inte.
När en patient har skadats allvarligt eller riskerat att skadas inom hälso- och sjukvården är vårdgivaren skyldig att anmäla det till Socialstyrelsen.
Alltså inte till polisen.
Till polisen anmäler man bara misstanke om brott, dvs handling som är brottslig. De flesta misstag i vården är inte brott.
att skada någon inger misstanke om brott. Sedan vem ska bestämma om det är brott eller inte kan man diskutera
Om man gör en polisanmälan är det polis och åklagare som avgör om det kan vara ett brott och om de ska inleda en förundersökning. Om inte, så avskriver de ärendet.
Tack för en mycket bra och välformulerad blogg.
Som läkare tycker jag att det nuvarande systemet för granskning av hälso och sjukvåden i stort är rimlig. Systemet vilar ju i princip på tre ben;
1) HSAN / SOS hanterar frågor om felbehandling och utdelar påföljd och sköter även återkallande av legitimation.
2) LÖF / Patientskadenämnden hanterar ersättningsärenden till patienter vid felbehandlingar
3) Domstolarna hanterar frågor som kan dömas efter brottsbalken. (säger ni så ni jurister?)
De flesta allvarliga misstag som sker i sjukvården visar sig vid händelseanalyser kunnat förhidras genom bättre inbyggda säkerhetsrutiner. Sjukvården riktar idag sitt interna avvikelsearbete på samma sätt som flyget. Målet blir att fokucera mindre på ”blame and shame” och i stället titta på säkerhetsrutiner som kan minska risken för misstag. Detta hanterande har visat sig öka transparensen och öka antalet anmälda avikelser vilket uppfattas som en minskning av mörkertalen.
Klicka för att komma åt LKT0905s293_294.pdf
Klicka för att komma åt 2764_2767.pdf
I de fall det framkommer att en läkare / sköterska eller annan legitimerad personal är gravt oskicklig eller på annat sätt inte fullföljer de krav som ställs för legitimation så behandlas de ärendena av SOS. Det förefaller rimligt att den instans som utfärdar och övervakar legitamtionsärenden även sökter återkallning av dessa.
Uppstår misstanke om att man som doktor med avsikt mördat / skadat sin patient ska detta självklart hanteras av domstol.
Systemet i sig är i just detta fall ur mitt perspektiv inte problemet. Se tex fallet med den våldtäktsdömda plastikkirurgen. Detta sköttes av domstol och få röster hördes om att det var något märkligt med detta.
Skulle det nu också visa sig att det finns substans bakom åklagarens misstankar är väl allt väl även i det nuvarande fallet med Barnläkaren.
Det som är bekymret i det här fallet är att många välinsatta källor talar för att åklagaren inte har ett särskillt starkt fall. Detta gör att man får känslan av att (som någon tidigare sa i ett annat sammanhang) åklagaren jagar en fluga med Luftvärnskanon.
Framtiden får väl visa vad utgången blir men just nu finns det ju flera misstänkta bovar i härvan;
1) Barnläkaren – Tidigare välfungerande erfaren uppskattad kollega- I själva verket en barnamördande skurk?
2) Rättsmedicinaren – Noggrann sanningssägare eller inte helt påläst CSI fan?
3) Åklagaren – Hjältinna på hugget eller något slarvig och inte helt genomtänkt?
4) Konstaplarna – Ordningssamma utredare eller batongälskade förtryckare som gillar att synas?
Kokar man i hop det här med hela eutanasidebatten och (som på vissa forum) geriatrisk vanvård så får man en ganska schysst soppa. Där vi nog bör börja försöka skilja på sopprötter och consommé.
Nu har jag läst rapporten som Ingvar Ericson (se hans kommentar ovan) har hittat.
Den sammanfattas så här:
”To our knowledge, this is the first report of postmortem toxicological analysis in cases involving withdrawal of life support in the forensic literature, and by extension, the first documentation of resultant postmortem morphine blood concentrations in a pediatric population who underwent withdrawal of mechanical ventilation.
The data presented here highlight the possibility of elevated postmortem morphine concentrations in such cases, and underscore the need for a detailed case history in the interpretation of analytical results.”
Självklart kommer den här forskningen att få betydelse för ärendet. Vad slutsatsen blir återstår att se.
Det är ingen som föreslagit att HSAN skall omvandlas till att utreda brott nej. Inte heller ifrågasatt att det är polisens sak. Men detta blir ett cirkelresonemang efter som det utgår från det som skall bevisas. Att åklagaren har på fötterna för att bedriva detta som en brottssutredning. Det är det som ifrågasatts. Bakgrunden till detta är hennes egna tabbar och okunnighet.
Låt oss se hur hon kommit dithän att just detta dödsfall skulle utredassom ett mordfall.
Hon trodde att det var rättsläkaren som anmält detta som ett mord/dråp det var det inte. Tvärtom understryker RL att hon inte kan dra någon sådan slutsats. På goda grunder får väl sägas.
Hon och andra såsom Classon och Lejnefors gör gång på gång utalanden som antyder att de inte förstår alternativt inte respekterar praxis vad gäller pallitativ behandling. Det är bland annat det som skapar osäkerhet bland IVA-folket.
På ett mer intellektuellt plan så gör det att man måste ifrågasätta om det är rätt jurister som gör dessa förvisso ytterst sett juridiska bedömingar.
Hon och Althin har förväxlat och vägrar ta in korrigering för att flickan skulle fått 1000 ggr normaldosen av medlen. Fel det var halten i flickans blod som 1000 ggr den föerväntade(enligt rättsläkarens beskrivning.
I Dagens Medicin finns en intressant artikel där Rättsmedicinarna bemöter kritik riktad från andra läkare:
”– När man gör analyser av läkemedelshalter hos avlidna finns det en mängd komplicerande faktorer att ta hänsyn till som till exempel omdistribution och nedbrytning av läkemedlet, vilket sätt som läkemedlet administrerats på och hur lång tid den avlidne varit död. Det här fallet är också ovanligare eftersom det är ett litet barn.
– Men allt detta är faktorer som vi tar hänsyn till vid rättsmedicinska utlåtanden. Vi tittar i litteratur, vi jämför med tidigare fall i vår databas där de aktuella läkemedlen analyserats. Dessutom har man på det rättskemiska laboratoriet i Linköping stor vana att göra läkemedelsanalyser. Så detta är ingenting vi hastigt slänger ur oss. Så vitt jag förstår är alla svårigheter beaktade, säger Peter Krantz.”
http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2009/03/12/rmv-tillbakavisar-kritik/index.xml
De som försvarar åklagarens agerande skjuter egentligen helt vid sidan av målet.
Det finns ingen som med trovärdighet kan kritisera åklagaren för att ha inlett en förundersökning. Att en förundersökning inleds behöver dock inte betyda att man efter flera månader rycker ut och griper den misstänkte inför dennes kollegor eller ens att man genomför en häktning.
Den som tror att tingsrättens häktningsbeslut innebär något slags bevis för att åklagarens framställning var försvarbar har nog aldrig varit med på en häktningsförhandling. En häktningsförhandling är en farsartad tillställning där åklagaren sitter med all information. Försvararen har i bästa fall fått träffa sin klient 5 minuter före förhandlingen och därefter fått tillslängt sig ett intetsägande häktningsprotokoll. Åklagaren ljuger eller drar halvsanningar som denne sällan återkommer till senare under förundersökningen eller vid den framtida huvudförhandlingen. Tingsrättens beslutsunderlag är i stort sett noll och intet. På min fråga hur en häktningsdomare resonerar svarade en chefsrådman en gång ”Om den misstänktes berättelse skiljer sig alltför mycket från åklagaren, då häktar jag.” Omvänd bevisbörda alltså, men det är så det funkar i praktiken!
En häktning skall får endast ske om åtgärden står i rimlig proportion till det ingrepp häktningen innebär för den misstänkte. Det finns fog att ifrågasätta om denna proportionalitetsprincip har beaktats i detta ärende.
Obduktionsprotokollet innehåller – efter vad som har rapporterats – märkligheter. Åklagaren hade god tid på sig att följa upp och kontrollera protokollets tillförlitlighet samt även vad som utgör medicinsk praxis vid palliativ vård. Åklagaren har själv erkänt att hon underlät att utföra dessa åtgärder. Hon förtjänar därför kritik! Åklagaren utför sitt arbete under tjänstemannaansvar, men den nu aktuella åklagaren verkar inte vilja ta detta ansvar. Är hon då lämplig?
Jag tänker inte här ta ställning i skuldfrågan. Men något säger mig att åklagaren har agerat först och tänkt efter sedan. Ett sådant agerande kan aldrig accepteras i en nation som vill göra anspråk på att vara en rättsstat!
Krister: Du skriver: ”En häktningsförhandling är en farsartad tillställning där åklagaren sitter med all information. Försvararen har i bästa fall fått träffa sin klient 5 minuter före förhandlingen och därefter fått tillslängt sig ett intetsägande häktningsprotokoll. Åklagaren ljuger eller drar halvsanningar som denne sällan återkommer till senare under förundersökningen eller vid den framtida huvudförhandlingen. Tingsrättens beslutsunderlag är i stort sett noll och intet.”
Om detta är sant så har väl åklagaren bara följt gällande praxis i det aktuella fallet.
Jag tror inte att din beskrivning är representativ, men beskrivningen illustrerar den upprördhet som av naturliga skäl uppstår i de fall en oskyldig blir häktad.
Jag har inte läst här att någon försvarar åklagaren. Däremot har jheidbrink lagt ner ett enastående arbete på att försöka förklara hur den svenska rättsordningen fungerar. Han har också envist försökt få folk att förstå att vi får vänta med kategoriska åsikter tills förundersökningen blir offentlig.
Krister: Det kan hända – men har inte letts i bevis av någon – att även rättssystemets rutiner måste ändras för att de inte når upp till lagens krav. Huruvida ett sådant behov finns eller ej, är en fråga som dels vad gäller det aktuella fallet kräver att förundersökningen blir offentlig, dels vad gäller de mera allmänna påståenden du kommer med kräver en systematisk empirisk undersökning. Jag tror alltså att din mera allmänna fråga inte nödvändigtvis har med barnläkarfallet att göra, dels att denna allmänna fråga i så fall måste behandlas i särskild ordning.
Till viss del är nog det här med fem minuter för försvararen närmast ofrånkomligt i vissa lägen. Om polisen griper någon som står på gatan med en blodig yxa i handen som nyss drämts i en annan persons huvud, får polisen inte hålla kvar ens denna person hur länge som helst, utan ett kvarhållande kräver en häktning. En häktningsframställning skall göras så snart som rimligen möjligt, och i den beskrivna situationen är denna tidpunkt väl mer eller mindre omedelbart. Eftersom en person som häktas i en domstolsförhandling har rätt att företrädas av en försvarare, kommer försvararen också in med kort varsel och där är du i den femminuterssituationen som du beskriver.
I andra fall har det funnits misstankar under en längre tid och den misstänkte har redan ordnat med försvarare. När misstankarna förtätas så att häktning blir aktuellt, har således försvararen också redan haft tid att sätta sig in i fallet och är (förhoppningsvis) väl förberedd under häktningsförhandlingen. I dessa situationer har försvararen också tillgång till förundersökningen och vet vilka påståenden som åklagaren kommer att komma med.
Jag skulle med andra ord betvivla att en empirisk undersökning skulle visa några mera allvarliga brister i rättssystemets hantering av häktningar. De brister som finns är ofrånkomliga, såvida du inte vill ge polisen rätt att hålla kvar en person under längre tid utan domstolsförhandling för att försvararen skall kunna sätta sig in i materialet.
Jag hittade information i Dagens Medicin som indikerar att den avgörande frågan inte längre är OM barnet dödats av stora mängder tiopental, utan VEM som givit preparatet.
”En central fråga för åklagaren är därför vem som gav den dödliga dosen och varför. Men ingen vill kännas vid att ha gett den dödande dosen.
Dosen finns inte journalförd och enligt tidigare uppgifter till TT förnekar den dråpanklagade läkaren att det var hon som gav tiopental till flickan. En uppgift som läkarens advokat Björn Hurtig inte ville kommentera.
Men nu bekräftar Erika Lejnefors, vice chefsåklagare vid Västerorts åklagarkammare, uppgiften för Dagens Medicin. Enligt min uppfattning har läkaren inte kunnat förklara varför preparatet finns hos flickan. Men om det inte var den misstänkta läkaren, vem var det då? Jag vill inte kommentera mer än så. Vi har nu sagt allt som vi vill säga i det här läget, säger Erika Lejnefors”.
Detta kan förklara varför det var viktigt att arrestera läkaren snabbt, så att hon inte skulle hinna tala med den undersköterska som varit närvarande efter att läkaren fick reda på att hon är misstänkt.
http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2009/03/12/drpaanklagad-nekar-till-at/index.xml
Jeje: Sällar inte du dig till spekulationsgänget nu?
Jo du har nog rätt. Förlåt!
Jag kan få uppfattningen av Heidbrink’s blogg att rättsväsendet i sina olika personifieringer sitter inne med rätten/förmågan att bedöma det straffvärdiga i doseringer och koncentrationer av läkemedel inom sjukvården.
Våre det ett förslag att de to kvinnliga åklagare ordnade med en dygnsbemannat jour, där läkare kunne ringa och få höra om dom står till misstanke om mord inför planerat vård?
Tydligen räknas inte fackkunnskap inom medicin i denna avgörelse och vi måste vara tacksamma att Sveriges Rikes Lag har sådanna förvaltere som känner det enda rätta svaret, blott behöver läkarkåren möjlighet att erkundiga sig härom innan dom riskerar att stå misstänkta för mord.
@jheidbrink: Du skriver:
”Till viss del är nog det här med fem minuter för försvararen närmast ofrånkomligt i vissa lägen.”
Javisst och just det är en av poängerna i mitt inlägg. Tingsrättens beslutsunderlag och försvararens möjligheter att ifrågasätta åklagarens uppgifter blir därför i stort sett obefintligt. Argumentet att ”tingsrätten häktade ju läkaren därför måste åklagaren haft fog för sina åtgärder” blir därmed ett icke argument. Är det så svårt att förstå?
Du skriver också:
”I andra fall har det funnits misstankar under en längre tid och den misstänkte har redan ordnat med försvarare. När misstankarna förtätas så att häktning blir aktuellt, har således försvararen också redan haft tid att sätta sig in i fallet och är (förhoppningsvis) väl förberedd under häktningsförhandlingen. I dessa situationer har försvararen också tillgång till förundersökningen och vet vilka påståenden som åklagaren kommer att komma med.”
Genom det du skriver bevisar du att du sannolikt inte har mer än i bästa fall teoretiska kunskaper om hur straffrättens fungerar i verkligheten.
Häktning sker aldrig i ett så sent skede som du beskriver. Häktningen sker alltid i inledningsfasen av en förundersökning för att förhindra flyktfara, att den misstänkte undanröjer bevisning eller annars negativt påverkar förundersökningen alternativt för att förhindra att den misstänkte fortsätter att utföra en pågående brottslighet. Vid grövre brott gäller dessutom s.k. obligatorisk häktning.
Min fråga till dig mot bakgrund av det skriver måste bli. Har du alls någon erfarenhet som försvarare, åklagare eller domare? Eller sker dina utalanden utifrån vad du har läst i någon bok?
Sören: Jo, rättsväsendet skall – med benägen hjälp av andra discipliner – avgöra vem som gjort sig straffbar och vem som inte gjort det. Detta gäller läkare i samma utsträckning som busschaufförer, företagare, ekonomer, militärer och andra. Det innebär inte att rättsväsendet inte skall ta in expertkunskap, men avgörandet vad som är straffbart och vad som inte är det ligger helt hos domstolarna. Så är det i en rättsstat.
Krister: I barnläkarmålet är en av de många synpunkter som framkommit på åklagarens hantering av målet just denna att häktningen skett påfallande sent. Alltså finns åtminstone ett motexempel mot det generella påstående som du kommer med, och validiteten i ditt påstående kan alltså betvivlas.
Det är förvisso riktigt att de allra flesta häktningar sker tidigt. Jag undrar dock hur detta förtar den centrala poängen i det som jag tidigare argumenterat för, att nämligen det problem som du pekar på är åtminstone synnerligen svårt, om inte omöjligt att göra något åt. Om häktning måste ske snabbt och tidigt, kommer inte försvararen ha tid att i lugn och ro sätta sig in i förundersökningsmaterialet och kommer därför inte spela på helt samma villkor som åklagaren. Detta är en brist i förfarandet, men har du något förslag på hur vi skall avhjälpa denna brist?
Jag kan nog tycka att din avslutande fråga är rätt så nedlåtande, eftersom du inte tar min argumentation på allvar, utan ägnar dig åt personangrepp. Icke desto mindre vill jag svara med ett tredje alternativ. Jag har endast ett år jobbat inom den praktiskt tillämpade juridiken och är alltså huvudsakligen teoretiker. Detta innebär dock inte att all min kunskap kommer ur böcker, utan i motsats till vad många tycks tro har vi juridiska teoretiker studiekamrater och kompisar som jobbar med praktisk juridik. Vi är del av ett större sammanhang i vilket även praktiska synpunkter kommer fram. Jag påstår att mina uttalanden inte är så okvalificerade att du har lov att angripa min person istället för att bemöta mina argument.
Både Morfin och pentho är läkemedel som regelmässigt används för sedering av hjärnskadade barn. Morfin som smärtlindrande och pentho som sederande men även som krampdämpande (hjärnskadan leder i sig i princip regelmässigt till krampsjukdom).
Oftast ges dessa läkemedel då som kontinuerlig infusion med hjälp av sprutpump. Ibland ges även upprepade bolusdoser av dessa läkemedel, tex vid kramper men även om barnet skulle te sig stressat och ojämn/ ansträngd i andningen.
Delvis är detta för barnets komfort men det är också för att skapa ett lugnt och värdigt slut för de anhöriga.
Dessa läkemedel administreras i princip alltid av sjuksköterska på ordination av läkare. Sköterskorna har också en relativt stor marginal att justera doser efter behov inom ett givet dosintervall.
Dokumentationen skall göras dels i ett ITbaserat läkemedelssystem men i regel förs även en del av dokumentationen bedside på pappersjournal. Dokumentationen är en erkänt svag länk i sjukvården. De IT baserade lösningarna upplevs som tungrodda och svårhanterliga och blir delvis nedprioriterade när de inte fungerar som ett stöd utan snarast upplevs som ett hinder.
Att dokumentationen är bristfällig i detta fall är inte oväntat. Det är inte acceptabelt men stämmer tyvärr överens med den kliniska vardagen.
Att bedöma de koncentrationer som kommer från RMV är som tidigare sagts inte helt enkelt. Vi har tidigare sett hävisning till en artikel i gällande koncar på denna pat kategori. Den skulle tala för en vid variation i livetsslutskede. l
Läser man vidare i ett senare nummer av samma tidsskrift så finns en svarsartikel som säger att hälften av de inkluderade fallen i den första artikeln rör sig om ren eutanasi. Åsikterna bland rättsmedicinare går vitt i sär. Mycket av erfarenheten här baserar sig på tro (medicinskt och religöst) snarare än vetenskap.
J Forensic Sci, January 2009, Vol. 54, No. 1
doi: 10.1111/j.1556-4029.2008.00943.x
Även om man nu accepterar koncentrationerna som letala så kvarstår frågan om syftet med medicineringen. Var målet att avliva flickan eller att sedera henne i en livetsslutskede.
Var flickan stressad? Visade hon tecken på oro? Kramper?
Mycket i den information som läckt via sjukvåden talar för att man följt gängse rutiner och doseringsscheman i vården av barnet.
Är så fallet och läkaren ändå slutligen döms till dråp eller vållande så har sjukvåden ett mycket stort bekymmer. Rimligtvis borde då ett stort antal fall med liknade frågeställningar kunna öppnas. Vad är preskriptionstiden för dråp /vållande?
Niclas: De faktauppgifter du lämnar är mycket intressanta, och jag hoppas (och förutsätter egentligen) att åklagaren också har tillgång till dem. De frågor som du ställer är samtliga juridiskt relevanta, och hur åklagaren ställer sig till frågorna och svaren på dem kommer att framgå när hon fattar beslut i åtalsfrågan. Till dess vet vi ingenting om hennes bedömningar eller hennes beslutsunderlag.
Vad gäller frågan om syftet är detta den allt avgörande frågan vid gränsdragningen mellan de uppsåtliga brotten mord och dråp och vårdslöshetsbrottet vållande till annans död. Uppsåtsbedömningar är svåra och synnerliga grannlaga saker och olika personer kan komma fram till olika svar. Bortsett all annan bevisning är dock uppsåtsbedömningen i normala fall den svåraste uppgiften som en domstol i ett brottmål har.
Som jag sagt tidigare är vållandebedömningen också den i viss mån kvalificerad: ett uppriktigt misstag som inte kunde förebyggas med medel som man rimligen kan kräva att den tilltalade skulle ha anlitat är straffritt. I vållandebedömningen ligger ett element av klander: den går inte ut på att man begått ett misstag, den går ut på att man gjort ett misstag som rimligtvis borde ha undvikits. Det är alltså – beroende på omständigheterna – inte ens självklart att läkaren kan lastas för något vållande. Hur det förhåller sig med den saken, håller dock åklagaren för närvarande på att bedöma, och ingen av oss kan eller bör föregripa hennes bedömning.
Det är alltså – och det är min poäng här – inte givet att sjukvården får något bekymmer över huvud taget ens om barnläkaren omsider skulle fällas för något brott. I slutändan är alla straffrättsliga bedömningar individuella och det är tveksamt huruvida en domstol skulle uttala sig generellt om sjukvårdens rutiner, i synnerhet huruvida en domstol skulle underkänna sjukvårdens rutiner. Jag kan inte garantera att det inte händer – vem kan det? – men jag håller det för tveksamt. Upprördheten är alltså långt för tidig.
Vad slutligen gäller din fråga: preskriptionstiden för mord är enligt 35 § 1 st. 1 p. brottsbalken jfr med 3 kap. 1 § tjugofem, den för dråp är enligt 35 kap. 1 § 1 st. jfr med 3 kap. 2 § brottsbalken femton år.
@jheidbrink: Att du upplever ifrågasättanden och kritik som personangrepp är lite märkligt inte särskilt passande för en jurist.
Du har alltså ett år under bältet som yrkesverksam jurist. Jag har varit yrkesverksam sedan 1991 och är sedan många år delägare på en advokatbyrå som främst arbetar med brottmål. Du får ursäkta, men du bekräftade min uppfattning att du nog är aningen naiv när det gäller dina inlägg och påståenden. Jag var likadan när jag var ung, så inget fel med det.
Ett exempel på att du nog egentligen inte förstår vad du talar om är när du bemöter mig på följande sätt:
”I barnläkarmålet är en av de många synpunkter som framkommit på åklagarens hantering av målet just denna att häktningen skett påfallande sent. Alltså finns åtminstone ett motexempel mot det generella påstående som du kommer med, och validiteten i ditt påstående kan alltså betvivlas.”
Läs vad du själv skriver och tänk sedan efter vad som är fel.
FACIT: Läkaren hade inte delgivits någon brottsmisstanke innan hon anhölls. Hennes försvarare hade därför inte tillgång till någon information, vilket var det som diskuterades i vara tidigare inlägg. På motsvarande sätt har beslutsunderlaget för domstolen också varit lika bristfälligt.
Jag arbetar främst med stora EKO-mål där förundersökningsmaterialet i regel är gigantiskt. Ofta har utredningarna pågått i månader innan gripanden och häktningar äger rum. Likväl får försvararen ingen information förutom en tunn häktnings PM. Även domstolen får samma bristfälliga material. Detta trots att åklagaren har tillgång till omfattande material som han/hon dock hemlighåller.
Välkommen till verkligheten! Du kommer efter några års praktik att få uppleva mycket som du inte trodde kunde förekomma i en rättsstat.
Vad är det som gör att den juridiska kompetensen stå över den medicinska?
Dessutom anser jag att juristernas tid är förbi. Vårat komplicerade sämhälle är alldeles för komplext för att behandlas som en diskussion om skuld eller ej, bra eller dålig konst, för och emot… o.s.v.
Vem som helst kan argumentera skuld när patienter avlider, flygplan havarerar m.m. Att förstå vad som ligger bakom olika tekniska och medicinska händelser är något däremot som kräver naturvetenskaplig kompetens. Och det har inte jurister. Naturvetenskapen är objektiv och absolut, medan juridiken är en mänsklig konstruktion som
ger utrymme för individuella tolkningar.
Sen att jämföra, ex. vis vårdpersonal, med simpla brottslingar som medvetet och för egen vinnings skull orsakar död och skada är att föra denna händelse ned på en primitiv(juridisk) nivå.
Målet med all medicinsk(och teknisk) verksamhet är att rädda/förbättra liv, men ibland får vi se oss slagna.
Slarv och misstag förekommer inom alla områden, och är ett resultat av bristfällig kompetens,dåliga eller bristfälliga rutiner, ledning och arbetsmiljö. Men att bryta detta ned till en fråga om kriminalitet eller ej, är för enkelt.
Juridik är i grund och botten en konst som handlar om att ha fantasi och att vrida och vränga på orden!
Det kryllar ju av farmaceuter, biomedicinare och molekylärbiologer som är minst lika kunniga som läkare när det gäller sådana här saker. Varför drar man inte dit sådan expertis, det skulle ju ge en rättvis bild som varken är färgad av juristernas okunskap eller arrogant läkarkåranda. Mycket märkligt.