Livsmedelspriserna skjuter i höjden: The Economist har denna vecka en längre artikel om den nalkande livsmedelskrisen. Utan att detta mig veterligen har noterats i våra tämligen provinsiella svenska dagstidningar (de här situationen ändrades något två dagar efter att mitt inlägg skrevs: se nedan i slutet av artikeln) har livsmedelspriserna stigit så pass att det för första gången på 30 år har brutit ut svältrelaterade upplop i ett stort antal länder. Anledningen till de stigande livsmedelspriserna är många, och det återstår att se hur världen lyckas hantera dem: Kina och Indiens nya medelklasser konsumerar mer mat än samma människors familjer gjorde innan välståndet ökade i deras länder; en grotesk jordbrukspolitik med import- och exportförbud, med jordbrukssubventioner och mjölkkvoter förstör de marknadsmekanismer som borde leda till att mer mat produceras när det finns fler och glupskare munnar att föda; en naturvetenskapligt tämligen ogrundad rädsla för genmodifierade grödor leder till att världen producerar mindre mat än den skulle kunna göra.
Allt detta vet vi. Det som dock verkligen är chockerande – och som faktiskt av alla människor ärkediktatorn Fidel Castro korrekt förutspådde i höstas – är att det är västvärldens nyfunna kärlek till biobränslen som spär på svälten. USA och Europa subventionerar numera odlingen av grödor som kan omvandlas till biobränslen (ännu så längre är USA värre än Europa) och eftersom subventionerna gör det förfärligt lönsamt för bönderna att sälja sina produkter till biobränslefabriker istället för till livsmedelsgrossister, försvinner en stor del mat som skulle kunna användas till att föda svältande människor bokstavligen i luften, nämligen genom avgasrören på de såkallade biobilarna.
Det finns mycket i vår värld som är groteskt, men det här tar med stor sannolikhet priset. I ett försök att hejda en klimatförändring som vi dels ännu inte riktigt vet hur människoskapad den är, dels vi inte kan hejda med att byta ut några få av våra bilar, tar vi bokstavligen maten ifrån människor som lever under omständigheter som ingen av oss – inte ens de av oss som sett dessa omständigheter på nära håll – kan verkligen förstå. Miljökampanjerna erbjuder oss billiga lösningar som i slutändan leder till att vi i Västvärlden bokstavligen lever på andras svält.
Miljörörelsen har faktiskt ett ansvar för detta. Inom mijörörelsen är allt så förbaskat enkelt: vi måste rädda planeten, må det kosta vad det kostar. Vi måste alltså sluta vara mobila – men hur skall då folk i tredje världen som lever på exporter eller turister kunna få sin inkomst, när exporterna inte lönar sig för att de är så dyra och turisterna uteblir av samma anledning? Vi måste gå tillbaka till forna tiders småskaliga jordbruk – jaha, och det med alla återkommande hungersnödår som följd? Ibland har jag en känsla av att det inom stora delar av den organiserade miljörörelsen är viktigare att en hamster överlever än att en människa gör det.
Missförstå mig inte: jag är övertygad om att planeten värms upp och att vi människor åtminstone har en hand med i spelet. Jag håller med om att vi bedriver en rovdrift på naturliga resurser som utgör raka vägen till helvetet. Jag inser att flygandet och transporterna måste begränsas. Det som jag är upprörd över är de lätta, billiga och enkla lösningarna som endast ser ett problem och en lösning och inte tar hänsyn till att ekonomi, människans överlevnad i den mycket konkreta bemärkelsen ”mat för dagen” och miljön hänger ihop. Det motsatsförhållande mellan ekonomi och miljöhänsyn som stora delar av miljörörelsen byggt upp och underhåller som närmast en religiös övertygelse kostar nu livet på svältande människor: man lät bli att tänka på de ekonomiska konsekvenserna när man började storsatsa på biobränslen. Miljöpartiet borde fundera på om det verkligen vill insistera på att varje bensinstation i landet skall sälja biobränslen.
Min uppmaning till miljörörelsen är därför: sluta se näringslivet, vetenskapen, tekniken och ekonomin som fiende. Försök att förstå att också andra än miljörörelsen har legitima åsikter.
Då kanske kan vi gemensamt komma fram till någon form av förnuftig lösning som inte har alltför många icke-avsedda konsekvenser.
*****
Den 23 april 2008 finns en ledare av PJ Anders Linder i Svenska dagbladet som tar upp samma problem som det som jag diskuterar här. Jag rekommenderar att den intresserade läser artikeln i The Economist som jag länkat till ovan, eftersom Anders Linders förslag om biståndets utformning där ifrågasätts. Jag tycker också att Anders Linders uppmaning att ta det lugnt med sponken eftersom den spär på problemet känns lite nymoralistisk, om han än faktiskt har rätt i det han säger.
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 
Kommentera