Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 26 maj, 2008

Vi måste hjälpa barn med språksvårigheter mera, skriver språkpedagogen Birgitta Johansson på Svenska dagbladets Brännpunkt. Det har hon absolut rätt i: den som inte förstår vad det är som man vill av henne, har absolut inget incitament att lära sig. Jag själv vistades som utbyteselev i Brasilien under ett år, och den första tiden i skolan var fullkomligt bortkastad rent intellektuellt. Utan att förstå portugisiska kunde jag inte tillgodogöra mig undervisningen. När jag sedan hade kommit ikapp med portugisiskan, hade bland annat mattelektionerna redan nått en nivå som jag inte utan mycket möda skulle ha kunnat uppnå. Jag valde att sova mig igenom tiden istället.

Så långt, så riktigt. Men Johansson ansluter en harang om någon gen som påstås stå i orsakssamband med våldsamt beteende, och den argumentationen är en låtsasargumentation.

Argumentationen går ut på att genen ifråga hjälper oss att hantera obehagliga upplevelser, och att brister i den genen således leder till att obehagliga upplevelser inte kan hanteras. Detta i sin tur leder till att personen som bär på en sådan gen – enligt uppgift i all regel pojkar och män – tenderar till att lösa sina problem genom våldsamhet. Johansson gör sedan kopplingen att upplevelsen av att inte kunna följa med i skolans undervisning är obehaglig, och att detta då riskerar att leda till våldsamheter. Med förlov sagt tror jag inte att ett upprop att barn med språksvårigheter bör få bättre hjälp behöver den typen av skenargumentation.

För det första är förhållandet genetik-sociala problem på intet sätt rätlinjigt. Förhållandet är komplext, vilket innebär att ett barn med trygga hemförhållanden förmodligen har bättre stöd i att hantera obehagliga upplevelser än ett barn med otrygga hemförhållanden. Våldsamheten som uttryck för den genetiska bristen är också kulturellt betingad: genen gör det svårt att hantera obehagliga upplevelser, kulturen tillåter män att hantera konflikter på ett våldsamt sätt. Det anglosaxiskt präglade och av den krigiska maorikulturen påverkade Nya Zeeland är på den punkten mycket mera förlåtande mot våld än den svenska kulturen. Det kan med andra ord förvisso finnas ett samband, men det är inte så monokausalt som Johansson låter påskina.

För det andra har barn rätt till utbildning. Behöver de språkligt stöd för att kunna tillgodogöra sig denna utbildning, är det i Sverige självklart att de skall få det. Det är det som är bakgrunden till hemspråksundervisningen: hur skall ett arabisktalande barn kunna lära sig engelska när den engelska grammatiken förklaras på svenska? (Att sedan många skolor är så urbota pantade att de låter hemspråksundervisningen gå på tiden för lektioner i svenska istället för – som det borde vara – låta hemspråksundervisningen gå på extratid, är en annan femma och förtar inte poängen med hemspråksundervisningen.) Det behövs inga pseudogenetiska förklaringar till varför vi skall ge mer språkstöd i skolan.

För det tredje och slutligen bär enligt uppgift ungefär 30 procent av den manliga befolkningen på den genetiska bristen. Språksvårigheter i genuin bemärkelse (och inte bara ett av sociala förhållanden betingat fattigt språk) är ett problem för, låt oss ta en hög siffra, 10 procent av befolkningen. 10 procent av 30 procent innebär alltså att det är circa 3 procent av den manliga befolkningen, eller med andra ord (för att återigen ta en hög siffra), två procent av den totala befolkningen som behöver stöd av de anledningar som Johansson identifierar. Vi har antagligen samhällsproblem som berör större grupper i samhället, och som därför kanske är mera angelägna, än just detta genetiska problem, förutsatt förstås att det över huvud taget är ett problem.

Johansson gör som många andra: i sin förtvivlan över att en viktig och berättigad poäng inte går att få fram, snickrar man ihop en på ett pseudovetenskapligt resonemang baserad argumentation som man hoppas få bättre framgång med. En sådan argumentation gör dock mera skada än nytta, eftersom den argumenterande gör sig till åtlöje.

Synd att Johansson inte förmådde skriva en bättre debattartikel om ett verkligen angeläget ämne.

*****

På ett långt mera kompetent sätt än jag någonsin skulle kunna göra förs samma poäng fram av professor Lars Oreland på Svenska dagbladets Brännpunkt. Hans kritik är mera nedtonad, men jag uppfattar honom som att han säger samma sak som jag.

Annonser

Read Full Post »

Dagens Nyheter skriver om hur lätt det är att ”kapa” ett hus, att ta över en fastighet genom några förfalskade namnteckningar och köpebrev. Problemet har sin grund i att tingsrätterna (som sköter fastighetsregistreringen) inte kontrollerar de handlingar domstolarna får in, utan bara accepterar dem som äkta. Utan någon som helst kontroll är det förstås lätt att fuska – eller ”kapa”, som uttrycket uppenbarligen låter.

Ett liknande problem har dykt upp avseende bolag. Även dessa kapas, vilket jag bloggat om här. I båda fallen handlar det i grunden om huruvida man skall lita på att folk i gemen är ärliga.

Detta är faktiskt en mycket grundläggande fråga i vilket rättssystem som helst. Om man tycker att rättssystemet är till för att skydda mot bedrägerier, bör man lämpligen vidta åtgärder för att förhindra sådana. Det innebär att man kontrollerar, vilket med nödvändighet ökar pappershanteringen och byråkratin. Vi har ett sådant system inom näringslivsvärlden, där även småföretagare avkrävs statistik, intyg och kvitton i sådan omfattning att det blir svårt att överskåda alla krav.

Inom andra områden, i synnerhet när det rör sig om privatpersoner, tenderar vi i Sverige dock till att minimera byråkratin: vi anser att byråkratin i princip endast har en uppgift som registrator. Det är sällan man avkrävs legitimation när man uppger sitt personnummer. Det är sällan någon på en myndighet reagerar när man ringer och vill ha något fixat: ingen kontrollerar att den som ringer verkligen är den person hon uppger sig vara. Man tror i allmänhet att folk är ärliga.

I grunden är detta en sympatisk inställning, och den gör det också lättare för var och en av oss att möta det allmänna. Det är förhållandevis snabbt och enkelt att få det man vill. Jämför man med England, Tyskland eller Brasilien (som är de länder där jag kommit i kontakt med byråkratin), är det svenska systemet smidigt och obyråkratiskt. Vi betalar dock ett pris, nämligen i form av osäkerhet.

När man tror folk om gott, kommer man lätt att luras av de som inte är ärliga. Den som inte är misstänksam mot alla hon möter, kommer att med jämna mellanrum bli besviken i sin tillit. Någon – som till exempel det paret som DN skriver om idag – kommer att få ta hårda smällar när vi tror att alla i grunden är ärliga och goda.

Enligt uppgift har den svenska inställningen fungerat i det förflutna. Jag hyser starka misstankar om att det inte riktigt är sant, utan att minnet förgyller. Det är dock i vilket fall som helst lätt att konstatera att den traditionella inställningen inte längre fungerar idag. Vad det beror på är egentligen egalt – jag själv tror att det beror på att vi på 1970-talet fick för oss att hederlighet är något förlegat borgerligt -, faktum är att det inte längre fungerar. Alltså måste vi göra något åt det. Det pris som vi kommer att få betala är att vi kommer att behöva hantera mer byråkrati: vi kommer att behöva skicka intyg, vi kommer att behöva vittnen, vi kommer att behöva dyka upp personligen istället för att bara skicka ett brev, ett mejl eller ringa till myndigheten. Det är obekvämt och det är trist att det skall behöva vara så.

Om vi vill undvika att våra med-borgare drabbas av bedragare i någon större utsträckning, är det dock tyvärr nödvändigt.

Read Full Post »