Senast igår bloggade jag om vedergällningens betydelse i straffrätten. Som på beställning publicerar Svenska dagbladet idag en intervju med vänsterpartiets Alice Åström, där hon kräver att våldtäkt, i synnerhet mot barn, skall straffas hårdare. Hennes motivering är att ”[d]et är inte enbart en misshandel, utan en misshandel plus ytterligare en kränkning. Det totala straffvärdet tycker jag ibland är alldeles för lågt.”
Som jag sade igår tror jag att vi måste ta hänsyn till att många människor vill att rättssystemet åtminstone delvis vilar på principen ”tand för tand, öga för öga”. Jag själv är inte så förtjust i vedergällningen, men jag anser att vi måste ta hänsyn till människans uppenbarligen grundläggande behov av hämnd om vi skall säkerställa att rättssystemet behåller sin legitimitet. (Se för övrigt här hos den alltid lika genomrationelle Niclas Berggren för en diametralt motsatt åsikt.) Min mening får stöd i Åströms tal om ”straffvärdet”.
Straffvärdet är en etablerad straffrättslig figur, men det utgör i slutändan inget annat än vedergällningens juridiska formalisering. För vad är en gärnings straffvärde? Varför anser vi att mord skall straffas hårdare än misshandel, och varför anser Åström att våldtäkt måste få ett högre minimistraff? Det kan nog knappast röra sig om individualpreventiva eller allmänpreventiva motiveringar, utan här rör det sig helt enkelt om att vi skall hämnas den oförrätt som brottet utgör. Misshandlar du, är du ett svin. Våldtar du är du både ett svin och en skurk. Mördar du är du ett svin, en skurk och en samhällsfara. Detta skall uttryckas i straffet, trots en vistelse i ett fängelse rimligen inte har någon reell koppling till en smocka, en förnedring eller ett taget liv. Åströms motivering om att misshandeln och kränkningen vid våldtäkt så att säga skall plussas ihop visar denna koppling mellan metafysik och straffet.
Straffrätten har ett uppenbart problem i det att den inte kan komma ifrån metafysiken, alltså ifrån kvasireligiösa föreställningar om en ekvivalens mellan brott och straff. Denna form av metafysik – som för övrigt också avspeglar sig i frågan om skadeståndets storlek efter vissa brott eller ”kränkningar” – tycks fylla ett mycket grundläggande mänskligt behov, fast alla inser att en misshandel inte blir ogjord, en våldtäkt icke-fullbordad eller ett liv återuppstår genom att man efteråt klämmer åt gärningsmannen riktigt ordentligt. Straffet har helt enkelt endast mycket litet reellt, och ett riktigt stort socialpsykologiskt värde.
Hur vi skall få ihop ett mera objektiverat och – hemska ord – vetenskapligt synsätt med våra grundläggande behov av hämnd i vår egenskap av flockdjur är mera än jag kan förstå. Jag förstår dock att vi saknar rationella grunder att nalkas frågan om straffrättens funktion.
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 
[…] Jakob Heidbrink resonerar vidare utifrån ett krav på högre straff från en vänsterpartist. « Uttal av årtal […]
Intressant, Jakob. Jag skulle väl inte beskriva det som du gör när du skriver att ”Straffrätten har ett uppenbart problem i det att den inte kan komma ifrån metafyskein, alltså ifrån kvasireligiösa föreställningar om en kvivalens mellan brott och straff.”
Min uppfattning är :
1. Statens våldsmonopol (förenklat: straffrätten) bör bibehållas.
2. Våldsmonopolet bör hanteras så att det har legitimitet.
3. Legitimiteten är starkt kopplad till nuvarande demokratiska ordning i Sverige.
4. De folkvalda i Sveriges riksdag har ytterst ansvaret för att statens våldsmonopol har legitimet, genom de lagar de stiftar.
5. Människor (huvudsakligen domare, åklagare, advokater) hanterar våldsmonopolet inom ramen för de lagar som Sveriges riksdag skapar.
Straffrätten kommer på grund av ovan nämnda fem punkter till sin natur att bli något trubbig. Dessutom kommer den lille enskilde som blir upptäckt och sedermera åtalad, att bli något manglad inom ramen för det system som skapats av Sveriges riksdag. Till yttermera visso kommer en del av befolkningen i Sverige inte alltid att bli nöjda av de resultat som blir summan av systemet och dess kapacitet; vissa skriker på högre straff, andra på lägre.
Om man – som jag gör – utgår från att staten skall ha våldsmonopol i samhället, är min uppfattning att våldsmonoplet måste vara förutsägbart och tillfredsställande rättvist. Med den utgångspunkten har jag svårt att se att möjligheterna att tänja på gränserna ytterligare – mer än möjligen marginellt – vad gäller påföljder för en viss straffbelagd gärning. Risken är, om man lämnar ett större utrymme till brottsoffren att bestämma påföljd för brott, att påföljderna kan komma att skilja sig väldigt mycket åt för likartade gärningar mellan olika gärningsmän eftersom att olika brottsoffer kan ha olika mycket hämndbegär. Om man låter brottsoffren – och inte staten – bestämma påföljden för ett brott fjärmar man sig från att staten har våldsmonopol och lämnar över en del av våldsmonopolet till brottsoffren. Jag gillar inte den tanken. Detta är politik och inte vetenskap, eller enklare uttryckt, min moral gör mig skeptisk.
Öga för öga, tand för tand, är i min värld ett brutalt och inhumant sätt att mäta ut ett straff. Jag anser heller inte att påföljdssystemet är konstruerat så i Sverige. Helt enkelt därför att vi inte piskar våldtäktsmän och för att vi inte dödar en mördare. Låt det istället förbli så som det är nu att vi dömer mördare till fängelse under viss tid, eller att vi dömer missbrukare till kontraktsvård, det är från min horisont och min moral lämpliga påföljder. Låt det även fortsättningsvis vara så att det är domstolen som styr vilken påföljd som skall dömas ut, och lämna inte ett större utrymme till brottsoffren att bestämma påföljd eftersom att den senare ordningen kan tendera till att påföljderna blir väldigt spretiga och för att de kan upplevas som väldigt orättvisa. Det i sig undergräver legitimiteten för straffrätten väldigt mycket tror jag. Sedan får vi finlira med lagändringar som görs av Sveriges riksdag. Demokratin får sålunda det sista ordet.
Svåra frågor och svaren är inte enkla. Förutsägbarhet och en proportionalitet mellan brott och straff tror jag dock skapar en acceptabel legitimetet för straffrätten på längre sikt. Detta är jag även beredd att ta ställning för i nästa riksdagsval.
Jakob Holmberg
Kammaråklagare
Söderorts åklagarkammare
Jakob: Klokt skrivet, och jag håller med mycket i det som du säger. Problemet är dock att det där med ”proportionalitet” mellan straff och brott är en chimär: en misshandel och ett fängelsestraff är inkommensurabla, det vill säga de kan inte vägas emot varandra. Straffet har inget med brottet att göra och då kan det inte finnas någon annan grund för påföljdsbestämningen än någon form av metafysik. Att vi sedan kan gradera brottens allvar genom att gradera straffskalan, har egentligen ingenting med proportionalitet att göra, utan är ett moraliskt ställningstagande som inte har några uppenbara rationella grunder.
Därmed vill jag inte säga att jag vill låta brottsoffret bestämma straffet, och inte heller att vi skall vika oss för brottsoffrets behov av vedergällning. Jag är dock något förfärad över att jurister, sociologer och andra helt enkelt ignorerar vedergällningstanken och låtsas som om folk inte har något behov av det, när det helt uppenbarligen är vedergällning som det genomsnittliga brottsoffret är ute efter. Vi måste ta hänsyn till att vedergällningstanken finns och hantera detta på något sätt. Exakt hur vi skall göra det, vet jag inte, men jag kan tänka mig något i stil med obligatoriska och offentliga ursäkter, någon form av skamstraff (det behöver ju inte innebära en påle på torget) eller något annat sätt. Kanske det skulle räcka med att domaren i domen ges möjlighet att, utan att detta blir juridiskt relevant, göra en öppen moralisk bedömning av brottet. Vem vet?
Vi kan inte blunda för uppenbarligen starkt kända behov hos allmänheten om vi vill upprätthålla rättssystemets legitimitet. Det innebär enligt min mening att vi måste förhålla oss till vedergällningen på något annat sätt än att önska att den inte fanns.
Bland unga förövare och brottsoffer fokuserar man mycket på medling/möten vilket jag är anhängare av. Vägen till helande för människor tror jag många gånger är behovet att få visa sin ilska och vrede utan att ”skämmas”. Många gånger skuldbelägger ju brottsoffer sig själva för vad som hänt..
Kanske att den som är förövare genom att tvingas att möta sitt offer kan förstå vad han utsatt denne för. Många som utsatts för svåra kränkningar kanske aldrig kan förlåta men på något sätt ändå försonas med livet och gå vidare genom att få tillfälle att möta sin förövare. Om den som utsatts för brott nu vill det, givetvis.
Att tvinga förövaren att möta sitt brottsoffer kanske är en form av skamstraff? Starkt nog? Vet inte.
Alfa: Bra inlägg. Jag själv fick, när jag var 18 år gammal, slänga ut en kille från min flickväns födelsedagskalas. Han drog kniv: ingenting hände, men vi polisanmälde saken. På den tiden fanns ett experiment i den tyska delstat där jag är uppvuxen som gick ut på just sådana möten som du talar om. Jag har alltså varit med om det, och åtminstone jag själv som den som fick brottas med någon som hade en kniv i handen mådde nog ganska bra att få sitta i den moraliskt överlägsna positionen och låta gärningsmannen skämmas.
Motparten var nog inte åtkomlig för den här formen av experiment: han fick så småningom ett ganska digert register över sina våldsbrott. Målet är dock antagligen inte att komma åt alla gärningsmän (somliga är för insnöade i sin egen värld för att vara tillgängliga för uppfostran). Som en form av ”vedergällning” kan det här dock antagligen åtminstone fungera för brottsoffret.
Inte alls någon dum idé, faktiskt.
Ett problem till med att strikt tillämpa en prinicip om brottsoffrets vedergällning vid påföljdsvalet är att det kan finnas brottsoffer som inte har något hämndbegär. Ytterligare ett problem är vem som är att anse som brottsoffer.
Ta exemplet mord. Målsäganden (offret) är död. Anhöriga får anses som brottsoffer. Frågan är vilka anhöriga, och i vilken utsträckning dessa anhöriga skall ha inflytande över straffmätningen. Var och en av brottsoffren (de anhöriga till den mördade) kan ha olika hämndbegär, och i extremfallet finns ingen anhörig som har någon hämndbegär. Skall då mördaren gå fri utan straff? Ett annat teoretiskt extremfall – som trots allt skulle kunna tänkas uppstå – är den avundsjuke bedragne partnern som i lönndom lejer en mördare, som sedermera upptäcks, men som inte berättar att den avsundsjuke partnerna har anstiftat honom till brottet. Om då inte den avundsjuke partnern har något hämndbegär, skall då den lejde mördaren undgå straff?
Sammantaget ter sig från min horisont en tillämpning av en strikt prinicip om straffets vedergällning som inte särskilt tilltalande.
Jakob Holmberg
Kammaråklagare
Söderorts åklagarkammare