Mänskliga rättigheter i praktiken

Mänskliga rättigheter finns inte, fast bara lite. De finns inte i den bemärkelsen att det enligt min mening inte finns några rättigheter som gäller automatiskt, utan att man bestämt att de skall utgöra rättigheter. Mänskliga rättigheter finns alltså enligt min mening bara för de stater som accepterat det som vi kallar för mänskliga rättigheter såsom bindande för sig. Till dessa stater hör Västvärldens stater.

Även Västvärldens stater – som är rätt snabba, ofta för snabba, men att kritisera andra för bristande respekt av mänskliga rättigheter – har dock svårt att leva som de lär. Det internationella betalningsnätverket Al-Barakaat misstänktes efter terrorattentaten den 11 september 2001 för att slussa pengar som används av terrorister. USA:s justitiedepartement förde därför upp nätverket på en lista över institutioner och privatpersoner vars tillgångar skulle frysas. Det förklarades aldrig varför Al-Barakaat misstänktes för att hantera terrorpengar och de enskilda gavs ingen rätt att överklaga beslutet.

FN accepterade skamligt nog utan eftertanke USA:s lista som bindande. Därigenom ansåg sig också EU och Sverige bundna av listan. Resultatet blev att bland annat tre svenskar av somaliskt ursprung fick sina pengar frysta och det till och med blev en allvarlig juridisk fråga huruvida de över huvud taget fick hantera pengar ens för att köpa bröd för dagen. EU:s beslut om frysning överklagades därför till EU:s domstol i Luxemburg. Någon grund för sitt överklagande kunde dock inte anges, eftersom ingen visste vad som var anledningen till det som skett.

Nu har EU:s domstol kommit med dom, skriver Dagens Nyheter och Svenska dagbladet, och till sin eviga heder har domstolen givit Al-Barakaat och de enskilda rätt. Det framgår inte av artiklarna, men med ledning av det som skrivs är min gissning att domstolen gått på två mänskliga rättigheter.

Dels har var och en av oss rätt till en rättvis rättegång innan vi utsätts för sanktioner såsom att våra pengar fryses. Det följer av art. 6 i den europeiska konventionen om de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna. Vi har alltså rätt att få höra vad vi anklagas för, att försvara oss och att få en dom innan våra pengar tas. Det har inte skett här, och det är alltså ett brott mot de mänskliga rättigheterna.

Enligt samma konventione har vi också äganderätt till våra saker, och den äganderätten får inte inskränkas hur som helst (men den får inskränkas i princip, vilket ofta förbises; art. 1 i tilläggsprotokollet). Att frysa någons pengar bara på grund av obekräftade misstankar är ett stort ingrepp som måste kunna motiveras med någon överhängande fara för allmänheten. Ingreppet får inte heller vara större än som nöden kräver. I det här fallet fanns inga argument för att beröva enskilda sina pengar, då någon trängande misstanke – om någon sådan fanns – inte ens medgavs de berörda.

Det var alltså dubbelt fel att frysa pengarna. Det hela är kanske en läxa för EU att vara lite långsammare med att kritisera andra för påstådda brott mot de mänskliga rättigheterna. När någon får panik, är det lätt att göra fel.

Målet är också ett tecken på att det är bra att vi har våra domstolar, och att politiken inte ensamt bör få avgöra alla frågor. Det borde vi lära oss av i Sverige, där vi litar alltför mycket på politiken: en viss juridisk kontroll är nödvändigt om vi menar allvar med vårt ständiga tal om rättigheter.

Målet visar att även vi här i Sverige behöver en författningsdomstol.