Polismetodutredningen har kommit med sitt betänkande. Betänkandet finns här, pressmeddelandet här; Dagens Nyheter kommenterar. Det är numera länge sedan jag höll med DN om dess analyser, men i det här fallet har tidningen helt rätt. Problemet med den här lagen är – precis på samma sätt som med FRA-lagen – att den tillåter bevisfiskande utan konkret misstanke. Jag har inte läst utredningen än (se dock avsnitt 6.5 för de mera upprörande delarna), men man kan redan av innehållsförteckningen sluta sig till att den inte verkligen kan hålla måttet.
Det finns ett en inherent motsättning mellan underrättelseverksamhet och intresset att den personliga integriteten skall skyddas: vi har som samhälle ett intresse av att skyddas mot brottslighet, detta nödvändiggör viss underrättelseverksamhet, och denna i sin tur nödvändiggör vissa spaningsbefogenheter för polisen. Dessa spaningsbefogenheter riskerar dock alltför ofta att utgöra kännbara ingrepp i den personliga integriteten (man behöver bara tänka på kameraövervakningar i Storbritannien där några övervakare förstås inte kunde låta bli att rikta kameran mot sovrum istället för – som avsett – mot gatan). Man måste alltså gå fram varsamt och hela tiden fundera på om den potentiella nyttan väger upp de kännbara nackdelarna som ingreppen i integriteten innebär. Det här är med andra ord en mycket svår och principiell diskussion.
Och denna diskussion tror alltså utredningen att man kan klara av på fem (5) sidor i avsnitt 3.13 mellan sida 75 och 80. Ursäkta? Även om det skulle förekomma spridda hänsynstaganden till integritetsfrågor löpande i texten (och en ordsökning på ordet ”integritet” antyder att det finns några få tankegångar om hithörande frågor) är det ett skämt att i princip föreslå en GPS-övervakning av hela befolkningen utan att någon konkret misstanke behöver finnas och utan att man ens försöker att principiellt motivera de rättsstatliga avvägningar som måste göras. Frånvaron av någon samlad och principiellt diskussion av hithörande frågor är alltså redan den ett skäl att underkänna utredningen, alldeles oavsett dess förtjänster i övrigt.
Den andra bristen är den som också DN påpekar: polisen har på senare år fått alltfler rättsstatligt tveksamma spaningsmetoder i sina händer. Har något blivit bättre? Finns några som helst indikatorer att vi åtminstone bytt bort vår integritet mot större säkerhet? Med tanke på hur det skjutits och bombats på sistone vill jag åtminstone ställa mig tvivlande. Polisen kommer alltid att vilja ha fler befogenheter att tillgripa tvångsmedel, men såvida den inte lyckas visa att dessa tvångsmedel faktiskt leder till att den i någon märkbar utsträckning – alltså i en utsträckning om går att kvantitativt skönja i materialet – underlättar dess arbete, bör vi hänvisa den att jobba med traditionella metoder. Frånvaron av en principiell diskussion av de fördelar som tidigare uppnåtts och de vinster som man därför hoppas göra med nya tvångsmedel är ytterligare ett skäl att underkänna hela alstret.
Jag tvivlar inte ens på att polisen behöver fler möjligheter – jag vill bara att vi gör ett ordentligt jobb när vi väger rättsstatlighetens krav mot brottsbekämpningens behov.
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 
Instämmer.
Ja det är en svår avvägning och det är så lätt att falla in i polisens ständiga mantra om att ”vi har inte resurser” även om det i det här fallet handlar om befogenheter snarare än just pengar. Å andra sidan har ju samhället ett stort intresse av att polisen har möjlighet att lagföra grova brottslingar. En svår avvägning som behöver diskuteras nyansrikt och inte fastna i argument som: den som inte har gjort något har ju inget att dölja..
Håller helt med dig. Utvecklingen inom detta område är mycket skrämmande. Man får inte glömma bort att demokrati är något man aldrig får ta för givet utan ständigt måste återerövras.
[…] av våra liv är att det är jobbigt att ringa och fråga. Vi pratar i allt väsentligt, som Jakob Heidbrink skriver, om en kontinuerlig GPS-övervakning av precis hela befolkningen. Fast med en effektivare […]
”att i princip föreslå en GPS-övervakning av hela befolkningen”
Frånsett att GPS inte kan övervaka någon. GPS-satelliterna sänder ju bara signaler som man kan använda för att själv räkna ut sin position. De är i princip högteknologiska fyrar. Eller?
När man pejlar mobiltelefoner är det däremot teleoperatören som räknar ut telefonens position, och därför kan mobiltelenäten användas för övervakning.
Björn: Detta är en i och för sig tekniskt sett valid poäng, men har den någon bäring på argumentationen?
Det jag menade med min erkänt misförståeliga formulering är att de befogenheter som föreslås i utredningen får samma effekt som om hela befolkningen utrustades med lokaliseringssändare som använder sig av GPS. Sådana finns: de används bland annat i sjötrafik (och där också för övervakning av fartygs position)
Kritiken mot uttrycket ”GPS-övervakning” har ingen bäring på argumentationen som sådan, men det är en liknelse som kan riskera att förvirra debatten. Jag vet att det är en frestande liknelse, speciellt nu när det är så poppis med GPS-navigatorer, men jag tycker att man inte ska förklara en ”mystisk” teknik med en annan (”mystisk” eftersom få vanliga människor förstår varken hur en mobiltelefon eller en GPS-navigator fungerar).
Det vore bättre med en ”teknikneutral” förklaring som tar fasta på vad som händer: att alla som har sin telefon på får sin position övervakad.
Lokaliseringssändare som använder GPS fungerar för övrigt så att de tar emot GPS-satelliternas signaler, räknar ut sin position, och sedan sänder denna information via någon annan metod än GPS. Till exempel via SMS, via någon frekvens som används för komradio eller annat.
Anders: Fair point, men det som står, det står. Jag skall dock försöka att undvika liknelsen i framtiden – du och Björn har som sagt en poäng. Samtidigt kan jag tycka att ingen kommer att stort fundera på exakt de tekniska aspekterna av det hela, utan frågan handlar i grunden om att vår position i rummet kan bestämmas med tekniska hjälpmedel.
mm, men det spelar ju ingen roll. polisen i sverige kommer ju inte kunna avdela mer än en-två man till att analysera denna flod av data som en masttömning eller vad det kallas innebär. om man nu inte lånar in FRAs konsultavdelning och får finfina diagram med personakter på DVD och powerpoint mot en liten ersättning? då snackar vi stasi på LSD.. heja regeringen.
Det lustiga i sammanhanget är att det faktiskt sitter någon någonstans och tror att man kommer att kunna ta några som helst grova brottslingar med detta. Det är nästan komiskt om det inte vore tragiskt. För det första så är man inte grov brottsling om man inte är förslagen. Samma dag som polisen börjar pejla telefonen slutar brottslingarna ta dem med sig. Inga åtgärder utan motåtgärder. Eftersom grövre brott redan föranleder spaning av detta slag så är det nu så att motåtgärderna redan är på platts. Det enda man åstadkommer är att man förskjuter gränsen för vilka som vidtar motåtgärder neråt. Från grova brottslingar till småbus. Det som detta skulle kunna underlätta är att utreda passionsbrott. Eller småbrott typ fortkörning, till dess man använt det första gången och befolkningen rutinmässigt stänger av mobiltelefonen innan de sätter sig i bilen.
Mumfi: Du har helt rätt, samtidigt som förstås all reglering (från konsumentköplagen till regleringen av tillträde till järnvägstrafikmarknaden) drar med sig motåtgärder. Reglerande myndigheter och de som regleringen avser kan beskrivas som parter i ett parti schack eller som opponenter i ett småskaligt krig, där den enes drag åtföljs av den andres motdrag. Detta i sig är väl inget argument mot att försöka reglera?
Däremot har effektivitetshänsyn förstås bäring på den avvägning mellan effektiva brottsbekämpningmetoder och rättsstatliga hänsyn till den personliga integriteten. Här är ditt argument helt giltigt och viktigt. Men eftersom utredningen över huvud taget inte tycks ha brytt sig om att föra någon mera principiell argumentation, omfattas de brister som du påpekar väl av dess allmänna försyndelser.