Vad vill ingenjörerna?

I en debattartikel i Svenska dagbladet idag (till vilken Dagens Nyheter hänvisar) väcker företrädare för fackföreningar som företräder ingenjörer tanken att slå ihop Volvo och Saab. Bakgrunden är förstås att föreningarnas medlemmar har god anledning att frukta för sina jobb, och att fordonsindustrin utgör en viktig hörnpelare i svensk ekonomi.

Nu är det dock så att varken Saab eller Volvo ägs av staten, och det är också så att näringsministern redan sagt att staten inte kommer att gå in som ägare i något av bolagen. Enligt min mening är detta riktigt: tjänstemännen på näringsdepartementet är ännu mindre skickade att vara ansvarsfulla och kunniga ägare till Volvo eller Saab än Ford eller GM är det. Min principiella invändning mot staten som ägare handlar således framför allt om kompetens: den som är bra på att fiska röster, på att förvalta inom regeringskansliet eller på att ta fram lagtext, är inte nödvändigtvis bra på att driva ett fordonstillverkande industriföretag.

Om nu bilindustrin varken ägs av staten eller skall ägas av staten, är det dock svårt att se hur staten skall påverka Fords eller GM:s beslut i försäljningsfrågan. Artikelförfattarna har två ”krav” (inte önskemål eller förslag, märk väl – krav):

1 Skapa en för hela fordonsindustrin gemensam utvecklingsorganisation – Det hållbara transportsystemet 2020. En sådan organisation kan bilda en vall mot flykt av spetskompetens och långsiktigt försörja bilindustrin och nyföretagande med kompetens.

Den kan bygga vidare på den grund som redan finns vid Lindholmen Science Park, men måste göras kraftfull, synlig och presenteras omgående.

2 Regeringen kan inte enbart förlita sig på säljares eller köpares vilja, utan måste också ha en uppfattning om vad som gynnar svensk fordonsindustri bäst.

Med andra ord skall regeringen enligt författarnas första krav skapa en organisation som sysselsätter ingenjörer inom fordonsindustrin. Jag förstår inte riktigt varför just ingenjörer skulle vara så viktiga att de har rätt att kräva en sådan organisation: varför skall vi inte ha samma typ av organisation för arbetslösa försäljare? Eller för arbetslösa pappersarbetare? Eller för den delen arbetslösa bilindustriarbetare? Finns någon anledning till att gynna bilindustrins ingenjörer på detta särskilda sätt?

Författarna har en lång utläggning om den svenska fordonsingenjörskonstens förträfflighet, men denna förträfflighet allena kan väl knappast räcka som motivering till att särskilt gynna en ändå ganska liten grupp personer. Med tanke på den nuvarande krisens omfattning är enorm och att krisen hela tiden blir både bredare (omfattar fler sektorer av ekonomin) och djupare, finns enligt min mening likabehandlingsaspekter att vara uppmärksam på. Gynnar vi bilindustrins ingenjörer och i förlängningen bilindustrin, finns ingen anledning att inte ge samma service också till andra sektorer i samhället. Det sista vi behöver nu är en huggsexa om skattemedel eller i slutändan fåfänga försök att rädda vissa industrigrenar. Hjälp de som blir arbetslösa att hitta andra jobb eller grunda egna företag, men stöd inte företagen själva: pengarna skall investeras i behövande individer, inte i inkompetenta och förlustbringande företag.

Författarnas andra punkt är mera centralt juridisk, i vart fall i en bemärkelse. Utgångspunkten är väl att det är svårt att förstå vad statens uppfattning om den svenska fordonsindustri som sådan spelar för roll: det är väl bara handlande, åtgärder som grundas på en viss uppfattning som kan vara relevanta. Här kan man tolka författarna så att de menar att staten bör antingen anvisa en köpare till Volvo eller Saab, eller bör förhindra att en köpare träder in som ägare till bolagen som av staten uppfattas som mindre lämpligt. Detta berör i så fall Fords och GM:s avtalsfrihet och frihet som ägare att göra med bolagen vad de själva tycker är lämpligt.

Det är svårt att förstå hur staten utan ett mera aktivt ingripande i Fords eller GM:s äganderätt skall kunna anvisa eller förhindra en viss köpare av bolagen. Vad gäller anvisning av köpare, är återigen frågan varför just Ford och/eller GM skall få hjälp av svenska staten att hitta en köpare till sitt – i vart fall för tillfället – ganska dåliga försäljningsobjekt. Varför inte hjälpa andra bolag i eknomiskt trångmål som snabbt måste bli av företag de äger? Visst, fordonsindustrin är viktig, men är den så viktig att den förtjänar att särbehandlas? Har inte Sverige i så fall ett intresse av alla företag som finns inom dess territorium? Hur förhåller sig en sådan tjänst till EG-rätten i så fall: är det inte en form av statsstöd att hjälpa trängda ägare att hitta köpare till sitt bolag?

Vad gäller förhindrande av att vissa köpare går in som ägare i bolagen undrar jag hur staten skall kunna förhindra att Ford och GM säljer sina bolag till den som de anser är bäst köpare just för Ford eller GM. Det skulle ju i princip inte vara någon skillnad till att staten lägger sig i till vem jag säljer min begagnade bil – varför skall staten ha rätt att blanda sig i Fords eller GM:s ekonomiska beslut?

Jag blir inte riktigt klok på artikeln och misstänker starkt att författarna gör det som de som fackföreningsföreträdare skall göra: de värnar sina medlemmars intressen. Detta värnande försöker kläs i industripolitiska rekommendationer av oklart innehåll och blir därför inte riktigt övertygande.

Sveriges framtid som kunskapsnation står och faller inte med fordonstillverkningen. Bilar medför oönskade externa effekter i form av klimatpåverkan som i vilket fall som helst kommer att leda till att bildindustrins överlevnad måste ifrågasättas. Det som staten kan och bör göra är enligt min mening att den värnar om de fysiska personer som nu drabbas av krisen och försöker att hjälpa dem att anpassa sig till och vara delaktiga i den förändring av de ekonomiska strukturerna som nu sker.

Att staten skall gå in och försvara det bestående tror jag dock inte på, eftersom jag som jurist är tveksam till den selektivitet som detta oundvikligen medför och jag som skattebetalare och medborgare anser att vi snarare bör försöka att gestalta förändringen än att försöka förhindra den.