Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 27 maj, 2008

Åklagarväsendet skall få mer pengar, lovar statsminister Fredrik Reinfeldt enligt Svenska dagbladet, Dagens Nyheter och Sveriges television. Ett bra första steg, kan man väl säga: regeringens sätt att hantera rättsväsendet på samma sätt som dess socialdemokratiska föregångare riskerade att skapa ett Sverige där rättsstatlighet är liktydig med att bli haffad av polis utan att något händer därefter. Samtidigt är det för tidigt att ropa hej ännu: ”it ain’t over till the fat lady sings”, eller med andra ord vill jag se höstbudgeten och nästa års budget innan jag lyckönskar regeringen till dess senkomna insikt.

Statsministern säger enligt Dagens Nyheter att det skall bli tillräckligt mycket pengar ”för att klara krisen”. Jag blir misstänksam när jag läser detta. Nuvarande kris är toppen på ett strukturellt problem som kommer att kräva mycket pengar över längre tid. Att nu skjuta till de 59 miljoner som riksåklagaren begärt, bara för att sätta åklagarväsendet på svältkur igen om något år löser inga problem, utan löser just bara krisen (i bestämd form, nämligen förevarande kris). De strukturella problemen är inte lösta genom en liten lottovinst i höstbudgeten.

Dessutom bör kanske uppmärksammas att vi nu rör oss uppåt i näringskedjan utan att ha nått toppen ännu. Om polisen och åklagarväsendet nu får mer pengar, är det redan glasklart var nästa flaskhals kommer att uppstå, nämligen i domstolarna. Även domstolarna är redan överbelastade (vilket kammaråklagare Jakob Holmbergs kommentar till mitt blogginlägg här ger uttryck för, liksom även hovrättspresident Fredrik Wersälls debattartikel som utgör anledningen till nämnda blogginlägg), så att fler åklagare som i princip är beredda att föra mål till process inte heller kommer att hjälpa om vi inte har domare som kan höra parterna och i sinom (och skälig) tid avkunna dom. Mer pengar till riksåklagaren och mer pengar till polisen betyder en större belastning av domstolarna, som alltså i sin tur kommer att behöva mera pengar.

Även om – mot förväntan – både åklagarna och domstolarna skulle få mera pengar, kommer ytterligare en flaskhals in i bilden nämligen kriminalvården (eller fängelserna, som det heter på normalsvenska). Kriminalvården är redan nu överbelastad: vi har för få fängelser i det här landet, helt enkelt, jämfört med hur många människor vi gärna vill sätta i finkan för brott mot sexköpslagen, cigarettsmuggling och rattfylleri utan dödlig utgång. Om polisen, åklagarväsendet och domstolarna får mer pengar, kommer det med all sannolikhet att resultera i fler inspärrade personer, vilket innebär att det måste finnas plats för dem. Fängelser är dock bland det dyraste man kan bygga.

Inget av detta är alltså gratis. De pengar som ett fungerande rättsväsende kostar måste tas någonstans, och det kommer att innebära mindre pengar till vägbyggen, utbildning och a-kassa. Det enda alternativet jag ser till att lägga ner mer pengar på rättsväsendet är att avkriminalisera: beteenden som inte utgör brott intresserar inte polisen och inte heller åklagarna (men måhända domstolarna, nämligen inom ramen för exempelvis ett skadeståndsmål). Arbetsbelastningen minskar alltså då för dessa institutioner, vilket också innebär att de inte slukar lika mycket pengar. En genomarbetad avkriminalisering ter sig dock politiskt omöjlig, med tanke på att politikernas enda möjliga svar på ett förment samhällsproblem alltför ofta är att kriminalisera det.

Statsministerns uttalande är således välkommet. Vänta dock med fyrverkerierna och festligheterna till dess vi vet hur mycket denna regering (och dess efterföljare) tycker att rättsväsendet är värt. Så länge vi inte har någon siffra och någon uthållighet i rättsväsendets budgetramar utgör statsministerns uttalande nämligen ingenting annat än krishantering.

Han hanterar förtroendekrisen för regeringen.

*****

Maria Abrahamsson kommer på Svenska dagbladets ledarsida med en liknande analys. Precis som hon dock tidigare inte såg åklagarväsendets problem som en del av kriminalvården, ignorerar hon nu domstolsväsendet.

Däremot har hon nog rätt i att riksåklagaren i höst måste få 59 miljoner om regeringen inte skall anklagas för svek. Därmed kanske årets problem är löst: sedan återstår det som sagt att se hur det ser ut på lång sikt och strukturellt.

Annonser

Read Full Post »

Flygbolaget Norwegian vägrar att lämna ut passagerarlistor till polisen, om inte polisen lämnar en skriftlig och motiverad begäran därom, skriver Svenska dagbladet. Andra bolag – däribland SAS – lämnar listorna rent rutinmässigt. Den norska polisen är upprörd och anser att Norwegian inte har rätt att hålla på listorna, medan den norska datainspektionen stöder bolaget i sin hantering av frågan.

Frågan rör ett mycket grundläggande ställningstagande som vi bör diskutera, nämligen frågan hur mycket privatsfär vi är beredda att offra för ”säkerhet” i dess olika former. Utlämnande av listor över passagerare på olika flyg tjänar till att upptäcka huruvida måhända misstänkta personer rört sig inom Europa. Tanken skulle då vara att man vid varje given tidpunkt vet var en person befinner sig, alternativt att man kan rekonstruera en persons rörelser efter det att hon begått ett brott. Priset vi betalar är att det allmänna får veta var jag semestrat eller varit på konferens eller när jag hälsat på släktingar i utlandet. Detta är oroväckande, eftersom det i ett fritt land inte angår det allmänna vart jag åker: jag har rätt att ha min privatsfär.

Nu skall man inte låtsas som att det skulle finnas något system över huvud taget med total frihet, eller att det skulle vara möjligt att skärpa övervakningen till den grad att inga säkerhetsrisker finns kvar. Alla system innebär kompromisser: något renodlat system finns inte. Det rör sig alltså om detaljer, inte om frågan huruvida vi skall ha total frihet eller total övervakning. Dessa detaljer må te sig som struntsaker, men i längden spelar de faktiskt roll.

Då jag är uppvuxen i ett land som inom loppet av bara några månader vändes från relativ demokrati till en totalitär diktatur – Tyskland 1933 – kan jag få kalla kårar när jag funderar på hur lätt det skulle vara att omvandla Sverige till en polisstat. Våra personnummer, tillsammans med all annan övervakning som sker, gör det förfärligt enkelt att spåra och i värsta fall arrestera eller döda misshagliga personer. Det finns förvisso inga som helst tecken på att det skulle ske i Sverige inom den närmaste framtiden, men man kan aldrig vara säker. När allt kommer omkring köper jag inte heller någon hemförsäkring i det ögonblick som jag hör inbrottstjuven stiga in genom fönstret, utan jag har den även när inget inbrott och ingen brand ens är sannolik.

Efter 11 september 2001 har vi fått panik och offrat en hel del friheter och en hel del privatsfär i den hopplösa jakten efter total säkerhet. Jag kan nog hålla med om att vissa av våra friheter måste offras, men åtgärderna har varit många och tillsammans blir de skrämmande. Jag anser därför att polisen bör ha rätt att begära ut passagerarlistor, men jag håller helt med Norwegian om att det åtminstone måste finnas någon rimlig motivering. Det skall inte vara möjligt för det allmänna att rutinmässigt övervaka hela befolkningen: polisen bör jaga sådana personer som på goda grunder kan misstänkas för att förbereda eller att ha begått brott, men inte ge sig ut efter fiskeexpeditioner i hopp om att kanske finna något som kan leda till något.

Vi kommer nog aldrig att hitta någon slutlig kompromiss i frågan om säkerhet kontra våra personliga friheter. Det innebär dock inte att vi bör sluta diskutera exakt var kompromissen skall ligga – tvärtom, vi bör vara vaksamma att vi inte urholkar antingen säkerheten eller den personliga friheten utan att ha varit medvetna om det.

Jag gratulerar Norwegian till modet att riskera begå lagbrott av principskäl. Om Norwegian tolkat lagen på fel sätt, bör bolaget förstås bötfällas. Om Norwegian dock tolkat lagen på rätt sätt, är det skamligt för de andra bolagen att de utan att tänka efter springer polisens ärenden.

I vilket fall som helst bör detta vara anledning att diskutera hur långt polisens befogenheter skall få sträcka sig.

Read Full Post »

Dagens Nyheters debattsida försvarar sig justitiekanslern (JK) Göran Lambertz mot det angrepp som Centrum för rättvisa levererade i en debattartikel om vilken jag bloggat här. Lambertz, som den skicklige jurist han är, försvarar sig effektivt, och lyckas kasta tvivel över mitt tidigare antagande att Centrum för rättvisa har stöd för sina påståenden. Jag antar att mycket beror på hur man tolkar praxis från Europadomstolen, och att både JK och Centrum för rättvisa håller sig med något så när rimliga tolkningar.

JK är också skicklig på att växla mellan ”jag” och ”vi” i retoriken, alltså att växla mellan sig själv som chef för myndigheten och myndigheten som tjänstemannakollektiv (som när det talas om en artikel som ”jag”, alltså Lambertz som person, skrev i Juridisk tidskrift, men samtidigt om ”våra beslut” om skadeståndsbeloppet, alltså myndighetens beslut som kollektiv). Detta retoriska knep innebär att JK kan byta område när han försvarar sig: han står inte kvar och tar all kritik själv, men han kan heller inte sägas skylla på sin underhuggare. Oavsett vad man tycker om JK:s artikel i sak, är detta skickligt gjort.

JK byter också fot på ett annat sätt som jag tycker är mindre beundransvärt. Han försvarar det faktum att han drivit upp ett mål till Högsta domstolen med att han var tvungen att följa gällande rätt i den ursprungliga frågan. Lambertz påstår att han egentligen hela tiden ville ha det utfall som Högsta domstolen sedermera kom fram till, men att han som regeringens advokat och allmänhetens företrädare inte bara kunde dela ut pengar, utan behövde ett klargörande från högsta instans. Jag personligen är lite tveksam till huruvida detta är sant – ingen kan förhindra att JK utbildar sin egen praxis, så länge denna inte strider mot gällande rätt, vilket den på skadeståndsområdet egentligen bara kan göra när JK beslutar att inte ge skadestånd i situationer i vilka domstolarna skulle ha gjort det. Lambertz har också hittills tolkat sitt uppdrag tämligen fritt när det gällde andra områden.

Det ligger mera i att JK ibland har ett uppdrag att testa ett mål, och att det här gällde den principiellt viktiga frågan huruvida skadestånd för brott mot Europakonventionen kan utdömas utan stöd i lag. Det innebär dock att en enskild person offrades på rättssystemets altare (en vanlig och helt ofrånkomlig företeelse), och detta borde JK kanske ha kunnat erkänna i någon bisats.

Argumentationen om behovet av att följa svensk rätt blir dock skenhelig när JK sedan i frågan om skadeståndets belopp gör en omsvängning om 180 grader och så att säga går Högsta domstolen i förväg. Han säger att domstolens praxis baseras på en dom från Europadomstolen som numera är överspelad, och att man därför inte behöver följa denna praxis. Med förlov sagt är det på exakt de grunder som JK anför i argumentationens förra del inte JK:s, utan Högsta domstolens sak att konstatera detta. JK gör sig till en sorts bättre instans än Högsta domstolen.

Summan av JK Lambertz argumentation blir att han i fråga om huruvida skadestånd får delas ut över huvud taget måste hålla sig till Högsta domstolens praxis, men att han i fråga om skadeståndets belopp får anse att Högsta domstolens praxis är överspelad och att han därför inte behöver hålla sig till den. Resultatet av argumentationen blir att det alltid blir bäst för staten: vägra att utge skadestånd där det bara går, och om man nu måste utge skadestånd, tolka praxis så att skadeståndsbeloppen minimeras.

Att Lambertz med denna argumentation i ryggen påstår att han är något mera eller annat än statens advokat är ganska irriterande.

Read Full Post »