Livet är rätt hektiskt just nu, och jag har inte haft tid att skriva om Peter Erikssons debattartikel igår om att miljöpartiet vill förändra sexuallagstiftningen. Förändringen kommer inte att leda till avsett resultat, vilket jag motiverat i en kort artikel på www.newsmill.se
Det viktiga är nämligen att miljöpartiets förändring tack och lov inte ändrar på bevisbördan: det är fortfarande åklagaren som måste bevisa den tilltalades skuld. Jag säger tack och lov, eftersom bevisbördans fördelning till åklagaren är ett fundamentalt element i rättsstatligheten: den tilltalade skall inte behöva bevisa sin oskuld, utan åklagaren skall behöva bevisa den tilltalades skuld.
Det innebär i sammanhang med miljöpartiets förslag att åklagaren måste bevisa att den tilltalade avsiktligen utförde en handling mot offret som den tilltalade visste att offret inte frivilligt skulle gå med på. Det är en kosmetiskt viktig förändring, eftersom det klargör att det i sexuella relationer är frivillighet som krävs, inte bara våld som straffas. Någon reell förändring som skulle leda till fler fällande domar är det dock inte.
I ett fall som det nyligen, då en man frikändes trots att han erkände att han bänt upp kvinnans ben, skulle nämligen inte heller miljöpartiets lagstiftning ha hjälpt. Det är kulturella attityder det handlar om, inte dålig lagstiftning. Miljöpartiets förändring förbättrar lagstiftningen, men trångsynta nämndemän kan inte heller den göra något åt.
Jag vet inte om jag tycker att det är en viktig kosmetisk förändring, den har snarare potential att bli en olycklig och kontraproduktiv förändring. Precis som du påpekar kommer ett samtyckeskrav varken göra till eller från vad gäller fällande domar, vad ett sådant krav kommer att leda till däremot, är att fokus i ännu högre grad än vad som redan är fallet kommer att hamna på målsägandens uppförande, klädsel, sexuella historik m.m. Det vet man av erfarenhet, vilket var huvudargumentet mot att införa ett samtyckeskrav i 6 kap senast det begav sig. En annan sak är väl att HD i NJA 2004 s 231 har slagit fast att bristen på samtycke är en grundläggande fråga vid våldtäkt och att det tvång som har använts kan sägas tjäna som bevis för att samtycke ej förelåg.
EJ heller behöver offret ha gjort motstånd och det kravet på tvång m.m. ställs relativt lågt. Om man skulle införa en ren samtyckesparagraf tror jag även att svårigheterna med att styrka uppsåt skulle öka, samtidigt som en sådan paragraf knappast skulle ha ett vidare tillämpningsområde an vad 6:1- har idag. Således skulle en uttrycklig samtyckesreglering inte få några positiva effekter annat än det faktum att det ”allmäna rättsmedvetandet” skulle bli tillfredsställt, hur fel det än har.
Zigge: Du kommer med en analys som är svår att argumentera emot. Där vi skiljer oss är frågan huruvida fokus ännu mer skulle hamna på målsägandens uppträdande etc.: jag tvivlar tyvärr på huruvida en sådan ökning verkligen är möjlig.
Däremot kan jag hålla med miljöpartiet om att 6 kap. brottsbalken skall skydda den sexuella integriteten, inte endast den fysiska integriteten gentemot våldsamma övergrepp. Det bör vara så att båda behöver vara med på noterna (vilket är ett politiskt, inget juridiskt ställningstagande), och jag har svårt på dagens fokusering på våldsinslag, oavsett hur mycket Högsta domstolen försöker att tona ner den fokuseringen.
Där du verkligen får mig att tänka till är uppsåtsbevisningen: den blir nog förfärligt svår när det skall röra sig om en frivillighetströskel, åtminstone om man inte skall gå så långt att man inför formaliakrav för samtycket (vilket det nog knappast bör vara tal om). Såvida inte offret tydligt gjorde motstånd, blir det svårt att bevisa att gärningsmannen avsåg att tvinga offret till ofrivilliga sexuella handlingar. Du kan ha rätt att vi med miljöpartiets förslag riskerar att flytta tillbaka till en ruta som vi var glada att vi hade lämnat.
”Vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner”, sade Rosa Luxemburg. Du får mig att fundera om inte miljöpartiets förslag kanske trots allt utgör en sten på vägen…
HEj!
Du skriver att du inte tror ”att förslaget kommer att leda till fler fällande domar för sexuellt utnyttjande eller våldtäkt.”
Du skriver vidare att:
” Frågan är med andra ord fortfarande vad det är som den åtalade måste ha förstått. Med nämndemän som tror att det finns ett samtycke när en kvinna, iförd bara trosor och bh, lägger sig bredvid en man, kommer inte heller den nya lagtexten att förändra något.
Problemet med jämställdheten är nämligen inget vi kan göra något åt genom lagstiftning. Det handlar om kulturella attityder och de ligger bortom den lagstiftande politikens räckvidd.”
Men syftet med lagstiftning ÄR att vara normbildande!!
Christian Diesen har sagt på föredrag att han inte heller trodde på så många fler fällande domar då bevisbördan som alltid måste ligga hos åklagaren, men att poängen med en samtyckeslag främst är att vara normbildande om när en person är tillgänglig för sex och därmed ha potentialen att leda till färre våldtäkter.
Om lagen leder till ändrade attityder om kvinnors sexualitet och när de är tillgängliga, samt leder till färre våldtäkter har den med råge rättfärdigat sig själv.
Nuvarande lag har fått kritik för att vara otydlig och tolkas felaktigt i rätterna.
Jag tror att en samtyckeslag inte bara kan ändra normerna bland medborgarna, utan även vara tydligare än nuvarande lag. Inte minst genom att ändra normerna hos nämndemännen och övriga aktörer inom rättsväsendet.
Men kanske är det som Christian Diesen sa på föredraget att lagen bör kompletteras med utbildning av rättsväsendets representanter för att stereotypa könsrollsnormer ska fås att erodera bort. Det var iallafall hans förklaring till att samtyckeslagen i England inte gett så bra resultat.
Samtyckeslag och utbildning är värt ett försök.
Möjligen kan även debatter kring dessa frågor hjälpa till att ändra normerna.
Att rätt många män raljerar över att de nu ska tvingas spela in samtycket och få det skriftligt säger en del om mäns attityder kring sex och kvinnor.
Niclas: Hela ditt resonemang vilar på att lagar är normbildande, och det tror jag inte på. Lagar kan på sin höjd förstärka en redan existerande trend (det var det som räddade barnagelagen), men om lagar var normbildande, skulle vi inte ha något rattfylleri i det här landet, och inte heller någon våldtäkt i traditionell bemärkelse.
Politiker borde hålla sig på mattan och inse att deras verksamhet förvisso är mycket betydelsefull, men att kulturella attityder inte är något som låter sig framkommenderas med någon omröstning om en lag i riksdagen.
Det krävs mera jobb än så.
Om lagar inte vore normbildande alls, hur mycket våld, rattfylla, fortkärning och mord och annan laglöshet hade vi då inte haft?
Att vi inte följer alla lagar hela tiden till 100% betyder inte att våra attityder, normer och beteenden inte skulle påverkas av lagar.
NAturligtvis är lagarna enbart en komponent, även om den är i mina, och även i Christian Diesens ögon, väldigt viktig.
Utöver lagar behövs omfattande debatt om vilka normer vi ska leva efter och naturligtvis en pedagogik i skola och barnuppfostran som främjar demokratiska normer.
Sådan pedagogik finns, förövrigt, och har gett lovande resultat.
Vad gäller frågan om hur lagar kan förändra normer kunde man kanske jämföra länder med olika grader eller former av rättsordningar och laglydighet för att få någon form av svar.
Eller jämföra beteendet och attityderna före och efter olika lagars stiftande.
Men jag kan tänka mig att det är svårt att avgöra i vad mån just lagen spelat roll.
mvh/Niclas Kuoppa
Jag tror inte nödvändigtvis att det hjälper med ett skrivet utlåtande om samtycke om det senare visar sig att kvinnan var försatt i vanmakt och inte ville vid just det tillfället och mannen då borde insett detta. Som man måste man därför vara uppmärksam på spontant uppkomna vanmaktssituationer och vara beredd att avbryta.
Vad den senaste domen från Mölndal visar är att, i varje fall nämndemännens åsikt är att, man inte kan ställa helt orimliga krav på 23-åringar om att inse det ena eller det andra. Jag tog mig friheten att läsa domslutet i det fallet och även jag kan tycka att det var på gränsen. Den tilltalade hade något slags insikt om att det inte stod helt rätt till, men han kunde tydligen anses ha tyckt att han hade införskaffat sig ett motvilligt medgivande… Vi får se hur det går i hovrätten, det lär knappast stanna här.
Rent allmänt tycker jag det är ett himla tjat om kvinnor i debatten. Det står ingenstans nämnt i lagen att den enbart skulle gälla kvinnor. Hur är det med den berusade killen som råkar ha samlag med någon som uppenbart har utnyttjat det faktum att han varit berusad till att få honom att göra något han aldrig skulle gjort i nyktert tillstånd? Antagligen är mörkertalet här stort. Det är två saker jag tror är viktiga här. Dels att det inte anses lämpligt för män att känna sig kränkta av oönskade sexuella kontakter, dels att kvinnor misstänkliggörs om de inte blir ”skadade” av desamma. Skulle vi kunna få lite mer könsneutral attityd i frågan skulle problemet i stort försvinna av sig självt.
Glömde en sak.
Du tvivlar på statens förmåga att påverka normer genom lagstiftning.
Men det finns ju många exempel på hur stater påverkat människors attityder så pass att de medverkat vid massmord, etnisk resning, massvåldtäkter osv.
Statens normgivande makt är stor och har varit förödande i många fall.
Men bland annat detta får mig att tro att staten genom lagstiftning, inklusive medföljande debatt, även kan påverka medborgares laglydnad.
På samma sätt som staten kan influera medborgare att bete sig barbariskt kan den främja civiliserade beteenden och attityder.
Men självklart är normskapandet en sak för hela samhället, staten, det politiska samhället, civilsamhället inklusive medier och företag.
mvh/Niclas Kuoppa
Niclas: Det du skriver ger anledning till rätt många funderingar. Här skriver jag bara ner några, utan att med nödvändighet svara på allt som du skriver.
Som du själv säger är det oerhört svårt att avgöra vad som är hönan och vad som är ägget i förhållandet mellan lagstiftning och allmän samhällsmoral. Det du tror på verkar vara majoritetsmeningen bland svenska jurister, inklusive Diesen, men jag tror ändå inte på det för fem öre. Det går att räkna upp hur många stater som helst med en alldeles excellent lagstiftning om vilken befolkningen i stort inte bryr sig ett skvatt. Det går också att i stater som på det stora hela taget utmärker sig för en mycket långt driven laglydighet – som Sverige – räkna upp hur många lagar som helst som inte påverkat normerna. Vi vet alltså inte hur det förhåller sig med den saken, men jag tillåter mig att påstå att det mesta tyder på att jag har rätt, inte du: det finns många fler situationer där lagstiftningen inte påverkat attityder än det finns situationer där lagstiftningen åstadkommit det. Som jag skrivit tidigare på den här bloggen anser jag därför att lagar inte skall vara markeringar från samhällets sida.
Argumentet ”hur skulle det se ut om vi inte hade lagstiftning” håller inte riktigt sträck, eftersom ingen av oss vet: du bevisar inget annat med det argumentet än att du redan tror på lagstiftningens effekt.
Du är mera inne på något rättvisande när du talar om pedagogik och debatt, eller – för att ge samma fenomen ett annat namn – om propaganda. Staten (i synnerhet den svenska) bedriver rätt mycket propaganda för det som politiker anser vara rätt och riktigt, och i somliga fall funkar den, i andra inte. Utlänningsfientlighet är ett område där den politiska elitens propaganda inte fungerar, sexualområdet ett exempel där propagandan fungerar. Statens roll tycks alltså även här vara rätt liten.
När du pratar om massmord och etnisk rensning, rekommenderar jag dig att läsa Gordon Brownings ”Helt vanliga män” (”Ordinary Men” är den engelska originaltiteln): han visar tydligt att åtminstone i en tysk batallions fall det som drev medlemmarna till att skjuta judar i stora mängder inte var lagstiftning eller sanktioner, utan ett kulturellt pliktbegrepp och sammanhållningen inom gruppen. Detsamma har kunnat visas för sammanhållningen i militära förband i strid. Lagstiftningen om desertation med mera har ytterst liten betydelse.
Summan av kardemumman blir enligt min mening att de mesta tyder på att vi överskattar lagstiftningen som verktyg att påverka kulturella normer. Lagstiftning bör därför vara ett instrument för att lösa samhälleliga konflikter, utan att man hoppas förändra folks inställning i allmänhet. Det sker helt enkelt på andra vägar.
Mumfi: Jag håller inte med om domen, och jag tycker inte riktigt att det är så mycket som tyder på något motvilligt samtycke från kvinnans sida. I slutändan är det dock inte upp till oss att bedöma: jag håller med dig om att det kommer att vara spännande att se vad hovrätten säger.
Vad gäller den könsmässiga skevheten i debatten är jag i viss mån med dig: kvinnor är i många situationer inte så utsatta som den allmänna debatten gärna vill få det till. Pojkar och män lär sig sämre, blir oftare misshandlade på sta’n, och mycket av det som präglar traditionell manlig kultur såsom tävlan och fysisk styrka förlöjligas i den offentliga debatten. Det finns många områden där vi vänt steken istället för att skapa ett mera neutralt samhälle.
Just vad gäller sexualområdet är jag dock rätt övertygad om att kvinnors sexuella integritet kränks i långt större utsträckning och omfattning än mäns. Där bör vi kanske ännu ett tag fokusera på kvinnor och låta män vara problemet.
Angående kränkt sexuell integritet.
Jag kan inte hålla med. Om man såg till det rent objektivt så tror jag inte alls det är så. Vad som föreligger är att män generellt har, eller förväntas ha, en attityd där det som skulle varit kränkningar för kvinnor inte uppfattas så av män.
Om en man utsätts av ett ovälkommet närmande från en kvinna, då skämtar han om det med sina vänner; kvinnan gråter ut med sina. (Stereotyper, ja) Om en kille ligger med klassens fulaste tjej, för att han var så full att han inte kunde hejda sig, då skrattar alla med eller åt honom; Alla kan räkna ut hur det skulle gått med omvända könsförhållanden.
Som kvinna så _förväntas_ du känna dig kränkt. Annars anses du ha varit delaktig. Har du inte ångest i flera år efter en våldtäkt? Då ville du nog ändå! Hur lätt är det då för en stark kvinna som vill gå vidare i sitt liv att slippa stigmatiseras efter att ha varit med om något sådant?
Ett litet tankeexperiment man kan ägna sig åt innan man blir upprörd över sexualbrottsdomar: Tänk på domen som om könet på de inblandade vore det omvända! Rent juridiskt ska det inte göra någon skillnad, eller hur? Hur sannolikt är det att en man skulle anmäla en situation som den i Mölndal?
Mumfi: Bra synpunkter, även fast jag inte helt håller med dig i sak annat än att vi inte tänker på kvinnor som våldsbrottslingar (inklusive våldtäkt). Den poängen har gjorts tidigare: senast såg jag den i Rosenlund & Hellströms ”Flickan under gatan”.
Det förtar dock knappast att sexuella övergrepp med våldsinslag torde vara oftare förekommande mot kvinnor än mot män. Redan det faktum att jag inte är medveten om någon statistik i frågan visar dock att du har en poäng värd att diskuteras.
Generellt sett tror jag att kvinnor mer ägnar sig åt det vi förr kallade sexuellt utnyttjande i betydligt högre utsträckning än åt det som kallades våldtäkt. Idag när det inte längre krävs något våld över huvud taget kanske vi får vänja oss vid att statistiken för våldtäkter utförda av kvinnor stiger kraftigt. Att kvinnor inte i samma utsträckning kan använda våld som sin primära metod följer ganska naturligt av vissa fysiska egenheter mellan könen. Dessutom så följer det av tanken om energiutgift att kvinnor är betydlig mer selektiva i sitt val av partner, vilket borde återspeglas i statistiken.
Men den mest betydande faktor tror jag trots allt är anmälningsbenägenheten. Det är helt enkelt så att kvinnor ses av samhället och sig själva som offer i större utsträckning än män. Som man så anmäler man inte att man utsatts för ett, tidigare sexuellt utnyttjande, numer våldtäkt. Hur skulle det se ut? Man skulle bli utskrattad av samtliga i sin omgiven och antagligen inte trodd i rättssalen. Där har du anledningen till den låga frekvensen i statistiken.
Mumfi: Dina antaganden är inte orimliga, men de är icke desto mindre antaganden. Jag kan också erkänna att mina egna antaganden kanske påverkas av undermedvetna föreställningar om att kvinnor är mera passiva i sin sexualitet än män. Til syvende og sidst håller vi oss båda med antaganden.
Jag kan dock hålla med om dina funderingar om anmälansfrekvensen i respektive kön och anledningarna tilll den. Det skulle inte vara lätt att som man anmäla en våldtäkt som begått av en kvinna, och antagligen ännu svårare att bli trodd. Här kanske någon genusvetare skulle kunna göra sig förtjänd av ett äkta ökande av vår kunskap. Jag tvivlar dock på att genusvetarna i gemen är intresserade av någon sådan fråga…
Undrar vad som händer när en bakfull, ångestfylld flicka möter en lika bakfull kille på polisstationen en förmiddag och upptäcka att de är där i samma ärende – ingen av dem ville ha sex med den andre egentligen, men hade själva försatt sig i ett tillstånd av vanmakt med sprit. Kommer de båda kunna dömas för samma brott? Fylla är ingen ursäkt för att bryta mot lagen.
Mikael: Riktigt så enkelt är det inte. För att brott skall föreligga enligt miljöpartiets förslag, krävs det – om jag inte missförstått något mycket grundläggande – att gärningsmannen eller -kvinnan haft för avsikt att företa sexuella handlingar mot någon som inte frivilligt var med på noterna. Man talar här om kravet på uppsåt: det måste för gärningsmannen åtminstone ha varit helt ok att hon riskerar att företa en handling av sexuellt slag mot någon som inte var med på noterna; normalt kräver bevisläget till och med att man kan visa att detta varit gärningsmannens avsikt.
När båda känner att de inte varit med på noterna, ser det mörkt ut för uppsåtsbevisningen. Ingen kommer att kunna fällas för sexuellt utnyttjande (som den här handlingen enligt miljöpartiets förslag skall kallas).
Ah, så om man är apfull behöver man inte vara helt klar på att den andre är med på noterna, för man var för full för att uppfatta det? Verkar underligt.
Mikael: I ditt tidigare exempel var det centrala inte att de två var fulla, utan att de båda kände sig utnyttjade, vilket alltså betyder att ingen av dem hade för avsikt att företa sexuella handlingar mot någon som inte frivilligt var med på noterna.
Det klassiska exemplet är annars att det är offret som är så full att det inte kan värja sig. I dagens läge har då inget motstånd brutits och gärningsmannen kan inte fällas till våldtäkt. Det är det som miljöpartiet vill ändra på.
Om det omvänt är gärningsmannen som är full och inte uppfattar situationen rätt, är det förstås ingen ursäkt i den mån han eller hon i sitt fulla tillstånd velat utföra sexuella handlingar mot någon som inte frivilligt var med på det. När gärningsmannen är så full att han inte uppfattar över huvud taget att motparten inte är med på noterna medan offret är nyktert, tvivlar jag på att exemplet är särskilt realistiskt. Oavsett skulle dock uppståtsbevisningen bero på omständigheterna i det enskilda fallet.
I ditt ursprungliga exempel handlar det dock om att både trodde sig vara den andra till lags, så att ingen av dem hade för avsikt att tvinga någon till någonting. Jag tror inte att du lyckas kamma hem uppsåtsbevisningen i den situationen.
Om jag får citera BrB 6:1 ?
Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd …
I dagens läge så krävs det inget våld eller brutet motstånd. Är offret i ett hjälplöst tillstånd, om så självförvållat, då är det att betrakta som våldtäkt.
Återstår då bara att bedöma uppsåt. Men med likgiltighetsuppsåt som möjlig uppsåtsform, i kombination med den allmänna moralen i frågan, borde INGEN kunna ha sexuellt umgänge med någon i hjälplöst tillstånd utan att bli dömd. Aldrig. Det borde föreligga likgiltighetsuppsåt i samtliga fall.
Mumfi: Kruxet ligger väl i rekvisitet ”otillbörligt utnyttja” i paragrafens andra stycke – vips har du höjt ribban igen…
Ok, (IANAL som de säger ”over there”)
Men, borde inte otillbörligheten föreligga i och med att man gör så som annars är beskrivet utan att ha kunnat införskaffa ett samtycke? Har man inget samtycke så bör man lämpligen inse att det ligger i sakens natur att man eventuellt inte skulle fått ett sådant om personen varit i skick att yttrat sig, därav likgiltighetsuppsåtet.
Men vad menar lagstiftaren här med otillbörligt? På vilket sätt höjs ribban? När skulle det kunna vara tillbörligt?
Jag undrar faktiskt, på riktigt.
Mumfi: Jag kan hålla med din undran, men eftersom straffrätten inte är min expertdisciplin får jag bli svaret skyldig. Jag har ingen aning och skulle behöva företa en mindre rättsutredning. Faktum är att Madeleine Leijonhufvud tycks anse att hon åstadkommer en förändring i lagtexten, och det räcker för mig för att anta att hon verkligen gör det.
[…] upp avs samtycke har framförts några gånger (och jag har bloggat om dem emellanåt, exempelvis här). Problemet är dock just att frågan om samtycke blir en fråga om ord mot ord: det kan väl […]