Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 6 maj, 2008

Ilmar Reepalu föreslår att elever skall få betygsätta lärare, skriver Svenska dagbadet. Lärarförbundet tycker – rätt förutsägbart – att detta skulle kunna leda till ”vuxenmobbning” och får – lite överraskande – medhåll hos Stockholms skolborgarråd, Lotta Edholm.

Jag tycker att förslaget är bra. Som högskolelärare är jag van vid att mina kurser utvärderas, och jag tycker att utvärderingarna ger mig ett ypperligt underlag för kontinuerliga förbättringar av mina kurser. Självklart finns i varje utvärdering någon mindre fördelaktig kommentar – det må vara om min retorik, min kritik mot viss lagstiftning eller mig själv som person – men man får acceptera att alla inte kan hantera sina medmänniskor på ett bra sätt. ”Vuxenmobbning” är ett starkt ord när det i många fall handlar om att en lärare inte kan hantera elevernas ilska över att rättsligt tvingas att tillbringa sin tid med någon som inte lär dem något och som upplevs som obehaglig eller löjlig. Lärarna är i en maktposition: de har lagen på sin sida, de har – i motsats till eleverna – valt att befinna sig i ett klassrum och de avgör elvernas framtid genom sin betygsättning. Det är bara rätt att eleverna skall kunna recensera lärarnas insatser.

Lärare verkar vara ett synnerligen ömtåligt släkte som knäcks av varje form till kritik och som under utbildningen inte förmår hantera krav på ämneskunskap och akademisk stringens. I vart fall ger Lärarförbundet den bilden av sina medlemmar. Alla lärare är dock inte lika skickliga och vissa av dem borde aldrig ha blivit lärare. Det enda sättet att skilja agnarna från vetet är att ge eleverna rätt att visa hur de uppfattar en individuell lärares insatser.

Reepalu har kommit med ett mycket bra förslag som bör omsättas så snart som möjligt.

Annonser

Read Full Post »

Lars Ohly skriver på Dagens Nyheters debattsida om europapolitiken och svensk arbetsmarknad. Jag har inte mycket till övers för vänsterpartiet och dess ordförande, men han har faktiskt rätt i en hel del av sin analys.

Ohlys utgångspunkt är att Europeiska gemenskapernas domstol (EU-domstolen) håller sig med en ”marknadsliberal logik” som innebär att arbetsrätten undermineras. Detta är rätt och fel samtidigt, vilket Ohly själv borde inse. EU-domstolen håller sig inte med någon marknadsliberal logik, utan den tillämpar fördragets marknadsliberala logik: de som ytterst bär ansvaret för domstolens domar är alltså inte bara domarna i Luxemburg, utan också politikerna.

Ohly har rätt i att det finns en inherent motsättning mellan företagens fria rörlighet och nationell lagstiftning till skydd för nationella förhållanden. Det är också riktigt att de senaste tidens domar från EU-domstolen slagit fast att fördraget prioriterar företagens fria rörlighet högre än nationell lagstiftning. Det som är bra för alla européer går alltså före det som är bra bara för svenskar. Jag tycker att det är bra, men jag accepterar att man kan ha olika åsikter om det.

Nationella regler används för att skydda en liten grupp av mänskligheten mot alla andra människor. Vaxholmsmålet är faktiskt ett bra exempel: de svenska byggnadsarbetares intressen krockar med östeuropeiska arbetstagares intressen. Östeuropéernas stora fördel i denna intressekonflikt är att de är billigare än svenskarna, eftersom löne- och prisnivån i deras hemländer är lägre än här i Sverige. Att kräva att alla som jobbar i Sverige skall få svenska löner innebär alltså att man vill neutralisera konkurrensen från andra länder, eller med andra ord att man prioriterar svenska jobb över lettiska, litauiska eller polska jobb. Jag anser att det är tämligen osolidariskt att göra så, men vänsterpartiet brukar vara extremt nationalistiskt i det här avseendet och det får man acceptera.

Den marknadsliberala logiken i de europeiska fördragen kan också framställas på ett sätt så att den inte låter lika skrämmande som Ohly beskriver den. Om lettiska byggnadsarbetare bygger våra skolor, kostar det kommunen mindre, och mer pengar blir över till skolor och äldreomsorg. Vi får mer för våra skattepengar, helt enkelt – utgör detta något skrämmande scenario?

Jag tycker alltså att Ohlys argumentation är inskränkt. Jag måste dock erkänna att han har helt rätt i sin beskrivning: om de nationalistiska värden som vänsterpartiet står för skall skyddas, måste Sverige som stat agera nu. Lissabonfördraget utgör ytterligare ett steg mot en ”allt närmare union” mellan Europas stater, och vill vi inte ha denna union, måste vi reagera nu.

Ohly har också rätt i att det måste bli en debatt om det här, och det faktum att han ställer krav på socialdemokraterna (som dock inte tycks vara intresserade av vänsterpartiet för närvarande) kan kanske leda till den debatten. Det är rätt skamligt att europaförespråkarna – mina meningsfränder – försöker låtsas om att Lissabonfördraget bara innebär en uppstädning i en oöverskådlig regelmassa. Lissabonfördraget är kanske det mest obegripliga internationella fördraget som finns, och utgör alltså ingen uppstädning. Lissabonfördraget utgör dessutom ytterligare en minskning av den nationella suveräniteten, och en sådan minsknings lämplighet måste diskuteras av väljarna.

Jag håller alltså inte med Ohly i sak, men jag applåderar honom att han gång på gång orkar försöka få igång en debatt som få andra tycks vilja ha.

Read Full Post »

Arbetsmarknadens parter skall försöka komma överens om ett nytt huvudavtal på arbetsmarknaden, skriver bland annat Dagens Nyheter. Tanken är att ”ta tillbaka makten över arbetsmarknaden från politikerna” säger Svenskt näringslivs VD Urban Bäckström. Man kan hoppas att det fungerar.

Från 1930-talet och fram till 1970-talet var den svenska linjen att det på arbetsmarknaden inte behövs någon större lagstiftning, eftersom parterna kan förväntas komma överens om spelreglerna. Ideologin bakom denna inställning – som alltså också var en socialdemokratisk inställning under denna tid – var att politikerna inte känner till arbetsmarknadens förhållanden lika väl som parterna, och att det alltså blir bättre om parterna själva får reglera sina mellanhavanden. I detta var denna modell en i sanning liberal modell, då statsmakterna höll sig utanför så mycket det gick.

Samtidigt bars denna modell också upp av att fackföreningarna (på goda skäl vid den tiden) misstrodde staten och dess intentioner. Staten antogs helt enkelt stå arbetsgivarna närmare än fackföreningarna. Detta ändrades under det radikala 1970-talet, då fackföreningsrörelsen kände medvind i den allmänna opinionen. Alltså övergav man sitt motstånd mot lagstiftning och beställde sådan från en rätt villig lagstiftare. Mycket av det som man aldrig fått igenom i förhandlingarna fick man nu i present av langande politiker.

Tiderna tycks ha ändrats igen, och det till det bättre. Man kan bara hoppas att parterna kommer överens, eftersom det til syvende og sidst är de som, liksom alla andra köpare och leverantörer, bör skriva sina avtal själva, utan att tvingande lagstiftning finns i bakgrunden. (I många fall är för övrigt den arbetsrättsliga lagstiftningen bara halvtvingande: facket kan frångå den och tillåta arbetsgivarna att frångå den, men arbetsgivarna har ingen sådan rätt.) Det här är alltså ett helt igenom bra initiativ.

Detta initiativ visar också att den svenska fackföreningsrörelsen i grunden utgör ett förnuftigt gäng, i synnerhet i ett europeiskt perspektiv. Ibland glöms detta bort av de mera radikala borgerliga företrädarna, som tycks tro att facket ännu hotar marknadsekonomin. Detta var måhända sant under 1970-talet, men är inte längre sant idag. De svenska fackföreningarna är faktiskt bland de mest sansade i världen, och det bör erkännas emellanåt.

Jag önskar parterna lycka till i sina förhandlingar och hoppas att vi får ett nytt huvudavtal på arbetsmarknaden.

Read Full Post »

Sexköplslagen skall utredas igen, men utredningen får inte ifrågasätta själva dess existens. Om detta skriver Susanne Dodillet en artikel på Svenska dagbladet Brännpunkt, i vilken hon också tar upp diskussionen om kravet på samtycke inför samlag. I många delar är jag enig med hennes analys, men det finns vissa tröttsamma inslag i artikeln.

Dodillet har rätt i att det finns en inherent motsättning mellan sexköpslagen och samtyckesförslaget. Vid sexköp är den enskilda affären frivillig och täckt av samtycke (vilket man måhända kan ifrågasätta avseende den prostituerades hela situation, men det förändrar inte det faktum att just den enskilda affären föregås av samtycke). Här har alltså den prostituerade tackat ja till att ha samlag, och det skulle alltså medföra straffrihet för köparen. Samtidigt skall köp av sex fortfarande vara förbjudet. Det går inte riktigt ihop, vilket enligt min mening är ett tecken på att vi på sexualområdet börjar närma oss ett föga hälsosamt viktorianskt pryderi.

Man kan också ifrågasätta var gränsen för köp går. Den klassiska situationen i vilken mannen under en dejt bjuder på middag, bio och kanske drinkar efteråt, och kvällen avslutas med sex, kan utan någon större fantasi betecknas som ett köp av sex, i all synnerhet när det sedan inte blir ett förhållande av det hela. Dodillet har också rätt i att det inte precis är någon smickrande bild av kvinnor som ligger till grund för sexköpslagen, eller för förslaget om samtyckeskrav.

Samtidigt handlar det dock knappast om att endast radikalfeminister försvarar sexköpslagen. Av någon anledning är just feminister illa ansedda, och att implicit påstå att sexköpslagen är ett radikalfeministiskt projekt innebär att man frånkänner lagen dess intellektuella djup. Det är enligt min mening orättvist, och det trots att jag tycker att sexköpslagen är fel väg att gå.

Sexköpslagen är synnerligen originell och konsekvent i sin grundsyn. Om prostitution anses vara uttryck för ett systematiskt förtryck av kvinnor (vilket jag inte anser), är det bara konsekvent att bestraffa förtryckaren och låta offret vara i fred. Ett straff för offret skulle dessutom medföra att detta antagligen inte törs anmäla köparen, vilket inte heller skulle främja lagens syften. Sexköpslagen är måhända feltänkt – jag själv är av den åsikten – men den är välskriven på sina egna premisser.

Med detta sagt tycker jag ändå att sexköpslagens framtid borde omfattas av utredningens uppdrag. I Tyskland har man slagit in på en radikal motsatt väg: man har gjort prostitution till ett vanligt yrke, med krav på skatt, egenavgifter och med välfärdsförmåner som för alla andra. Denna form av lagstiftning har i Tyskland inspirerats av feminister som dragit andra slutsatser än de svenska feministerna, och det finns alltså två olika feministiska projekt i vårt hörn av Europa. Målet är i båda fallen att förbättra de utsatta kvinnornas situation.

För mig låter det mera övertygande att göra företagare av prostituerade än att beröva dem deras inkomst. Jag vill anta att 99,9 % av alla prostituerade inte drömt om sitt yrke, men den som väl hamnat i en sådan situation att prostitution framstår som ett alternativ, måste antas ha goda skäl för sitt val. Istället för att förklara dessa personer till offer, tycker jag, är det mera rimligt att betrakta dem som särskilt utsatta arbetstagare och att lagstifta om deras arbetsmiljö och välfärdsförmåner.

Jag vet att jag i Sverige är tämligen ensam om min uppfattning, men jag tycker att utredningen borde jämföra de två modellerna och se vilken av de som främjar sina syften bäst. Med tanke på att det i Sveriges Högsta domstol sitter en person som justitieråd som erkänt att han köpt sex (dock av en manlig prostituerad, vilket uppenbarligen inte är lika upprörande som att köpa sex av en kvinnlig prostituerad), skulle jag gissa att den jämförelsen skulle utfalla till den tyska modellens förmån, men jag är beredd att låta mig överraskas.

Istället för en fundamentalistisk opposition mot eller ett entusiastiskt förespråkande av sexköpslagen borde vi hålla vårt syfte i sikte och utreda hur vi hjälper de utsatta prostituerade bäst. Detta har inget med radikalfeminismen att göra, utan helt enkelt med insikten om att den glada horan är ett ytterst sällsynt undantag (om än kanske ändå inte någon myt: det lär finnas studenter som bättrar på studielånet på det sättet), medan den fattiga och drogberoende prostituerade som inte ser någon annan utväg till att finansiera sitt missbruk än prostitution är den absoluta regeln.

Lite mera vidsynthet, och lite mindre ideologi, skulle främja de prostituerades sak bäst.

Read Full Post »

LUF-styrelseledamoten Isak Bergdahl tycks ha hälsat två socialdemokrater med hitlerhälsning – i vart fall av Dagens Nyheters rapportering att döma tycks han inte förneka händelsen. Vete sjutton vad som tagit åt honom, med korkat var det. Eftersom jag själv, såsom varande tyskfödd, kallats för nazist och fått stå ut med hitlerhälsningar till min ”ära”, kan jag gott föreställa mig det obehag som de två socialdemokratiska offren fått utstå. Händelsen sägs vara polisanmäld: jag skulle veta vilken brottsrubricering den får.

Det som jag skulle ha förståelse för är förtal, alternativt förolämpning. (Skillnaden mellan dessa brott ligger för övrigt i att det förra brottet avser smädande baktal av någon inför andra, medan det sistnämnda brottet avser smädande tillmälen i ansiktet på offret.) Nog är det ärekränkande att på öppen plats, inför en större grupp åskådare, pekas ut som högerradikal. Offren har rätt till upprättelse.

Jag hoppas dock att detta inte rubriceras som hets mot folkgrupp eller något annat yttrandefrihetsbrott. Det är extremt smaklöst att likställa någon över huvud taget med nazister (vilket för övrigt till och med gäller det smått obehagliga partiet sverigedemokraterna, som förvisso är främlingsfientligt och inskränkt, men för den delen inte nazistiskt). Det är dock inte hets mot folkgrupp, utan vanlig enkel idioti.

Yttrandefriheten är till för att skydda idioterna: den skyddar dock inte den som direkt förolämpar.

Read Full Post »