Idag annonserar Sören Wibe på DN Debatt sitt utträde ur socialdemokratiska partiet. Anledning uppger han vara Laval-domen, alltså domen om de lettiska byggnadsarbetare i Vaxholm: han säger att han först nu insett att EU syftar till att upprätta ”ett federalt Storeuropa” och att den socialdemokratiska partiledningen konsekvent ljugit om projektets egentliga innehåll. Han har helt rätt i det ena avseende och avslöjar en förvånansvärd brist på grundläggande bildning i det andra avseendet.
Först bristen på bildning: Förlåt min franska, men hur i helvete kunde Wibe missa att EU-projektet syftar till ett Storeuropa? Det talas i fördraget om ”en allt närmare union” mellan Europeas nationalstater, och det krävs inte mer än någon veckas titt i europeiska tidningar eller – ännu bättre – två timmars läsning av grundläggande EG-rätt för att förstå att detta i flertalet fall tolkas som att EU så småningom syftar till att bli en Europas Förenta Stater. Det finns en opposition mot detta, men den är förhållandevis svag. Man blir ju skrämd när man inser att en ledande socialdemokratisk kritiker av EU inte ens kan EG-rättens fundamenta. Tillsammans med tidigare inlägg i debatten från socialdemokratiskt håll (om vilka jag skrivit här) ger den här debattartikeln intryck av en socialdemokrati som hellre litar till sin partiordförande än tar reda på fakta: vilket hierarkiskt och obildat gäng i så fall!
Den punkt där Wibe dock har helt rätt och som dessutom låter sig generaliseras till att avse alla svenska partier är att det konsekvent ljugs om EU. Det ljugs om vad olika EU-regler innebär: man skyller på EU när problemet finns hemma. Det ljugs om vad de olika fördragen innebär: man är rädd för att befolkningen inte accepterar EU-projektet, vilket i och för sig kan vara helt sant, men hur vågar man lita på att hela befolkningen är lika obildad som socialdemokratin och inte märker att man inte får höra sanningen? Man låtsas om att EU är ett mellanstatligt projekt: det stadiet har EU passerat för länge sedan. Inom folkrätten pågår till och med en debatt om hur mycket till det krävs för att EU skall anses vara en stat.
De svenska partierna tar således inte demokratin på allvar. Jag är själv väldigt mycket för EU – jag har flyttat så ofta att jag inte har någon närmare emotionell förbindelse med någon nationalstat – men jag tycker ändå att man måste diskutera vart EU skall ta vägen. Detta är svårt till och med för jurister och ekonomer. Inför euroomröstningen frågade jag ekonomkompisar vid universitetet i Oxford vad de tyckte Sverige borde göra: svaret blev att de inte hade någon aning, utan att det var en politisk fråga för svenska folket. Jag röstade till slut ja, men jag blev förvånad över de tekniska termer i vilka europrojektet diskuterades i det här landet.
Att lämna EU är enligt min mening helt uteslutet: vi skulle skjuta oss själva i foten så att vi aldrig mera skulle kunna gå. Icke desto mindre är jag – i synnerhet som anhängare till projektet – förvånad över att de svenska partierna och medierna tillåter den mytbildning om EU som pågår i breda lager i befolkningen. Det är dags att ta medborgarna på allvar och förklara för dem vad det är man håller på med.
Denna poäng som Wibe har skall dock på intet sätt ursäkta hans totala brist på förmåga att tänka självständigt. Wibes debattartikel blir därför en snyftare av någon som själv målat in sig i ett hörn och borde ha vetat bättre, istället för den brandfackla artikeln borde ha varit.
Wibe tar inte medborgarna på större allvar än hans egen partiledning.
Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum 