EU-parlamentarikern Carl Schlyter (mp) skriver på Svenska dagbladets Brännpunkt idag att lobbyisternas arbete i EU måste begränsas och regleras. Det kan finnas skäl att hålla med honom i sak, men hans argumentation är konstig.
Den går ut på att det bara skulle vara vissa organisationer som har råd att anställa lobbyister och att Schlyter därför inte får igenom de förslag som han tycker är viktiga. Han låter också påskina att svenska folket skulle tycka att Schlyters förslag är viktiga. Han vill därför att det skall ske en central fördelning av inträdeskort till EU-parlamentet – man skulle kunna kalla detta ett licenssystem – och att alla dokument som lobbyister skickar till EU-parlamentariker registreras centralt och är offentliga. I detalj låter hans förslag lite som att han vill att bara de lobbyister som han själv tycker om skall komma in: hans avslutande mening ”Lobbyismen är det enskilt största hindret mot ett aktivt miljöarbete i EU” visar att han har svårigheter med att befinna sig i en demokratisk minoritet.
Schlyter har helt rätt att lobbyistsystemet är svårhanterat och att det inte precis är Motalas hembygdsförening som har råd att köpa en lobbyists tjänster. Detta gäller dock redan på nationell nivå: den logiska slutpunkten i Schlyters argumentation är att alla politiska beslut som tas på ett visst avstånd från väljarna är av ondo. Med andra ord: inga nationella regler för skolan, tack. Inga beslut om tulltaxor på statlig nivå, utan endast på kommunal nivå, är ni snälla. Jag har svårt att tro att det är det som Schlyter menar. Vissa beslut måste av naturliga skäl fattas av mycket stora organisationer, och detta kommer att innebära att ”gemene man” (vem det nu må vara) kommer att få svårt att göra sin röst hörd.
En central reglering av vem som får komma in som lobbyist är också ett märkligt planstyrningsargument. Schlyter föreslår att vissa licenser skall delas ut till universitet: vilket universitet då? Tyskland har hur många universitet som helst, liksom även Frankrike: är nästa klagomål sedan att svenska universitet är underrepresenterade? Eller skall alla länders universitet vara proportionellt företrädda? Hur ser det då ut med länder som endast har ett universitet – hur skall detta enda universitet vägas mot alla andra universitet? Dessutom är det i bästa fall blåögt att tro att vi forskare inte påverkas av andra. Schlyter skjuter problemet längre ner, men problemet förblir detsamma.
Där han helt och hållet har rätt är att det är på tiden att EU ger upp sitt byråkratiska franska beteende och äntligen inför en förnuftig offentlighetsprincip med diarieföring och offentlighet som grundprincip. Denna princip skulle åtminstone ge insyn i vad det är som sker. Eftersom det dock skulle kräva att många länder samtycker till en sådan princip som inte har vår långa vana av den, är chanserna att han skulle få igenom ett sådant förslag minimala.
Slutligen är frågan varför Schlyter skriver en sådan debattartikel i en svensk tidning: det är inte de svenska väljarna som har att avgöra denna fråga. Jag kan inte komma ifrån att det här ser ut som ett försök att spä på det (ofta föga upplysta) såkallade missnöjet med EU. Med tanke på miljöpartiets insisterande på att kärnkraftsomröstningen skall respekteras, är det kanske på tiden att samma parti – liksom även vänsterpartiet – respekterar EU-omröstningen.
Kommentera