Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 21 maj, 2008

Telia misstänks för att tränga ut andra teleoperatörer från marknaden för teleomröstningar, skriver Dagens Nyheter. Post- och telestyrelsen (PTS) granskar därför Telias beteende.

I grunden är problemet enkelt: Telia äger det fasta marknätet och vägrar att debitera å andra operatörers vägnar, vilket innebär att ingen konkurrent lyckas ta sig in på teleomröstningsmarknaden. Det senare skulle vara en helt acceptabel policy, om inte det förra förhållandet också spelade in. Med andra ord är det antingen rimligt att Telia äger det fasta nätet, men då måste Telia tvingas att öppna för andra leverantörer och dessutom bistå dessa med viss service, eller också är det rimligt att Telia får vägra samarbeta med sina konkurrenter, men då skall Telia inte få kontrollera den utrustning som alla behöver för att kunna bedriva sin verksamhet. Att ha båda delarna är lika med att äta kakan och ha den kvar. Någon verkligt öppen marknad handlar det inte om.

På järnvägsområdet har vi ett annat system. Själva rälsnätet ägs och förvaltas av Banverket, en statlig myndighet. Denna myndighet är (förutom vad gäller sträckan mellan Göteborg och Stockholm, den mest lönsamma i riket, som upprörande nog är förbehållen statens bolag SJ) förpliktad att behandla alla ansökningar om tåglägen på samma villkor. Banverket självt har ingen tågverksamhet, så att myndigheten inte direkt riskerar att hamna i någon intressekonflikt. (Att det sedan finns en frestelse att kollaborera med det statliga bolaget SJ är en annan femma och betyder egentligen bara att SJ borde privatiseras.)

Samma system borde vi ha på telemarknaden. Det fasta telenätet byggdes med skattepengar och utgör, liksom vägar och järnvägar, en vital del av infrastrukturen. Det fasta telenätet borde därför ägas och förvaltas av staten, som samtidigt inte borde ha egna kommersiella intressen på telemarknaden. Alla teleoperatörer som uppfyller i lagstiftning definierade krav skulle sedan få tillgång till nätet på samma villkor. Detta skulle lösa den intressekonflikt som Telia uppenbarligen lider av.

Alla monopol är av ondo, eftersom de leder till överprissättning och till arrogans gentemot andra. Telia har ett de facto monopol på fasta förbindelser och har uppenbarligen frestats att utnyttja detta monopol för att hålla undan konkurrenter från en lönsam marknad. Detta är ekonomiskt ineffektivt och antagligen moraliskt orättvist (om det nu finns något sådant som ”orättvisa”).

Skilj Telia från marknätet och låt alla konkurrera på lika villkor, så slipper Telia alla misstankar om monopolmissbruk.

Annonser

Read Full Post »

Strippklubbar i Stockholm är åter i mediefokus. Dagens Nyheter skriver om att Club Privé, som varit föremål för en skatterevision, åter är i gång. Jag undrar vari nyheten består.

Innan jag sätter igång argumentationen, vill jag klargöra att jag på intet sätt tycker om strippklubbar. När jag var 19 besökte jag en engelsk strippklubb av nyfikenhet (och fick betala dyra pengar för det – vilken idiot man kan vara). Jag kan berätta att något mera avtändande knappast kan finnas. Jag kommer alltså här nedan att ta strippklubbarna i visst försvar, men det skall inte tolkas som om jag skulle tala i egen sak: jag är definitivt inte någon av deras kunder. Nu till icke-nyheten i Dagens Nyheter.

I Sverige är det olagligt att köpa sex. Det är också olagligt att främja eller otillbörligt ekonomiskt utnyttja den som säljer sex (det är koppleri enligt 6 kap. 12 § brottsbalken). Däremot är det – ännu – inte olaligt att klä av sig inför betalande kunder. Strippklubbar må vara moraliskt tvivelaktiga, men så länge inget i deras verksamhet strider mot lagen, är tidningarnas drev mot dem helt enkelt smaklöst. Det utgör enligt min mening maktmissbruk när en journalist med sin tillgång till den allmänna opinionsbildningen främjar sin egen personliga moral. Att Club Privé åter är i gång har väl att göra med att verksamheten kunde överleva smällen att se några av huvudpersonerna inblandade i ett skattebrottsmål – so what?

Nu är det dock så att strippklubbar ligger så nära prostitutionsverksamheten att det inte torde finnas någon klubb över huvud taget som inte har samröre med den organiserade brottsligheten. Vidare anses strippklubbar av gammal hävd som så skumma att de drar till sig skumma entreprenörer, och det är ofta sannolikt att åtminstone skattefusk, men även tyngre brottslighet, förekommer på sådana klubbar. Det är alltså rätt av polis och skattemyndighet att hålla särskilt koll på strippklubbar. I Club Privés fall har myndigheterna uppenbarligen kunnat samla på sig så mycket bevisning att det räckte för att lagföra ett antal personer. Det är bra och en framgång för rättsväsendet.

Kort och gott: håll koll på strippklubbarna, eftersom det alltid kan misstänkas ha samröre med brottslighet. Gör revisioner om grundad misstanke om skattebrottslighet finns; gör husrannsakan om misstanke om narkotikabrott eller annan brottslighet finns. (För övrigt skulle det i så fall vara välgörande också med regelbundna husrannsakan på Stureplan, eftersom det där förekommer en hel del droger – men överklassen bråkar man inte lika gärna med.) Låt dock bli att jaga just strippklubbar eftersom de inte passar in i någons moraliska värld.

Myndigheterna är satta att övervaka att lagen följs – inte Dagens Nyheters eller någon annans pryda moralföreställningar.

Read Full Post »

Centrum för rättvisa (ett lite smått patetiskt namn i mina ögon, men en mycket imponerande verksamhet) har granskat Justitiekanslerns (JK:s) hantering av skadeståndsmål i situationer i vilka staten brutit mot Art. 6 i den europeiska konventionen om de grundläggande medborgliga fri- och rättigheterna (EMRK). I en debattartikel i Dagens Nyheter skriver företrädare för centret att JK inte håller sig till gällande rätt, utan ger skadestånd i mycket lägre nivå än som föreskrivs både av den domstol i Strassbourg som auktoritativt tolkar konventionen och av Högsta domstolen. Skulle detta stämma, är det naturligtvis en skandal. Jag är benägen att tro att Centrum för rättvisa har stöd för sina påståenden, eftersom det annars knappast skulle våga att sticka fram hakan på det här sättet.

Det är naturligtvis mycket allvarligt när JK inte håller sig till gällande rätt, i synnerhet när dagens justitiekansler, Göran Lambertz, marknadsför sig som rättvisan personifierad. Jag blev mycket upprörd över justitiekanslerns hantering av fallet Leif Thorsson (ledamoten i Högsta domstol som erkänt brott mot sexköpslagen och kom undan med ett strafföreläggande – en brottsling sitter alltså kvar som ledamot i landets högsta brottmålsdomstol), och det här – om det nu skulle stämma – gör mig inte lugnare. Lambertz kör i många avseenden sitt eget rajs och har lämnat den traditionella rollen för JK som statens advokat bakom sig. Han gör det på egen risk: det minsta man kan kräva även av en person som Lambertz är dock att han håller sig till gällande rätt.

Samtidigt som JK:s uppträdande alltså är en skandal, har jag personligen dock svårt för skadestånd som ett botemedel för ”kränkningar”. Att någon kallar mig för ”nazist” bara för att jag är född i Tyskland och som tysk medborgare (det har förekommit) är måhända en ”kränkning”, men orden blir ju inte osagda bara för att jag får 10 000 kr. eller någon annan summa i skadestånd. Jag är lika sårad efter skadeståndet som jag var före. När det gäller sena rättegångar, finns i all regel en ekonomisk förlust, och den ekonomiska förlusten skall självfallet ersättas med varje krona. Den som alltså inte kunnat arbeta för att hon haft en ändlös förundersökning pågående mot sig, skall få ersättning för förlorad arbetsinkomst. ”Kränkningen” är svårare att komma åt: hur ersätter man år av oro och pinsam tystnad när det framkommer att man är misstänkt för ett brott?

Den funktion som man kan tänka sig att ett sådant kränkningsskadestånd skulle kunna spela är att det utgör ett incitament för att förändra ens beteende. Jag har svårt att tro på denna funktion när det gäller rasister som stänger ut romer från deras hyreslägenheter av den enda anledningen att det rör sig om romer: idiotiska åsikter är inte så lätta att påverka. När det däremot rör sig om simpel organisatorisk slapphet och underfinansiering av rättsväsendet, kan skadeståndet utgöra ett incitament att förändra verksamheten: staten skall i alla fall inte kunna spara på att svälta ihjäl åklagarväsendet och domstolarna (polisen har ju nu sent omsider fått pengar, om än kanske inte tillräckligt). För att detta skall fungera, måste dock skadeståndsnivåerna bita: 10 000 kr. för att ha behövt vänta på bygglov i två och ett halvt år är knappast något incitament för en kommun att ändra sina rutiner.

Jag skulle således betona argumenten för högre skadestånd precis på omvänt sätt än Centrum för rättvisa gör i artikeln. För mig är den ”kränkning” som en sen rättegång innebär inte nödvändigtvis det centrala – även fast den förstås är allvarlig – utan för mig är det centrala att sanktionerna fungerar och leder till åtgärder. För att skadeståndet skall fungera som en sanktion i det här sammanhanget, måste det svida i statens eller kommunens kassa. Om JK verkligen tycker att 10 000 kr. är rätt kompensation för åratal av väntan på ett bygglov, kan man på goda grunder ifrågasätta om detta utgör någon rimlig och incitamentsgivande sanktion.

JK är statens advokat och just i det här avseende har JUK uppenbarligen föresatt sig att göra det som alla advokater gör: skydda sin klient. Det kan finnas argument för denna hållning (fast jag har svårt att se dem), men i vart fall bör JK Lambertz då sluta marknadsföra sig som de svagas beskyddare.

Skadestånd på de nivåer som framgår av debattartikeln för brott mot art. 6 EMRK kommer varken att hjälpa enskilda eller rättsväsendet.

Read Full Post »