Två professorer anmäls till Statens ansvarsnämnd för att ha tagit betalt för doktorandstudier av utländska studenter, skriver Dagens Nyheter. Det är svårt att veta exakt hur löjlig den här historien i nästan alla avseenden är, men löjlig är den – bortsett från det faktum att professorerna tagit sig friheten att gå emot lagstiftningen.
Professorerna har hänvisat till att det är dyrare att ta emot utländska studenter (än att ta emot svenska studenter, antar jag menas). Exakt hur det blir dyrare för just professorernas sektion på högskolan, har jag svårt att föreställa mig. Jag kan tänka mig att utländska doktorander kanske behöver skolas in i den tämligen fria svenska doktorandutbildningen, och att de därför behöver mer handledning från professorernas sida. Detta skall dock professorerna redan ha fått betalt för. Undervisningsskyldigheten beräknas i procent av tjänsten, och kan därför uppges specificerat i antal timmar, och professorerna skall normalt inte undervisa eller handleda mer än sina timmar. De timmar som professorerna har till sitt förfogande, betalas inom ramen för professorernas vanliga lön.
Jag förstår helt enkelt inte hur de kan uppstå extra kostnader, såvida inte professorerna kör övertimmar som de debiterar sin sektion. I det fallet är dock den uppenbara lösningen att ta ner antalet doktorander per professor: finns inga resurser att ta emot doktorander, skall man låta bli att ta emot doktorander. Såvida jag inte missat något väldigt fundamentalt, är professorernas ursäkt nog så lam.
Också de påtänkta sanktionerna är lama. Enligt uppgift handlar det om uppemot 420 000 kr. som professorerna tagit emot. I den mån detta utgör en tjänsteförseelse (och det är Statens ansvarsnämnds sak att avgöra), skall den ena professorn enligt högskolans yrkande få en varning och den andra skall få sin lön nedsatt med 25 procent under en månads tid. Den ena professorn skall alltså få en liten skamfläck på sin tjänsteheder, och den andra skall få betala sisådär 15 000 kr. Det låter inte precis som några avskräckande sanktioner, det. I slutändan riskerar det att ha lönat sig för både högskolan och professorerna att ha brutit mot bestämmelserna.
Allt detta åsido finns dock en mycket allvarlig poäng i det hela, och det är den mera fundamentala frågan om huruvida högskolestudier skall vara gratis, och i så fall om de skall vara gratis för alla. Den traditionella och reflexmässiga svenska hållningen som sällan motiveras annat än med högstämda och därför ganska oprecisa ordalag är att alla skall kunna utbilda sig utan hänsyn till deras ekonomi. Detta skall motverka den sociala snedrekryteringen på högskolan.
Målet har inte uppnåtts, kan man ganska snabbt konstatera: se denna artikel i Sydsvenskan från den 20 december i fjol. Argumentet måste i så fall ta en annan form, nämligen att direkta kostnader för att läsa på högskolan (utöver de indirekta kostnaderna som det innebär att ta studielån) skulle öka snedrekryteringen ännu mer, vilket är en obevisad hypotes.
Även om man antar att hypotesen är sann, måste man dock fråga om vi i Sverige i så fall har något intresse av att gratis utbilda folk som inte påverkar vår interna snedrekrytering till högskolan. Här kan kanske först anmärkas att de studenter som söker sig hit i mycket få fall kommer från den studieovana bakgrund som vi vill nå: en afrikansk student som tar sig till Sverige kommer i väldig få fall från en illiterat familj. Vi motverkar alltså inte snedrekrytering, utan vi bedriver utevecklingsarbete genom att erbjuda denna person gratis studier. Då är dock frågan varför kostnaderna för detta skall belasta redan hårt ansatta högskolor. Om man satte en prislapp på den utländska studentens utbildning, skulle man kunna låta SIDA betala ur sin budget.
Problemet med den argumentationen är att vi på grund av EG-regler får ta betalt endast av icke-EG-medborgare så länge vi inte tar betalt av svenskar. Inom EG skall alla medborgare behandlas lika, vilket innebär att om inte svenskar betalar, bulgarer, spanjorer eller malteser inte heller skall behöva betala. Vi skulle alltså bara kunna ta betalt av folk utanför EU (såsom US-amerikaner, kanandensare, australiensare, rwandier, indier och kineser – bara för att visa att det inte bara rör sig om u-landsmedborgare). Detta kan i sig tänkas utgöra en moraliskt betänklig diskriminering, men den skulle kunna rättfärdigas med reciprocitet: vi skulle kunna säga att vi tar betalt av de icke-EG-medborgare vars universitet tar betalt av svenskar.
Endast om vi slopar gratisutbildningen av svenskar skulle vi kunna ta betalt av alla andra. Jag är inte säker på var jag står i denna fråga, men jag konstaterar att de pengar som högskolorna får av staten inte verkligen räcker för alla de uppgifter som staten tänker sig att högskolorna skall fullgöra. Det finns ett glapp mellan olika politikområdens anspråk här, och det glappet är ytterligt svårt att överbrygga på högskolenivå. Det finns alltså starka incitament för högskolorna att försöka ta betalt för den utbildning de ger.
Det bör kunna finnas andra möjligheter att finansiera fattiga personers studier än studielånen. Ett kanske mycket bättre system skulle vara behovsprövade stipendier som inte behöver betalas tillbaka: då skulle den som verkligen inte har råd inte behöva ta studielån, utan skulle kunna läsa helt gratis. Staten skulle kunna skapa en stipendiefond genom att avsätta två års (eller någon annan lämplig tidsrymds) studiemedelsutbetalningar till en stiftelse som förvaltar stipendiesystemet. Alla andra skulle få betala. Man skulle också kunna tänka sig att bibehålla dagens system, men att göra det behovsprövat: det är lite smått oförståeligt att personer från familjer som har råd skall få en gratis utbildning. (Här ansluter vi för övrigt till en annan debatt, nämligen föräldrarnas finansiella ansvar för sina barn: den som tycker att föräldrarna skall betala underårigas vårdkostnader bör kanske också tycka att föräldrarna har ett ansvar för sina barns utbildning.)
Jag påstår inte att jag vet hur vi skall göra. Jag tycker bara att professorernas beteende och den bredare problembild som vi har på svenska högskolor indikerar att vi måste kunna debattera frågan huruvida högskoleutbildningen verkligen skall vara gratis för alla.
Och det bör vi kunna göra utan att sätta ideologiska skygglappar på oss själva.
Tja, det är väl gratis även för de studenter som inte är fattiga? Även de som HAR råd med en högskoleutbildning kanske inte skulle vara särskilt manade att låta sig bli skolade om de var tvungna att betala för det? Speciellt i Sverige där det är fullständigt möjligt att ha en bra lön även om du inte har läst 3 år på valfri högskola.
Jag kan ju av egen erfarenhet säg att om min Högskoleutbildningen skulle skuldsätta mig i större utsträckning än vad gör idag så skulle jag troligtvis inte valt att studera. Är inte det samhällekonomiska poängerna med en ytterst högutbildad arbetskraft större än att Högskolan vill ha mer pengar än vad staten ger dem?
För övrigt skall väl inte föräldrarna betala för sina vuxna barns utbildning, det skall väl den 20-årige studenten göra själv? Han har ju arbetat i ett år. Hur mycket kan en högskoleutbildning kosta, liksom?