Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 5 maj, 2008

På Svenska dagbladets Brännpunkt skriver Anne Ramberg, Percy Bratt och Clarence Crafoord om behovet att förstärka den enskildes grundlagsskyddade rättigheter. Jag har delvis från författarnas avvikande uppfattningar om rättigheters betydelse, men jag håller helt med om att man bör vara konsekvent. Om vi nu enligt regeringsformen har vissa rättigheter, bör dessa rättigheter också kunna genomdrivas i domstol.

Det finns i den svenska traditionen en tro på att alla, även lagstiftaren, kommer att hålla sig till regler som finns på något papper. Tanken är alltså att riksdagsledamöterna kommer att hålla sig till regeringsformens regler bara för att reglerna finns där: någon tanke på att även riksdagsledamöterna behöver övervakas, finns knappt. I den mån denna tanke finns, utgår man ifrån att väljarkåren är tillräckligt bevandrad i juridik för att kunna rösta bort de som bryter mot regeringsformen, så att en ny riksdagsmajoritet kan återställa ordningen. Bortsett ifrån att detta nog skulle kräva ganska uppenbara brott mot reglerna (de flesta av oss kan inte bedöma allt småfusk från riksdagens sida), haltar argumentet betänkligt.

Om rättigheter skall ha någon betydelse över huvud taget, måste de skydda de som är i minoritet. Majoriteten kommer inte att rösta bort något riksdagsparti bara för att den trampat en minoritet på fötterna (vilket väl illustreras av tvångssteriliseringarna under 1900-talet; de pågick ända in på 1970-talet). Rättigheter fungerar bara om majoriteten accepterar att det finns ett oberoende organ som säger åt majoriteten när reglerna inte beaktats. Majoriteten måste sedan också vara beredd att böja sig för det oberoende organets mening och ändra sitt beteende.

Saknas en oberoende instans som övervakar att reglerna följs, kommer majoriteten alltid att hävda att inget regelbrott skett, alternativt att regelbrottet var demokratiskt försvarbart, eftersom majoriteten ju står bakom det. Saknas en vilja från majoritetens sida att böja sig för det oberoende organets mening, är rättigheterna inte värda det papper som de är nedskrivna på. I Sverige tycks vi för närvarande framför allt lida av den förstnämnda bristen (riksdagen kan få hålla på med vad den vill), men även i viss mån av den andra bristen (när lagrådet varnar för att en viss lag strider mot regeringsformen, har det på sistone förekommit flera gånger att lagen stiftades i alla fall). Regeringsformen är alltså, som författarna på Brännpunkt uttrycker det, inget mera än ett slags uppförandekod för lagstiftaren.

Det finns förvisso ingen svensk tradition av det utanför tryckfriheten, men kanske är nu äntligen tillfället kommet att ta vår författning på allvar. Det skulle vara en välkommen förändring.

Annonser

Read Full Post »

Åklagarväsendet är i kris: riksåklagaren har ställt in alla nyanställningar och vikariat för att pengarna hos åklagarväsendet är slut. Eftersom åklagaren är länken mellan polisens brottsutredningar och domstolsprocessen, innebär detta att en stor mängd mål kommer att ligga och vänta länge till dess de äntligen förs till process. ”Justice delayed is justice denied”, säger man på engelska: det svenska rättsväsendet riskerar att förvägra en stor mängd tilltalade (påstådda gärningsmän) sin chans att få sin sak prövad i domstol.

Morgontidningarnas ledare tar upp ämnet: Dagens Nyheter skriver insiktfullt om problemet, medan Svenska dagbladet nöjer sig med en tämligen ogenomtänkt ironisk och missriktad bredsida mot åklagarna. För mig framstår åklagarväsendets kris – som faktiskt byggts upp under några år – som en ganska självklar effekt av en förkärlek för symbolpolitik.

Varje gång ett äkta eller förment samhällsproblem identifieras har många av oss för vana att ropa efter att något visst beteende bör straffbeläggas, att det bör straffas hårdare och/eller att polisen bör prioritera bekämpandet av just det beteende som av olika skäl för dagen hamnat i mediernas fokus. Det kan röra sig om allt mellan pedofilibrott, fortkörning och alkohollangning. Åtgärden att lagstifta är billig: den kostar en utredning (allt oftare med oanständigt snäva tidsramar), riksdagsledamöternas tid och pappret på vilket man publicerar den nya lagen. Lagen på pappret kommer dock inte till rätta med problemet: om ett straffbud skall ha någon effekt över huvud taget (och de som läser den här bloggen med någon regelbundenhet vet att jag är skeptisk till huruvida straffbud har någon verkan), måste det leda till straff.

Detta har politikerna uppmärksammat i den ena ändan, nämligen den som syns hos allmänheten. Man tävlar med varandra om vem som övervakar oss mest genom att betala för fler poliser, fler övervakningskameror eller mer avlyssningsutrustning. Att det sedan gäller att lagföra alla de personer som man arresterat, fångat på kamera eller vars e-mailkorrespondens man snappat upp, glöms ofta bort.

Man ignorerar helt enkelt att den som blir åklagare ofta har alternativet att gå till det privata näringslivet och bli advokat eller företagsjurist, och att man alltså måste locka folk med att betala hyggliga löner också inom staten. Man låtsas inte om att en brottsutredning tar tid, att en åklagare måste analysera den rättsliga situationen, lägga upp en processtrategi och komma överens med domstolen och den tilltalades advokat om ett datum då alla kan närvara vid processen. Man låtsas alltså inte om att en åklagare inte kan hantera hur många mål som helst. Man inser alltså inte att en grundlig utredning leder till att en åklagare inte kan vara hur ”produktiv” som helst, utan att det finns en gräns för vad man kan åstadkomma under bibehållna krav på rättssäkerhet.

Om vi verkligen vill leva i det förbuds- och övervakningssamhälle vi skapat, måste vi vara beredda att betala dyra pengar för polis, åklagarväsende, domstolarna och fängelseverksamhet. De pengar som vi lägger på den byråkratiska apparat som övervakningssamhället innebär kommer att saknas när det gäller att finansiera vårdplatser, skolor och annan offentlig verksamhet. Ett förbuds- och övervakningssamhälle är alltså inte gratis. Vi kan med andra ord inte bara lagstifta, utan genom lagstiftningen tvingas vi göra en prioritering till förmån för rättsväsendet. Det är denna prioritering som inte gjorts och som nu leder till åklagarväsendets kris.

Alternativet till att betala dyrt för rättsväsendet är att låta bli att lagstifta i tid och otid. Det blir billigare, men då måste vi acceptera att vissa beteenden – även om de upplevs som ett samhällsproblem – inte bestraffas genom böter eller fängelse. Denna acceptans tycks saknas i vårt nymoralistiska samhälle, utan straff anses uppenbarligen vara det bästa medlet för att komma till rätta med oönskade beteenden.

Med den linje som vi följer nu har vi alltså oavsiktligen, men helt förutsägbart plockat ut det sämsta av alla rimliga alternativ: vi lagstifar om straff mot allt möjligt, men är inte beredda att betala för vår lagstiftning. Vi håller oss med symboler och tror att ett uttalande från riksdagen i form av en strafflag löser våra samhällsproblem. Vi snokar i våra medmänniskors privatliv i en aldrig skådad omfattning, men utan att vi åstadkommer något annat än ett överbelastat rättsväsende.

Det kanske är dags att inse att straffrätten inte kommer att leda till ett perfekt samhälle.

Read Full Post »

Dagens Nyheters debattsida gör moderaterna reklam för sin kulturpolitik. Kulturpolitiken ligger till största delen utanför denna bloggs täckning, men ett förslag som moderaterna kommer med bör uppmärksammas: det föreslås att spelmonopolet avskaffas, att privata spelbolag skall betala en särskild avgift, och att denna avgift sedan skall betala kulturpolitiken. Jag har inget mot förslaget att avskaffa spelmonopolet, men jag tycker nog att motiveringen är besynnerlig och att den särskilda avgiften som föreslås är olämplig.

Spelmonopolet finns… ja, varför egentligen? Ibland påstås spelmonopolet vara en garant mot spelberoende. På något magiskt sätt påstås alltså det faktum att spelverksamheten är statlig garantera att ingen blir beroende av verksamheten. Det underliggande argumentet tycks närmast vara att ingen kan bli beroende av statlig verksamhet, eftersom någon större försiktighet (annat än en närmast löjlig uppmaning att ta det lugnt med spelandet) finns inte i Svenska spels marknadsföring. I övrigt bedriver Svenska spel friskt reklam för att hitta nya spelare i alla åldersgrupper: Svenska spel beter sig med andra ord som vilket bolag som helst. Argumentet att vi måste hålla spelandet statligt för att skydda de som inte kan försvara sig själva är alltså falskt.

Man skulle kunna använda argumentet till att förbjuda spel över huvud taget. Bortsett ifrån att detta i IT-åldern antagligen är illusoriskt (närmaste kasino finns bara en klick borta), har den historiska erfarenheten visat att spel är tillräckligt intressant för att folk skall ta stora risker för att förbigå vilket som helst förbud. När spel är illegalt, erbjuder den organiserade kriminaliteten möjligheter att spela, och kunder finns tillräckligt många för att den illegala verksamheten skall löna sig. Ett totalförbud verkar alltså riskera få samma effekter som prohibitionen fick i 1920-talets USA (och drogförbudet får idag), nämligen att statsmakterna sponsrar maffian. Det verkar inte heller vara någon bra lösning. Att ett spelförbud skulle strida mot EU-regler är ytterligare ett argument mot en totalförbudslinje.

Detta leder till slutsatsen att spelmonopolet finns endast av statsfiskala intressen: spelandet finansierar staten, helt enkelt. Detta är skenheligt, liksom även alkoholmonopolet. Staten bedriver verksamhet som den officiellt fördömer, men som alla inser inte kan förbjudas. Varför då inte tjäna en hacka på den officiellt så farliga verksamheten?

Om denna slutsats är riktig, bör spelmonopolet avskaffas av principiella skäl. Om spelmonopolet avskaffas, är det dock självmotsägande att instifta en särskild avgift för just spelbolag som skall finansiera den statliga kulturpolitiken. Om spelmonopolet avskaffas, bör spelbolag beskattas som alla andra bolag. Man kan – och bör – reglera spelmarknaden (eftersom verksamheten potentiellt är beroendeframkallande och alltså farlig), men det finns annars ingen anledning att särbehandla spelbolag. Om nu staten behöver pengar för att finansiera statlig kulturpolitik, bör dessa pengar finnas i statsbudgeten, inte i en särskild skatt som endast vissa får betala. Detta gäller i synnerhet eftersom spel har just ingenting med kulturpolitiken att göra.

De moderata kulturpolitikerna faller i samma fälla som många andra politiker, att de nämligen föreslår åtgärder som kostar pengar och att de sedan letar efter något offer som skall stå för kalaset. Staten bör dock i princip finansiera sin verksamhet genom skattsedeln: särskilda avgifter för vissa, bara för att man inte törs höja skatten, är orättvisa ur ett likabehandlingsperspektiv och därför principiellt förkastliga.

Read Full Post »