Efter att debattvågorna skvalpat fram en gång, skvalpar de nu tillbaka. Hans-Åke Scherp och Mats Ekholm kritiserade i lördags skolminister Jan Björklund på Svenska dagbladets Brännpunkt; idag försvarar sig ministern på samma sidor. Man kan väl konstatera att sakligheten får stå tillbaka när forskarna beskyller ministern för ”populistisk propaganda” och när ministerna beskyller forskarana för att vara ”flumskolans främsta företrädare”. Tillmälen av detta slag för oss inte vidare.
Icke desto mindre kan jag inte komma ifrån att forskarna sållar rätt hårt i sitt material, och att de alltså begår samma synd som de anklagar skolministern för. Det finns helt enkelt olika enkäter, undersökningar och slutsatser om den svenska skolan, och alla är de på olika sätt missvisande. Jag blir förvånad över att en professor och en docent i samhällsvetenskap på allvar kan påstå att något är oomtvistligt sant inom deras område, och att de har rätt och alla andra har fel: när de anklagar Björklund för att hålla sig med ”kunskapsföraktande argument” måste de nog tåla kritik för att inte ha insett att en samhällsvetenskap än mindre än en naturvetenskap kan komma fram med Sanningen. Vi kan ha mer eller mindre rimliga tolkningar av det vi ser, men Scherp och Ekholm tycks utgå ifrån att bara deras tolkningar är rimliga.
I den här debatten har tonläget blivit skevt och argumenten rätt så irrelevanta. Som högskolelärare som måste hantera studenters ibland rent skrämmande brist på kunskap om elementära fakta struntar jag fullständigt i vad OECD, Timss eller andra forskningsinstitut har att säga om internationella jämförelser: den svenska skolan räcker inte till för att förmedla de kunskaper som den svenska högskolan måste kunna bygga vidare på. Med andra ord blir min verksamhet vid en svensk högskola lidande av att den svenska skolan inte lyckas förmedla den kunskapsgrund som min verksamhet måste kunna förutsätta hos mina studenter. Det är här, och faktiskt endast här, problemet ligger: att den tyska skolutbildningen är lika dålig, sämre eller bättre än den svenska spelar faktiskt ingen roll, när det svenska samhället inte lyckas utbilda sina barn till en nivå så att dessa kan föra ett liv i självbestämmande ens i Sverige.
Inom skolpolitiken finns olika åsikter, och samtliga åsikter kan åberopa olika sorters forskning av varierande karaktär och kvalitet som stöd för sin mening. Att drämma till med en forskningsrapport är ingen ersättning för ett argument. Att något är på ett visst sätt är inget argument för att det också bör vara på det sättet. Att ignorera andras resultat är inget politiskt argument.
Om Scherp och Ekholm har problem med fundamentalism och selektiv varseblivning, bör de börja med sin egen verksamhet och åtminstone sitt eget sätt att argumentera offentligt. Scherp och Ekholm ignorerar fullkomligt att det finns andra avnämare av skolans verksamhet än pedagogiska sektionen vid Karlstads universitetet och att forskningen – faktiskt i motsats till politiken – har en förpliktelse att kyligt iaktta ALLA relevanta fakta istället för bara vissa.
Scherp och Ekholm ignorerar mig och rätt många av mina kolleger, ignorerar de problem som skolans förräderi mot barn utan bildningsbakgrund i hemmet leder till för oss och är inte ens beredda att ifrågasätta hur det faktum uppstår att Björklunds argument går hem hos en ganska stor grupp hyfast bildade människor. Scherp och Ekholm gör i skolfrågan som regeringen gör i FRA-frågan: det är alla andra som är idioter, inte vi som i vår allsmäktiga vishet kanske kan tänkas att emellanåt begå ett misstag av större dignitet.
Björklunds artiklar är – trots den retoriska fadäsen om flumskolan – hållna i rimligt sansad ton, och man skulle kunna hoppas att hans kritiker kanske kan ledas till att vilja diskutera problemet och dess eventuella omfattning. När man dock läser Scherps och Ekholms smått fundamentalistiska reaktion, kan man bara konstatera att något meningsfullt utbyte av synsätt inte tycks vara möjligt.
Scherp och Ekholm blundar nämligen för alla uppfattningar som inte passar ihop med deras redan fasta åsikt.
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 
Hej Jakob Heidbrink!
Jag har följt debatten om flumskolan ända sedan jag som liten var med i elevrådet.
Jag tycker du gör rätt i att diskutera de båda forskarnas debattartikel. Lösryckta undersökningar är inte mycket värda.
Själv går jag på läkarlinjen och har vant mig vid gedigna metaanalyser som cochranebiblioteket.
Finns inte sådant på samhällssidan?
Däremot tycker jag att Björklunds replik var sju gånger mer pinsam.
Att inleda texten med att hänvisa till vad två professorer tycker men inte hänvisa till mer än den enes debattinlägg i DN, ett inlägg som dessutom inte verkar ha mycket gemensamt med Björklunds egen retorik visar klart och tydligt att varken han eller hans eventuella spökskrivare har en uppfattning om hur en vetenskaplig diskussion skall föras.
Men framförallt kan jag inte förstå hur samtliga parter i denna debatt så helt kan missa elefanten i hallen, även när den så trumpetar öronbedövande i Jan Björklunds egen forskningshänvisning:
”I Timss-undersökningen från 2003 hade Sverige den största nedgången i matematik och NO av alla jämförbara länder. Skolverkets nationella utvärdering (NU-03) visar på försämrade kunskapsresultat i flera viktiga ämnen under en dryg tioårsperiod.”
Har ”flumskolan” (vilket jag tolkar som att han menar skiftet i fokus på pedagogiken från disciplin och krav till mjukare metoder) endast existerat i 10 år?
Var inte det ett skifte som skedde decennier tidigare?
Var det möjligtvis inte något annat som hände för lite mer än 10 år sedan som påverkade skolan?
När jag började min utbildning 1990 levde skolan fortfarande i ett överflöd, som stundom tog sig bizarra proportioner. Exemplevis fick hela min klass träffa en logoped för att utröna om någon hade ett talfel som, håll i dig nu, ingen hade märkt ännu! Tydligen hade jag ett s-ljud som inte lät tillräckligt väsande och därför fick jag gå varje vecka hos henne i ett halvår och trimma det! Jag kan fortfarande frambringa ”s” vassa som knivar.
När jag inte kunde läsa böcker utan endast serietidningar efter ett halvår under första läsåret så avsattes det en annan speciallärare som en timme varje dag ägnade sig åt att motivera mitt bokläsande genom att försöka finna så aptitliga böcker som möjligt.
När det upptäcktes att jag var ett stillasittande barn fick jag och 4 andra barn privatgymnastiklektioner. Inte för att jag var handikappad på något vis utan för säkerhets skull. Ingen visste ju vad mitt stillasittande tecknande skulle leda till efter några år!
Det bizarraste var nog ändå när min fula skrivstil upptäcktes
och en regressionspsykolog i skolans tjänst sattes för att rätta till problemet. Under ett års tid var det meningen att jag skulle återuppleva hela min spädbarnstids motoriska utveckling genom att under denna psykologs uppseende krypa runt ett bord. Detta sista specialprojekt blev det aldrig någonting av med eftersom jag vägrade att krypa på någon annans uppmaning, jag har fortfarande en ful skrivstil bör kanske tilläggas.
Detta var en vanlig kommunal lågstadieskola innan krisen och sparpaketen kom.
6 år senare när min bror börjat första klass var allt förändrat.
De 15 elever vi hade varit var fördubblat till 30.
Min bror stammade och stammar fortfarande så kraftigt att han inte kan göra sig förstådd. Någon logoped fick han dock inte möta förren i slutet på mellanstadiet.
Han hade också äkta svårigheter med läsningen och skrivningen vilket helt ignorerades tills han gick i trean och fortfarande inte kunde skriva. Då fick han en assistent vilket var en yngling på 19 år utan någon som helst utbildning. Att han därutöver mådde uppenbart psykiskt dåligt under perioden och mest pratade med sina gosedjur vilket även ledde till att de andra barnen misshandlade honom med grenar var något som ignorerades från skolans sida.
Det fanns helt enkelt inga resurser kvar alls.
Jag är inte samhällvetare eller pedagogutbildad på något vis och dessutom vet jag att min lilla fallstudie inte är det minsta vetenskapligt hållbar.
Jag är således på samma nivå som de bägge professorerna och vår skolminister.
Ändå undrar jag, hur kommer det sig att det inte är någon som i debatten nämner möjligheten att utbildningsresultaten har dalat de senaste tio åren eftersom vi offrade 90-talisterna för att täppa till våra budgethål?
Hur kommer det sig att det inte är någon som vågar nämna den enda krassa lösningen på skolans problem, nämligen att den behöver mycket mer pengar för att nå forna tiders kvalitet?
MvH Joakim Börjesson
Joakim: Ditt inlägg är bland de bästa som någonsin lämnats på denna blogg, och jag är övertygad om att du har fingret långt inne i såret. Jag tror dock att din analys behöver kompletteras.
Resurser allena räcker inte för att åtgärda problem: resurserna måste ju också läggas på rätt sak. En sak som fick mig att reagera väldigt starkt redan då – och innan nu innevarande debatt började – var när Internet började bli känt och allmänt tillgängligt, och man började ersätta läromedel med datorer. Allt finns ju där ute, så nu kan vi hålla på med problembaserad lärande (PBL) och kan spara både lärartimmar och material, tycktes tanken vara. Flumpedagogiken fick alltså en allierad i sparivern. Det denna inställning har lett till är att mina studenter är fantastiska på att leta fram allt möjligt från Internet, men helt saknar kritiskt förhållningssätt till det. Det finns en skrämmande okritiskhet inför allt som finns på nätet, lite faktiskt som okritiskheten tidigare inför överhögheten. Det är en sida av medaljen.
Den andra sidan är att, förutom bristande resurser, det också finns ett – just det – kunskapsförakt. ”Skriv som du talar”, säger man till människor med invandrarbakgrund som faktiskt inte behärskar den svenska grammatiken. Inget att undra på att dessa människor skriver som de gör. Även etniska svenskar får höra att det inte finns någon anledning att skriva ”fint” (detta har jag fått höra av flera av mina studenter), utan att det viktiga är att man blir förstådd. Det saknas helt insikt om att man ibland bara blir förstådd om man uttrycker sig extra noga. Sådant här har man hållit på med längre än bara de senaste tio åren.
En före detta till mig fick på 1970-talet först uppleva svenska där det inte fanns några läromedel, eftersom språket skulle 10-åringarna upptäcka själva. Därefter fick de en ny lärare, det var en ny modefluga som gällde inom pedagogiken, och då skulle de skriva litteratur själva. Så fortsatte experimenten, och när jag träffade henne i början av 1990-talet hade hon enligt egen utsago stora brister i sin kunskap om svenska språket (men hade lyckats förvärva en bra svenska ändå, mot alla odds). Sådant experimenterande utan hänsyn till de basfakta som barn behöver för att fungera i samhället är förräderi mot våra barn.
Jag håller med dig att till detta kom sparivern på 1990-talet och förmodligen också kommunaliseringen av skolan i slutet av 1980-talet. Jag tror dock att problemet nu kulminerar, eftersom bristerna funnits länge. Detta är dock en lika ovetenskaplig åsikt som alla andras åsikt och bygger endast på mina personliga erfarenheter.
Du har givetvis helt rätt gällandes din kritik angående den ibland märkliga pedagogik som förhärskar inom skolan. Att min skolundervisning i lågstadiet var bra berodde inte på att resurserna användes effektivt, utan att vi mer eller mindre dränktes i dem. Har man råd med experimentella privatbehandlingar från regressionspsykologer så har man råd med allt.
Däremot tycker jag att debatten anmärkningsvärt sällan förs om vilka metoder som skall användas, snarare brukar det handla om att projicera metoder på den andra gruppen som den påstås vilja bedriva för att sedan kunna argumentera mot den uppdiktade fienden. Exempelvis som Jan Björklund gjorde i sin replik, vars början helt dominerades av kritik mot de båda professorerna för att de var ”emot betyg”. Mig veterligen var detta inte något som professorerna argumenterade för i sin debattartikel. Å andra sidan argumenterade de inte för något tydligare mål än möjligen att konsensus skulle bevaras…
Kanske handlar det ytterst om att någon vettig forskning på pedagogikområdet inte har kunnat presenterats ännu?
Tänk om det skulle gå att jämföra pedagogik på samma sätt som jag kan jämföra läkemedel.
”Pedagogik A leder till 13% högre korrekt svarsfrekvens på standardiserat prov C jämfört med Pedagogik B men har som bieffekt att suicidfrekvensen bland studentpopulationen ökade 4%”
De epidemiologiska studierna där länder jämförs är precis som du skriver ett helt värdelöst mått på hur skolsystemet fungerar. Det är exempelvis inte särskilt konstigt att finnarna alltid får högre betyg än oss när det gäller läsning och skrivning eftersom de inte har någon invandrarpopulation alls.
Det enda vettiga förslaget jag har hört de senaste åren kommer faktiskt från vänsterpartiet när de ville byta ut läxor mot längre dagar med lärarledd undervisning.
Att det förslaget buades ut som ett flumskoleförslag förstod jag inte alls.
Jag tror efter mina personliga erfarenheter som elev, storebror och kamrat att läxorna är det moment i skolan som fäller överlägset flest elever.
De som får hjälp hemma en halvtimme varje dag får i praktiken en halvtimme privatlektion varje dag. Eftersom det förutses att denna privatlektion pågår i hemmen blir det omöjligt för barn som inte har den möjligheten att hänga med i undervisningen.
Visst är det viktigt att lära barnen att kunna sköta sina studier själva, men jag tror faktiskt inte att det finns någon anledning att lära dem de förren tidigast på högstadiet!
Det finns nämligen ingen unge alls som tar ansvar för sina studier innan dess. Detta var något som när jag gick i lågstadiet parerades med speciallärare. Ungarna som gick till dessa gjorde det inte för att de var efterblivna utan för att ta igen det vi andra fick lära oss hemma.
Tänk om Björklund eller någon annan politiker lade förslaget att alla barn som efterfrågar läxhjälp alltid också skulle få rätt att få sådana resurser! Jag tror att man skulle vinna bra mycket mer på det än ideologiska diskussioner högt uppe på toppen om hur den ideala undervisningen borde bedrivas.
Med friskolornas intåg tror jag att marknadskrafterna kommer att sköta den biten bra mycket bättre.
MvH Joakim
Jag är lite intresserad av vad som händer i skolan, och forskningen kring skolan. Det tycks som om en av de viktigaste variablerna är vilka som rekryteras till lärarjobbet.
I Sverige har dessvärre antalet sökande per plats sjunkit från över 10 till strax över en, över en period av 25 år. Dessutom har lärarnas köpkraft urgröpts med ca 50% över en period av 40 år. Det är inte svårt att föreställa sig att det finns ett kausalt samband däremellan.
När jag inledde mina studier på LHS i Stockholm, hölls en introduktionsföreläsning. Bland annat hölls före, att andelen lärare från socialgrupp 1 har minskat i en följd av år. Dessutom har dessa sämre betygsgenomsnitt från år till år. Detta påstods vara viktigt, eftersom de som kommer från ”studievana hem” har med sig de akademiska ”koderna” så att säga med bröstmjölken.
Logiken skulle vara att de torde vara bättre på att undervisa så att eleverna lärde sig att knäcka dessa koder.
Klart är att endast 68% av eleverna tar examen i gymnasiet. Till det ska läggas att sk betygsinflation råder. (Jag kan personligen intyga att många elever har godkända betyg från grundskolan, trots att de absolut inte har kunskaperna.)
Jag har hört från ett antal kolleger att de ibland sätter godkänt betyg på elevers arbetsinsats, trots att dessa inte förtjänar det. Detta gäller särskilt för elever på de sk yrkesförberedande programmen.
De skäl som anges går i två riktningar, nämligen 1) man kan inte underkänna en hel klass och 2) mina elever skall konkurrera med andra elever om jobben, och de andra eleverna får godkänt, trots att de inte förtjänar det. (Rätt eller fel, det är hur människor uppfattar en situation som styr hur de agerar, inte hur det faktiskt förhåller sig.)
Därutöver lär det råda betygsinflation även när det gäller högre betyg.
Här finns samvariation, i alla fall.
Ett skojigt, anekdotiskt, exempel: Lidingö kommun ska ha höjt anslagen till dess gymnasium. Samtidigt höjdes lokalhyrorna till motsvarande Stockholms finanskvarter, enligt den fackliga representanten. Även efter prutmån, framstår resursbristen i en ny dager. Det handlar inte om pengar, utan om hur det satsas! Och jag kan intyga, eftersom jag är lärare, att det nästan fullständigt saknas medvetenhet om kostnadseffektivitet i skolan. Åtminstone i den skola där jag arbetar.
Jag tror inte att det handlar om resurser. Den svenska skolan kostar mycket pengar 🙂 Det finns i alla fall inget linjärt samband mellan satsade resurser och resultat. Det gör det inte i någon verksamhet, så varför skulle det gälla för skolan?
Det handlar snarare om att det mesta som sägs om skolan är pseudodiskussioner, ideologiskt drivna, av människor som har egen vinning i utfallet av de politiska besluten. Det är min uppfattning.
Ett genuint problem är att den pedagogiska diskussionen inte beaktar att vi lärare är vanliga människor, normalfördelade i våra egenskaper. Kadaverdisciplinen är gudskelov väck, men när allt högre krav ställs på lärarens förmåga till ledarskap (vår auktoritet undergrävs allt mer), blir det färre och färre som klarar jobbet på ett bra sätt.
Särskilt som ledarskap inte är ett ämne på LHS.
Utbildningen har dessutom akademiserats på ett överdrivet sätt. Statusjakt? Kanske, men några tips kring det praktiska handlaget med elever i olika situationer kunde vara bra få? Lärarjobbet är främst, skulle jag säga efter bara tre år i yrket, praktiskt och pragmatiskt.
Joakim: Ännu ett välövervvägt och intressant inlägg från din sida. Jag har inte mycket att tillägga.
Henrik: Du pekar på ett intressant problem. När jag själv gick en kurs i högskolepedagogik, var det mycket tal om hur studenterna lär sig. Summan av kardemumman blev egentligen att vi inte vet: det enda som kunde med säkerhet sägas var att examinationskraven styr inlärningen.
Problemet var bara att ingen gav oss anvisningar om knep och knåp, utan att vi förväntades själva dra våra slutsatser. Om vi dock själva drar våra slutsatser, kan jag bara konstatera att de som av olika anledningar redan har det praktiska handlag som krävs fortsätter att vara bra, medan de som inte lyckas förstå hur situationen i föreläsningssalen fungerar fortfarande lämnas ensamma.
Kusen i pedagogik är avsedd att göra mig till en bättre högskolelärare. Efter att ha gått några sådana kurser, kan jag bara konstatera att jag är ungefär samma lärare som jag var tidigare, men att jag bidragit till att några pedagoger fått möjlighet att sprida sin (brist på) kunskap. Det är bortkastad tid och bortkastade pengar.
Istället för pedagogik – som enligt det som jag fått se inte hjälper oss – borde vi få lära oss didaktik.
Kanske både och? För det hjälper i de didaktiska överväganden man ständigt tar, om man har åtminstone rudimentära kunskaper pedagogik.
En helt annan sak är det kanske, att Vygotsky, som numera anses vara Gud inom pedagogiken, var verksam i Stalins Sovjetunion. Det tycks inte alls reflekteras över.
Kanske hans idéer om att människor är ett slags tabula rasa stämmer in i ”flumpedagogikernas” världsbild? Man kan inte lära ut, bara lära in, alla kan lära sig något, om inte alla når målen är det fel på didaktiken (läs: lärarna), alternativt ”samhällsstrukturerna”… ja, du kan själv fylla i resten!
Inte heller tycks det reflekteras över att den strukturella analysen avser mänskliga kollektiv och hur samhället är ordnat kring dessa och sorterar individerna i dessa. Man använder ofta glatt dessa perspektiv vid tankar kring enstaka elever. LHS! Ska man skratta eller gråta?
[…] igen | Sjölander | scaber_nestor #4 | Svensk Myndighetskontroll #3 | Hultins tankegång | Jakob Heidbrink – Meddelanden från juridikens maskinrum | Harning | Strutz refleXioner | Conjoiner #3 | Mårten Schultz. | scaber_nestor #5 | Kurvigheter | […]
Jag harför egen del betydligt mindre omfattande erfarenhet som lärare på högskola, men min erfarenhet är liknande, studenter som måste haft relativt höga betyg från gymnasiet (annars hade de inte kommit in) visade ofta en frapperande brist på elementära kunskaper.
Eftersom studenterna var ganska receptiva och ambitösa gick det oftast att reparera det som brast i förhållande till de för kursen nödvändiga kunskaperna, men det kunde givetvis inte göra något åt deras (brist på) allmänbildning. Det skapade dessutom betydande tröghet och gjorde att den slutliga kunskapsnivån blev betydligt lägre än vad som kunde ha varit fallet.
[…] | scaber_nestor #4 | Svensk Myndighetskontroll #3 | Opassande #5 | Hultins tankegång | Jakob Heidbrink – Meddelanden från juridikens maskinrum | Harning | Strutz refleXioner | Conjoiner #3 | Mårten Schultz. | scaber_nestor #5 | Rick […]