På Svenska dagbladets ledarsida skriver Per Gudmundson om Original Gangsters illegala farma- och drogverksamhet på nätet. Som jag förstår det, packar han två poänger i sin korta text: dels frågan om det samhällsproblem som ligger i att organiserade kriminella kan bedriva droghandel på nätet utan att särskilt vinnlägga sig om att dölja verksamheten, dels att apoteksmonopolet nog är ett dåligt skämt när man kan köpa tunga droger via nätet. I båda frågorna är jag väldigt kluven.
Vad gäller samhällsproblemet, kan man kort och gott konstatera att den moderna tekniken lämnat nationalstatens regleringsmonopol i viss mån bakom sig. Staten har fortfarande goda möjligheter att kontrollera det mesta på sitt eget territorium (i vart fall om staten ifråga fungerar något så när hyggligt, vilket långt ifrån alla stater gör, på gott och ont), men när det gäller flödet av varor och tjänster som vi köper från människor som inte bor i det land där vi själva finns, har ingen stat någon verklig möjlighet att kontrollera det. USA är ett bra exempel, där man för närvarande försöker att kontrollera alla containrar som skeppas in i landet (vilket inte fungerar, då det skulle leda till logistikkaos i hamnarna) och där man är i färd med att bygga en mur utmed gränsen till Mexico (vilket, precis som den mur som vi blev av med 1989, inte heller kommer att fungera). Gränserna går inte att skydda till 100 procent, precis som brottsligheten inte går att stävja till 100 procent, i vart fall inte om vi vill kunna ha något privatliv kvar.
Det innebär att internationell droghandel fortsatt kommer att vara möjlig, precis som den alltid har varit. Skillnaden mot förr är bara att drogerna numera skickas med posten, eftersom langaren och narkomanen inte längre behöver mötas i något blåsigt hörn av Sergels torg: annars finns det intet nytt under solen. Gudmundsons upprördhet är alltså på den punkten inte mera tungt vägande än all den upprördhet som man kan känna över brottslig verksamhet.
I sammanhang med hans andra poäng blir dock frågan lite annorlunda, och också intressantare. Ett sätt att stävja brottslighet är nämligen att sluta betrakta den som brottslig. Varje drog som man legaliserar dränerar det kriminella träsket. Oavsett om man är drogliberal eller inte, tror jag, måste man i hederlighetens namn erkänna att förbudslinjen sponsrar den internationella kriminaliteten: de övervinster som lockar till droghandel existerar bara för att vi förbjuder droger. Om man till den välgödda internationella kriminaliteten lägger kostnaderna för att övervaka drogförbudet (polis, åklagare, sociala myndigheter, tullväsendet), blir notan rätt hög.
Med detta inte sagt att jag är drogliberal, men jag är inte heller tveklöst anhängare till förbudslinjen. Jag stör mig på att vi driver fattiga bönder i Afghanistan och Colombia i armarna på knarkmaffiosi utan att detta verkar ha någon rimlig nytta: det ser ju inte precis ut som om droganvändandet i Västvärlden skulle hålla på att minska. Jag upplever det som smått absurt att vi lägger ohyggligt mycket pengar på att förbjuda substanser som sedan säljs av kriminella, numera helt öppet via nätet. Det är inte bara apoteksmonopolet, utan också drogförbudet som framstår som ett dåligt skämt när man ser Original Gangsters nätskyltning med droger.
Både apoteksmonopolet och drogförbudet framstår ur ett mera allmänt perspektiv som försök att reglera en marknad, nämligen marknaden för farmaceutika. På denna marknad finns alltså vissa substanser – drogerna – som inte får säljas alls: där går försöket ut på att förhindra marknadens existens för att förhindra självdestruktiva beroenden. På den legala delen av marknaden försöker man i Sverige att säkerställa att det bara finns en aktör på utbudssidan, nämligen Apoteksbolaget, för att de stora läkemedelsbolagen skall ha en tung motståndare och för att det påstås att ingen skall få leva på annans sjukdom. För båda delarna av marknaden gäller att de som vill kringgå regleringen gör det genom att sälja substanserna illegalt, vilket medför att för den som inte vill hålla sig till reglerna vad gäller de i och för sig legala perparaten det alltså inte finns någon verklig skillnad mellan dessa legala preparat och drogerna – har man en gång börjat vara illegal, kan man lika gärna fortsätta med det. Apoteksmonopolet kan ur detta perspektiv misstänkas indirekt befrämja även droghandeln.
Reglering kan alltid analyseras med några grundläggande frågeställningar som ledstjärna.
- Är målet med regleringen legitimt? Det kan man på den farmaceutiska marknaden nog besvara jakande vad gäller drogerna och också vad gäller åtminstone det konkurrensbetonade ändamålet med att reglera apoteksmarknaden (jag är mera tveksam avseende det där med att inte få tjäna på annans sjukdom).
- Är medlen för att uppnå målet väl valda? Här uppstår som sagt tveksamheter, både vad gäller drog- och vad gäller apoteksmarknaden.
- Är medlen i proportion till målet? Jag skulle besvara denna fråga nekande vad gäller apoteksmarknaden, och jag tvekar vad gäller drogmarknaden (i synnerhet vad gäller kriminaliseringen av innehav för eget bruk).
- Är medlen effektiva? Nej.
- Är övervakningskostnaderna rimliga? Det är mycket tveksamt, i synnerhet med tanke på de externaliteter som vår reglering leder till i Tredje världen.
- Har de som reglerar marknaden legitimitet? Det tror jag nog: både läkemedelsverket och de politiker som sätter reglerna kan nog stödja sig på en rätt så tydlig folkopinion.
Det är med andra ord enligt min mening endast målet (den allmänna säkerheten för de som använder sig av farmaceutiska preparat) och legitimiteten där entydigt positiva svar finns. Ett entydigt negativt svar ges på frågan om effektiviten. På alla andra frågor måste svaren bli tvekande.
Det innebär att det kanske inte är fullt så lätt som Gudmundson låter påskina att reglerna den här marknaden, varken den legala eller den illegala delen: vi tycks inte ha några medel som självklart och med rimlig effektivitet uppnår målen, medan målen samtidigt i sig är legitima. Med andra ord är det inte givet att en avreglering på apoteksmarknaden kommer att leda till några förbättringar på någon del av marknaden, och det är inte heller givet att förbudslinjen på drogmarknaden är den enda i längden hållbara.
Det är alltså tid att ta ett steg tillbaka och att med öppet sinne fundera på hur vi vill uppnå våra mål, att nämligen inte skall behöva fastna i ett självdestruktivt beroende av droger, och att vi alla (oavsett var vi bor) skall ha tillgång till de mediciner vi behöver till ett rimligt pris. Att vara ideologiskt låst vid en liberaliseringslinje är i det läget lika felaktigt som att vara ideologiskt låst vid en förbudslinje.
Regleringar är svåra, vilket Original Gangsters verksamhet visar. Desto viktigare är det att lämna polemiken i skrivbordslådan och försöka få till stånd en förutsättningslös debatt.
Kommentera