Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 12 maj, 2008

RFSU skriver på Svenska dagbladets Brännpunkt om svårigheterna att tolka den nya sexualbrottslagstiftningen. (Förbundet talar som ”sexualbrottslagen”, men någon sådan lag finns inte: det rör sig om 6 kap. brottsbalken.) Ungdomsmottagningarna vet helt enkelt inte vad den nya lagen innebär i detalj, och det uppfattar RFSU som ett problem. Regeringen uppmanas därför att ge instruktioner till samtliga landets ungdomsmottagningar.

Jag vill egentligen inte kritisera den huvudsakliga poäng som RFSU har, eftersom den förefaller i princip vettig. Problemet med poängen är dock att den är orealistisk. RFSU skriver i sin slutkläm så här: ”Men osäkerheten som beskrivits i enkätens öppna svar visar att det finns utrymme för godtycklighet och personliga tolkningar av lagen.” Om det är det som är det centrala problemet, går problemet inte att åtgärda.

Det är en mycket grundläggande insikt om språkets funktion inom juridiken att någon formulering som är glasklar och inte kan göras till föremål för tolkningar inte går att åstadkomma. Lagen måste med nödvändighet skrivas abstrakt, eftersom den ju skall tillämpas på sinsemellan olika faktiska situationer. Abstrakta formuleringar leder dock inte till glasklara slutsatser i det individuella fallet, och utrymme för tolkningar finns därför alltid. Tolkningar är alltid i viss mån godtyckliga och personliga. Det är därför vi vid ny lagstiftning alltid måste vänta på att domstolarna (helst Högsta domstolen eller regeringsrätten, alltså de högsta instanserna) avgjort några fall, eftersom vi först då vet hur det blir med lagens tillämpning i konkreta situationer. Före dess kan ingen uttala sig med bestämdhet om hur lagen skall tolkas i det enskilda fallet, och även med domstolspraxis kommer det alltid att finnas oklara situationer.

Den svenska lagstiftaren försöker att åtgärda problemet genom att skriva förarbeten, alltså en förklarande text som inte i sig själv är lag och som är tänkt att förklara hur man har tänkt. Även i en sådan förklarande text kan man dock inte tänka ut alla situationer som kan tänkas förekomma i verkligheten: den mänskliga fantasin är helt enkelt för begränsad för att kunna täcka upp alla möjliga framtida utvecklingar. Dessutom är förarbetena inte lag, som sagt, och därmed inte formellt bindande för någon. Det skall de heller inte vara, eftersom förarbetena just inte kan förutse alla framtida praktiska situationer. Det skulle bli svårt att fastställa vad som gäller, och det skulle bli stelt och föga tillämpbart om en lunta på 200 sidor och ibland mycket mer var bindande för medborgaren.

På sexualområdet härskar för närvarande panik, och lagstiftningen överlever sällan länge nog för att öppna frågor skall kunna besvaras av den praktiskt tillämpade juridiken eller ens akademikerna. Ungdomsmottagningarna får stå för notan: med den nyansering, avvägning, förändring och panik som står bakom många av formuleringarna i 6 kap. brottbalken finns det helt enkelt ingen människa i Sverige – och absolut inte regeringen, som inte är någon lagstiftande (det är riksdagen) eller dömande instans  – som kan berätta för oss exakt vad sexualbrottslagstiftningen innebär i varje givet fall. Vi får leva med osäkerheten när vi lämnat den principiellt inriktade lagstiftningens område och istället försöker täcka in alla obehagliga fall som för dagen hamnat i tidningarna.

RFSU har en viktig poäng som sagt. Problemet är bara att det problem som identifieras är en nödvändig följd av sexualpaniken: så länge vi inte kommer till rätta med den senare, kan vi inte åtgärda det förra.

Annonser

Read Full Post »

Svenska dagbladet ondgör sig på ledarplats över utredarens förslag på obligatorisk a-kassa för alla som tjänar över 110 000 kr. Jag kan ge tidningen rätt i att det innebär ett tvång som kostar pengar – alltså något liknande en skatt – om man gör a-kassan obligatorisk på detta sätt, men det är ju på intet sätt något ovanligt inom trygghetssystemen. Om man ställer sig på tidningens ståndpunkt, måste man svara på en följdfråga som måste hanteras om a-kassan inte är obligatorisk.

Vem skall betala för den som inte är med i en a-kassa och blir arbetslös? Skall vi betala genom skattsedeln? Men innebär inte det att några åker snålskjuts på skattebetalarens bekostnad?

I konsekvensens namn måste vi välja mellan att låta de som inte vill betala för sin a-kassa svälta om de skulle bli arbetslösa – då får de bära konsekvenserna av sitt eget fria val – eller att tvinga alla att vara med på finansieringen. Eftersom vår rättsordning hindrar oss från att låta våra medborgare svälta, bör alla medborgare vara med och finansiera tygghetssystemen. En valmöjlighet bland olika a-kassor framstår då som ett skäligen attraktivt alternativ.

En välfärdsstat utan tvång finns inte. I Svenska dagbladets fall kan man emellanåt få misstanken att tidningen inte vill ha någon välfärdsstat över huvud taget, och det är väl en acceptabel politisk mening. Den bör dock uttryckas klarare än bara genom ganska kortsiktigt gnäll mot ett principiellt sett konsekvent förslag.

Read Full Post »