Blodprov i brottsutredningar

Folkpartiet förekommer regeringens utredning och säger redan nu att PKU-registret enligt dess mening inte skall öppnas för brottsutredningar, skriver Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. PKU-registret är en blodbank vari folk frivilligt låter sina nyfödda barn delta för att möjliggöra upptäckten av genetiskt betingade sjukdomar och för att möjliggöra genetisk forskning. PKU-registret öppnades tillfälligtvis för utomstående efter Tsunamikatastrofen (för att möjliggöra snabbare identifiering av folk) och användes på mycket tvivelaktiga grunder efter mordet på Anna Lindh. Hennes mördare blev fast eftersom polisen begärde – och fick – tillträde till PKU-registret. Tanken är nu att PKU-registret alltid skall få användas av polisen.

Polisens handlande efter mordet på Anna Lindh var med stor sannolikhet olagligt, men man kan tvista. Enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken får ett föremål som har betydelse för en brottsutredning tas i beslag. Detta gäller alltså vilket föremål som helst, inklusive ett blodprov, och oavsett hos vem det föremålet finns, inklusive en biobank. Om det bara fanns rättegångsbalken, skulle polisens agerande i Lindh-fallet ha varit utan anmärkning.

Det finns dock ytterligare en lag, nämligen lagen om biobanker i hälso- och sjukvården (biobanklagen). Enligt 2 kap. 2 § biobanklagen får prover inte användas till andra ändamål än medicinska. Av lagen följer också att de från vilka proverna tas skall informeras och skall samtycka till provtagningen och det ändamål för vilket provtagningen sker. Enligt 3 kap. 5 § 1 st. samma lag får prover inte användas för något annat ändamål än det till vilket samtycke gavs. Det innebär att en biobank som PKU-registret inte får användas i brottsutredningar och motsäger rakt ut rättegångsbalken.

Rättegångsbalken och biobankslagen befinner sig på samma nivå i normhierarkin, det vill säga att ingen av de här två lagarna i sig väger tyngre än den andra. Sådana konflikter som den mellan de här två lagarna förekommer med tillräckligt stor regelbundenhet för att jurister skall ha redskap att hantera konflikten. Dessa redskap är i det här fallet två regler som har latinska benämningar. Den ena är lex posterior derogat legem anteriorem (den senare lagen undantränger den tidigare lagen) och den andra är lex specialis derogat legem generalem (den speciella regeln undantränger den allmänna regeln). Enligt båda dessa regler vinner biobankslagens regler: lagen är senare och den är mera specifik avseende prover från människor än rättegångsbalken. Rättegångsbalkens bestämmelser undanträngs alltså av biobankslagens bestämmelser.

Det finns ett fall i rättspraxis som skulle kunna motsäga det här resonemanget, och det är det fallet som publicerades i Nytt juridiskt arkiv 1986 på sida 489. I rättegångsbalken står att blodprov endast får tas av en läkare eller en legitimerad sjuksköterska. I fallet hade provet tagits av en laboratorieassistent, och den för rattfylleri tilltalade tyckte därför att blodprovet inte skulle få användas som bevis: det hade ju kommit till på ett illegalt sätt. Högsta domstolen ansåg att domstolen nog kunde värdera eventuella kvalitetsbrister som uppstod genom att provet tagits på ett felaktigt sätt och godkände det illegala provet. Med andra ord struntade Högsta domstolen i lagens lydelse och satte möjligheten att få fast en rattfyllerist högre än rättsstatligheten.

Enligt min mening var Högsta domstolens dom i det fallet felaktig, men det spelar ingen roll här: i det omtalade fallet handlade det om ett problem inom rättegångsbalkens bestämmelser. Målet rör alltså inte förhållandet mellan olika lagar. Med tanke på de senaste årens framgångar för integritetsresonemang skulle jag vilja tro att Högsta domstolen, när frågan kommer upp, inte skulle acceptera blodprov från biobanker i en rättegång. Jag hoppas i alla fall det.

Man skulle alltså behöva ändra på biobankslagen för att möjliggöra för polisen att få använda materialet där, och det är i praktiken det som folkpartiet säger nej till. Eftersom det för en lagändring krävs en vanlig enkel majoritet i riksdagen, och eftersom folkpartiet inte precis sitter på något veto, behöver inte dess nej till en ändring betyda någonting – nejet är alltså riskfritt såtillvida att de övriga allianspartierna nog skulle kunna få igenom en lagändring även mot folkpartiets motstånd (förutsatt att alliansen vinner också nästa val, vilket jag hoppas på, men inte kan vara säker på).

Samtidigt är det välgörande att folkpartiet, som i FRA-frågan helt glömt bort sitt frihetliga arv (fast det finns ett folkpartistiskt motstånd, skall i rättvisans namn tilläggas), åter upptäckt rättsstatlighetstraditionen. Biobanker som är inrättade för forskning skall inte användas för att få fast brottslingar: eftersom brottsrubriceringar lätt kan ändras, skulle det nämligen ge staten makt att lättare få tag på eventuellt misshagliga personer. Det gäller faktiskt att göra det så svårt som möjligt för staten att övervaka oss under bibehållen funktionsduglighet för förvaltningen: krånglet är till för att förhindra att någon vänder vår stat emot oss på samma enkla sätt som det en gång kunde ske i Nazityskland. Spärrar i lagstiftningen är till för att skydda oss från den makt staten har, och det skyddet är livsnödvändigt för en demokrati.

Vi får hoppas att någon inom folkpartiets ledning tänker ännu en vända och inser att partiets motstånd mot biobanksprover i brottsutredningar logiskt inte går ihop med partiledningens påhejande av FRA-lagen. Om vi skall ha ett integritetsskydd – och det skall vi, tycker jag – måste vi rimligen ha det över hela linjen, inte bara vad gäller blodprover.