Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 18 maj, 2008

På Svenska dagbladets Brännpunkt varnar Göran Olsson, vd för Sveriges bostadsrättscentrum (SBC), mot att en av fastighetsägare och fjärrvärmeleverantörer sammansatt nämnd skulle reglera priserna på fjärrvärmemarknaden, vilket fastighetsägarna föreslagit. Olsson gör ett enda misstag i det att han försöker stödja sin argumentation på att andra partssammansatta organ som instiftats under 1970-talet numera håller på att avvecklas: det är att förväxla vara (det är så att sådana organ avvecklas) med böra (sådana organ bör inte finnas). Annars har han helt rätt.

Den som får betala slutnotan för elpriset är den enskilda bostadsinnehavaren, och det är i många fall en hyresgäst: det finns inget incitament för ägare av hyresfastigheter att motverka höga elpriser, då dessa kan övervältras på någon annan. Om en majoritet bland företagen tjänar på någon viss uppgörelse med motsidan, kommer den villigt att offra sina konkurrenters intressen: det finns inget incitament bland majoriteten att beakta minoritetens intressen. Och rent principiellt bör övervakningen av en marknad skötas av det allmänna genom sina förvaltningsmyndigheter och domstolar, inte genom att regleringsmakten delegeras till de som utgör marknaden – marknaden skall få spela ostört inom ett regelverk som det allmänna sätter, inte inom ett regelverk som marknaden själv sätter.

Skippa ombudsmännen: de förstärker ogenomskinliga organisationers makt på bekostnad av individuella fastighetsägare, små bostadsrättsföreningar som inte är anslutna till något riksförbund och på bekostnad av hyresgästerna. Fjärrvärme utgör en monopolmarknad vars prissättning skall övervakas, men det bör ske genom det allmänna, inte genom marknadsaktörerna själva.

I övrigt är väl fjärrvärmeavtal avtal som alla andra, och då finns redan en möjlighet att övervaka skäligheten i prissättningen. Enligt 36 § avtalslagen kan ett oskäligt avtalsvillkor (däri inbegripet priset) på talan av motparten jämkas av domstol. Denna prövning kan ske endast i efterhand, vilket är en nackdel. Man skulle alltså kunna tänka sig att fastighetsägarna vill ha en möjlighet att i förväg pröva på rättsligt sätt huruvida motpartens förslag är acceptabla. Detta skulle dock vara ett oerhört ingrepp i avtalsfriheten. Ett sådant ingrepp kan vara berättigat på en monopolmarknad, men då bör man komma ihåg att också fastighetsägarna utgör ett monopol: många fler kunder än fastighetsägarna finns inte för fjärrvärme. Varför kan inte parterna själva använda sin förhandlingsstyrka? Varför behöver fastighetsägarena farbror Staten för att hävda sina intressen? Det går inte riktigt ihop.

Fastighetsägarna har enligt min mening ett intresse av att inte behöva blanda in domstolarna, eftersom det skulle störa affärsrelationen till fjärrvärmeleverantören. De försöker alltså att kringgå den redan befintliga vägen och smussla in prissättningsfrågan till ett  forum där parterna kan göra upp i godo utan att någon behöver hängas ut. Något principiellt hinder för att fjärrvärmepriset bedöms med ledning av 36 § avtalslagen verkar inte finnas. (Se avseende detta fjärrvärmeutredningens betänkande 2004, där möjligheten att jämka avtalsvillkor nämns på s. 149.) Fastighetsägarna försöker alltså plocka russinen ur kakan.

Låt de inte få framgång med det.

Annonser

Read Full Post »

På Svenska dagbladets Brännpunkt protesterar några välgörenhetsorganisationer mot att FN:s hjälporgan UNICEF, med TV4:s hjälp, försöker att kapa åt sig äran för ett sjukhus i Kongo som UNICEF faktiskt inte bedriver själv. Jag kan inte ta ställning till huruvida påståendena i artikeln är sanna, och jag fäller alltså ingen dom över UNICEF. Debattartikeln belyser ändå några saker som gärna glöms bort när det rör välgörenhetsorganisationer.

Det första är att välgörenhetsorganisationerna faktiskt inte samarbetar speciellt bra. Efter Tsunamin 2004, exempelvis, strömmade pengar in från hela världen, till olika organisationer och organisationerna kämpade mot varandra om att få lastbilar, andra transportförnödenheter och andra medel som behövs i ett akut krisläge. De blockerade varandra, med andra ord. Istället för att man sätter sig vid ett och samma bord och låter en organisation ta ansvar för transport, en annan för nödtälten och en tredje för inköp av mat, skall alla organisationer helst ensamma göra alltsammans. Det är inte bara dumt, det är kontraproduktivt i det att det driver upp priserna på förnödenheterna, vilket i slutändan leder till att hjälppengarna inte räcker lika långt som de skulle ha kunnat räcka om något samarbete fanns.

Denna poäng illustrerar en andra poäng, nämligen den att organisationerna faktiskt befinner sig i en konkurrenssituation gentemot varandra. De tävlar om vem som kan hjälpa mest, och därmed få mest guldstjärnor. De människor som organisationerna är satta att hjälpa kommer förhoppningsvis i första hand, men av familjemedlemmar och kompisar som jobbar inom organisationerna har jag fått höra skrämmande historier om hur missunnsam dessa organisationer är gentemot varandra: ”Jävlar, nu har X kapat åt sig tältlägret. Fan, det skulle vi ju ha: det är ju där alla TV-team är.” I synnerhet när organisationerna har olika ideologisk inriktning – säg kyrkan mot Hamas välgörenhet – hatar organisationernas medlemmarna varandra i en utsträckning som är skrämmande.

Detta illustrerar en tredje poäng, nämligen marknadsföring. Den organisation som får upp det tältläger som är bekvämast för journalisterna att komma åt, får mest exponering. Denna exponering hjälper nästa gång det görs en insamling: konsumenterna/donatorerna kommer ihåg och belönar framgång med framgång. Att sedan i det tältläger som är lättast att komma åt det inte finns de människor som mest är i behov av hjälp, är en detalj i sammanhanget.

Behovet av marknadsföring leder till fula marknadsföringsknep, precis som i alla andra branscher. Om det alltså skulle vara sant att UNICEF ljugit om sitt engagemang i det i frågavarande sjukhuset, skulle också det vara en helt normal konsekvens av den ekonomiska situationen.

Det är nog bra att det finns flera olika organisationer på den här marknaden också (konkurrens är nästan alltid bra för vilken marknad som helst), men med tanke på det som dessa organisationer ”säljer” borde de ha vett att samarbeta bättre och hata varandra mindre. Det som dock kanske borde ske är att även UNICEF:s och andra hjälporganisationers marknadsföring läggs under domstolarnas övervakning.

Det är ju i slutändan kanske det fulaste marknadsföringsknepet av alla att ljuga om sin förmåga att hjälpa andra i syfte att dra in pengar som i skrämmande stor utsträckning går till anställdas löner och förvaltningskostnader.

Read Full Post »